Curapodden: Michael Wernstedt – partiledare för partiet Initiativet intervjuas

Miljöpartiets framtid

Miljöpartiets framtid

Michael Moon 2017-12-10

För ett par veckor sedan skrev Per Gahrton på Facebook att Miljöpartiet borde kunna ha plats för både pragmatiker och radikala, systemkritiska, grupper. Eller, för att använda partigrundarens egen terminologi: Både “realos” och “fundis” sida vid sida. Tanken att partiet ska inrymma ett brett spektrum av olika gröna nyanser kan te sig sympatiskt och dessutom strategiskt klokt då man därmed kommer att attrahera flest gröna människor till partiet. Men med tiden visade sig denna ambition vara allt svårare att upprätthålla.

Gahrton har så gott som alltid stött en utpräglad strategi som resulterat i att stora grupper, radikala medlemmar och presumptiva väljare, har vänt partiet ryggen. Hur kan han då säga sig slå vakt om den ideologiska mångfalden inom partiet?

Om jag tolkar honom rätt menar Gahrton att det är bra för partiets image att ha några radikala element bland sina medlemmar, men när det kommer till kritan ska inte deras övertygelse få lov att påverka paritets politik. Han har själv använt ett specialuttryck för detta: “radikala alibin”.

Så problemet uppstår: Hur kan man få vitt skilda ståndpunkter att samsas i ett och samma parti, speciellt när det ger sig ut för att vara ett idéparti? Detta är en ideologisk fråga som Gahrton, liksom flertalet andra centralt placerade människor inom partiet, tycks ha glidit förbi.

Under en följd av år har det skett en fortskridande polarisering inom partiet där den pragmatiska gruppen har tagit överhanden och de radikala har blivit alltmer utmanövrerade.

Idag är partiet inte bara genomborrat av öppna stridigheter och skandaler utan också föremål för återkommande djuplodande kritisk analys i såväl de stora som de sociala medierna. Det har gått så långt att alltfler i partiet, nuvarande och f d medlemmar, diskuterar om att starta ett nytt systemkritiskt parti.

I detta och följande inlägg vill jag bringa ökad klarhet i den ideologiska debatten omkring såväl inom MP som den gröna rörelsen i stort.

Lite mer historia

Den första gången man kunde se en tydlig uppdelning av de olika tendenserna, som gav formellt avtryck i partiet var 1988 då MP kom med i riksdagen. På den tiden fick inte de som satt i politiska ledningen, politiska utskottet = PU (som motsvarar dagens partistyrelsen) kandidera till riksdagen och omvänt. Det blev ett “dubbelkommando” där PU ägnade sig åt långsiktiga ideologiska frågor och riksdagsgruppen jobbade med den dagsaktuella politiken.

När partiet åkte ur riksdagen 1988 ansågs denna oklara ledningsfunktion har stor skuld till detta misslyckande. Då företogs en långtgående förändring av beslutsstrukturerna som innebar att PU försvann och det tidigare förbudet för riksdagsledamöter att sitta i partistyrelsen (PS) togs bort. Men det var inte allt: arbetet med den långsiktiga ideologiska utvecklingen stannade av och alla resurser gick åt för att MP återigen skulle bli ett riksdagsparti och så småningom att ingå i en framtida regering. Dessa dubbla ambitioner lyckades man med: Fyra år senare, i riksdagsvalet 1994, blev MP återvalt in i riksdagen och valrörelsens slagord, “återvinnarna” blev verklighet. Därefter blev nästa mål att bli en del av en regeringskoalition, helst med S. Även denna ambition gick i uppfyllelse men först vid valet 2014.

För att uppnå dessa strategiska mål sågs arbetet med att fördjupa den gröna ideologin som i bästa fall onödigt eller, värre, direkt kontraproduktivt. Följdriktigt tonades den interna debatten ner; de sista stegen i detta nedtonande var avskaffandet av partiets debattnätverk Gittan och avvecklandet av tankesmedjan Cogito. På senare tid har den “interna” debatten återuppstått men nu i informella externa forum såsom Grön Omstart (GO).

Förra gången partiet hamnade i djup kris var alltså för 29 år sedan. Då trodde man att lösningen var att strömlinjeforma partiets organisation, att vara mer flexibla och mindre renläriga. Nästa gång, om ett år kanske, blir det annorlunda. Denna gång blir insikten en annan: Partiets förmåga att attrahera och entusiasmera människorna kommer att infinna sig tack vare dess ideologiska insikter, grundbultar som partiet är ensamt om. För att förbereda oss för denna monumentala uppgift måste vi djupstudera den gröna ideologin som har negligerats i bortåt tre decennier. Första steget blir att skaffa oss ett nytt och mer genomtänkt sätt att prata. Detta måste jag återkomma till i senare inlägg, men så mycket kan sägas här och nu: de gamla trötta begreppen “fundis” och “realos” har spelat ut sin roll. De måste ersättas av bättre och vassare begrepp, som ska föras in i den politiska debatten. Orden, begreppen, finns att plocka upp ur den svenska och internationella gröna rörelsens källskrifter. Låt oss inte vänta för länge!

Fortsättningen följer …

Tankar om klimatproblematiken

Tankar om klimatproblematiken

Thomas Svensson 2017-11-18

Många människor är mycket oroliga för klimatproblematiken och är beredda att ändra sin livsstil för sina efterkommandes skull. Finns det någon politisk kraft som företräder dessa människor? Jag tycker inte det, ledande politiker sviker de omtänksamma människorna och fördröjer den folkrörelse som skulle kunna vända på den destruktiva utvecklingen.

Sveket menar jag består i att man ger människor falska förhoppningar om att krisen kommer att lösas. Man hyllar det till intet förpliktigande Paris-avtalet, man skryter om sina förslag till marginella utsläppsminskningar. Man fokuserar på åtgärder som leder till snabbt växande affärer, men döljer möjligheterna till ett gott liv utan tillväxt. Med detta agerande ger man oss människor en falsk bild av att politiker, affärsmän och andra makthavare är på väg att lösa problemen utan att vi själva behöver göra annat än att fortsätta vara passiva konsumenter. Politikerna avser att styra denna konsumtion i rätt riktning med ekonomiska incitament, dvs. medborgarens tankeförmåga förutsätts vara begränsad till snäv ekonomisk vinning.

Varför sviker då makthavarna?

En del av dem vill inte tro på de alarmerande vetenskapliga klimatrapporterna, de litar på att deras magkänsla är mer korrekt än forskarnas slutsatser. Dessa är dock numera få, tror jag.

Andra  tror verkligen att de kortsiktiga marknadskrafterna kommer att lösa problemet om än med viss hjälp av politiska styrmedel. Även denna grupp minskar i takt med nya vetenskapliga rön och larmrapporter.

Den största gruppen makthavare tror jag faktiskt har begripit problematiken på ett djupare plan och känner därmed en stor oro för framtiden. Problemet är att de hemlighåller sin oro och frustration. Kanske för att få en chans att vara med och bestämma, kanske för att de inbillar sig att människor i gemen inte är vuxna att ta till sig sanningen. Detta är ett oärligt beteende, som kanske med de bästa avsikter, men det får följder som hämmar en konstruktiv utveckling.

Människor som låter sig luras fortsätter nämligen konsumera och bidrar till en än värre klimatsituation, andra som inte låter sig luras odlar sitt misstroende mot politiker och riskerar därmed att ge makt åt politiker som helt saknar seriösa ambitioner.

En ärlig politik skulle här, i ett av världens mest välmående länder, bestå i en seriös plan för minskad materiell konsumtion, först inom de områden som bidrar mest till koldioxidutsläppen. Exempel på delar i en sådan plan kunde vara

  • En systematisk övergång från privatbilism till kollektivtrafik, bilpooler och taxi, t.ex. genom en accelererande bränsleskatt som siktar på priset 50 kr/l år 2030.
  • En drastisk minskning av flygtrafiken, t. ex. genom en accelererande start- och landningsskatt, som siktar på en nivå år 2030 som gör flygresor orimligt dyra.
  • En plan för återgång av vår köttkonsumtion till nivåer som gällde för, säg, femtio år sedan, samt en plan för självförsörjning avseende mat utan fossilbränslegenererat konstgödsel.

Vi vet inte om politiker med en sådan öppen och ärlig agenda skulle ha en chans att komma i maktposition, det är möjligt att de inte fick tillräckligt med röster. I så fall kommer en eventuell marsch mot klimatkatastrof och/eller krig att vara ett medvetetet demokratiskt val som måste respekteras.

Det är emellertid också möjligt att en sådan ärlig attityd skulle kunna tolkas seriöst och därmed uppskattas av många väljare och i så fall finns det hopp om framtiden. Jag tycker det vore värt ett försök.

Tvärvändningen och idépolitiken

Tvärvändningen och idépolitiken

Det är snart två år sedan regeringen införde hårdare regler för flyktingar och det kom i veckan en dokumentär på SVT: ”Tvärvändningen” av Pontus Mattsson. Den har en viktig poäng i att den visar att 90-talets politiska utveckling på området är väldigt likt det som hände 2015. En regering som säger sig stå för en generös, humanitär flyktingpolitik. Ett inbördeskrig, tusentals döda civila, en flyktingvåg till EU. Ett nytt politiskt parti angriper etablissemangets förljugenhet och kanaliserar rädslor och osäkerhet i befolkningen. De kommer in i riksdagen. Ett större antal flyktingar kommer till landets gränser än någonsin tidigare. Mottagningssystemet pressas och kommunerna klagar till regeringen. Det främlingsfientliga partiet växer i opinionen. Regeringen gör en tvärvändning och det politiska samtalet ändrar karaktär. Det är verkligen slående hur likt det är! Men det finns en stor skillnad: Ny demokrati åkte ur riksdagen och debatten kunde den gången bli mer normal medan Sverigedemokraterna är fortsatt starka.

Situationen sätter fingret på vad ett politiskt parti egentligen är, vad dess rötter är. Historiskt har partier ofta varit intressepartier, de har uttryckt vad en viss grupp i samhället har för ekonomiska intressen och arbetat för förslag som gynnar dem. På det har lagts idéer som är universella, men partier med en intressegrund är annorlunda än mer tydliga idépartier. Länge var Folkpartiet och VPK de tydligaste idépartierna i svensk politik. Folkpartiet hade något slags förankring i medelklassen men det var en flytande grupp. VPK närde kopplingar till den internationella kommunismen och till delar av arbetarrörelsen men hade knappast någon stark bas. Socialdemokraterna under Palme fick en tydligare idépolitisk inriktning men vid krislägen blev ändå makten avgörande. Exempel från 1900-talet är deras linje i folkomröstningen kärnkraft, dubbelspelet med hur mycket samarbete man, tvärtemot retoriken, hade med NATO bakom kulisserna och hur man manövrerade bort löntagarfondsfrågan när det blev för besvärligt. Partiet kunde även under Palme vid flera tillfällen sätta arbetarrörelsens tillgång till makten före idéerna. Samtidigt lyckades socialdemokraterna vid sina bästa tillfällen kombinera en kontakt med idédrivna folkrörelser och ekonomiska intressen.

Miljöpartiet ville vara alternativrörelsens parlamentariska gren och hade från början en stark folkrörelsekaraktär med miljörörelsen som drivkraft samtidigt som freds- och kvinnorörelsen också var viktiga. Men partiet hade ingen klassbas utan partiets framgångar byggde framför allt på att locka unga och högutbildade. Den typiske idédrivna väljaren, ett röstmönster som idag delas med Feministiskt initiativ. När socialdemokraterna tappat kontakten med folkrörelserna framstår MP, Fi och V som idébärarna på progressiva sidan av politiken.

Det som händer när ett främlingsfientligt parti växer till ett hot mot makten är att intressepartierna går tillbaka till sina rötter och prioriterar makten. Pontus Mattsson lyfter i dokumentären fram det idag kanske bortglömda luciabeslutet 1989 då arbetarrörelsens och näringslivets två politiska organ gjorde gemensam sak. 2015 kunde man höra Stefan Löfven först låta som en vänsterradikal på medborgarplatsen och bara några veckor senare besluta att landet ska lägga sig på europeisk miniminivå. Makten var hotad, kommunalråden var frustrerade och opinionssiffrorna var i gungning. Att socialdemokraterna är och förblir ett uttalat maktparti framgår av intervjun med Morgan Johansson som med sitt ”det går inte” utstrålar ett förment sunt förnuft men egentligen pratar om sin egen position.

Det är viktigt att inte skönmåla verkligheten: även ett idéparti behöver anpassa sina förslag till en föränderlig verklighet. Men flyktingströmmen 2015 hade varit tillfällig på den nivån oavsett hur Sverige agerat eftersom EU:s gränser var på väg att stängas. Tyskland höll fast vid asylrätten även under 2016 och tog emot 745 000 flyktingar mot 476 000 2015, utan att landet kollapsade. Under 2017 har antalet asylsökande i Tyskland fallit drastiskt främst på grund av EU:s skärpta gränspolitik (från 200 000 tusen andra kvartalet 2016 till 40 000). Även i Tyskland har diskussionen som i Sverige väckts när det dykt upp ett politiskt parti som kapitaliserat på frågan. Frågan om hur mycket man kan ta emot är med andra ord främst en fråga om politisk vilja. En flykting som sett sin stad bombas sönder av Assads helikoptrar och jetplan bryr sig knappast om han eller hon får sova i en gymnastiksal eller ett tält snarare än i en lägenhet; men många svenskar blir påverkade i sin bild av sitt eget land.

Miljöpartiets Gustav Fridolin blir också intervjuad i dokumentären och säger att partiet ”alltid ska finnas med där besluten fattas” för att ”göra skillnad”. Man gjorde hösten 2015 ett vägval: att försöka agera som ett intresseparti som alltid ska vara med i maktens centrum även om idéerna kan skifta. Fallet i opinionen handlar om att man som idéparti inte har någon stabil bas att stödja sig emot. Den gröna väljaren är rörlig, nyfiken. Tappar man kontakten med de progressiva sociala rörelserna är man illa ute.

En progressiv, radikal politisk rörelse måste alltid vare idéburen. Mot en sådan linje kommer alltid att ställas maktinriktade partier. Så har det alltid sett ut och det lär inte ändras. Men i politiken gäller inte ”if you can’t beat them, join them”. Visionerna måste ha en tydlig plats i den politiska debatten och de kan bara lyftas från en position av integritet. Därför behöver ett idéparti vara berett att gå i opposition om dess grundprinciper åsidosätts av en regeringspartner. Det kan hända att maktpartierna skulle fortsätta styra på sitt vanliga sätt utifrån ekonomiska förtecken. Men genom en bevarad integritet skulle ett idépartis visioner vara levande och med det hoppet om en annan slags politik än den där egenintresset styr. Väljarna behöver det alternativet.

Dramat i Katalonien handlar om demokrati

Tvärvändningen och idépolitiken

Dramat i Katalonien går nu i en ny akt och världen har sina ögon på regionen. Spanska regeringen under Rajoy och högerpartiet Partido Popular deklarade i dagarna att de upphäver Kataloniens självstyre med stöd av den aldrig tidigare använda artikel 155. Vad är bakgrunden till konflikten?

Den katalanska självständighetsrörelsen har reagerat på Spaniens bristande demokrati de senaste åren. I spåren av finanskrisen 2008 uppstod en politisk kris där PP tillsammans med socialdemokratiska PSOE gjorde hårda besparingar för att möta kraven från sina långivare särskilt inom EU. Bankernas kris i Spanien innebar att staten tog över bankernas dåliga krediter. Politikerna understödde utvecklingen och det fanns inslag av korruption där politiker för de två ledande partierna genom svindlerier, mutor med mera drog ekonomisk nytta av utvecklingen (Elstad, L., 2015, Podemos: vänsterpolitik i kristid, s. 76ff).

Samtidigt med den allmänna förtroendekrisen i Spanien för de stora partierna hade det funnits en process att Katalonien skulle få ökat självstyre kring sina finanser. Till det bidrog att andra partier styrde i regionen än i Madrid och att förtroendet för hur finanserna hanterades var sjunkande. Det ingick även att man skulle erkännas som nation inom Spanien på samma sätt som Baskien. 2006 stoppades förslaget om ökad autonomi av högsta domstolen efter att högerpartiet PP överklagat beslutet. Högsta domstolens beslut betraktades av många katalaner som politiserat och många domare hade anknytningar till högerpartiet. I motståndet mot ökat självstyre stödjer man sig på spanska konstitutionen som definierar Spanien som ett enat land och på en oro kring en försvagning av landet.

I samband med ekonomiska krisen kringskars den spanska demokratin genom ”munkavlelagen” som förbjöd demonstrationer vid vissa platser och ”förolämpningar” av polisen. Lagen är internationellt ifrågasatt av mänskliga rättighetsorganisationer och har lyfts till Europadomstolen. Efter den ekonomiska krisen tog självständighetsrörelsen ny fart och 2012 vann partier för självständighet en majoritet i katalanska parlamentet för första gången. Dåvarande president Artur Mas anordnade med stöd av det valresultatet 2014 en folkomröstning som inte godkändes av spanska staten, och som ledde till att han åtalades och förbjöds inneha ett offentligt ämbete i 10 år. Omröstningen i år har alltså byggts från en långvarig framgångsvåg för de självständighetsivrande partierna. Trots att rörelsen motarbetats länge av Madrid var chocken stor att det 1:a oktober blev en så brutal polisaktion med hundratals skadade och många slogs blodiga av kravallpolisens batonger eller träffades av gummikulor.

Reaktionen från EU-länderna har varit avvisande. Kommissionens ordförande Juncker har menat att det är en intern angelägenhet och att man litar på Rajoys regering. Alla utom två partigrupper, de Gröna och Vänstern, har varit lika avvisande. Tyvärr har svenska Miljöpartiets ledning varit tysta i frågan. I debatten har det lyfts viktiga svårigheter i situationen, till exempel lyfte ledaren för den liberala gruppen i EU-parlamentet Guy Verhofstadt att oppositionen i Katalonien som är emot självständighet inte har fått komma till tals i omröstningen vilket ju vore det normala i vanliga fall. Samtidigt har regionpresident Puigdemont varit tydlig med att självständighetsrörelsens mål är en folkomröstning enligt skotsk modell där det finns en ja- och en nejkampanj som ger ett tydligt val. Omröstningen 1:a oktober var ett resultat av spanska regeringens blanka avvisande av demokrati när det gäller frågan av självstyre.

De senaste dagarna har spanska centralregeringen blivit mer repressiva igen och fängslat två ledare för självständighetsgrupper på ett summariskt sätt för ”upplopp”. Det är inte vilka organisationer som helst: Omnium Cultural har funnits sedan 60-talet, var ett tag förbjudet under Franco och samlar idag 73000 medlemmar. 2010 lyckades organisationen samla en miljon katalaner för en massiv demonstration för ökat självstyre. Katalanska Nationalförsamlingen har funnits sedan 2011 och har 80000 medlemmar. 2013 samlade de över 1,6 miljoner katalaner som bildade en mänsklig kedja över stora delar av regionen för att lyfta självständighetsfrågan.

Inom partipolitiken samlar självständighetsrörelsen en bredd av politiska riktningar: Vänsterrepublikanerna ERC med rötter i 30-talets folkfront är ett brett vänster-mittenparti, liberalkonservativa PDeCAT med marknadsekonomiskt fokus som sedan 70-talet i olika former varit viktiga i katalansk politik och det vänsterradikala CUP som fokuserar på lokal deltagardemokrati. Dessutom är koalitionen Catalunya En Comu för självbestämmande i en legal omröstning, även om den rymmer olika åsikter om vilket slags mål vad gäller självstyre man har. I koalitionen ingår flera partier som skapades ur proteströrelsen mot finanskrisen: progressiva kraften Podemos och Barcelonas borgmästares Ada Colaus sociala rättviserörelse Barcelona En Comu. Dessutom ingår ekosocialistiska ICV som har varit betydligt mer framgångsrika i Katalonien än gröna systerpartiet Equo i Spanien som helhet.

I svensk kontext skulle det vara som om att en moderatregering summariskt fängslade LO- och TCO-ledarna för att de hade strejkat utan stöd från regeringen. Repression i Katalonien har ett eko av Francotiden: till exempel var det den nationella polisstyrkan Guardia Civil som brutalt försökte stoppa omröstningen 1:a oktober inblandade i ett kuppförsök 1981 för att hindra utvecklingen mot demokrati. Det blir svårt att som svensk hitta paralleller här utifrån dagens kontext: man behöver gå tillbaka till tiden runt första världskriget för att hitta liknande dramatisk dynamik och det är idag bortglömt. Även spanska regeringens plan att ta över public service-TV i Katalonien får anses mycket kontroversiellt utifrån perspektivet demokrati och mänskliga rättigheter och har kritiserats skarpt av journalistorganisationer.

Hur ser egentligen katalanerna på självständighet? 1:a oktober röstade runt 43% av befolkningen och 92% röstade ja. Givetvis bidrog omständigheterna kring omröstningen, flera av de katalanska oppositionspartierna var emot omröstningen till exempel. En ny opinionsundersökning om vad hela katalanska befolkningen har för åsikter i frågan visade att 36% vill ha självständighet, 47% en överenskommelse med Spanien om ökat självstyre och 9% ville ha status quo. När man 2016 frågade väljarna om hur de skulle rösta i en självständighetsomröstning svarade 44% att de skulle rösta ja, 34% nej och hela 17% skulle avstå från att rösta. Gruppen i mitten vill ha ökat självstyre, till exempel att Katalonien ska vara en stat i ett federalt Spanien, snarare än full självständighet; det kan vara de som har svårt att veta vad de ska rösta i en ja/nej-omröstning. Har den gruppen efter spanska centralregeringens repression flyttats till att vilja se full självständighet? I en snabbt skiftande situation är det svårt att veta.

Demokratiskt sett är situationen ett dilemma och kräver mer debatt, dialog och öppenhet än dagens situation möjliggör. Det som är säkert är att katalanernas politiska frihet behöver återställas och en konstitutionell debatt möjliggöras. En legal folkomröstning är en självklar väg framåt, men lika gärna förhandlingar och debatt mellan de politiska partierna som kan ge katalanerna vad de helst önskar: integritet och respekt. Spanska regeringen har nu sagt att de ska utlysa nyval inom sex månader, men det är tveksamt om det ändrar låsningarna: en färsk opinionsundersökning visar status quo mellan partierna i Katalonien.

Ser vi bredare på problemet är det en fråga om stärkt demokrati som liknar Greklands kamp mot trojkan EU-kommissionen, ECB och IMF, även om motsättningarna kring Katalonien handlar om en bredare förtroendeklyfta än bara i ekonomiska frågor. Var demokratin ska stärkas och vilka nivåer som ska ha mest makt är i ständig förändring och kan inte besvaras en gång för alla.

En positiv syn på mer lokal demokrati har lyfts fram inom rörelsen Democracy in Europe Movement 2025 (DiEM25). DiEM25 startades av bland annat den tidigare grekiska finansministern Yanis Varoufakis och har som mål att demokratisera EU innan 2025. De fokuserar särskilt på bristande transparens, ekonomisk ojämlikhet i spåren av besparingspolitiken och att reformera EU:s institutioner i demokratisk riktning. I en analys av Katalonienfrågan lyfter man som en viktig utveckling att närhet till beslutsfattandet gynnar deltagande i demokratin: ”we need to review the division of powers between the local, national, and European levels. It is time that some competencies be given back to regions and municipalities, promoting a real democracy of proximity.”

Andra tankar inom DiEM25 är att Europa skulle kunna ha svarat på ett progressivt sätt på katalanska krisen och gynnat en demokratiutveckling. Misstaget är att se självständighetsrörelser som nödvändigtvis nationalistiska och ”höger”, när de kan inrymma en potential för ökad demokratisering och som i Kataloniens fall till stor del drivna av partier till vänster. Det finns också en stark gräsrotsdemokratisk ådra i självständighetsrörelsen som kan förklaras av gröna idéers inflytande och en katalansk tradition influerad av anarkism och syndikalism. Kataloniens kamp blir en spegel där vi kan vidga vår syn på vad demokrati är och som belyser bristerna i dagens europeiska ordning.

Joakim Löf