En sosse har ordet!

I radioprogrammet  ”konflikt” som sändes i P1 den 19/12 2009 gör den gamle socialdemokratiske ministern Bengt Göransson  några uttalanden om det öppna samhället som är väl värda att begrunda:

Problemet är att politik inte längre ses som det det borde vara, nämligen att bygga samhälle. Politik skapar aldrig verklighet, vilket många tror (världen är full av modellbyggare). Politik är ett sätt att hantera verkligheten och då måste man ha mycket grundläggande centrala värderingar för att kunna klara det. Politik är i stort sett bara budgethandering i dag, dvs. politiker företeräder inte längre medborgaren, utan skattebetalarern, och det är inte samma sak. En poliltiker som företräder medborgaren säger till den som inte kan gå: Det är mitt uppdrag som din företrädare att försöka se till att du får en fungerande rullstol. Företrädaren för skattebetalarna säger istället till honom: Hur mycket kan man egentligen kräva av en skattebetalare att han skall pröjsa för att du skall få en rullstol? Det öppnar för en helt annan människosyn, en osocial människosyn och det tycker jag vi ser idag.

Man måste ju faktiskt erkänna, och det är viktigt, att det har ju i alla fall blivit bättre. Människor i dag lever, på ett materiellt plan, mycket bättre än de tidigare gjorde. Men det som är lite oroande, det är när man gör samhället till butik, därför att dom som gör det saknar en grundläggande förståelse för marknadens karaktär. Vi tror att kunden är viktigast för affärsmannen, men det är han inte. Det är butiken som är viktigast för affärsmannen. Och det kan vi se idag när försäkringskassan företräder statsintresset gentemot de försäkrade istället för att representera de försäkrades behov av ersättning när dom blir sjuka. Det är en dålig analys av marknad när man i politiken leker marknad, det tycker jag är det allvarliga.

I butikssamhället så är ju inte friheten längre det viktigaste begreppet utan det är valfriheten, som är något annat. Valfriheten är rätten att välja ett sortiment som andra tillhandahåller mig, medan friheten är oändlig. Friheten är rätten att själv söka sig ut på det öppna gärdet och friheten har bara en begränsning, men en mycket viktig sådan, nämligen att jag får inte hindra andra att röra sig på samma gärde som jag. Och därför kräver friheten alltid hänsynstagande, friheten socialiserar, kan man säga, medan valfriheten privatiserar och då upphör samhället att finnas till. Det vill säga friheten är mycket viktigare, men den är inte möjlig utan jämlikhet. Klyftorna har ökat i samhället och då minskar också möjligheterna till frihet. Titta på sydamerika: de rikaste i sydamerika lever i en ohygglig ofattbar lyx, men dom saknar frihet. Dom kan inte gå ut på stranden och köpa sig en glass, dom måste ha vakter och bo i inhägnade områden. Friheten är bara möjlig i öppna samhällen.

Jag blev väldigt provocerad efter den elfte september då man gick ut och skrev på ledarsidor från höger till vänster att detta var ett hot mot det öppna samhället, det var slutet för det öppna samhället. Och jag såg det tvärtom. Det var ett nederlag för det slutna samhället. Om presidenten i USA, världens kanske mäktigaste man i politiken, tvingas fly från vita huset därför att terrorister med pennknivar, märk väl att dom hade pennknivar dom som kapade planet, då är det inte ett nederlag för det öppna samhället utan för det slutna. Det slutna samhället kan inte, i internationaliseringens tid, klara sig och där är vi verkligen ute på femton famnar och seglar för närvarande, det tycker jag. Öppenheten är viktigare, och då måste vi ha insyn, då måste vi kunna kontrollera makten. Vi måste ibland utöva makt, men insyn och öppenhet i maktutövandet är viktig.

Jag studsade när jag såg en affisch som presenterade socialtjänstlagen 1981. Det stod ”en ny lag som ser till hela din situation”. Det var en borgerlig regering som införde den och socialdemokraterna älskade den, men den gjorde välfärden till en slags rättighet och så behövde man aldrig mer förklara varför man har ett välfärdssamhälle, för du hade rätt till det. Det tycker jag var ett dramatiskt misstag; man måste varje dag förklara varför vi har ett välfärdssamhälle om välfärdssamhället skall bestå. Och vi slutade upp med det 1981.

-Varför är det så viktigt?

Därför att ideer, värderingar, grunder måste man ständigt bearbeta. Jag blir så frustrerad av dom här som snackar om att man ska ha åtgärdskataloger och pricka av. Tio guds bud, nu har jag älskat min nästa, vad skall jag hitta på nu? Tio guds bud, om man omfattar kristendomen så måste man ju varje dag fundera över det och inte tro att det är en åtgärd som man prickar av och lämnar bakom sig. Välfärdssamhället kräver samma form av argumentering och förklaring i utveckling.

Om man tycker att saker är viktiga. Problemet idag är att vi har lagt ett utgiftstak som är destruktivt. Vi börjar med att bestämma hur mycket pengar vi kan göra av med, det är den sämsta av alla hushållningsmodeller. Det är farsan som skickar ut ungen med hundra spänn och säger: ”köp julklappar för det här”. Ungen kommer hem och har köpt julklappar för exakt hundra kronor, inte hundratvå för det hade han inte, men heller inte för nittiåtta, för hade han inte använt pengarna. Idag förbrukar man de pengar vi bestämt att man kan göra av med. Man skall spara pengar för att göra sånt man vill göra i morgon och det gör man inte med nuvarande system.

Ragnar Touchi höll ett tal på Harpsund 1955, inbjuden av Erlander, när han talar om konsten och konstens roll. Han pekar där på att konsten spelar en roll genom att vara oberoende, konstnären är oberoende trots att han är beroende, dvs. konstnären lever i denna klämma. Och därför är det så viktigt att vi har en tillit och en öppenhet för det oväntade i kulturen. Och i ett butikssamhälle, det visar ju kulturpropositionen, då skall man ha beställar/utförar-modellen som leder till att kulturborgarrådet i Stockholm kan säga att vi måste förtydliga dom kulturpolitiska målen så att kulturskaparna vet vad som förväntas av dem. Vet vad som förväntas av dem. Då stryper man kulturen och då kan konst och kultur inte medverka till att förlösa samhällsbygget.

-Vad är det då som drivit fram den här utvecklingen?

Det är ju föreställningen om att man skall vara effektiv till varje pris. Man skall inte vara ineffektiv, men effektiviteten har en huvudfiende, nämligen nyfikenheten. Det finns ingenting som den effektive skyr så som den nyfikne; gör som du blir tillsagd, fråga inte så mycket. Det är vad den effektive alltid skriar till den nyfikne. Och världen förändras av nyfikna människor.

Är det verkligen en ideologi vi vill ha?

Gröna veteraner som Michael Moon, Birger Schlaug och Per Gahrton betonar ofta vikten av att ett parti ska stå på en fast ideologisk grund. Och ett par av dem har visat en viss oro för att det nya Partiet Vändpunkt hade för lite av den varan vid sitt bildande.

I ett inlägg här på Cura i juni förra året skisserade jag några idéer för en ny grön-röd rörelse och hamnade då i tvivel om ideologins nödvändighet. Flera kommentatorer protesterade och jag vill här utveckla mina tankar något.

Den israeliske historikern Yuval Noah Harari identifierar tre stora hot mot vår civilisation:

  • klimatförändringarna,
  • atombombskrig och
  • artificiell intelligens.

Han förvånas, liksom jag, över att den politiska debatten behandlar dessa hot så lite, istället är det frågor som brexit, mottagande och integration av flyktingar, säkerhet mot tänkbara terrorister eller odling av gammal rysskräck som dominerar debatter och politiska uttalanden.

Jag tror Harari har rätt och att vi verkligen borde fokusera på att reda ut orsakerna till uppkomsten av de hot han pekar på. För att hitta medel att eliminera, eller åtminstone dämpa dem.

De tre hoten hänger förstås samman, men är de resultaten av att människan tillämpat en viss ideologi? Eller är de resultat av någon sammansvärjning, av någon elak gud eller av giriga kapitalister? Jag tror inte det, jag skulle snarare betrakta dem som oförutsägbara resultat av en evolutionär process som pågått i några hundra år.

  • Klimatförändringarna beror, vet vi numera, på förbränningen av fossila bränslen. Något som ingen kunde ana när kolbrytningen satte fart på ångmaskinen och indusrialiseringen för knappt trehundra år sedan. Visst betydde kapitalismens framväxt att hela utvecklingen accelererade okontrollerat, men ingen visste vad det skulle leda till, andra drivkrafter än omsorg om planeten dominerade.
  • Atombombens förverkligande berodde kanske specifikt på krigshetsen under andra världskriget, men förutsättningarna för den gavs av den fantastiska utvecklingen av naturvetenskapen under de senaste, säg, fem århundradena. Och den hade inte heller kunnat utvecklas utan den enorma ekonomiska och tekniska tillväxt som fossila bränslen och kapitalism åstadkommit.
  • Den artificiella intellegensen är det oförutsägbara resultatet av en evig strävan hos människor att förenkla, rationalisera och snabba på beräkningsmetoder. Men precis som för atombomben, så hade den inte kommit långt utan den svindlande tillväxten och de kapitalistiska drivkrafterna. Och vem hade kunnat ana för bara några decennier sedan att ett företag som Google skulle ha full koll på våra vardagliga handlingar?

Evolutionen som burit fram handlingar som skapat denna hotbild har inte styrts av någon ideologi. Oavsett vilken ideologi som dominerat den politiska makten, liberalism, konservatism eller socialism så har kol och olja förbränts i svindlande fart, atombomber producerats och ansträngningar gjorts för att ersätta människor med datorer.

Utvecklingen som skapat de tre hoten har inte drivits av teorier, övergripande värderingar eller ideologier. Den har drivits blint av människors och beslutsfattares närliggande värderingar, intressen och problem. I de fall de har påverkats av ideologier, så har det varit omedvetet. De kan på sin höjd sägas vara biprodukter av ideologiskt drivna handlingar såsom klasstrider, konkurrens och nationalism.

Vi har nu hamnat i ett stadium då vi börjar inse farorna och det är dags att också inse att de inte försvinner av sig självt, genom ”business as usual”. Knappast heller genom uppfostran med en förändrad övergripande moral, en ny teori eller ideologi.

Vi bör inte eftersträva revolution, utan styrd evolution. Vi behöver hitta organisationsformer och incitament som får människor att ta beslut i vardagen som leder i en annan riktning än den som dominerat de senaste århundradena. Den kapitalistiska grundläggande drivkraften ”största möjliga vinst till den enskilde entreprenören” måste på något sätt ersättas med en annan. Men jag tror inte man kan tänka ut den, den måste liksom sin föregångare växa fram evolutionärt. Genom att vi människor puffar på rätt ställen och i rätt riktning.

Jag tror att detta bör lösas med en ”social ingenjörskonst steg för steg” i linje med filosofen Karl Poppers, nu något halvt århundrade gamla, idé om politik. Det handlar då om att identifera samhälleliga problem, analysera deras orsaker och prova åtgärder för att reducera dem.

När det handlar om de tre stora hoten klimat, atombomb och AI så är de av den arten att de inte är kopplade till klass, kön, nationalitet eller någon annan människouppdelning, hoten är påtagliga för varje människa utan undantag. Detta bör därför vara problem vars lösning alla människor skulle kunna inbegripas i, utan hänsuyn till deras övergripande värderingar, ideologiska rötter eller grupptillhörighet.

Men för att få med alla, måste fokuset på de stora hoten kompletteras med ett fokus på ojämlikheten. Människors kreativitet kan inte utvecklas under känslor av orättvisa.

Jag tror att Partiet Vändpunkt skulle kunna bli ett svenskt nav i detta arbete. En ny kraft, som fokuserar på lösningen av vår tids överskuggande problem och som med hjälp av en omfattande demokratisering på samhällets alla nivåer kan få med människor av alla de slag i jakten på lösningar. Ideologiska käpphästar får inte bli till hinder att ena människor i problemlösningen.

Programmet, problemlösningsriktningen,

  • kan identifieras som grönt i det avseendet att lösningen på klimatproblematiken måste innebära en anpassning till naturen.
  • kan identifieras som rött i det avseendet att den enda möjligheten att inbegripa en stor mängd människor i det demokratiska arbetet kräver en ökad jämlikhet.
  • kan identifieras som liberalt i det avseendet att varje enskild människa ses som en unik resurs i idé-fabriken, istället för artificiell intelligens, gäller det att organisera en kollektiv intelligens.

Även om vi behöver sikta på att få 60 % av människorna med oss för att få till stånd en vändning så behöver partiet inte ha sympatier från 60 % av väljarna. Det kan ödmjukt lyssna till andra partier och organisationer, ta deras förslag på allvar, vara villiga att hjälpa till att pröva dem och vara kreativt kritiska till såväl deras som de egna förslagen.

Istället för en värderingsbestämd teori tänker jag alltså att några övergripande problem bör identifieras av Partiet Vändpunkt och att dessa problem ska angripas med ett demokratiskt problemlösningsperspektiv.

Om detta kan kallas ideologi så må det vara hänt, men behövs det verkligen mer än så?

Det etiska alternativet- en bokrecension

Recension av Billy Larssons ”Klimatkatastrofens psykologi och mänsklighetens framtid – det etiska alternativet.

Billy drev på facebook redan för flera år sedan linjen att miljöpartiet måste ta sina tre solidariteter mer på allvar, han försökte energiskt att vända den anpassningstrend som vi kunde se hos miljöpartiet då. Hans ansträngningar för att vända den miljöpartistiska skutan var tyvärr inte särskilt lyckosamma, men Billy ger sig inte. Hans nyutgivna bok vänder sig nu till en vidare krets av ”gröna” och fördjupar den solidariska tanken.

I boken ställs de etablerade win-win-stategierna mot en etisk strategi. Två olika sådana win-win-strategier beskrivs, dvs. strategier för att möta klimathotet som vi samtidigt vinner på i alla avseenden.

Den ena sätter sin lit till en fortsatt ekonomisk tillväxt. En sådan skulle göra det ekonomiskt möjligt att gå över till förnyelsebar energi och ett samhälle med koldioxid i balans. Därmed kan vi fortsätta att leva med drivkrafter som kapitalsamlande och konsumtion och fortsätta att sorglöst hänge oss åt fåfänga och prestige.

Den andra win-win-strategin betraktar den första som orealistisk, oändlig tillväxt är inte rimlig i en ändlig värld, men hävdar att ett liv utan statusjakt och frosseri skulle kunna bli mer mänskligt, mer berikande och tillfredsställande. Vi skulle alltså genom att nöja oss med den materiella standard vi i Sverige hade för, säg, femtio år sedan, vinna på nedväxt.

Billy tror inte att någon av dessa win-win-strategier är realistisk, utan menar att vi istället för att vara inriktade på att ”vinna” i alla avseenden måste medvetet avstå från en hel del av våra bekvämligheter i solidaritet med kommande generationer, med fattiga människor och med djuren.

En sådan etisk strategi skulle kunna genomföras om vi lyckades förändra våra värderingar från fokus på själviskhet och kortsiktig tillfredsställelse mot ett större innehåll av altruism och långsiktig hållbarhet. Billys huvudstrategi för att möta klimathotet är alltså att förändra våra värderingar.

Är denna etiska strategi då realistisk? Billy argumenterar för det och menar att vi nu behöver ”…påbörja en diskussion om vilka värderingar vi vill ska forma vårt samhälle.” Förutom sin egna utförligt framlagda argument stödjer han sig på författare som verkligen försökt att höja blicken såsom historikern Yuval Harari och biologen och geografen Jared Diamond, den senare citeras: ”Det som avgör om ett samhälle ska överleva eller gå under är vilka värderingar det bör hålla fast vid och vilka som bör ersättas med nya när tiderna förändras.”

Jag instämmer med Billys argumentation och hans slutsats att vi måste hitta ett sätt att sätta våra mer altruistiska värderingar i högsätet. Jag ifrågasätter emellertid bokens budskap i ett par avseenden som kan vara intressant att diskutera.

Det slumpade sig så att jag parallellt med Billys bok läste den självbiografiska romanen ”Mor gifter sig” av Moa Martinsson. Martinssons bok utspelar sig för ca ett hundra år sedan och det slår mig hur stora förändringar som skett sedan dess i våra värderingar. Speciellt tänker jag på hur man behandlar och uppskattar barn, hur man behandlar och uppskattar kvinnor, samt hur man behandlar och uppskattar handikappade. I ett avsnitt av boken beskrivs hur en ung nybliven mamma uttrycker sin avund gentemot den kvinna som fött ett dödfött barn. Barnen betraktas helt enkelt mest som en belastning och värderas inte högt. Den situation som kvinnorna befann sig i under denna tid är också chockerande för en läsare 2019. Män som hade plikt att försörja familjen kastade ofta bort inkomsterna på brännvin eller smet helt sonika från sin försörjningsbörda och lämnade kvinnorna att bära hela bördan själv. Fysiskt och psykiskt handikappade människor eller åldringar hade inte mycket till värde i medmänniskornas ögon, man ville bara bli av med dem.

Idag innebär förlusten av ett barn ett fruktansvärt trauma för föräldrar, släkt och vänner. Kvinnor respekteras med samma rättigheter och skyldigheter som män. Handikappade och åldringar betraktas alltmer som fullvärdiga medmänniskor och man ser till att ordna hjälpmedel för att integrera dem i samhällsvardagen. Våra värderingar ha ändrat sig oerhört mycket på hundra år. Moa Martinssons vittnesmål visar därmed att det är möjligt att ändra på de värderingar som präglar samhället. Men hur ska det gå till?

Vad orsakade förändringen av värderingar under 1900-talets Sverige? Var det några extra upplysta som genom ett filosofiskt resonemang kom på att dessa värderingar måste ändras och som började övertyga människor om detta, först andra intellektuella och sedan i en uppfostran av kreti och pleti? Jag tror inte det, jag tänker att det snarare var den ekonomiska utvecklingen som gjorde det möjligt för alla att bejaka de humanistiska sidor av vårt tänkande som förmodligen fanns där hela tiden.

Om samma tanke ska tillämpas idag, så är det inte diskussion om värderingar som är vägen att förändra dem, utan förändring av de samhällsförhållanden som motverkar dem. För visst är det så att vem man än frågar så bekänner hon sig utan tvekan till värderingen att vi har ett ansvar gentemot kommande generationer. De allra flesta känner också en solidaritet med fattiga människor i andra delar av världen, betänk bara hur mycket pengar välgörenhetsorganisationerna lyckas samla in.

Men vi är fångna i ett system som kräver ständig tävlan, en företagens tävlan med konkurrenter, en tävlan där det bästa dopingmedlet heter tillväxt och där det för ett företag ofta bara finns två vägar, att vinna eller försvinna. Politiker av de flesta färger vet detta och deras gemensamma paradparoll är ”ansvar för landet”, vilket egentligen betyder ansvar för att se till att svenska ”affärer” går bra. Alternativet är arbetslöshet och fattigdom. Anders Wijkman uttryckte sig så här vid DN:s klimatgala i den 26 november i fjol:

”… Det har inte blivit enklare i och med att ekonomin blivit global. Vi avreglerade finansmarknaderna på åttiotalet. Det är väldigt svårt för en enskild regering att göra särskilt mycket, för då sticker pengarna ur landet.”

Politikerna känner sig helt enkelt tvingade att prioritera svensk konkurrenskraft framför klimatpolitik och deras enda förtvivlade hopp är att man kan nå internationella överenskommelser för att bli av med konkurrensspöket.

I detta samhällssystem är ju vi som inte tillhör företagsstyrelserna statister som vant oss vid att vårt främsta människovärde ligger i att vi konsumerar. Fåfänga och prestige har blivit våra främsta drivkrafter för att få uppskattning från våra kompisar, kollegor, släktingar och vänner.

Men även om det är sådana värderingar som dominerar, så vet vi ju alla att det också finns massor av osjälviskhet, humanism och solidaritet hos våra medmänniskor. För att få dessa solidariska värderingar att blomma ut så tror jag att det är nödvändigt att vi bryter oss loss från dagens ekonomiska system som främjar egoism, skapar avundsjuka genom en accelererande ojämlikhet och med oförminskad hastighet raserar vår planet.

Jag vet verkligen inte hur det ska gå till, kanske genom medborgarlön eller kanske genom lokala ekonomier som konkurrerar ut jättarna. Eller kanske genom att vi blir fler och fler som gör personligt motstånd mot konsumismen och skapar stolthet resp. skam vilket, om det sprider sig ordentligt, kan “försätta berg”?

Billy avstår från kritik av vårt samhällssystem i sin bok och fokuserar istället på människans psyke. Jag tvivlar på att en etisk strategi som bygger på en intellektuell övertygelse är realistisk. Vi bör inrikta oss på en etisk strategi, visst, men jag tror den kan bygga på existerande värderingar.

Vi ska kanske hitta vägar att befria våra altruistiska värderingar från de barriärer som skapats och upprätthålls av vårt ekonomiska system.

Birger Schlaug har också recencerat boken.

Från en rödgrön röra till ett grönrött parti

Inspirerad av Karl Popper, Yuval Noah Harari, Chantal Moeffe, samt Göran Greider och Åsa Lindeborg får jag följande tankar.

Vi ser för närvarande en socialdemokrati som gett upp sin ambition att stå på de förtrycktas sida mot överheten. Vi ser ett grönt parti som gett upp sin ambition att övertyga konsumenterna att evig tillväxt är ohållbar. Vi ser ett vänsterparti och ett feministiskt initativ som lutar sig mot varsin teoretisk konstruktion; socialismen respektive teorin om patriarkatet, ståndpunkter som tycks vara dömda till sekterism.

(S) och (MP) verkar ha sugits med i den nyliberala yra som nystartade någon gång på åttiotalet när socialismen fick sin slutgiltiga dödsstöt genom Sovjetunionens sönderfall. I konkurrens med allianspartierna tävlar man om vem som bäst styr “the economic man”, den enda möjliga politiska ledstjärnan. Politiken har i enlighet med dena nyliberala agenda reducerats till en administration av ett samhälle med “economic men”, vars viktiga beslut tas långt från de demokratiska institutionerna. Avgörande beslut tas istället av enskilda företag och människor som råkat ha turen att ha tillskansat sig enorma förmögenheter. Då avser jag t.ex.

  • beslut om åtgärder för att öka konsumtionen,
  • beslut i strid med vetenskapliga rön, t.ex. att utvinna och bränna ännu mer fossila bränslen eller att öka matproduktion med hjälp av konstgödsel och antibiotika, eller
  • beslut att producera varor som resulterar utarmning av jordens resurser, förorening av luft och vatten och till utrotande av arter.

Inför valet i september är en överväldigande majoritet av de politiska partierna inställda på att tävla om att få administrera de offentliga institutionerna. Deras ambitioner begränsas till att maximera sitt eget partis inflytande i dessa institutioner, långsiktiga ambitioner avseende ovanstående uppräkning av samhällsavgörande beslut lyser med sin frånvaro.

Jag tycker det är dags för en ny politisk rörelse som siktar på ett hållbart samhällsbygge, återupprättar demokratin och utmanar makteliten. Jag tänker att en sådan rörelse kanske ska ha ett

  • problemlösningsperspektiv som huvudinriktning, med
  • klimatproblematiken som huvudproblem, och med
  • en jämlikhetspolitik som huvudverktyg.

Problemlösningsperspektiv

Inom vetenskaps- och allmän kunskapsutveckling finns det ett verktyg som är oslagbart: Att pröva sig fram, att lära sig av misstag och att ompröva misslyckade idéer. Det är detta verktyg som ligger till grund för hela vår naturvetenskapliga och tekniska utveckling.

Varför känns det så omöjligt att tillämpa den inom samhällsutvecklingen, inom politiken? En orsak är att samhället hela tiden förändras och att varje erfarenhet är färskvara; vi kan inte lära mycket av misstag som gjorts i en annan tid eller i ett annat sammanhang. Där har naturvetenskapen ett bättre utgångsläge, då tyngdlagen, ljusets hastighet och atomens sammansättning är av samma slag nu som när vi började pröva oss fram till ständigt förbättrade teorier i mänsklighetens barndom.

En annan orsak är att politiken sätter alltför stor lit till ideologier. Om man lägger fram ett förslag för att lösa ett samhällsproblem, ett “reform”-förslag så gör man det utifrån sin ideologi. Därför får det genast mothugg från de andra ideologierna och värst av allt, när det genomförs och misslyckas så erkänner man inte att man hade fel utan skyller på allehanda omständigheter som man inte kunde behärska. Om man erkänner fel i en ideologistyrd verksamhet så sätter man nämligen en tagg i den egna ideologin och förlorar i anseende.

Inom vetenskapen vinner man istället i anseende om man vågar prova en djärv hypotes även om man misslyckas. Då drar man lärdom och lägger grunden för en bättre hypotes inför nästa prövning.

Samhällsbygge är oerhört mycket svårare att bemästra än naturvetenskap. Just därför bör den vetenskapliga metoden med försök, misslyckanden och förnyade försök få en plats i politiken, en öppen och välvillig dialog och öppen och ärlig analys av reform-resultat skulle kunna ge resultat.

Att stora framsteg i vetenskapen kommit till genom enskilda genier är en myt. Naturvetenskapens framgångar beror i huvudsak på den öppna diskussionen och kritiken, samt samarbetet och utbytet mellan många människor med liknande inriktning.

På samma sätt kan vi inom politiken inte hoppas på att något geni eller teoretiker kommer på en idé till ett samhällssystem som löser problemen. I stället måste vi alla involveras i att styra utvecklingen i en gynnsam riktning utgående från just det samhällssystem vi lever i.

Till skillnad mot naturvetenskapen är vi många som kan involveras i den processen, vi är nämligen alla gediget insatta i hur samhället fungerar.

En ny politisk rörelse måste sträva efter att lösa samhälleliga problem, föreslå åtgärder utifrån befintlig kunskap och samhällsstruktur, erkänna och dra lärdom av misslyckanden och bjuda in såväl breda folklager som“motståndarna” till att om möjligt utarbeta bättre förslag.

Klimatproblematiken.

Naturvetenskapen arbetar intensivt med att utifrån historisk kunskap, aktuella mätningar och avancerade simuleringsverktyg förutsäga utvecklingen hos de oerhört komplexa klimatsystemen. Hypotesen om människans påverkan av växthuseffekten presenterades av den svenske kemisten Arrhenius redan för 120 år sedan. Tyvärr har hans hypotes bekräftats och sedan en halvsekel har forskarna till och med kunnat beräkna växthuseffektens storlek utifrån halten av olika växthusgaser i atmosfären.

Dessa beräkningar visar olyckligtvis att vi är på väg mot en klimatkatastrof som bara kan hejdas om vi på bara ett par decennier lyckas stoppa ökningen av växthusgasernas koncentration. Detta i ett samhälle som är byggt på olja och kol!

Omfattningen av den omställning som krävs är långt ifrån förstådd hos gemene man och ledande företag och andra makthavare i världen ignorerar omställningskraven. Utsläppen fortsätter att öka trots en oerhört skrämmande vetenskaplig prognos och en omfattande debatt.

En ny politisk rörelse måste inriktas på att lösa detta problem genom att bygga upp ett livsalternativ utan flyg, utan privatbilism och med huvudsakligen vegetarisk kost.

Jämlikhetspolitik

För att lösa klimatkrisen räcker det inte med aldrig så förnuftiga argument, det krävs en folkrörelse som omfattar en dominerande majoritet av befolkningen. Och den vinner man inte med förnuft.

Om genomsnittsmänniskan i Sverige ska övertygas om att avstå från flygresor till semesterparadis i söder så måste hon slippa att se hur politiker, forskare, affärsmän och rika knösar flyger härs och tvärs över jorden för sina “viktiga möten”. Det håller inte att minska flygandet med hjälp av flygskatt då detta “drabbar” just de flygresnärer som har det sämst ekonomiskt, medan de som har det bäst är ekonomiskt oberörda och dessutom får en legitimitet i sitt flygande.

Om genomsnittsmänniskan i Sverige ska övertygas om att avstå från sin bil måste hon slippa att se hur städernas medelklass tar sig till gymmet och jobbet och skjutsar barnen till allehanda aktiviteter med SUV:en inom avstånd som kunde tillryggalagts med promenad, cykel eller buss.

Vi måste se till att förskolor, skolor och arbetsplatser arrangeras inom cykelavstånd till bostäderna. Vi bör se till att biltrafik i städerna blir långsammare än buss, handikapptrafik och cykel och därmed bli utkonkurrerat avseende bekvämlighet.

Om genomsnittsmänniskan i Sverige ska övertygas om att äta mer vegetariskt får vi se till att vegetariska rätter i skolan, på arbetsplatser och i restauranger är godare än kötträtterna.

En ny politisk rörelse måste se till att varje förslag för att lösa samhällsproblem, utan undantag är utformat så att det inte drabbar hårdast för dem som har det sämst.

Då kan vi möjligen få med en överväldigande majoritet på den nödvändiga omställningen.

Ett grön-rött parti

Den rödgröna röran uppstod för att grön och röd ideologi var för sig inte räckte till för majoritet i de parlamentariska församlingarna. Man tvingades att samarbeta, men ofta på tvärs med ideologiska grundbultar och med hemliga förhandlingar och taktiska manövrer försökte (och försöker) man manipulera röstboskapen. Resultatet, den röd-gröna röran blev kraftlös.

Ett grön-rött parti lägger de traditionella ideologierna åt sidan och bygger en problemlösningspolitik i takt med folkmedvetandet. Det är grönt i avseende att rädda mänskligheten från klimatkatastrofen, rött i avseende att föra över ekonomiska resurser och makt till det arbetande folket. Det gröna och det röda är båda omistliga delar i politiken.

Konkreta förslag

Hur ser man till att smahällsåtgärder avseende klimatet inte främst drabbar dem som har det sämst? Om miljöskatter ska användas utformas de så att de oavkortat delas ut till människor, inte sugs in i statskassan. James Hansen har presenterat en idé i den andan, en accelererande koldioxidskatt och den svenska tillämpningen finns att läsa hos “Klimatsvaret – CCL Sverige”.

Men de främsta verktygen bör kanske vara som i andra orostider: ransoneringar och förbud istället för bonus/malus. Till exempel:

Vi inför omedelbar ransonering på flygresor. Varje person får göra en flygresa per år. Detta skulle innebära att vi i ett slag kom ner på den nivå som gällde 1997. Var och en som var vuxen 1997 inser att detta inte är något orimligt första steg.

I motsats till flygskatt betyder ransonering en helt jämlik inskränkning.

Man kunde tänka sig att ransoneringskupongerna kunde överlåtas och att därmed en klimatansvarig familj kunde sälja alla sina kuponger och få ett rejält inkomsttillskott. Detta skulle kunna ge en positiv jämlikhetseffekt.

Man kunde till och med låta marknaden avgöra när det är dags att skärpa ransoneringen, nämligen när priset sjunkit till en given nivå.

Förmodligen skulle åtgärden också leda till att företagen äntligen fick ordning på de tekniska hjälpmedel för digitala möten som nu, efter ett par decennier, är orimligt krångliga att använda.

Ideologi

När jag diskuterat dessa idéer med några bekanta har några ifrågasatt möjligheten att lägga ideologierna åt sidan. Kanske kan man ändå tolka ovanstående skiss som en typ av ideologi med huvudpunkterna:

  1. Den enskilda människans inskränkthet kräver samarbete. I relation till det globala tekniska system som skapats de senaste tvåhundra åren är den enskilda människan oerhört inskränkt i sitt tänkande. Därför är det nödvändigt att samhälleliga beslut tas i samarbete mellan många männsikor med vitt skilda erfarenheter, kunskaper och kulturer.
  2. Ett reellt samarbete kräver jämlikhet. Varje människa ska ha inflytande på samhällsbygget. Hon ska inte bara formellt ha den möjligheten, utan känna ett sådant förtroende för processen att hon engagerar sig. Detta kräver en ökad jämlikhet såväl avseende ekonomiska resurser som mellan könen.

Politisk framgångsväg, konsensus eller konfrontation?

Jag har läst boken Chantal Moeffe, Om det politiska.

Moeffe vill i sin bok framhäva att det politiska handlar om motsättningar mellan grupper av människor och att politikens uppgift är att bejaka sådana motsättningar och ge kampen mellan dem en kontrollerad form. Hon menar att diametralt skilda uppfattningar kan vara helt legitima på grundval av deras ägares olika samhällspositioner och intressen och att de bör respekteras av alla i syfte att undvika okontrollerade våldsamma och oförsonliga kampformer.

Moeffe kritiserar i sin bok främst dem som istället vill eliminera motsättningarna. Dessa har uppfattningen att dagens värld har förutsättningar för en politisk konsensus, dvs. att det finns en objektiv sanning avseende hur samhället bäst utvecklas i fortsättningen. Politiken blir då en fråga om att söka denna sanning genom “forskning” och dialog istället för genom konfrontation av olika ideologier.

Moeffe menar att förnekandet av samhälleliga motsättningar betyder att de bara tillfälligt sopas under mattan och sedan därmed riskerar att hamna i okontrollerade lägen, dvs. riskerar att leda till våld och till makt för populistiska oseriösa rörelser.

I Moeffes bok tilltalas jag inledningsvis mycket av en av dem hon kritiserar, Anthony Giddens. Giddens hävdar att moderniteten har blivit förbunden med globala risker som vi inte har kontroll över. Vilka risker som avses framgår inte av Moeffes text, men jag tänker att klimatförändringar, massförstörelsevapen, artificiell intelligens och genmanipulation är några sådana globala risker. Dessa är alla resultat av den tekniska utvecklingen och inte resultat av någon avsiktlig politisk handling och de är gemensamma för alla människor utan undantag. Därmed bör det finnas förutsättningar för att uppnå konsensus avseende bekämpandet av dem.

Giddens förespråkar något han kallar en “dialogisk demokrati”, där lekmän engagerar sig i de livsviktiga frågorna och inte lämnar dem åt expertis inom smala vetenskapsgrenar. Giddens argumenterar vidare för att samhällets centrala institutioner måste demokratiseras genom att öppna för debatt och ifrågasättanden. Han tänker sig inrättandet av småskaliga offentliga sfärer där intressekonflikter kan lösas genom offentlig dialog.

Dessa idéer ligger mycket nära de tankar jag själv har odlat de senaste åren. Jag ser att det parlamentariska arbetet urartat till en löjeväckande spel vars demokratiska element begränsar sig till ett anonymt val vart fjärde år. Om vi ska kunna lösa de stora riskerna för mänskligheten duger inte detta system, vi måste fördjupa demokratin genom att inbegripa människor i öppna dialoger. Folkrörelserna fungerade en gång lite i den andan, men de är numera döda och begravda.

En sådan fördjupning av demokratin i syfte att få med alla på tåget i kampen mot klimatförändringar och andra tekniskt skapade globala risker tror jag är avgörande för framgång.

Men detta är, och där håller jag med Moeffe, inte alls tillräckligt för att definiera det politiska. Då samhället är så oerhört segregerat såväl nationellt som internationellt kommer motsättningar mellan olika grupper alltid att vara politikens viktigaste nerv. Avsaknaden av denna nerv i dagens trianguleringspolitik bäddar för de populistiska oseriösa partierna vars livsluft är en annan motsättning, den mellan “etablissemanget” och “folket”.

Den extrema ojämlikheten mellan fattig och rik kan inte sopas under mattan och betraktas som en naturlag. Den måste upp på dagordningen för det politiska och här finns det inte förutsättningar för att uppnå konsensus. Man kunde möjligen tänka sig att den dominerande medelklassen skulle ha fördelar av att bekämpa såväl utpräglad fattigdom (för att slippa brottsligheten) och utpräglad rikedom (för att minska makten hos enskilda individer) och därmed kunna enas kring någon väg, bestämd genom konstruktiv dialog. Men det går en tydlig skiljelinje mellan dem som…

  1. tror att dylik ojämlikhet är en nödvändig bieffekt av mänsklig frihet och framåtskridande
  2. tror att frihet och framåtskridande kan åstadkommas under mer jämlika förhållanden.

Och denna skiljelinje kan inte suddas ut genom dialoger eller vetenskapliga undersökningar.

Ojämlikheten nationellt och internationellt förstör också förutsättningarna för den dialog som är nödvändig för att lösa mänsklighetens ödesfrågor.

  • Det är inte politiskt möjligt att övertyga den mindre bemedlade att avstå från sin årliga solsemester för klimatets skull om hon samtidigt noterar att hela etablissemanget ivrigt flyger över hela jorden för att uträtta sitt föregivet “viktiga” expertvärv.
  • Det är inte politiskt möjligt att övertyga den afrikanske jordbruksarbetaren att avstå från en dieseldriven traktor av klimatskäl, så länge han vet att en svensk familj normalt har två personbilar för att kunna främja sina fritidssysselsättningar och flyger till London för att shoppa loss när andan faller på.

Kanske är den nerv som uppstår i motsättningarna mellan fattig och rik nödvändig för att åstadkomma en folklig dialog också i de gemensamma frågorna om mänsklighetens överlevnad. I så motto är Moeffes kritik av Giddens motiverad och förutsättningarna för partier som Miljöpartiet och Initiativet dåliga, men å andra sidan, nerv, känslor och passioner är farliga instrument att leka med.

Ett demokratiskt problem: riksdagsbeslutet om CETA

Thomas Svensson 2018-03-30

Riksdagsbeslutet om CETA ger mig anledning att reflektera över en företeelse i svensk parlametarisk demokrati som jag finner problematisk.

Med begreppet demokrati menar man olika saker. En övergripande betydelse är “folkmakt”, men i nutida diskussioner begränsar man ofta begreppet till att ungefär betyda “flerpartisystem”. Min egen tolkning av begreppet kommer från filosofen Karl Popper, som betonar kriterier som
1) beslutsfattares avsättbarhet,
2) yttrandefrihet och
3) öppenhet.

Avseende det första kriteriet, beslutsfattares avsättbarhet, är detta något som verkligen uppfylls av vårt parlametariska system, åtminstone för den “offentliga sfären”. Makthavare i stat, landsting och kommun väljs på begränsad tid och kan avsättas av en röstande allmänhet.

Det andra kriteriet, yttrandefriheten, är också väl uppfyllt i den offentliga sfären och internet har dessutom utvidgat yttrandefriheten till en stor allmänhet det senaste decenniet.

Här vill jag emellertid främst diskutera det tredje kriteriet, öppenhet, och gör det utifrån ett färskt exempel i vår riksdag. Där togs nämligen, under stor enighet, beslut om att förorda EU att anta CETA-avtalet mellan EU och Kanada 1). Miljöpartiet röstade för detta avtal (förutom fyra av deras ledamöter), trots att partiet “egentligen” är emot. Anledningen till att jag tror att man “egentligen” är emot det är att andra gröna partier i Europa är emot och att den svenske MP-representanten Max Andersson i EU-parlametet offentligt argumenterar starkt emot.

Jag antar alltså att att MP i denna fråga röstar emot sin egen övertygelse. Förmodligen är det så att man har förhandlat med socialdemokraterna och lovat att man röstar på detta sätt i denna fråga med motprestationen att socialdemokraterna röstar för någon MP-unik uppfattning i en annan fråga. Mitt problem är att jag, tillsammans med andra utanför den innersta kretsen, inte vet. Det demokratiska problemet här är att MP inte offentligt förklarar varför man tar denna ställning; varför tänker man en sak och gör en annan?

Det verkar faktiskt allmänt helt accepterat att partier kommer fram till kompromisser i hemliga förhandlingar med andra partier och inte ens efter överenskommelsen berättar om sina överväganden. De förklarar inte för medlemmar och väljare vilka alternativ som vägts mot varandra, vilka krav som ställts på motparten och hur överenskommelsen ser ut. Allt detta lämnas till spekulationer, där politiska “analytiker” breder ut sig i pressen och på sin höjd blir motsagda av andra “analytiker”. De ansvariga politikerna håller tyst.

Jag menar att detta avsteg från den demokratiska principen om öppenhet är en allvarlig brist i vår parlamentariska praxis. Det är ett uttryck för elitism, som förhindrar öppen dialog om väsentliga politiska tvisteämnen och skapar en välförtjänt misstro mot politiker.

Borde vi inte kunna ändra på denna praxis?

1) Detta förslag till avtal tar, enligt kritikerna, ett avgörande steg mot antidemokratisering, t.ex. genom att det ger enskilda företag rätt att driva processer mot demokratiskt fattade beslut. Om en nation t. ex. fattar beslut om att förbjuda försäljning av något ämne som man kommit fram till är giftigt, så har ett företag som säljer produkter med detta ämne möjlighet att begära skadestånd för förlorade förtjänster om lagen beslutas.

Tankar om klimatproblematiken

Thomas Svensson 2017-11-18

Många människor är mycket oroliga för klimatproblematiken och är beredda att ändra sin livsstil för sina efterkommandes skull. Finns det någon politisk kraft som företräder dessa människor? Jag tycker inte det, ledande politiker sviker de omtänksamma människorna och fördröjer den folkrörelse som skulle kunna vända på den destruktiva utvecklingen.

Sveket menar jag består i att man ger människor falska förhoppningar om att krisen kommer att lösas. Man hyllar det till intet förpliktigande Paris-avtalet, man skryter om sina förslag till marginella utsläppsminskningar. Man fokuserar på åtgärder som leder till snabbt växande affärer, men döljer möjligheterna till ett gott liv utan tillväxt. Med detta agerande ger man oss människor en falsk bild av att politiker, affärsmän och andra makthavare är på väg att lösa problemen utan att vi själva behöver göra annat än att fortsätta vara passiva konsumenter. Politikerna avser att styra denna konsumtion i rätt riktning med ekonomiska incitament, dvs. medborgarens tankeförmåga förutsätts vara begränsad till snäv ekonomisk vinning.

Varför sviker då makthavarna?

En del av dem vill inte tro på de alarmerande vetenskapliga klimatrapporterna, de litar på att deras magkänsla är mer korrekt än forskarnas slutsatser. Dessa är dock numera få, tror jag.

Andra  tror verkligen att de kortsiktiga marknadskrafterna kommer att lösa problemet om än med viss hjälp av politiska styrmedel. Även denna grupp minskar i takt med nya vetenskapliga rön och larmrapporter.

Den största gruppen makthavare tror jag faktiskt har begripit problematiken på ett djupare plan och känner därmed en stor oro för framtiden. Problemet är att de hemlighåller sin oro och frustration. Kanske för att få en chans att vara med och bestämma, kanske för att de inbillar sig att människor i gemen inte är vuxna att ta till sig sanningen. Detta är ett oärligt beteende, som kanske med de bästa avsikter, men det får följder som hämmar en konstruktiv utveckling.

Människor som låter sig luras fortsätter nämligen konsumera och bidrar till en än värre klimatsituation, andra som inte låter sig luras odlar sitt misstroende mot politiker och riskerar därmed att ge makt åt politiker som helt saknar seriösa ambitioner.

En ärlig politik skulle här, i ett av världens mest välmående länder, bestå i en seriös plan för minskad materiell konsumtion, först inom de områden som bidrar mest till koldioxidutsläppen. Exempel på delar i en sådan plan kunde vara

  • En systematisk övergång från privatbilism till kollektivtrafik, bilpooler och taxi, t.ex. genom en accelererande bränsleskatt som siktar på priset 50 kr/l år 2030.
  • En drastisk minskning av flygtrafiken, t. ex. genom en accelererande start- och landningsskatt, som siktar på en nivå år 2030 som gör flygresor orimligt dyra.
  • En plan för återgång av vår köttkonsumtion till nivåer som gällde för, säg, femtio år sedan, samt en plan för självförsörjning avseende mat utan fossilbränslegenererat konstgödsel.

Vi vet inte om politiker med en sådan öppen och ärlig agenda skulle ha en chans att komma i maktposition, det är möjligt att de inte fick tillräckligt med röster. I så fall kommer en eventuell marsch mot klimatkatastrof och/eller krig att vara ett medvetetet demokratiskt val som måste respekteras.

Det är emellertid också möjligt att en sådan ärlig attityd skulle kunna tolkas seriöst och därmed uppskattas av många väljare och i så fall finns det hopp om framtiden. Jag tycker det vore värt ett försök.