Recension av “Populistiska manifestet” av Göran Greider och Åsa Linderborg

Joakim Löf 181010

Lagom till valåret kom en bok som argumenterar för en vänsterpopulistisk offensiv, ”Populistiska manifestet” (Natur & Kultur, 2018), av de välkända vänsterprofilerna Göran Greider och Åsa Linderborg. På många sätt tangerar den mitt eget bidrag till vad som saknas på den progressiva sidan av politiken. Jag läser med stort intresse men lämnar till slut läsningen med en blandad känsla. För att göra läsningen rättvisa börjar jag med de positiva intrycken.

Högerpopulismen analyseras på djupet som ett uppror mot den politiska och ekonomiska eliten i storstäderna. När socialdemokratin inte längre står kvar som en motkraft mot maktens koncentration utan snarare som en del av den blir många väljare alienerade och vänder sig till främlingsfientlighet. ”De orealistiska löften som europeiska högerpopulistiska partier kommer med — och som oftast kan sammanfattas med ’Stryp kostsam invandring för att finansiera välfärd för de egna medborgarna’ — exploaterar i själva verket den tomhet och brist på initiativ som kännetecknar demokratin som den fungerar idag” (nr 4, s. 25). Med formuleringar av det här slaget är jag fångad av texten.

En genomgående styrka i texten är att de återaktiverar en klassanalys som också tar in spänningen mellan glesbygd och storstad. När folkhemmet byggde på att alla hade ansvar att lösa fattigdomsproblem är det numera en sanning att ”folk är för slöa för att jobba eller tror att de är sjuka när de egentligen inte är det” (nr 115, s. 224). Journalisterna och partitopparna lever i enklaver utan kontakt med hur klasskillnaderna drabbar folk i förorterna eller i glesbygden.

Greider och Linderborg politiserar på ett kraftfullt sätt den ”apolitiska teknikalitet” som den marknadsliberala hegemonin säljs in som av experter och professionella (nr 30, s. 67). De lyfter på ett förtjänstfullt sätt en lång rad för samhället nedbrytande konsekvenser av den rådande politiken: finanskriser orsakade av en avreglerad finansmarknad, åtstramningspolitik som slitit sönder sociala band och ökat klassklyftorna. Man instämmer som läsare i frustrationen över att förväntningarna på framtiden ”skruvats ned till noll” i dagens politiska klimat (s. 11).

Synen på ekonomin har också moderna, gröna inslag som när Greider och Linderborg lyfter att ”[a]utomatiseringen reducerar de farliga, slitsamma och många gånger meningslösa jobben” och lösningen blir en ”fantastisk möjlighet till en rejäl arbetstidsförkortning och ett rikare liv” (nr 113, s. 222). När de angriper Macrons ”mittenpopulism” är de oerhört träffsäkra: ”Macron är tidens melodi. En ensam, stark man som ska fixa allt. Fler kommer att försöka göra som han: förneka sitt medlemskap i etablissemanget och bilda partier som är mer som företags-startups än demokratiska rörelser”. ”Macron tilltalar dem som inte vågar välja, för att de inte vet vad de vill.” (nr 106, s. 215).

Ska man börja en kritisk dekonstruktion av manifestet kan man börja med påståendet att ”populismens motsats är inte demokrati, det är elitism” (nr 3, s. 23). Greider och Linderborg vill sätta en vänsterpopulism baserad på en folklig motreaktion med stark demokratisk bas mot en teknokratisk elit. Men samtidigt försöker de trolla bort högerpopulismens unika karaktär, i sin iver att driva sin tes om populismens folkliga kärna. Inga partier är i själva verket så elitistiska som populisternas. Donald Trump driver sin administration som sitt företag och avskedar folk utan förvarning, Geert Wilders parti har bara honom själv som medlem och ledarkulten inom Sverigedemokraterna är nästan av maoistiska proportioner.

Samma förkärlek för svepande retoriska formuleringar kan man finna i påståendet att ”i Sverige är de värderingar som ligger till grund för vårt normsystem helt och hållet knutna till den genuint sekulärt präglade välfärdsstaten: jämlikhet och jämställdhet” (nr 119, s. 232). Socialdemokratiska värderingar är Sveriges metafysiska essens, ska man förstå. Vad hände med luthersk arbetsmoral, jantelag och den auktoritära konformismen, alla drag som brukar lyftas fram hos svensk kultur men som är mer moraliskt tvetydiga? I Greiders och Lindeborgs ödestro, som återspeglar tankefigurer inom marxismen, ligger också att arbetarklassen bär nyckeln till framtiden: ”det är bara arbetarklassen som kan vädja till medelklassens humana sida, att alla ska ha det bra” (nr 122, s. 244). Klassanalysen är i själva verket förlegad på flera sätt: man använder begreppet ”tjänstemannaskikt” fastän skiljelinjen mellan de med och utan högskoleutbildning är mer kulturellt formativ. Läkarsekreterare och läkare tillhör samma klass enbart från LO-borgens perspektiv. Man trevar efter någon slags socialdemokratisk kärna som gått förlorad snarare än att se sambandet mellan olika grupper i ett gemensamt projekt som det partiet lyckades med på sin storhetstid.

Där jag mest reagerar på texten är när Greider och Linderborg i sin kritik av en illa definierad identitetspolitik ger sig på feminister och antirasister. Visserligen menar de att en viss form av feminism och antirasism ingår i deras vänsterpopulistiska projekt, men angreppen är ändå anmärkningsvärda. De skriver att ”staten och skolan med en mångkulturell nick uppmuntrar föräldrarna att inte tappa kontrollen över sina ungar”, om muslimska familjer som är fast i omoderna värderingar (nr 128, s. 263). Bilden av en elit som vill hålla barn kvar i muslimsk fundamentalism är som hämtad från den sverigedemokratiska sfären. Man blir inte klok på om förläggaren missat att uppmärksamma författarna på sådana formuleringar eller om författarna är medvetet provokativa.  De påstår också att det finns en ”rödgrön vänster som kräver att svenskarna sänker sin standard för att öppna gränserna” (s. 294). Var finns den? Jag har då inte hört någon förespråka det och bor ändå i Aspudden där den rödgröna vänstern borde vara dominant. De sydeuropeiska vänsterpopulistiska partierna, vilka borde vara intressanta för Greider och Linderborg, riskerar att bli ett ”tillfälligt tomtebloss”, i jämförelse med Corbyn och Sanders. Rejäla vänstermän i rejäla traditionella partier, inte utmanare som dessutom detroniserar socialdemokratin i Spanien, Grekland och Frankrike. De flesta bedömare ser, tvärtemot Greiders och Linderborgs ”tomtebloss”-figur, vänsterpartierna som starkare i de här länderna tack vare att socialdemokratin tappat så mycket i förtroende.

Mest svårläst är boken när feministerna ska uppfostras.  Så här låter det: ”Det är ofrånkomligt, riktigt och viktigt att den unga, kulturrelativistiska feminismen och antirasismen hamnar i konflikt med den äldre generationens kvinnorörelse som aldrig tvekat att motarbeta konservativt tänkande varhelst det än uppträder” (nr 96, s. 197). De unga feministerna som är för generös invandring och samtidigt vill arbeta för kvinnors rättigheter ger alltså efter för konservativt tänkande, till skillnad från de goda äldre feministerna. Som vill vad? I slutet av boken kommer tesen om att man ska ha en maxvolym för hur många flyktingar som ska tas emot. En slags konservatism skulle man kunna säga, vilket kan vara drag man inte står ut med att se hos sig själv och gärna vill projicera på andra. Som de ”konservativa” antirasistiska feministerna.

Retoriken är snabb i vändningarna i ”Det populistiska manifestet”, men i slutdelen av texten blir det ansträngt när Greider och Linderborg skriver om asylrätten. Faktum är att ett ”mer eller mindre fast maxtak för flyktingmottagandet” (nr 124, s. 252) inte går att förena med rätten att få sin asyl från krig eller förtryck prövad som individ. Runt den motsägelsen vrider sig texten som en mask på en krok. Asylrätten är, enligt Greider och Linderborg, ”närapå helig”, den får ”knappast ens diskuteras”. FN:s flyktingkonvention är ”föråldrad” och ”djupt dubbelmoralisk”. Strax därefter kommer en ambivalent formulering: ”Den stora nackdelen med att upphäva flyktingkonventionen – vilket en del forskare hävdar är mer humanistiskt — är att asylrätten riskerar att helt urholkas” (s. 250). Ett tak är ”ofrånkomligt inhumant”, ”laddat”. Det avgörande argumentet är till slut: vid en för stor invandring kommer ”förr eller senare en tvär inskränkning av migrationen när motståndet mot migrationen ökar” (s. 252). Här krävs närmast en psykoanalytisk läsning: det är en plågad text det handlar om. Greider och Linderborg är beredda att offra humanismen för sitt populistiska projekt. Men är det verkligen ”vänsterpopulism” då det handlar om eller kanske snarare en ”mittenpopulism”?

Manifestet efterlämnar en dubbel känsla. En stor ambition lyser igenom i en bitvis stark text men som ändå haltar på grund av ett grupptänkande som författarna verkar ha hamnat i. Något slags outtalad identifikation med svensk socialdemokrati är textens blinda fläck. Jag tror på behovet av en ny progressiv kraft, men socialdemokratin behöver utmanas i sin nuvarande form.

Learning from our mistakes

Bilden på Michael Moon och hans dotter som går i Barsebäcksmarschen (troligen från 1978)

Michael Moon 181003

(English summary of the text “Miljöpartiets väg i backspegeln”, previously published on this blog)

Even political parties can learn from their mistakes, provided they own up to them and do not try to blame on others. After almost four decades acquaintance with the Swedish Greens I can point to four problem areas.

1. Strength in numbers

In the hope that the newly formed party could accommodate just about any critic of the status quo, any cause, lost or otherwise, under the Green banner, new members were asked very few questions about how compatible their views might be with those of the party or with each others’. “Might these together amount to just a string of disparate viewpoints or could they constitute a coherent ideology” was a question that, as far as I know, was never raised, since that could have deterred prospective members from joining the cause. The overall policy was a carefree “The more, the merrier”. In this policy the greens were simply continuing the almost anti-theoretical attitudes of the non-parliamentary movement to which many of them (had) belonged. The debate on the party’s intranet forum was lively in those early days, but suffered from being a bit straggly and from time to time, downright “naivistic”. And so it went on for many years. Finally though, the party leadership lost its patience and failing to see any value of these deliberations, closed down both the intranet and the think tank. Since then all “internal” debate has been forced to continue in blogs and facebook groups run by private individuals.

2. Over-emphasising the National Level

In the longer term his tendency was conducive of for the centralisation of power in the hands of the party leadership, a tendency that became more pronounced and accelerated with the creation of the all-powerful Central Committee. The reasoning behind this and other organisational innovationswas to bring the Green Party into line with the conventional structures of political parties here; and this in spite of decentralisation having been a major plank in the party’s original platform. From about the turn of the century onwards there has been a number of blatant examples of the national leadership having ridden roughshod over local and regional party groups.

3. Is “Democratic Hygiene” Still a Priority?

When the party was young, much thought and energy were spent on putting in place checks and balances to safeguard the democratic workings of the party. This resulted in three precautionary measures: 1. equal representation of women and men; 2. the rotation principle (a maximum of holding the same office for three consecutive terms; 3. maximising the number of representative seats a single person could hold at any one time. Over time these restrictions (particularly the second and third ones) came in for considerable criticism on the grounds that they were impracticable and hindered the perceived need for greater professionalism in the party. Despite these criticisms I have seen no serious attempt to evaluate those regulations or to consider the need for further measures to reinforce the ones already in place. One obvious gap in the original safety net is that it has been possible for politicians to alternate from being external representatives to holding salaried positions within the party organisation and vice versa. With this loophole an elite cadre of professionals has established itself in the upper echelons of the party. However, if the party is to be a credible force for grass-root democracy it must address this question.

4. Green instrumentalism. Means and Goals Changing Places

When Greens here got together to start a political party, a major reason for doing so was to make their society more compatible with their surroundings. This was, and still is, the purpose of the project. However, as the party got under way it acquired a structure of its own, with physical dimensions (offices, web site, membership lists etc) and gradually developed an inherent drive to further its own well-being and survival. In Systems Theory this is referred to as a system’s inertia, its tendency to conserve its own identity. This often results in the system, in this case the party, transforming itself from simply being simply a means to an end, to become at least in part a goal in its own right. This transformation, which can be seen not only in political parties but in all manner of system-entities, constitutes “instrumentality”. The upshot of this is that an element of compromise inevitably creeps into the policies of the party. And indeed a political party, however critical it sees itself to be, has to learn the practicalities of negotiation and compromise. At the same time Greens know that there is no way by which we humans can strike deals with Mother Nature. We have here two paradoxical strands that must be woven into a single ideological cloth.

A major and pressing task for the greens is therefore to recognise the existence side by side of these seemingly contradictory positions and to realise that the problems arising from this is fuelling enmity between the differing factions in the party. It is a situation that is calling out for a resolution. But the party leadership is showing little or no interest in matters of political ideology, but is apparently intent on continuing as a (very junior) partner in a new coalition government, a government whose days seem numbered even before it’s been installed!

Den gröna politiska diskursen sedd som delvis överlappande nivåer

Michael Moon 18-09-27

Efter en mandatperiod då MP har suttit som minoritetspartner i en S-ledd koalitionsregering finns det vitt skilda uppfattningar om vilken roll partiet bör spela i svensk politik framöver och inte minst hur det ska förhålla sig till den gröna rörelsen i stort. Utifrån sett har vi genomlevt fyra år av ideliga kontroverser, som har gällt hur MP:s representanter har lyckats i den rödgröna koalitionen. Här har funnits huvudsakligen två linjer: försvararna och kritikerna. I efterhand kan konstateras ingen av sidorna lyckades få en meningsfull respons från den motsatta sidan. Detta haveri i den interna kommunikationen är anledningen till att jag vill titta på den gröna diskursen ur ett bredare perspektiv. Jag föreslår att rörelsens, inklusive partiets, diskurs kan tolkas som fem nivåer.

Här finns risk att olika aktörer med olika utgångspunkter talar förbi varandra och att de olikheter som finns cementeras och uppförstoras som följd. I ett försök att överblicka den mångfacetterade gröna diskursen föreslår jag en uppdelning i fem nivåer.

De fem diskursnivåerna

1. En kortsiktig, taktisk nivå;
2. En långsiktig, strategisk nivå;
3. En ideologisk nivå;
4. En filosofisk (idéhistorisk) nivå;
5. En kosmologisk (existentiell) nivå.

Dessa nivåer tenderar att överlappa varandra men i den mån det går är det bra att konceptuellt hålla isär dem. Se bilden!

1. Den kortsiktiga, taktiska, nivån
Politikens främsta uppgift på denna nivå är att öka eller åtminsone bibehålla partiets ställning och dess parlamentariska makt. Detta kan tyckas vara själklart, men det implicerar ett par följder som sällan uttalas öppet. För det första är partiets sakpolitiska ställningtagande, på denna nivå, av underordnad betydelse jämfört med partiets väl och ve. För det andra, de partier som utgör det största hotet är de partier vars politik ligger närmast det egna partiets. Detta har visat sig när partier försöker samarbeta i utomparlamentariska rörelser som sträcker sig över partigränserna.

En av ett partis taktikers främsta uppgifter är att hålla koll på allaandra partiers ställningstaganden för att maximera det egna partiets interventioner. På så vis kan partiet hålla sig i den offentliga debattens framkant och kan kännas angeläget för så stora befolkningsgrupper som möjligt.
Detta är ett led i det som kallas ”politisk triangulering”, ett PR-arbete som ofta görs med hjälp av inhyrda experter, personer utan koppling till partiet för övrigt. Därför blir politik på denna nivå alltmer likartad och oberoende av vilket parti det gäller.

Mycket behöver sägas om de svårigheter och dilemman som möter ett radikalt systemförändrande parti när det tar plats i en regering, där man förväntas ta ansvar bl a för hur det nuvarande samhället fungerar. Dessa frågor borde studeras noga nu när mandatperiod är över.

Frågor som exemplifierar nivå 1:
Vilka sakfrågor lönar sig bäst för partiet att koncentrera sig på?
Vilka personer (eller snarare deras personliga kvalitéer) är viktigast om man ska representera partiet?
Vilka av de andra partierna bör man söka samarbete med? (Även nästa nivå).

Nivå 2. Långsiktiga, strategiska mål (över längre än en mandatperiod)
Här fokuseras intresset på sakpolitiska mål, som handlar om vad som bör uppnås i samhället i stort.
Utarbetande och förankring av partiprogram och handlingsprogram, bakgrundsrapporter och liknande dokument. Generellt för dessa gäller att de bör presenteras, diskuteras och helst antas som policy dokument av partiet.
Att hålla sig ajour med sociala och tekniska innovationer.
Att initiera och att på olika sätt stödja den interna idédebatten.

Frågor som exemplifierar nivå 2:
Vilka förändringar är nödvändiga för att uppnå det hållbara samhället?
Vilka alternativ finns till dagens tillväxtsamhälle?
Hur ser det gröna samhället ut?
Hur når man dit?

Nivå 3. Den ideologiska nivån
Ett partiprogram bör helst utgå ifrån en ideologisk grund. Utmärkande för den senare är att den har en inre konsistens, d v s dess olika punkter hänger ihop. Målkonflikter kan visserligen förekomma, men då måste ideologin ange hur man prioriterar mellan de mål som är motstridiga.
Dessutom består en ideologi normalt av både beskrivande och föreskrivande delar. Kraven på koherens gäller även att dessa delar ska hänga ihop.
Ett problem är att begreppet ”ideologi” ibland anses vara suspekt då den står i kontrast till ”vetenskap”. Å andra sidan är det vanligt att, exempelvis”en grön ideologi” uppfattas som eftersträvansvärd, t o m en nödvändighet.

Frågor som exemplifierar nivå 3:
Finns det några frågor i det nuvarande programmet, som borde betonas mer/mindre i det fortsatta programarbetet?
Förekommer det målkonflikter i programmen?
Hur ska dessa i så fall avhjälpas?
Bör partiet ha högre krav på sina egna medlemmar än vad det har på andra partiers?

Nivå 4. Den filosofiska (idéhistoriska) nivån. (Fördjupning av föregående nivå)
Den gröna rörelsen anses ofta ha uppstått i början på 60-talet, men dess rötter går mycket längre tillbaks i tiden. Ändå stämmer det att som en politisk rörelsen uppstod den som en reaktion mot det moderna samhället. Modernitet har präglats i stor utsträckning av det naturvetenskapliga världsbilden och dess teknologi. I många avseenden lever man bättre och längre idag än för ett par hundra år sedan, i alla fall i länder som har råd att efterfråga vetenskapens framgångar. Men den skapar nya problem, t ex miljöproblemen. Och framför allt gör inte vetenskapen att vi blir visare!

Frågor som exemplifierar denna nivå:
Många menar att ekologiskt ansvar och socialt ansvar hänger ihop; att de är oskiljaktiga. Stämmer det?
Vilka tidigare politiska/kulturella rörelser (eller idéströmningar) har påverkat den gröna rörelsens uppkomst?
Bör “framsteg” vara ett viktigt mål för den gröna rörelsen?
I så fall, hur ska det definieras?
Är framsteg och ökat materiellt välstånd två helt skilda saker?
Har den gröna rörelsen något svar på det dominerande synsättet att naturen är till för människan att exploatera?

Nivå 5. Den kosmologiska (existentiella) nivån
Denna nivå anses av en del (även vissa gröna) som irrelevant för den politiska diskursen.
Men i och med att människan fått allt större och mer negativ inverkan på miljön och på våra medvarelser blir denna nivå alltmer betydelsefull. Jfr begreppet antropocen!

Alltfler gröna menar att det moderna samhällets utveckling är på kollisionskurs med den globala miljön. Samtidigt bevittnar vi en allt extremare ojämlikhet både inom landet men framförallt länderna emellan. Resultatet är att racism och våld ökar exponentiellt.
Vilka faktorer är det som driver denna utveckling? En uppenbar orsak, och en som speciellt socialisterna pekar på, är den globala kapitalismens härjningar. Och det är svårt att inte hålla med om detta.
Andra menar att det det finns en intim interaktion mellan människornas inre ( psykiska och andliga) tillstånd och den tilltagande förödelse, som breder sig ut över hav och land. Detta andra synsätt har i alla tider hävdats av poeter, konstnärer, mystiker m fl men har sorgfälligt ignorerats av politiker.
Skulle dessa vara ömsesidigt uteslutande förklaringar? Inte alls, i alla fall inte ur ett holistiskt perspektiv. Ett och samma fenomen kan ha flera orsaker och det kan vara fåfängt att tillskriva den ena förklaring större vikt än den andra.
Och här kommer vi till det som utmärker denna femte nivå: I motsats till vad som gäller på de andra nivåerna gäller det här att acceptera och respektera människors olikheter, deras skilda bakgrund och erfarenheter. Därför bör man bejaka och dra nytta av människors olikheter. Framförallt ska man inte försöka undertrycka dem. Bara för att en person inser nödvändigheten av att omfatta en radikal grön politik behöver hon inte för den sakens skull dela samma livsåskådning som alla sina meningsfränder. Den tolerans och vidsynthet, som ska gälla på denna grundläggande nivå, kommer förhoppningsvis att prägla det politiska samarbetet på de andra nivåerna. Detta är den främsta skillnaden mellan en liten intolerant sekt och en bred folkrörelse.

Frågor som exemplifierar nivå 5:
Är det andliga och det materiella olika sidor av samma grundtillstånd?
Är människoarten en del av naturen, eller står hon som rationell varelse ovanför och utanför naturen?
Finns det en risk att att uppmärksamhet på (den yttre) miljökrisen gör att människornas inre tillstånd negligeras?

Slutord
Det nyss avslutade valet är en vändpunkt som tvingar den gröna rörelsen att utvärdera och rannsaka sig själv och sin egen effektivitet. Många känner sig desperata, men det är ur den kollektiva ångesten nya krafter kommer att födas. Samtidigt som befintliga partier och grupper strävar vidare kan nya grupperingar uppstå. Alla kommer vi att behöva lära oss av våra erfarenheter, av våra framgångar och nederlag; lära oss av allt det som den gröna rörelsen har genomlevt de senaste decennierna.
Denna text är en vidareutveckling av en del tankar i min bok: Grön filosofi. Tankar kring en ny ideologi (Arkiv förlag, Lund. 2014).

Miljöpartiets väg i backspegeln


Bilden på Michael Moon och hans dotter som går i Barsebäcksmarschen (troligen från 1978)

Michael Moon 18-09-27

Partier, precis som människor, gör fel ibland och då är det bra om man kan lära sig något av dessa felsteg. För att kunna göra detta måste man acceptera att ens fel verkligen är ens egna och inte beror på andra, vare sig på människor eller partier. Som en av de glada 400 som var med och bildade miljöpartiet har jag samlat på mig en hel del erfarenheter, vissa positiva och andra mindre positiva. Här vill jag dela med mig av några av de mindre positiva, som jag delar upp i fyra huvudproblem. Samtliga har legat och gnagt alltsedan september 1981.

Problemområde 1. Storleken ger styrka
Detta var det första som dök upp då det hängde ihop med att partiet har en del av sina rötter i den utomparlamentariska rörelsen. Många av oss kände oss som aktivister; och det var vi stolta för! Men eftersom vi hade så varierande specialintressen kröp det in en svaghet, nämligen att man inte hade tid och lust att gräva ned sig i våra olikheter, utan att den allt överskuggande uppgiften var att nå resultat, t ex att stoppa en miljövidrig exploatering, kärnkraftsutbyggnad eller vad det kunde vara. Det gällde att få ihop så många människor som möjligt i sina manifestationer och diversitet i synsätt sågs snarast som en styrka. Speciellt gröna partier, inklusive det svenska, övertog detta bristande intresse för teorier. ”Finns det hjärterum, så finns det stjärterum!” var en devis man kanske inte hörde i partiet men väl den mer tillspetsade “Mångfald inte enfald”. Andemeningen är ju den samma: teoretiska problem är oviktiga och kan lämnas därhän för att i bästa fall lösa sig själva. Ett resultat av denna nonchalans har varit att partiet lät den påbörjade interna debatten försvinna helt och hållet. För närvarande har denna funktion övertagits av enskilda medlemmar och sympatisörer, som förtjänstfullt administrerar debattforumet Grön Omstart (GO).

Problemområde 2. Överbetoning av den nationella nivån i partiets arbete
När ett nytt parti bildas kan det ”naturliga” tillvägagångssättet tyckas vara att först bygga upp ett nätverk av lokala och regionala grupper som sedan går samman och bildar det nationella partiet. Med några undantag fungerade det inte så med miljöpartiet. Snarare var det så att rikspartiet bildades först och att detta sedan skaffade det sig kontaktpersoner på läns- och kommunnivån för att där starta ny lokala partier. Dessutom fick några få ”starka” kommuner under en kortare tid hjälpa sina mindre grannkommuner att komma igång. Detta arbetssätt var inte fel i sig men man vande sig vid att initiativen kom uppifrån; partiet var ett centralistiskt projekt. Detta faktum blev extra tydligt efter riksdagsinträdet 1988 då partiets olika nationella organ, utskott m m, samlades i Stockholm. I och med denna koncentration till Stockholms innerstad fick partiet en struktur som blev en kopia av de andra partierna, förutom att det fortfarande saknandes en sammanhållen partistyrelse. En sådan bildades dock fyra år senare vid kongressen 1992. Därefter fanns alla förutsättningar för den hierarkiska maktutövningen, som vi har sett prov på sedan dess.

Det kan te sig paradoxalt att det första problemområdet handlade om svagheter som hade sin grund i den utomparlamentariska bakgrunden medan detta andra område handlar om partiets framväxande centralistiska tendenser. Men det är inte så konstigt om man betänker att även den utomparlamentariska miljörörelsen genomgick sina egna centralistiska strävanden alltsedan det tidiga 70-talet. Då bildades paraplyorganisationer som Miljögruppernas riksförbund, MIGRI (1971), Jordens Vänner (1971) och Miljöförbundet (1976). De två sistnämnda slogs ihop 1992. En annan omständighet värd att hålla i minnet är att många av dem som var med och bildade det nya partiet hade ingen som helst koppling till alternativrörelsen.

Problemområde 3. Den interna demokratin urholkas över tid
Under partiets första tid var man mycket upptagen med att förhindra maktkoncentration och maktmissbruk inom partiet. Därför införde man rotationsprincipen (högst tre mandatperioder på en och samma stol), förbud mot mångsyssleri (ingen ska sitta på många stolar, eller på olika nivåer, samtidigt) och könskvotering (minst 40% av det underrepresenterade könet).
Med detta nöjde sig partiet och brydde sig inte om att utvärdera dessa förebyggande åtgärder för att se efter hur väl de fungerade i verkligheten. Det visade sig senare att detta skyddsnät hade flera stora hål i sig. EU-nivå kom till och mandatperiodernas längd utökades från tre till fyra år. Men det största hålet gällde möjligheten att gå från förtroendeuppdrag till arvoderade tjänstemannapositioner eller tvärtom. Idag är det uppenbart att partiet har har fått ett eget elitskikt av politikerproffs precis som de andra partierna.

Problemområde 4. Grön instrumentalism. Medel blir mål och visa versa
Människor kommer samman och bildar ett parti för att de vill påverka sin omgivning, naturligtvis till det bättre. Ett grönt parti bildas i första hand för att få till stånd ett samhälle som lever i samklang med sin miljö, med naturen. Detta är en högst lovvärd målsättning och kan sägas vara ”meningen med partiprojektet”. Men när väl detta projekt har satts igång och har fått en materiell organisation, kommer det hos denna struktur att uppstå en inneboende tendens att värna om sin egen existens. I systemteori talar man om att system uppvisar en tröghet, som konserverar sin identitet. Regelmässigt ser man att en organisation, i det här fallet partiet, tenderar att övergå från att har varit ett medel till att vara ett mål, ett självändamål. När en företeelse övergår från att vara ett medel till att bli ett mål, är detta ett exempel på ”instrumentalitet”.

Även det mest samhällskritiska parti kan inte ta avstånd från det föränderliga samhället omkring sig. Med det av människan skapade samhället kan man, måste man, vara beredd att förhandla och kompromissa. Men med Moder Jord går det inte att kompromissa. Detta har de gröna insett från Dag Ett vilket är en av det gröna partiets viktigaste förtjänster.

Michael Moon, humanekolog med inriktning på grön ideologi

Vad händer nu? Analys av valresultatet och regeringsfrågan

En dramatisk valnatt och Sverige vaknar till en ny politisk situation. De rödgröna har 144 mandat, alliansen 143 mandat och SD 62 mandat. Sena förtidsröster och utlandsröster tillkommer på onsdag men enligt Aftonbladets beräkningar baserat på förra valets onsdagsröster kommer det troligen inte förändra mandatfördelningen. Men läsaren bör veta att ett mandat kan skifta till alliansens fördel senare i veckan och då kan de eventuellt tänka att de kan regera enklare själva.

Stefan Löfven avgår inte utan vill sondera blocköverskridande lösningar. Hans avgång är dock rätt given eftersom alliansen tänker rösta bort honom med SD:s röster. Efter detta finns det kanske en skiljelinje mellan M och KD å ena sidan och C och L å andra sidan, om man får tro Sveriges Radio Ekots analys av partiledarnas uttalanden. M och KD menar att de behöver stöd i riksdagen, utan närmare specifikation, medan C och L pekar ut stöd över blockgränsen som nödvändigt för att alliansen ska kunna regera i detta läge. Jan Björklund lyfter till och med en radikal lösning: storkoalition enligt tysk modell där ju borgerliga CDU/CSU till slut fick socialdemokratiska SDP som juniorpartner efter att samtal med liberala FDP och de Gröna kraschat ihop.

Vi kan börja med att utesluta alternativ. En rödgrön regering är omöjlig eftersom deras röstetal 40,6 % skulle röstas ned lätt av M+KD+SD med 43,8 %. Det skulle alltså inte räcka ens om C och L la ned sina röster. Likaså är en alliansregering stödd av MP meningslös då man fortfarande på 44,6 % skulle röstas ned av en taktikröst från SD på en S-budget (totalt 46,0 %). Att MP som gjorde en dålig valspurt skulle ta en sådan risk är dessutom osannolikt.

Då återstår egentlig två alternativ. En mittenregering bestående av S+MP+C+L som samlar 46,8 % och en storkoalition mellan alliansen och S som samlar 68,7 %.

  1. Mittenregering S+MP+C+L: Idag har S gått ut och återigen sagt att de vill ha denna lösning. Här skulle man få en stabil regering men C och L skulle få en svekdebatt. Räkna med att de undviker detta i det längsta och kan de se en chans att alliansen kan bli största block i ett extraval kan de föredra det. Opinionsmätningarna under förhandlingen är väsentliga för de beslut som tas eftersom extra val kan vara ett hot eller en möjlighet för olika parter. Den övergripande risken med en mittenregering är att det konservativa blocket med M och KD skulle kunna öka i opinionen och tillsammans med SD nosa på 50%.
  2. Storkoalition alliansen+S: Här skulle alliansen kunna hålla ihop och ta statsministerposten från S. Det skulle vara svårt för Stefan Löfven som person att sitta i den regeringen men S skulle å andra sidan inte ha brist på kompetenta personer till olika ministerposter. Socialdemokraterna lär undvika detta scenario eftersom det blir ett slags underläge för dem. SDP i Tyskland har fallit ned till 17 % i de senaste opinionsmätningarna och har straffats av väljarna för sitt ansvarstagande. Dock är ju valvinden inte direkt till S fördel så ett extraval kan vara en ännu större risk. Räkna med att S försöker spela på att C och L svikit sina löften till väljarna genom att använda SD:s röster för att fälla Löfvens regering för att försöka vända opinionen.

Slutligen finns lösningen kvar att alliansen helt enkelt chansar och låter SD avgöra om de kan regera. Med den “negativa parlamentarismen” räcker det ju med att SD lägger ned sina röster för att alliansen ska kunna styra. Alliansen skulle kunna hamna där om S är omedgörliga och mena att det är det mest naturliga eftersom de försöker måla upp bilden av att de vunnit valet. Precis som förra valet är det ju dock SD som “vunnit valet” (i meningen ökat mest) men utan att resten av de politiska partierna tillåter det att slå igenom. Scenariot att alliansen chansar att regera själv är en guldgruva för de rödgröna oppositionspartierna. Baserat på uttalanden från alliansledarna att de inte vill ha SD i en “utpressningssituation” verkar detta minst sannolikt. Men det politiska spelet kan vara på en djupare nivå och allmänheten vet inte hur diskussionerna låter bakom stängda dörrar.

Vi på Cura är bekymrade över den politiska utvecklingen och ser framför oss att många frågor kommer att saknas i diskussionerna om hur landet ska styras framöver. Frågor om en ekologisk omställning i grunden, att bryta finansmarknadens maktställning och motarbeta vinstintressets dominans på olika områden kommer sannolikt inte att spela någon roll i regeringsbildningen oavsett vilken väg det blir. Därför är opinionsbildning än viktigare framöver.

Intervju om boken “Behovet av en ny progressiv kraft”

Curapodden #4 – Intervju med Lena Stark partiledare för Basinkomstpartiet

Vad står vi inför för regering?

Vad står vi inför för regering? Om vi tittar på de opinionsmätningar som kom idag står de rödgröna på 42,2 % i DN/Ipsos och 41,4 % i SvD/Sifo. Det är större än alliansen på 38,7 % respektive 37,4 %. Förra valet hade båda blocken sagt att största block skulle regera, men efter alla turer kring decemberöverenskommelsen är den principen helt förstörd. Istället har alliansen unisont lovat att rösta ned Löfven som statsminister medan SD gjort detsamma. Vi får alltså en ny regering, men vilken? Centerpartiet vill inte regera med “aktivt stöd” av SD. Liberalerna kallar SD:s nazismkopplingar “fruktansvärda”. Moderaterna och Kristdemokraterna tar också avstånd från SD men har samtidigt sagt att de ska göra allt för att bilda regering. Jag listar de möjliga lösningarna jag ser med de mest sannolika först.

  1. Alliansen (38,7 % DN/Ipsos, 37,4 % SvD/Sifo).

Regeringsbildningen blir smidig med samspelta partier men budgetomröstningen ger SD möjlighet att fälla en alliansbudget genom att taktikrösta på det socialdemokratiska budgetförslaget (S och SD har 43 % totalt). SD:s kaotiska förhållningssätt i budgetomröstningen har ju gynnat dem så det lär de inte sluta med. C och L skulle kunna riskera en svekdebatt om de verkar anpassa sig i förväg till SD i alliansbudgeten för att undvika att den fälls. Men de kan välja denna väg av rädsla för alternativen. Sverige skulle få fyra år av nyliberal skattesänkar- och välfärdsurholkande politik kryddat med lite innehållslös klimatpolitik och en anpassning till främlingsfientlighet. Detta scenario har störst risk för regeringskris och extra val, till exempel den andra budgeten om SD släpper igenom den första.

2.. Alliansen + MP (43,7 % DN/Ipsos, 42,7% SvD/ Sifo).

En lösning som skyddar mot SD:s taktikröstning i DN:s siffror men inte SvD:s. Fördelaktigt för alliansen som helhet eftersom regeringen blir mer stabil men kan anses riskabelt för M som kan tappa väljare till SD för att samarbeta med “mjuka” MP. Å andra sidan kan MP flyttas från det rödgröna blocket, en strategisk vinst. Per Bolund har signalerat att man vill göra upp med borgerliga partier om skatter medan Isabella Lövin inte kan tänka sig regera med M. Så ska detta ske blir det troligen en uppgörelse om budget med mera i riksdagen och inte att MP ingår i regeringen. För MP som ligger på 5,0-5,3 % vore detta ett sätt att försöka få fortsatt inflytande men samtidigt riskabelt.

  1. S+MP+C+L (47,0 % DN/Ipsos, 46,2 % SvD/Sifo)

Löfvens önskeregering och som det verkar MP:s. Bryter upp alliansen och kan framstå som ett nederlag för Lööf och Björklund att ingå i. Just att Löfven och MP-ledningen så gärna pratar om denna regering gör det svårare för Lööf och Björklund att gå in i den. Å andra sidan en ganska handlingskraftig regering som kan få sin politik genom riksdagen ganska lätt. Det här skulle innebära en mittenpolitik som skulle förändra mycket lite av dagens politiska inriktning och gynna V och M framför allt genom guldlägen att driva opposition ifrån. C och L vill säkert undvika detta scenario p.g.a. riskerna för att anses ha svikit alliansen men kan kanske tvingas in i det.

  1. Rödgröna (42,2 % DN/Ipsos, 41,4 % SvD/Sifo)

Det minst sannolika resultatet eftersom samma regering som fälls efter valet skulle tillträda igen. Det skulle kunna bli möjligt om C och L lägger ned sina röster i omröstningen om statsminister kanske efter tryck från medlemmar och opinionen att inte låta SD få inflytande. Det skulle förmodligen behöva följas av olika uppgörelser i riksdagen så att C och L har saker att visa väljarna. Osannolikt scenario trots allt.

Vad har alla fyra scenarion gemensamt? En stor grupp väljare kommer att känna att de har lurats och kan känna ökat förakt för det politiska systemet. Den negativa parlamentarismen, där man kan regera så länge man inte har en majoritet emot sig, fungerar inte nu när SD är så pass stora. Kanske kan valet leda till en debatt om att gå över till en positiv parlamentarism där en majoritet måste stödja en regering. I Finland fungerar regeringsbildandet bra trots 3-4 jämnstora partier och flera småpartier. I svensk kontext kanske det skulle innebära att vissa partier stödjer en regering i riksdagen snarare än ingår i den, hur som helst skulle det stärka demokratin och öka kravet på ansvarstagande från våra politiker. Ett minimum borde väl vara att väljarna vet ungefär vad de får när de röstar på ett parti?

Frågor som saknas i valrörelsen: 2. Reform av banksystemet


Joakim Löf 180814

För att ställa om vår ekonomi till att fungera inom våra planetära gränser och vara socialt hållbar krävs att vi vänder på alla stenar. Kärnan i vår ekonomi är finans- och penningpolitiken och banksystemet. Som ett led i Curas granskning av överlevnadsfrågor som borde lyftas i valrörelsen granskar Joakim Löf nu behovet av en skarp reform av banksystemet.

Under 2017 gjorde de svenska storbankerna vinster på 106 miljarder och 69 miljarder betalades ut till aktieägarna (1). Samtidigt har vi en kreditexpansion som är historiskt oöverträffad. Sverige är nu världens näst mest skuldsatta samhälle efter Japan (2). Man får låna mer än någonsin och trots att Finansinspektion försökt strama åt reglerna för amorteringar och bolån de senaste åren ligger belåningen på en hög nivå. Detta är gyllene tider för bankerna. Men de skenande bostadspriserna stänger effektivt ute de som vill köpa bostad och ökar ojämlikheten och boendesegregationen. En ansenlig del av bolånen går inte till att finansiera bostadsköp utan till privat konsumtion av till exempel bilar och motorbåtar, en besvärlig del av vårt överskridande av de planetära gränserna. Varför har vi ett system med så stora summor som går till bankvinster och med så negativa konsekvenser för samhället i stort?

Grunden för den globala marknadsekonomin är bankerna och den frihet de har getts sedan kopplingen till ett fast penningvärde (guldmyntfoten) togs bort. Tidigare kunde banker ge ut lån för mer än de hade i tillgångar (”fractional reserve banking”) men den totala mängden pengar begränsades av centralbankerna. Bankerna behövde ha en viss andel kapital i reserv av de krediter de lånade ut, och kapital var i sin tur stabilt på grund av valutans koppling till ett fast värde. Redan under 30-talskrisen fick guldmyntfoten problem men man återupprättade en koppling till guldet i det så kallade ”Bretton Woods-systemet” där många valutor var kopplade till dollarn som i sin tur baserades på en guldmyntfot. När USA övergav kopplingen till guldet för dollarn 1971 i kölvattnet av det extremt kostsamma Vietnamkriget följde världen efter. Systemet byggde också på att USA hade ett handelsöverskott och när det förbyttes i ett underskott på grund av Tysklands och Japans exportframgångar blev systemet instabilt (3).

Avslutningen av Bretton-Woods-systemet medförde att 1970-talet blev ekonomiskt instabilt och lösningen för allt fler länder blev att ta den ekonomiska politiken ett steg åt höger när man genom nyliberal monetarism stramade åt ekonomin med höga räntor för att stoppa en ökande inflation. För att få fart på ekonomin valde man istället för en aktiv finanspolitik från statens sida att lätta upp reglerna för bankerna. Därigenom har de tillåtits skapa mer pengar med utlåning för att det ska cirkulera i ekonomin och ge investeringar som i sin tur ger arbeten och tillväxt. Det skedde genom att andel kapital bankerna skulle ha av de krediter de skapade minskades kraftigt (”reserve requirement”). De flesta ekonomer är idag ense om att alltför lättvindiga regler grundade på en övertro på marknadens förmåga att korrigera sig själv låg bakom finanskrisen 2008. Men samtidigt har det börjat en debatt kring själva grunden för bankerna och finanssystemet.

Centralbankerna styr finanssystemet på flera sätt men det viktigaste är räntan mot vilken bankerna kan låna av centralbanken. Ju lägre ränta desto mer kan bankerna låna ut då deras kostnad för att låna minskar. Då ökar penningmängden vilket enligt teorin ska öka tillväxten och motverka lågkonjunkturer. Kritiken som funnits länge, sedan Keynes analys av den stora depressionen på 30-talet, är att det inte är en direkt effekt utan mycket av pengarna stannar istället inom finansmarknaden själv snarare än att gå till produktiva investeringar (4). Stimulans med räntevapnet visade sig vara ineffektivt under finanskrisen. Dessutom är riskerna inom finansmarknaden allt annat än självkorrigerande: dagens globala finanssystem kopplat tvärtom ihop riskerna. Till exempel genom att banker och finansinstitut lånar av varandra: faller en så blir det chockvågor i systemet.

Två vägar för att reformera banksystemet har diskuterats mest: skärpta regleringar som att man måste ha högre andel eget kapital å ena sidan, och å andra sidan att bryta upp bankerna så att de inte längre kan spekulera på inlånat kapital (5). En bankdelningsreform som delar upp bankerna i å ena sidan affärsbanker, som är förbjudna att spekulera, och å andra sidan investmentbanker, som får spekulera men inte har tillgång till vanligt sparkapital, är en beprövad metod som gällde från 30-talet fram till 90-talet. Eftersom staten genom Riksbanken garanterar att bankkundernas kapital upp till 950 000 kronor inte går förlorat vid en bankkonkurs är det rimligt att reglerna skärps för hur kundernas sparmedel får användas. Men räcker det? Finanskrisen visade också att helt vanliga affärsbanker eller institut kunde leda till stora risker: i USA bolåneinstitut som gav ut ”subprime”-bolån och i Storbritannien bland annat ”Bank of Scotland”. En ännu tuffare reglering än idag kan krävas, den kände ekonomiprofessorn Simon Johnson föreslog till USA:s senat att kapitaltäckningskravet skulle öka från runt 7 % till 25 % (6). Utvecklingen har gått åt motsatt håll: i Sverige hade bankerna kapitaltäckning på 17 % på 1920-talet och är idag nere på 4 % (7). Ett normalt företag har 10 gånger högre kapitaltäckning på sina skulder.

En kombination av bankdelning och mycket tuffare reglering är ett minimum för att få kontroll över banksektorn. Men ett annat problem är att kostnaderna för finanskriserna har vältrats över på skattebetalarna gång på gång. I USA användes i TARP-programmet 700 miljarder dollar för att köpa loss toxiska tillgångar utan några särskilda villkor under den brinnande finanskrisen (8). Svenska motsvarigheten bestod i att Riksbankens balansräkning mer än tredubblades, och då var inte Sverige i krisens epicentrum som på 90-talet utan drabbades av svallvågorna av den globala krisen (9). Det finns ett system för bankerna att bidra till kostnaderna för att hantera konkursliknande situationer (som ju inte kan sluta i full konkurs utan vanligen att staten går in i eller tar över banken). Resolutionsavgiften var 6,5 miljarder 2017, resolutionsreserven totalt på 29 miljarder och målet är att resolutionsreserven ska uppgå till 3 % av insättningarna som täcks av statliga insättningsgarantin (10). Till det tillkommer stabilitets- och insättningsgarantifonderna (vardera 40 miljarder). 109 miljarder kronor låter mycket, men räcker det? En ansenlig del är inte fonderade pengar utan pengar som staten redan använt men som utlovats (11). ”Bank of Scotland” var som nämnts tidigare en affärsbank som var konkursfärdig under finanskrisen och i storlek i förhållande till ekonomin är den jämförbar med de svenska storbankerna. Statliga garantierna för bankens insättningar uppgick till 800 miljarder pund, en lika stor summa som hela den brittiska statsskulden! I själva verket löstes krisen genom att staten köpte in sig i banken för en betydligt lägre summa, 45.5 miljarder pund. Under finanskrisen kostade de brittiska bankräddningsaktionerna totalt 171 miljarder pund; endast drygt 1 % finansierades av bankernas avgifter, resten av skattebetalarna (12). Värdet är troligen högre än så eftersom en konkursfärdig bank per definition inte kan få in kapital i banken på den vanliga marknaden, statens räddningsaktion blir därför mer värd än den summa man går in med. Finansinspektion värderade den svenska insättningsgarantin till 26 miljarder årligen mellan 1998 och 2014, men 2009, då bankerna hade svårt att ta upp lån och Swedbank kan ha gått i konkurs utan statlig hjälp, värderades den till 203 miljarder (13).

Det finns alltså en rättviseaspekt att bankerna måste stå för sina egna kostnader. De enorma skevheterna i banksystemet har också andra negativa effekter på vårt samhälle. Som tidigare analyserats hålls svensk finans- och penningpolitik på halster av den inneboende risken i ekonomin med höga skulder till hushållen och en stor banksektor. De etablerade partierna har velat betala tillbaka på statsskulden för att kunna stå stark i framtida utsatta ekonomiska lägen. Inte nog med att de avgifter bankerna betalat in troligen bara täcker en bråkdelen av kostnaden för en ny finanskris: hela ekonomiska politiken hålls defensiv på grund av riskerna.

En kraftig ökning av bank- och finanssystemets avgifter behövs alltså tillsammans med de reformer vi såg tidigare. Banksektorn är inte en fri marknad i egentlig mening eftersom konkurser inte är möjliga: därför måste också den statliga regleringen vara anpassad för det. Som analysen visade tidigare i vår förra artikel i serien krävs att ansvaret för att stimulera ekonomin skiftas över mer på finanspolitiken. Riksbankens ränta kan justeras upp och minska bankvinsterna och fastighetsbubblan om staten har en mer aktiv politik för investeringar som står för mer av stimulansen. Vidare kan Riksbankens kvantitativa lättnader ges ut delvis mer direkt till medborgarna eller via en investeringsbank i statlig regi vilket också gynnar ekonomin utan att underblåsa bankernas övervinster. En investeringsbank kan också styra till samhällsnyttiga områden som den gröna omställningen. Hela politiken skulle på det sättet hänga ihop: banksektorn skulle bidra med att få bygga upp mycket större egna kapital, betala skäliga avgifter för de risker de tar och förbjudas spekulera med insatt sparkapital, vilket i sin tur skulle frigöra politiken att inrikta sig på att investera för framtiden och i lågkonjunktur också fokusera på arbetslöshet och inte som nu uteslutande på det finansiella systemet. Statens ansvar för att hålla bankerna vid liv lär vi få leva med ett bra tag framöver, men en reform krävs för att hålla dem i schack.

Slutligen kan vi diskutera frågan om oligopol inom banksektorn. Det finns många som menar att det är det som ligger bakom de höga vinsterna. Oligopol kan uppstå när det är mycket stora etableringskostnader för nya aktörer vilket kan anses gälla i banksektorn där behovet av ett stort antal lokalkontor funnits och kapitaltäckningskraven gör insteg på marknaden svårt. Här kan staten med fördel använda sig av den statliga banken SBAB. Genom att minska vinstkraven på SBAB kan bankkundernas situation gynnas. Någonstans går givetvis en gräns där man skadar bankerna för mycket, den avvägningen behöver göras i styrningen över tid.

Ett ekologiskt och socialt hållbart samhälle kräver att alla delar av samhället bidrar till helheten. Inom den nyliberala eran som påbörjades med Thatcher och Reagan och som nu går mot sitt slut har bankerna och finansmarknaden haft en särställning som blivit en gökunge för samhället. Med ekonomijournalisten Andreas Cervenkas ord så kan man kalla det ”Den stora blåsningen” (14). En reformagenda finns redo att sätta i verket om man läser ekonomer som analyserat situationen. Var finns politikerna som vågar genomföra dem? Än så länge är det bara Vänsterpartiet som pratat om frågan i valrörelsen (15). Resten blundar.

(1) https://www.svd.se/storbankernas-vinst-106-miljarder-kronor

(2) Cervenka, A., 2017, ”Vad gör en bank”, s. 71.

(3) Varoufakis, Y., 2016, ”And the weak must suffer what they must? Europe, austerity and the threat to global stability”, s. 32ff.

(4) Skidelsky, R., 2010,  ”Keynes: the return of the master”, s. 21f.

(5) Skidelsky, 2010, s. 170ff

(6) Skidelsky, 2010, s. 172f

(7) Cervenka, 2017, s. 109.

(8) https://www.riksgalden.se/sv/omriksgalden/Finansiell-stabilitet/Bankkrishantering-resolution/Resolutionsreserven/

(9) https://en.wikipedia.org/wiki/Emergency_Economic_Stabilization_Act_of_2008

(10) https://sv.wikipedia.org/wiki/Riksbankens_balansr%C3%A4kning

(11) Cervenka, 2017, s. 113f.

(12) http://positivemoney.org/2013/05/two-main-problems-with-deposit-insurance/

(13) Cervenka, 2017, s. 95 och s. 108.

(14) Cervenka, A., 2012, ”Vad är pengar? Allt du velat veta om världsekonomin men inte vågat fråga om”, s. 167ff.

(15) https://www.vansterpartiet.se/slut-pa-bankernas-overrantor/

Social och ekologisk hållbarhet måste gå hand i hand

Nu bjuder Cura in Oskar Rickardsson, grön debattör, som gästkrönikör. Ni kan även följa honom på twitter på @vakentimmar.

Oskar Rickardsson 18-08-12

Somliga i samhället vill att alla ska kunna knapra jämlikt, andra tycker att de som förtjänat det, de som slitit ska få knapra. Men vissa saker måste vi minska att knapra på. Det är så viktigt att vi pratar om det, att vi inte bara fortsätter att konsumera sönder jorden, för det är ju ekologiska varor, att vi inte fortsätter att utan att ens fundera över det, alltid ta bilen under milen, för att det är en miljöbil. Att vi inte fortsätter att överkonsumera kött, bara för att det är ekologiskt. Vi behöver diskutera mängden. Vi kan inte bara diskutera innehållet. Det räcker inte.

Vi måste komma ihåg att Sverigedemokraterna inte minskar bara för att vi utesluter dem. Att utesluta Sverigedemokraterna gör en bäst genom att motverka klassklyftor, arbetslöshet och elitism. Att vara för en öppen migrationspolitik samtidigt som en inte alls kämpar för att motverka klyftor är enormt farligt och leder oss mest till ett samhälle där alla blir konkurrenter, där allt blir en marknad där de som inte har råd slås ut. Människor som mår dåligt har en större benägenhet att söka sig till extrema rörelser. Människor som mår dåligt söker sig mer till sina egoistiska sidor snarare än sina empatiska sidor. Det är just därför det vore så farligt för Miljöpartiet att samarbeta med L och C i regeringsställning. Båda partierna är öppna och liberala när det kommer till migration, särskilt C, men att göra något åt klyftorna bryr de sig inte särskilt mycket om. Med en sådan politik, samtidigt som en ser det som ett problem att SD ökar, kommer SD göra just det; öka. Det blir allt för ofta utsatta grupper som ställs mot varandra, men det blir inte enbart politikerna som får ta smällen för deras politik, det blir de utsatta grupperna som får ta den smällen. I ett mer nyliberalt samhälle så finns öppenheten möjligen, folk är välkomna hit, men när de väl kommit får de klara sig själva bäst de vill. Orsak och verkan…

Det är viktigt att prata om att Sverige går bra (bra för ”ekonomin”, sämre för Parismålet), men det är också viktigt att prata om att många är oroliga. De som är oroliga är de som politiken behöver vara till för. Politiken kan inte främst vara till för de som klarar sig bra ändå, som kanske gnäller över något skattehöjning men som i själva verket knappt märker av den. Men de som slås ut av försäkringskassans nya regler, de som drabbas av att välfärden mer och mer blir en marknad, det är de som behöver politiken och ser en inte dem, så kan otryggheten fortsätta öka, hur mycket en nu väljer att motarbeta SD genom att säga att de är rasister. För ja, det är de. Det vet nog de allra flesta nuförtiden. Problemet är ju att de flesta av SDs väljare inte bryr sig så mycket om det. För utsatta grupper har ställts mot varandra, klyftorna ökar – och med det extremismen.

Orsak och verkan. Vi kan inte tro att människor är för en human migrationspolitik eller för all del en hållbar klimatpolitik om vi inte samtidigt gör något åt de ökade klyftorna. Precis som att det blir märkligt att göra reklam för att vi ska flyga mer, konsumera mer, arbeta mer, mer, mer efter att de nyss pratat om att klimatet är vår tids ödesfråga så blir det märkligt att inte se att ökade klyftor och en ökad främlingsfientlighet också hör ihop. Precis som att det inte går att föra en grön poltik och samtidigt låta marknadskrafter få styra över kapitalflödet. Vi behöver stoppa överuttagen av naturresurser och vi behöver stoppa överuttagen av mänskliga resurser. Jag längtar till dagen ett grönt parti förstår detta. Det behövs ett socialt samvete i varje fråga och att en förstår vad ens politik leder till.

Det handlar inte nödvändigtvis om höger eller vänster, det handlar om anständighet och hållbarhet eller inte. Helt enkelt. När gröna säger att ”de vill fokusera på klimatet” så glöms det ofta bort att sociala frågor också påverkar klimatet, att dessa frågor hör ihop. Att tackla klimat- och miljöproblem går helt enkelt inte om en inte samtidigt har förståelse för att de sociala frågorna hör ihop med klimat- och miljöproblemen. Och nej, jag vet också att vi har haft en majoritet i riksdagen som inte är för grön politik, men det handlar inte bara om vad som går igenom i riksdagen eller inte, det handlar minst lika mycket om att driva opinion för gröna frågor. Allt kommer inte gå igenom, men ju fler röster som hörs, desto mer kan det påverka samhället i den riktningen ändå. Och ja, det spelar inte så stor roll vad riksdagsledamöterna tycker om Social hållbarhet när väljarna inte ser och hör att dessa frågor lyfts.