Frågor som saknas i valrörelsen: 1. Finans- och penningpolitiken

Joakim Löf 180719

Mycket av det som sätter ramen för politiken diskuteras inte alls i valrörelsen. Regeringen och allianspartierna är överens om finans- och penningpolitiken men få vet vad de tar för beslut eller vilka konsekvenser det har. Som en del i Curas bevakning av valrörelsen kommer vi att skriva om frågor eller perspektiv som saknas i valrörelsen. Först ut är hur Sveriges pengaflöden styrs av politikerna. Påståendet att det är politikerna som styr våra pengar kanske är kontroversiellt: den etablerade sanningen är att demokratin har fått ta ett steg tillbaka och regeringen och allianspartierna är eniga om att så ska det förbli. Hur är det möjligt att vi hamnat i detta?

Riksbanken har sedan 90-talskrisen gjorts oberoende av riksdag och regering och ska följa ett mål om prisstabilitet och säkra betalningsväsendet. I finanserna gäller ett överskottsmål, även det sedan 90-talet, där det länge var 1 % överskott som skulle gälla över tid och nästa år sänks regeln till 0,33 %. För att omsätta det i reda pengar är 1 % av statsbudgeten 9,4 miljarder kronor. Det motsvarar mer än statens utgifter för all natur- och miljövård eller ungefär hälften av kostnaden för allt studiestöd till alla Sveriges studenter.

Ursprunget till att svenska etablerade partierna lämnat över makten över penningpolitiken till riksbanken och satt en stark begränsning på budgetprocessen är framför allt 90-talskrisen. Genom en kreditexpansion och fastighetsbubbla som underblåstes av avregleringen av finansmarknaderna av finansminister Kjell-Olof Feldt skapades en extremt sårbar ekonomi för omvärldens kriser. När krisen slog till mot Sverige kollapsade kronans koppling till andra europeiska valutor, budgetunderskottet sköt i höjden och trovärdigheten för statsfinanserna hotades. Det kunde betyda att de räntor Sverige kunde få betala för sina allt högre lån skulle bli högre och högre. I värsta fall kunde det leda till en förlängd depression där skulderna äter upp allt mer av skattemedlen. För Sveriges politiker kan också landets oberoende ha upplevts hotat, även om vi idag i backspegeln har svårt att jämföra vårt lands ekonomi med Greklands de senaste åren där man till största delen tappat sin demokratiska makt över ekonomin.

Våra politiker blev vettskrämda av krisen och skapade en tvångströja. Men behövs de här hårda reglerna idag? Statsskulden är nu 41 %, betydligt under EU-snittet på 81 %. Enligt IMF bör länder satsa på investeringar snarare än besparingar upp till en viss nivå av statsskuld för att finansiera stora klumpsummor med annat än bara beskattning (som mer lämpar sig för löpande utgifter). IMF-ekonomernas bedömning är att Sverige har stort utrymme kvar att låna mer inom det ”säkra” området av belåning. De menar att investeringarnas positiva effekt på tillväxten kan minska statsskuldens del av BNP utan de negativa sociala och ekonomiska konsekvenserna av en besparingspolitik (1). Just nu befinner vi oss inte en besparingspolitik på grund av högkonjunkturen i Sverige, men vi kan snabbt vara där igen. Däremot gör vi mycket mindre med de ekonomiska möjligheterna än vi kunde göra.

Vi har mycket stora investeringsbehov i exempelvis sjukhus för att möta ökande vårdbehov, järnvägar för nya sätt att transportera oss och en grön omställning som har tekniken för att ställa om elenergisystemet helt med den i nyproduktion prisvärda vindkraften och ersätta den döende kärnkraften. Men på område efter område saknas resurser. Planerna blir ständigt förskjutna: järnvägsrenoveringarna  får ske  nästa mandatperiod, planerna för nya stambanor är omtvistade och byggstarten flera år fram. I Stockholm kan så uppenbart nödvändiga behov som ett nytt akutsjukhus eller en tunnelbanelinje till Nacka (en av landets största kommuner) fördröjas på grund av brist på resurser och samtidigt tränger utgifterna för de utdragna investeringarna undan de ökande aktuella behoven. Genom överskottsmålet blockeras möjligheten att ta lån för en rekordlåg ränta för att åtgärda våra akuta investeringsbrister.

Finns då inte risken att ett avskaffande av målet leder tillbaka till tiden av stora budgetunderskott och den turbulens som det leder till? Denna vanliga invändning skiljer inte på att låna för konsumtion och investeringar. Som alla med företags- eller föreningsekonomisk erfarenhet vet är det helt olika saker: när man börjar låna i en etablerad verksamhet för löpande utgifter är det något grundläggande fel med hela strukturen medan att låna för investeringar tvärtom oftast är en del av en framtidsplan där man tar höjd för framtida behov och utvecklar sin verksamhet.

Valrörelsen skulle behöva någon som bryter upp det här tankemonopolet och lyfter fram en vision om att vi måste vara progressiva nog att idag sätta igång arbetet med framtidens samhälle. Regeringens retorik om att bygga Sverige håller inte med de svaga och defensiva satsningar man har gjort. Istället får vi den intellektuellt tveksamma tävlingen mellan Magdalena Andersson och allianspartiernas ledare om vem som ska ”sparar mest i ladorna”. En progressiv linje är att stå för politikens ansvar för finans- och penningpolitiken och komma med planer för framtiden.

Inom penningpolitiken är situationen lika illa. Eller värre: när det ändå varit en del debatt kring överskottsmålet och lånefinansiering av nya järnvägar är debatten om Riksbankens penningpolitik helt död. Däremot finns det i omvärlden en stor debatt kring världens penningpolitik och hur den bidragit till finanskrisen från 2008 och framåt. Ekonomer som Joseph Stiglitz, Yanis Varoufakis och Robert Reich har visat att den enorma kreditexpansionen som finansmarknaden iscensatte före krisen möjliggjordes av en extremt smal penningpolitik där prisstabilitet var det enda som styrde centralbankernas räntor utan att tillgångar som aktier och fastigheter räknades in. Om börsvärdet och fastighetsbubblan hade räknats in hade man ansett politiken vansinnig: man blåste upp bubblan. Vilket den också var: en faktor i den galenskapen är finansmarknadens inflytande på politiken är viktig här, till exempel har varannan finansminister i USA de senaste tjugo åren plockats från Wall Streets toppbanker. När centralbankerna tvingas rädda banker och finansinstitutionen som var på konkursens rand gjorde man det med mycket få motkrav. De fick ett slags grönt ljus att fortsätta. Många menar att de justeringar som trots alls gjorts i regleringen av finansmarknader är mycket otillräckliga. I USA håller Trump dessutom på att ta bort de skärpningar Obama införde.

En annan svårighet är när sänkningen av räntorna som medel att stimulera ekonomin blev verkningslösa,vilket blev resultatet när centralbankernas räntor närmade sig noll. För att ändå försöka stimulera ekonomin började centralbankerna köpa tillbaka statsobligationer från bankerna med pengar skapade ur tomma intet med förhoppningen att bankerna skulle låna pengarna till produktiva investeringar. Riksbanken har till exempel under 2017 köpt 60 miljarder av statens skulder (2). Metoden kallas ”kvantitativa lättnader”, på engelska ”quantitative easing” (QE). Kvantitativa lättnader anses visserligen ha gynnat ekonomin genom minskade kostnader för det allmänna att ta upp lån men samtidigt finns en kritik mot hur mycket av pengarna som verkligen når utanför bankerna. Som Keynes beskrev redan i sin analys av 30-talskrisen tenderar stor osäkerhet i ekonomin göra aktörer på marknaden ovilliga att ta de risker som skulle behövas för att hjälpa ekonomin framåt (3).

Finns det då inte sätt att staten kan vara mer aktiv i penningpolitiken och fylla den balanserande roll som Keynes såg som nödvändig för att motverka osäkerhet? Den gröna ekonomen Kate Raworth har lyft fram två former av alternativ penningpolitik:

”Tänk om centralbankerna… tacklade djupa depressioner genom att ge ut nya pengar direkt till varje hushåll … en idé som har kommit att kallas ‘people’s QE’? Dessutom … kunde centralbanken kanalisera pengar till nationella investeringsbanker för gröna och sociala infrastrukturprojekt … en idé som nu kallas ’green QE’. Sådana idéer för statsledda penningpolitiska reformer kan först verka radikala, men de ser ut att vara mer och mer genomförbara. Samtidigt som de gynnar ekonomisk stabilitet, skulle de öka ekonomisk jämlikhet, vara fördelaktigt för de med låga inkomster och hög skuldsättning snarare än att för bankerna och de som har stora tillgångar.” (4)

Riksbanken skulle kunna ges en till roll: att gynna sysselsättning förutom prisstabilitet och ges rätten att använda nya metoder för kvantitativa lättnader på det sätt Raworth tar upp. Säkerligen kommer banksystemet fortsatt att behöva stöd av Riksbanken även under kriser framöver, åtminstone tills man reformerar hur det fungerar, men den här reformen skulle innebära en progressiv politik där alla medborgares intressen och vår vision om vad vi vill i framtiden skulle bli en del av penningpolitiken.

Om ändå valrörelsen kunde handla om grunderna för vårt samhälle, en grundläggande systemkritik och moderna, progressiva reformer! Om ändå inte dansen efter Sverigedemokraterna format den här valrörelsen! Sju veckor kvar nu till valet, och ännu inga tecken på att de stora frågorna kommer att diskuteras överhuvudtaget. Resultatet? Det politiska etablissemanget kommer att fortsätta på samma kortsiktiga och ohållbara sätt som tidigare.

1) https://www.economist.com/free-exchange/2015/06/03/how-much-is-too-much

http://www.imf.org/en/Publications/Staff-Discussion-Notes/Issues/2016/12/31/When-Should-Public-Debt-Be-Reduced-42931

2) Riksgälden, “Statsupplåning: Prognos och analys 2017:1”.

3) Skidelsky, R. (2010). ”Keynes:  the Return of the Master”, s. 21f.

4) Raworth, K. (2017), “Doughnut economics: seven ways to think like a 21st century economist”, s. 184f.

Respons på Almedalen: Sjöstedt får min röst

Joakim Löf 2018-07-08

I måndags höll Jonas Sjöstedt tal i Visby och förklarade vad Vänsterpartiet går till val på. Han är den skickligaste partiledaren på den progressiva sidan av politiken och har lyckats driva en konsekvent linje för en förstärkt välfärd i partiets kommunikation. Nu var det en tandvård som folk har råd med och en satsning på ungdomsidrott som han lyfte fram. Samtidigt lyfte han på rätt sätt ihop den rikaste delen av befolkningens livsstil som den största bidragande faktorn till klimatpåverkan och miljöförstöring:

”För en progressiv miljörörelse måste det vara självklart att vi både kan öka den ekonomiska jämlikheten och klara klimatet. En progressiv miljörörelse ställer störst krav på den som släpper ut mest. Ser till att klimatomställningen genomförs rättvist. De rikaste 10 procent i världen står för nästan hälften av koldioxidutsläppen. Omställningen måste bli störst och mest kännbar i toppen. Det är den globala överklassen som måste ändra sin livsstil mest!”

Jämför man med Isabella Lövins tal som avslutade Almedalsveckan idag finns likheter i världsbilden men också stora luckor. Hon nämner inte ekonomisk ojämlikhet i Sverige överhuvudtaget, utan fokuserar på fattigdom globalt sett. Lövins ekonomiska politik handlar om att den gröna omställningen ska bli ”en kraftfull motor för hållbar svensk sysselsättning och ekonomi” och att avvisa ”skattesänkningar i mångmiljardklassen, som de borgerliga och Sverigedemokraterna tävlar om”. Här blir det tyvärr tydligt att Miljöpartiet saknar en självständig ekonomisk politik och domineras av socialdemokratiska resonemang. Den bästa delen av Lövins tal är när hon lyfter frågor om vår livsstil och vår syn på arbete, men på den engagerande beskrivningen följer inga förslag som kan förväntas komma åt problemen. Den koppling mellan skenande ojämlikhet och miljöförstöring som Vänsterpartiet gör är något som regeringens politik saknar: man utgår ifrån att enbart miljöpolitiska styrmedel ska nå resultat utan att den ekonomiska fördelningen av resurser ska behöva ändras i någon större utsträckning. Som systemkritisk grön blir det därför i det här valet Sjöstedt som får min röst. Även Feministiskt Initiativ har en liknande politik och ett betydligt modernare partiprogram men deras läge är för svårt och de har en för smal profil för att nå fram i år dessvärre.

Från Almedalen har vi också översköljts av den vanliga SD-hypen i media, ”näst största parti”, ”ökar mest”, ”vem samarbetar med SD”, och så vidare. Samtidigt har en av de otäckaste delarna av SD:s svans visat sig från sin värsta sida. Det extrema mediafokuset på högerextrema är precis vad de själva vill ha för att avgöra valet. Eftersom en majoritet av svenska folket nu vill ha striktare invandring, inte så konstigt när parti efter parti sagt att det är nödvändigt, då blir rösten på SD för dem ett logiskt steg när det framstår som den viktigaste frågan. Sjöstedts vänsterparti är den progressiva kraft som är mest obrydd av den här utvecklingen och driver en rak och ärlig linje rakt igenom mandatperioden.

Lööfs centerparti kan framstå som raka i retoriken, men hur har de tänkt ställa sig i regeringsfrågan? Om de verkligen värderade mänskliga rättigheter högst och inte privatiseringar och skattesänkningar borde de skapa en koalition mellan de mer progressiva partierna när det gäller tolerans och medmänsklighet. I realiteten lär frågan urvattnas rejält i alliansregeringens skapande, om man lyssnar på politiska kommentatorers bedömning som Annie Reutersköld. Någon möjlighet till att stödja Löfven som statsminister finns knappast för Lööf med tanke på den retoriken hon haft, om hon inte ska få en omöjlig svekdebatt från egna leden. Lööfs plan bygger på att alliansen blir största block och när det valresultatet nu framstår som mer och mer osannolikt så borde avsaknaden av en plan bli tydlig för väljarna. I allt rabalder kring hur utskottsordföranden ska väljas där C snabbt backade kom samtidigt den fråga bort som kanske kan ses som den trojanska hästens innehåll: att alliansen är överens om att föreslå en egen talman även om de inte är största block. Kristerssons statsministerutnämning ska bli av även om SD:s röster är enda vägen dit, tycks C därmed också ha gått med på.

Frågorna om ojämlikhet, välfärd och en omställning av vår livsstil driver Vänsterpartiet just nu bäst. Samtidigt ser man som grön systemkritiker en hel del som saknas i Sjöstedts linje. Han driver förtjänstfullt skatt på höga kapital, på den ohållbara nivån av flygande och han vill också begränsa vinsterna i välfärden som förstör skol- och vårdsektorerna. Men budskapen är alltför mycket åt det negativa hållet. Som balans till skatt på de med störst inkomster skulle man behöva driva en basinkomstinriktad reform som når bredare grupper än de reformer V driver idag. Där skulle också partiets reform om minskning av arbetstiden vara en del av en bredare förändring av synen på arbete för att ge människor större plats i livet för annat. Utan en positiv vision framstår det som oklart vad syftet med skattepolitiken är. Till flygskatten behövs en direkt koppling till billigare tågbiljetter och satsningar på när- och ekoturism, så att den för klimatet nödvändiga livstilsomställningen lyfts fram på ett helt annat sätt än idag. För frågan om vinster i välfärden behöver man slå fast att det är ideella krafter som ska ha rätt att driva välfärd med skattemedel istället för vinstdrivande bolag där riskkapitalisternas intressen styr. Repaalus snåriga utredning är en slags halvmesyr som inte är något att utgå ifrån. Vänsterpartiets engagemang i frågan är otvetydigt men den reform som ligger på bordet är ingen lyckad produkt.

Efter Almedalen blir det tydligt att en mer positiv vision kring vilket samhälle man vill se och en modernare grund för ett parti idémässigt är något som saknas i årets val på den progressiva sidan. Det finns tendenser som visar vägar framåt men ingen sammanhållen berättelse. Det behövs en ny progressiv kraft där Sjöstedts sympatisörer är en vital del, liksom feminister och systemkritiska gröna. I årets val finns inte den kraften, mitt val blir att stärka den mest tongivande delen i den kraften genom att lägga min röst på Sjöstedt.

Curapodden nr 3 – Dinosauriernas sista dans

Går partisystemen mot ett nytt paradigm? Bryts de stora partidinosaurierna ner och växer nya partier fram i sprickorna av de gamla ? Poddare: Mattias Kauttmann & Joakim Löf – med gäst Rikard Linde. Rikard är bloggare och har tidigare arbetat på Fores.

Från en rödgrön röra till ett grönrött parti

Inspirerad av Karl Popper, Yuval Noah Harari, Chantal Moeffe, samt Göran Greider och Åsa Lindeborg får jag följande tankar.

Vi ser för närvarande en socialdemokrati som gett upp sin ambition att stå på de förtrycktas sida mot överheten. Vi ser ett grönt parti som gett upp sin ambition att övertyga konsumenterna att evig tillväxt är ohållbar. Vi ser ett vänsterparti och ett feministiskt initativ som lutar sig mot varsin teoretisk konstruktion; socialismen respektive teorin om patriarkatet, ståndpunkter som tycks vara dömda till sekterism.

(S) och (MP) verkar ha sugits med i den nyliberala yra som nystartade någon gång på åttiotalet när socialismen fick sin slutgiltiga dödsstöt genom Sovjetunionens sönderfall. I konkurrens med allianspartierna tävlar man om vem som bäst styr “the economic man”, den enda möjliga politiska ledstjärnan. Politiken har i enlighet med dena nyliberala agenda reducerats till en administration av ett samhälle med “economic men”, vars viktiga beslut tas långt från de demokratiska institutionerna. Avgörande beslut tas istället av enskilda företag och människor som råkat ha turen att ha tillskansat sig enorma förmögenheter. Då avser jag t.ex.

  • beslut om åtgärder för att öka konsumtionen,
  • beslut i strid med vetenskapliga rön, t.ex. att utvinna och bränna ännu mer fossila bränslen eller att öka matproduktion med hjälp av konstgödsel och antibiotika, eller
  • beslut att producera varor som resulterar utarmning av jordens resurser, förorening av luft och vatten och till utrotande av arter.

Inför valet i september är en överväldigande majoritet av de politiska partierna inställda på att tävla om att få administrera de offentliga institutionerna. Deras ambitioner begränsas till att maximera sitt eget partis inflytande i dessa institutioner, långsiktiga ambitioner avseende ovanstående uppräkning av samhällsavgörande beslut lyser med sin frånvaro.

Jag tycker det är dags för en ny politisk rörelse som siktar på ett hållbart samhällsbygge, återupprättar demokratin och utmanar makteliten. Jag tänker att en sådan rörelse kanske ska ha ett

  • problemlösningsperspektiv som huvudinriktning, med
  • klimatproblematiken som huvudproblem, och med
  • en jämlikhetspolitik som huvudverktyg.

Problemlösningsperspektiv

Inom vetenskaps- och allmän kunskapsutveckling finns det ett verktyg som är oslagbart: Att pröva sig fram, att lära sig av misstag och att ompröva misslyckade idéer. Det är detta verktyg som ligger till grund för hela vår naturvetenskapliga och tekniska utveckling.

Varför känns det så omöjligt att tillämpa den inom samhällsutvecklingen, inom politiken? En orsak är att samhället hela tiden förändras och att varje erfarenhet är färskvara; vi kan inte lära mycket av misstag som gjorts i en annan tid eller i ett annat sammanhang. Där har naturvetenskapen ett bättre utgångsläge, då tyngdlagen, ljusets hastighet och atomens sammansättning är av samma slag nu som när vi började pröva oss fram till ständigt förbättrade teorier i mänsklighetens barndom.

En annan orsak är att politiken sätter alltför stor lit till ideologier. Om man lägger fram ett förslag för att lösa ett samhällsproblem, ett “reform”-förslag så gör man det utifrån sin ideologi. Därför får det genast mothugg från de andra ideologierna och värst av allt, när det genomförs och misslyckas så erkänner man inte att man hade fel utan skyller på allehanda omständigheter som man inte kunde behärska. Om man erkänner fel i en ideologistyrd verksamhet så sätter man nämligen en tagg i den egna ideologin och förlorar i anseende.

Inom vetenskapen vinner man istället i anseende om man vågar prova en djärv hypotes även om man misslyckas. Då drar man lärdom och lägger grunden för en bättre hypotes inför nästa prövning.

Samhällsbygge är oerhört mycket svårare att bemästra än naturvetenskap. Just därför bör den vetenskapliga metoden med försök, misslyckanden och förnyade försök få en plats i politiken, en öppen och välvillig dialog och öppen och ärlig analys av reform-resultat skulle kunna ge resultat.

Att stora framsteg i vetenskapen kommit till genom enskilda genier är en myt. Naturvetenskapens framgångar beror i huvudsak på den öppna diskussionen och kritiken, samt samarbetet och utbytet mellan många människor med liknande inriktning.

På samma sätt kan vi inom politiken inte hoppas på att något geni eller teoretiker kommer på en idé till ett samhällssystem som löser problemen. I stället måste vi alla involveras i att styra utvecklingen i en gynnsam riktning utgående från just det samhällssystem vi lever i.

Till skillnad mot naturvetenskapen är vi många som kan involveras i den processen, vi är nämligen alla gediget insatta i hur samhället fungerar.

En ny politisk rörelse måste sträva efter att lösa samhälleliga problem, föreslå åtgärder utifrån befintlig kunskap och samhällsstruktur, erkänna och dra lärdom av misslyckanden och bjuda in såväl breda folklager som“motståndarna” till att om möjligt utarbeta bättre förslag.

Klimatproblematiken.

Naturvetenskapen arbetar intensivt med att utifrån historisk kunskap, aktuella mätningar och avancerade simuleringsverktyg förutsäga utvecklingen hos de oerhört komplexa klimatsystemen. Hypotesen om människans påverkan av växthuseffekten presenterades av den svenske kemisten Arrhenius redan för 120 år sedan. Tyvärr har hans hypotes bekräftats och sedan en halvsekel har forskarna till och med kunnat beräkna växthuseffektens storlek utifrån halten av olika växthusgaser i atmosfären.

Dessa beräkningar visar olyckligtvis att vi är på väg mot en klimatkatastrof som bara kan hejdas om vi på bara ett par decennier lyckas stoppa ökningen av växthusgasernas koncentration. Detta i ett samhälle som är byggt på olja och kol!

Omfattningen av den omställning som krävs är långt ifrån förstådd hos gemene man och ledande företag och andra makthavare i världen ignorerar omställningskraven. Utsläppen fortsätter att öka trots en oerhört skrämmande vetenskaplig prognos och en omfattande debatt.

En ny politisk rörelse måste inriktas på att lösa detta problem genom att bygga upp ett livsalternativ utan flyg, utan privatbilism och med huvudsakligen vegetarisk kost.

Jämlikhetspolitik

För att lösa klimatkrisen räcker det inte med aldrig så förnuftiga argument, det krävs en folkrörelse som omfattar en dominerande majoritet av befolkningen. Och den vinner man inte med förnuft.

Om genomsnittsmänniskan i Sverige ska övertygas om att avstå från flygresor till semesterparadis i söder så måste hon slippa att se hur politiker, forskare, affärsmän och rika knösar flyger härs och tvärs över jorden för sina “viktiga möten”. Det håller inte att minska flygandet med hjälp av flygskatt då detta “drabbar” just de flygresnärer som har det sämst ekonomiskt, medan de som har det bäst är ekonomiskt oberörda och dessutom får en legitimitet i sitt flygande.

Om genomsnittsmänniskan i Sverige ska övertygas om att avstå från sin bil måste hon slippa att se hur städernas medelklass tar sig till gymmet och jobbet och skjutsar barnen till allehanda aktiviteter med SUV:en inom avstånd som kunde tillryggalagts med promenad, cykel eller buss.

Vi måste se till att förskolor, skolor och arbetsplatser arrangeras inom cykelavstånd till bostäderna. Vi bör se till att biltrafik i städerna blir långsammare än buss, handikapptrafik och cykel och därmed bli utkonkurrerat avseende bekvämlighet.

Om genomsnittsmänniskan i Sverige ska övertygas om att äta mer vegetariskt får vi se till att vegetariska rätter i skolan, på arbetsplatser och i restauranger är godare än kötträtterna.

En ny politisk rörelse måste se till att varje förslag för att lösa samhällsproblem, utan undantag är utformat så att det inte drabbar hårdast för dem som har det sämst.

Då kan vi möjligen få med en överväldigande majoritet på den nödvändiga omställningen.

Ett grön-rött parti

Den rödgröna röran uppstod för att grön och röd ideologi var för sig inte räckte till för majoritet i de parlamentariska församlingarna. Man tvingades att samarbeta, men ofta på tvärs med ideologiska grundbultar och med hemliga förhandlingar och taktiska manövrer försökte (och försöker) man manipulera röstboskapen. Resultatet, den röd-gröna röran blev kraftlös.

Ett grön-rött parti lägger de traditionella ideologierna åt sidan och bygger en problemlösningspolitik i takt med folkmedvetandet. Det är grönt i avseende att rädda mänskligheten från klimatkatastrofen, rött i avseende att föra över ekonomiska resurser och makt till det arbetande folket. Det gröna och det röda är båda omistliga delar i politiken.

Konkreta förslag

Hur ser man till att smahällsåtgärder avseende klimatet inte främst drabbar dem som har det sämst? Om miljöskatter ska användas utformas de så att de oavkortat delas ut till människor, inte sugs in i statskassan. James Hansen har presenterat en idé i den andan, en accelererande koldioxidskatt och den svenska tillämpningen finns att läsa hos “Klimatsvaret – CCL Sverige”.

Men de främsta verktygen bör kanske vara som i andra orostider: ransoneringar och förbud istället för bonus/malus. Till exempel:

Vi inför omedelbar ransonering på flygresor. Varje person får göra en flygresa per år. Detta skulle innebära att vi i ett slag kom ner på den nivå som gällde 1997. Var och en som var vuxen 1997 inser att detta inte är något orimligt första steg.

I motsats till flygskatt betyder ransonering en helt jämlik inskränkning.

Man kunde tänka sig att ransoneringskupongerna kunde överlåtas och att därmed en klimatansvarig familj kunde sälja alla sina kuponger och få ett rejält inkomsttillskott. Detta skulle kunna ge en positiv jämlikhetseffekt.

Man kunde till och med låta marknaden avgöra när det är dags att skärpa ransoneringen, nämligen när priset sjunkit till en given nivå.

Förmodligen skulle åtgärden också leda till att företagen äntligen fick ordning på de tekniska hjälpmedel för digitala möten som nu, efter ett par decennier, är orimligt krångliga att använda.

Ideologi

När jag diskuterat dessa idéer med några bekanta har några ifrågasatt möjligheten att lägga ideologierna åt sidan. Kanske kan man ändå tolka ovanstående skiss som en typ av ideologi med huvudpunkterna:

  1. Den enskilda människans inskränkthet kräver samarbete. I relation till det globala tekniska system som skapats de senaste tvåhundra åren är den enskilda människan oerhört inskränkt i sitt tänkande. Därför är det nödvändigt att samhälleliga beslut tas i samarbete mellan många männsikor med vitt skilda erfarenheter, kunskaper och kulturer.
  2. Ett reellt samarbete kräver jämlikhet. Varje människa ska ha inflytande på samhällsbygget. Hon ska inte bara formellt ha den möjligheten, utan känna ett sådant förtroende för processen att hon engagerar sig. Detta kräver en ökad jämlikhet såväl avseende ekonomiska resurser som mellan könen.

Löfven och socialdemokratins kris

Joakim Löf 2018-05-10

Partiledardebatten i söndags var en försmak av valrörelsen och vad vi kan vänta oss i höst. Det faktum att partiledarna för regeringspartierna fick lägst betyg av tittarna visar att vinden går emot regeringen. I slutändan kan man kanske klara sig på att KD åker ur och MP klarar sig kvar med nöd och näppe men valet lär i vilket fall inte bli en klang- och jubelföreställning för regeringspartierna. Känslan man hade var att detta var början på Stefan Löfvens svansång som partiledare. Vad kan vi lära oss av socialdemokratins kris i Sverige? I debatten i söndags visade sig Löfvens avigsidor: en retorisk förmåga som lämnar en del övrigt att önska, men framför allt märktes bristen på nya idéer. Eftersom Löfven knappast valdes som en ideologisk ledare behöver vi ta ett bredare, historiskt perspektiv för att förstå socialdemokratins krisläge.

När man läser biografin om Olof Palme av Henrik Berggren, ”Underbara dagar framför oss”, slås man av att både socialdemokratins framgångar och kris kan förklaras av ett genomgående drag. En röd tråd för partiet och som i högsta grad representerades av Palme är en modernistisk rationalism. Kanske är det något som förenade Palme med hans farfar riksdagsmannen Sven Palme som var liberal politiskt sett och förde över lärdomar från det försäkringsbolag han startade till att förespråka universella socialförsäkringar. Man utgick från nya ekonomiska och sociala teorier och omformade samhället utifrån en rationell plan. Misslyckandet med att skapa socialt hållbara bostadsområden i miljonprogrammets förorter är det mest övertydliga exemplet men här vill jag framför allt titta på den övergripande ekonomiska politiken.

Först och främst framgångarna. När socialdemokratin kunde ligga i framkant med de senaste nationalekonomiska teorierna lyckades de genomföra reformer som är förebilder för progressiva världen över och fortfarande är stommar i den svenska välfärdsstaten idag. Kollektivavtalens roll på svensk arbetsmarknad har hållit uppe lönernas andel av företagens omsättning mer än i andra länder, mest tydligt är kontrasten mot USA där medelklassens reallöneutveckling stått still sedan Reagans tid. Idag kanske kollektivavtalens känns som en gammaldags reform men den byggde på den senaste keynesianska nationalekonomin som under 30-talets utvecklades särskilt i USA och Sverige utifrån analyser av den stora depressionen.

De inkomstrelaterade socialförsäkringarna var nästa genombrott och taktiken styrdes av att fackförbunden eftersträvade samma sjukförsäkring och a-kassa som tjänstemännen. Samtidigt blev systemen offentliga och hade både en inbyggd omfördelande effekt och skapade samtidigt en social sammanhållning genom att alla på arbetsmarknaden fick tillgång till och betalade in till dem. Den underliggande keynesianska idén var att socialförsäkringarna skulle bromsa upp lågkonjunkturer genom att arbetslösas köpkraft hölls uppe, där en grundförutsättning var tillräckligt starka statsfinanser för att kunna gå med underskott en period. Socialförsäkringarna räddade sannolikt Sverige från en ännu djupare ekonomisk kris under 90-talet. En särskild variant av socialförsäkringarna var familjeförsäkringen som omsatte feminismen i praktiken och var en oerhört central del för att hjälpa kvinnor ut i arbetslivet.

Slutligen kan man lyfta fram studiemedelsreformen som Palme var särskilt drivande kraft bakom: även här blev det en universell lösning där individen frigjordes från beroende och styrning av sin familj och man uppnådde en jämlikhet mellan studenter från olika samhällsklasser inom högskola och universitet. Corbyns numera berömda manifest från valet 2017 hade som bärande del ett kostnadsfritt universitetsväsende som egentligen redan det svenska systemet åstadkom på 60-talet. Sammantaget gav de socialdemokratiska reformerna en i världen unik ekonomisk jämlikhet, social sammanhållning, låg kriminalitet och en stark ideologisk dominans av svensk politik för Palmes parti.

Vi kan illustrera bristerna med politiken med sekvenser från söndagens partiledardebatt. Migrationspolitiken försöker nu S hävda ska vara ”på europeisk nivå och inte mer” och att det ska ses som ”klassisk socialdemokratisk politik”. Hyckleri och historieomskrivningar krävs alltså för att försöka få tillbaka de väljare man förlorat till SD: alla vet ju att den klassiska socialdemokratiska migrationspolitiken var en mix av arbetskraftsinvandring till industrins behov med en internationellt sett generös flyktinginvandring med målet att vara solidarisk med politiskt förföljda och krigsoffer. Man har tappat sin ideologiska kompass med makten som övergripande mål.

I den ekonomiska debatten var huvudkonflikten alliansförslaget med sänkta ingångslöner för särskilda grupper något Löfven vände sig emot för att det skulle driva ned lönerna för alla. Här har han en förankring i socialdemokratins idéer men dessvärre har de inte uppdaterats för dagens arbetsliv: de tillfälliga anställningarna har ökat, långtidsarbetslösheten i vissa grupper biter sig fast och anslutningsgraden bland arbetare har minskat från 88 % 1995 till 61 % idag. Bland tillfälligt anställda är endast 43 % fackanslutna. Fler och fler har hamnat i prekariatet: de rings in till timanställningar med ökad stress som följd, kommer inte in vare sig i sjukförsäkring eller a-kassa och kan inte låna till en bostad utan tvingas istället betala överhyror för andrahandslägenheter. För alla de som upplevt denna utveckling, som till stor del är en effekt av socialdemokratisk politik sedan 90-talet, blir bristerna i Löfvens hållning i jobbpolitiken uppenbara. En lagstadgad minimilön som skrivs upp i takt med medianlönen och införandet av basnivåer i a-kassa och sjukförsäkring så att man inte behöver söka hjälp av socialtjänsten skulle kunna vara sätt att åtgärda bristerna. De nödvändiga reformerna hindras av socialdemokratiska käpphästar kring fackens roll och Löfven framstår istället som defensiv, mest intresserad av att försvara ”sitt” system.

Välfärdsfrågorna var lite i skymundan i partiledardebatten men den fokuserade i alla fall på ett viktigt problem: krisen i personalförsörjningen. Sjuksköterskebristen diskuterades mest men liknande kriser finns ju för lärare, socialsekreterare och poliser. Här var Löfvens recept mer av det vanliga: att ge ut några miljarder från statskassan till de offentliga arbetsgivarna. Problemet är att samma ”reform” var standard under Perssons regeringar och det kunde lika lite då som nu motstå den underliggande ekonomiska problematiken som är en strukturell underfinansiering av den offentliga sektorn. Dels handlar det om det ohållbara att ha en lokal finansiering av sjukvård när omflyttningarna fördelar skattekraft och sjukvårdskostnader mycket ojämnt i landet, dels handlar det om en åtstramningsekonomisk hegemoni som Löfven ärvt från Perssons regeringar där man ständigt prioriterar avbetalningarna av statsskulden framför förstärkningar av välfärden.

Socialdemokraternas omsvängning i ekonomisk politik började redan under Palme, i valet 1982. Man satt med ett stort budgetunderskott efter 70-talets ekonomiska kris och en hög inflation och prioriterade dessa problem framför andra mål. Senare anammade finansminister Kjell-Olof Feldt en övertro på marknaden från den då rådande nationalekonomiska teorin och avreglerade finansmarknaden. Det gav upphov till en massiv expansion av privata lån som än idag skapar stora skevheter i svensk ekonomi. Var det förkärleken för idén om vad framtiden krävde som gjorde att man förfördes av nyliberalismen? Samma vurm för framtiden kan man se i kärnkraftsfrågan.

Det har funnits en kontinuitet i den här omsvängningen över Ingvar Carlsson, Göran Persson och nu Stefan Löfvens regeringstid där Magdalena Andersson har en stark position i den ekonomiska politiken. Löfvens bidrag som ledare är på andra områden: han började med att lyckas med att skapa sammanhållning i ett socialdemokratiskt parti som hade slitits sönder under Sahlin och Juholt, sedan manövrerade han ut allianspartierna efter valet 2014 och i förhandlingarna kring decemberöverenskommelsen och lyckades på köpet framstå som en landsfader inför väljarna. Mindre roligt för oss grönt sinnade är hans hänsynslösa behandling av Miljöpartiet under de första regeringsåren.

Resultatet av socialdemokratins omsvängning i den ekonomiska politiken blev för det första en ökad ekonomisk instabilitet som förstärker konservatismen i finanspolitiken, man måste alltid ”spara mer i ladorna” för att motverka de återkommande finanskriserna. Samtidigt har avregleringen av finansmarknaden eldat på den ökande ekonomiska ojämlikheten: aktieägande potentieras år efter år på ett sätt som slår direkt mot jämlikheten. Ytterligare en konsekvens av åtstramningarna är den usla arbetsmiljö och katastrofala löneutveckling som präglar välfärdens och rättsväsendets centrala arbetsplatser. Socialdemokratins oförmåga att ifrågasätta sina egna reformer och system som kommunaliseringen av skolan, de misskötta omorganiseringarna av polisen och de blödande landstingen lämnar dörren öppen för allianspartierna att framstå som nytänkande. Detta är ju en chimär eftersom de i än högre grad är fast i en marknadsekonomisk ideologi som borde vara passé efter finanskrisen 2008. Ändå framstår det i kontrast mot S som att de har några nya idéer.

Det behövs en bred progressiv kraft som tar vid där socialdemokratin fallerat. Med en egen ekonomisk politik och en ideologi som kan stå emot en enögd marknadslogik. Som kan inspireras av den nya vänstern som Thomas Pikettys analyser av kapitalutvecklingen och samtidigt av ekologismen som Tim Jacksons gröna ekonomimodell med en ny syn på tillväxt. Palmes insikt att ”politik är att vilja” behöver en ny rörelse som drivkraft.

Politisk framgångsväg, konsensus eller konfrontation?

Jag har läst boken Chantal Moeffe, Om det politiska.

Moeffe vill i sin bok framhäva att det politiska handlar om motsättningar mellan grupper av människor och att politikens uppgift är att bejaka sådana motsättningar och ge kampen mellan dem en kontrollerad form. Hon menar att diametralt skilda uppfattningar kan vara helt legitima på grundval av deras ägares olika samhällspositioner och intressen och att de bör respekteras av alla i syfte att undvika okontrollerade våldsamma och oförsonliga kampformer.

Moeffe kritiserar i sin bok främst dem som istället vill eliminera motsättningarna. Dessa har uppfattningen att dagens värld har förutsättningar för en politisk konsensus, dvs. att det finns en objektiv sanning avseende hur samhället bäst utvecklas i fortsättningen. Politiken blir då en fråga om att söka denna sanning genom “forskning” och dialog istället för genom konfrontation av olika ideologier.

Moeffe menar att förnekandet av samhälleliga motsättningar betyder att de bara tillfälligt sopas under mattan och sedan därmed riskerar att hamna i okontrollerade lägen, dvs. riskerar att leda till våld och till makt för populistiska oseriösa rörelser.

I Moeffes bok tilltalas jag inledningsvis mycket av en av dem hon kritiserar, Anthony Giddens. Giddens hävdar att moderniteten har blivit förbunden med globala risker som vi inte har kontroll över. Vilka risker som avses framgår inte av Moeffes text, men jag tänker att klimatförändringar, massförstörelsevapen, artificiell intelligens och genmanipulation är några sådana globala risker. Dessa är alla resultat av den tekniska utvecklingen och inte resultat av någon avsiktlig politisk handling och de är gemensamma för alla människor utan undantag. Därmed bör det finnas förutsättningar för att uppnå konsensus avseende bekämpandet av dem.

Giddens förespråkar något han kallar en “dialogisk demokrati”, där lekmän engagerar sig i de livsviktiga frågorna och inte lämnar dem åt expertis inom smala vetenskapsgrenar. Giddens argumenterar vidare för att samhällets centrala institutioner måste demokratiseras genom att öppna för debatt och ifrågasättanden. Han tänker sig inrättandet av småskaliga offentliga sfärer där intressekonflikter kan lösas genom offentlig dialog.

Dessa idéer ligger mycket nära de tankar jag själv har odlat de senaste åren. Jag ser att det parlamentariska arbetet urartat till en löjeväckande spel vars demokratiska element begränsar sig till ett anonymt val vart fjärde år. Om vi ska kunna lösa de stora riskerna för mänskligheten duger inte detta system, vi måste fördjupa demokratin genom att inbegripa människor i öppna dialoger. Folkrörelserna fungerade en gång lite i den andan, men de är numera döda och begravda.

En sådan fördjupning av demokratin i syfte att få med alla på tåget i kampen mot klimatförändringar och andra tekniskt skapade globala risker tror jag är avgörande för framgång.

Men detta är, och där håller jag med Moeffe, inte alls tillräckligt för att definiera det politiska. Då samhället är så oerhört segregerat såväl nationellt som internationellt kommer motsättningar mellan olika grupper alltid att vara politikens viktigaste nerv. Avsaknaden av denna nerv i dagens trianguleringspolitik bäddar för de populistiska oseriösa partierna vars livsluft är en annan motsättning, den mellan “etablissemanget” och “folket”.

Den extrema ojämlikheten mellan fattig och rik kan inte sopas under mattan och betraktas som en naturlag. Den måste upp på dagordningen för det politiska och här finns det inte förutsättningar för att uppnå konsensus. Man kunde möjligen tänka sig att den dominerande medelklassen skulle ha fördelar av att bekämpa såväl utpräglad fattigdom (för att slippa brottsligheten) och utpräglad rikedom (för att minska makten hos enskilda individer) och därmed kunna enas kring någon väg, bestämd genom konstruktiv dialog. Men det går en tydlig skiljelinje mellan dem som…

  1. tror att dylik ojämlikhet är en nödvändig bieffekt av mänsklig frihet och framåtskridande
  2. tror att frihet och framåtskridande kan åstadkommas under mer jämlika förhållanden.

Och denna skiljelinje kan inte suddas ut genom dialoger eller vetenskapliga undersökningar.

Ojämlikheten nationellt och internationellt förstör också förutsättningarna för den dialog som är nödvändig för att lösa mänsklighetens ödesfrågor.

  • Det är inte politiskt möjligt att övertyga den mindre bemedlade att avstå från sin årliga solsemester för klimatets skull om hon samtidigt noterar att hela etablissemanget ivrigt flyger över hela jorden för att uträtta sitt föregivet “viktiga” expertvärv.
  • Det är inte politiskt möjligt att övertyga den afrikanske jordbruksarbetaren att avstå från en dieseldriven traktor av klimatskäl, så länge han vet att en svensk familj normalt har två personbilar för att kunna främja sina fritidssysselsättningar och flyger till London för att shoppa loss när andan faller på.

Kanske är den nerv som uppstår i motsättningarna mellan fattig och rik nödvändig för att åstadkomma en folklig dialog också i de gemensamma frågorna om mänsklighetens överlevnad. I så motto är Moeffes kritik av Giddens motiverad och förutsättningarna för partier som Miljöpartiet och Initiativet dåliga, men å andra sidan, nerv, känslor och passioner är farliga instrument att leka med.

Ett demokratiskt problem: riksdagsbeslutet om CETA

Thomas Svensson 2018-03-30

Riksdagsbeslutet om CETA ger mig anledning att reflektera över en företeelse i svensk parlametarisk demokrati som jag finner problematisk.

Med begreppet demokrati menar man olika saker. En övergripande betydelse är “folkmakt”, men i nutida diskussioner begränsar man ofta begreppet till att ungefär betyda “flerpartisystem”. Min egen tolkning av begreppet kommer från filosofen Karl Popper, som betonar kriterier som
1) beslutsfattares avsättbarhet,
2) yttrandefrihet och
3) öppenhet.

Avseende det första kriteriet, beslutsfattares avsättbarhet, är detta något som verkligen uppfylls av vårt parlametariska system, åtminstone för den “offentliga sfären”. Makthavare i stat, landsting och kommun väljs på begränsad tid och kan avsättas av en röstande allmänhet.

Det andra kriteriet, yttrandefriheten, är också väl uppfyllt i den offentliga sfären och internet har dessutom utvidgat yttrandefriheten till en stor allmänhet det senaste decenniet.

Här vill jag emellertid främst diskutera det tredje kriteriet, öppenhet, och gör det utifrån ett färskt exempel i vår riksdag. Där togs nämligen, under stor enighet, beslut om att förorda EU att anta CETA-avtalet mellan EU och Kanada 1). Miljöpartiet röstade för detta avtal (förutom fyra av deras ledamöter), trots att partiet “egentligen” är emot. Anledningen till att jag tror att man “egentligen” är emot det är att andra gröna partier i Europa är emot och att den svenske MP-representanten Max Andersson i EU-parlametet offentligt argumenterar starkt emot.

Jag antar alltså att att MP i denna fråga röstar emot sin egen övertygelse. Förmodligen är det så att man har förhandlat med socialdemokraterna och lovat att man röstar på detta sätt i denna fråga med motprestationen att socialdemokraterna röstar för någon MP-unik uppfattning i en annan fråga. Mitt problem är att jag, tillsammans med andra utanför den innersta kretsen, inte vet. Det demokratiska problemet här är att MP inte offentligt förklarar varför man tar denna ställning; varför tänker man en sak och gör en annan?

Det verkar faktiskt allmänt helt accepterat att partier kommer fram till kompromisser i hemliga förhandlingar med andra partier och inte ens efter överenskommelsen berättar om sina överväganden. De förklarar inte för medlemmar och väljare vilka alternativ som vägts mot varandra, vilka krav som ställts på motparten och hur överenskommelsen ser ut. Allt detta lämnas till spekulationer, där politiska “analytiker” breder ut sig i pressen och på sin höjd blir motsagda av andra “analytiker”. De ansvariga politikerna håller tyst.

Jag menar att detta avsteg från den demokratiska principen om öppenhet är en allvarlig brist i vår parlamentariska praxis. Det är ett uttryck för elitism, som förhindrar öppen dialog om väsentliga politiska tvisteämnen och skapar en välförtjänt misstro mot politiker.

Borde vi inte kunna ändra på denna praxis?

1) Detta förslag till avtal tar, enligt kritikerna, ett avgörande steg mot antidemokratisering, t.ex. genom att det ger enskilda företag rätt att driva processer mot demokratiskt fattade beslut. Om en nation t. ex. fattar beslut om att förbjuda försäljning av något ämne som man kommit fram till är giftigt, så har ett företag som säljer produkter med detta ämne möjlighet att begära skadestånd för förlorade förtjänster om lagen beslutas.

Myterna i regeringsfrågan

Myterna i regeringsfrågan

Joakim Löf 2018-03-08

Det är valår och vi kan räkna med allt mer fokus på regeringsfrågan. Det finns kanske ingen fråga där man kan se lika mycket förvrängningar av frågan för det egna partiets syften. Ett oberoende, radikalt demokratiskt perspektiv behöver granska alla påståenden om regeringsbildning och avslöja vilka myter de försöker föra fram. Först några övergripande myter som ofta lyfts i svensk debatt innan vi går in på de aktuella myter som olika partier försöker lyfta fram:

1) ”Ett majoritetsvalsystem är mer demokratiskt för att det ger väljaren ett tydligare val”.

Då och då kommer förslaget att vi skulle gå över till majoritetsval som i de anglosaxiska länderna och Frankrike. Tanken är att det leder till regeringar med majoritet i parlamentet för ett enda parti som därför blir handlingskraftiga och stabila. För det första är det inte någon garanti som de brittiska parlamentsvalen 2010 och 2017 visar, då fick Tories ta hjälp av andra partier. Man brukar inte heller välja att beskriva de enorma brister i representation som blir följden. George Monbiot beskriver det brittiska systemet så här: ”Our first-past-the-post electoral system creates two classes of voters: the majority, who live in constituencies in which power is unlikely to change hands, and can therefore be safely ignored, and a minority (reckoned at 800,000 out of 45 million electors) of floating voters in marginal constituencies, who must be courted and flattered… with all the resources at the parties’ disposal” (“Out of the wreckage”, 2017, s. 136). Det brittiska valet 2015 var ett av de minst rättvisa i historien:

Parti Rösteandel Andel mandat
Tories 37% 51%
Labour 30% 36%
UKIP 13% 0,2%
Lib Dems 7,9% 1,2%
SNP 4,7% 8,6%
Greens 3,8% 0,2%

Det blir också väldigt svårt att starta nya partier vilket kan få stora konsekvenser. 1968 hade just Robert Kennedy blivit skjuten och den enda kvarvarande antikrigskandidaten i det amerikanska presidentvalet var Eugene McCarthy. I ett rättvisare valsystem han hade troligen startat ett nytt parti som skulle fått ett ansenligt stöd och satt press på landets ledning. Nu blev resultat det katastrofala demokratiska konventet 1968 där fredsdemonstranter brutalt slogs ned av den demokratiska borgmästarens polisstyrkor och splittringen beredde vägen för att etablissemangets Hubert Humphrey förlorade mot Richard Nixon. Vietnamkriget förlängdes med tusentals dödsoffer som följd.

2) ”Man har alltid en starkare förhandlingsposition om man sitter i en regering än om man är ett stödparti”.

I statsvetenskaplig forskning kallas ett parti som röstar för en regeringsbildare och en budget men annars förhåller sig fritt som ingående i ”confidence and supply”. Brittiska “the Guardian” sammanfattar för- och nackdelarna:

“What’s in it for the larger party? It allows a minority administration the chance to govern without conceding too much to the junior partner or partners. For example such an agreement could take place between Labour and the SNP without Labour agreeing to scrap Trident or another referendum in Scotland.”

Det här skulle kunna tala för att man som regeringspartner har ett bredare inflytande eftersom man är delaktig i alla frågor.

”What’s in it for the smaller party? As part of the deal the larger parties would agree to enact some elements of the smaller party’s manifesto. Politically, they would avoid being tainted as a full coalition partner of a potentially unpopular government.”

Det här är ett skydd för det mindre partiet att inte tappa förtroende för att man går med på impopulära reformer. MP skulle t.ex. kunna ha sluppit blivit förknippade med åtstramningen av migrationspolitiken eller försäljningen av Vattenfalls brunkolsgruvor.

“What are the disadvantages? It would be a weak arrangement prone to early collapse. There are rarely enough incentives in terms of legislative measures for the agreement to last for a long period. By the nature of such agreements government would be conducted through almost constant horse-trading between the parties involved.”

Här kan man se att mindre partiet kan få ut mer inflytande på de frågor de väljer att driva genom en konstant kohandel. Vänsterpartiet kan t.ex. idag lättare än MP gå ifrån förhandlingsbordet som de gjorde i frågan om vinster i välfärden i höstas. På så sätt kan man få resultat i de frågor man väljer att prioritera.
Sammanfattningsvis kan man säga att man i koalition är mer sårbar för motgångar och att man när man hamnar i underläge i förhandlingar kan bli fastlåst; i gengäld kan man nå inflytande i fler och bredare frågor. Medan man i ”confidence and supply” kan förena fördelar med att påverka regeringen och vara i opposition vilket kan vara idealiskt när man har stora skiljelinjer i viktiga frågor med regeringspartiet.

Så till de mer specifika svenska frågorna:

3) ”Decemberöverenskommelsen var odemokratisk.”

När man undersökt hur stödet var för överenskommelsen bland väljarna var det endast S, V och Fi som hade väljare som tydligt stödde den. MP var lika mycket positiva som negativa medan de borgerliga partierna var negativa. C och L var något negativa medan KD och M var mycket negativa (Bjereld, Ulf, Eriksson, Karin och Hinnfors, Jonas, Decemberöverenskommelsens fall – en spegel av strategiskt tänkande partisympatisörer?, s. 302). Forskarna hittade inom M:s väljarkår tre åsikter som förutsade vad man tyckte om decemberöverenskommelsen: ”ta emot färre flyktingar i Sverige”, negativ inställning till EU samt ”Införa ett förbud mot tiggeri” (Ibid., s. 307). Forskarnas slutsats är att missnöjet till stor del handlar om att motståndet mot överenskommelsen handlade om åsikter som Sverigedemokraterna drev. Väljare som hade åsikter närmare SD var missnöjda över att de åsikterna inte fick genomslag i politiken. Inom MP kan kanske Peter Erikssons motstånd påverkat, han förespråkade att statsministern måste ha aktivt stöd av en majoritet i riksdagen. Den sammantagna bilden är ändå att överenskommelsen i huvudsak handlade om att utestänga SD och att borgerliga väljare och politiker som vill ta hjälp av SD var emot: politikens inriktning var problemet, inte spelreglerna. Idag utspelas samma problem men då istället i regeringsfrågan. M och KD vill kunna regera med hjälp av SD även om alliansen är mindre än de rödgröna, medan C och L än så länge motsatt sig detta.

4) ”Sverigedemokraterna avgör vem som blir statsminister”

Det här är en argumentation som kommer främst från S och som går ut på att även om allianspartierna blir större än de rödgröna så kommer Åkessons sverigedemokrater att styra över regeringsmakten. Anders Lindberg på Aftonbladet skriver till exempel: ”Så länge Centerpartiet och Liberalerna vägrar ta Stefan Löfvens utsträckta hand över blockgränsen kommer Åkessons parti att avgöra vem som blir nästa statsminister.” Scenariot som kan vara en trolig utgång av 2018 års riksdagsval liknar det som regeringen Reinfeldt II hade: största block men inte egen majoritet. S-debattörernas linje är att det även i det läget behövs en blocköverskridande regering ledd av, hör och häpna, S. Men precis som mellan 2010 och 2014 skulle en borgerlig alliansregering ganska enkelt kunna få igenom en stor del av sina förslag på grund av att Sverigedemokraterna inte skulle enas med de rödgröna i särskilt många frågor. Inte heller i budgeten lär de rödgröna ha en anledning att lägga ett samlat budgetförslag som SD kan rösta på för att sätta grus i maskineriet för en sådan regering: V och MP har tvärtom all anledning att profilera sig själva vid en valförlust. I en negativ parlamentarism där det räcker att inte ha en majoritet emot sig så kan en regering styra med en mindre andel av rösterna om oppositionen är splittrad. Men nackdelen är att det blir en svagare regering när det gäller möjligheten att genomdriva reformer. Sammantaget får man konstatera att sossarna helt enkelt får ta och inse att de måste vinna valet för att kunna inneha statsministerposten.

***

Slutsatserna man kan dra när man dekonstruerar de här myterna är att givet nuvarande blockpolitik gäller fortfarande decemberöverenskommelsens grundregel: största block regerar. Enda undantaget kan bli om de rödgröna blir största block utan egen majoritet och C och L skulle rösta ned Löfven. Då öppnar sig möjligheten till en mittenregering och att alliansen spricker; men en sådan situation kan lika gärna sluta i fortsatt rödgrönt regerande och något slags uppgörelse över blockgränsen.

Hur ska småpartierna resonera? Att gå i opposition måste övervägas hela tiden för att kunna behålla sin profil och förtroendet hos väljarna, vilket MP fått erfara. Samma problem kommer att gälla C och L i en alliansregering eftersom klyftorna inom borgerliga blocket är mycket större nu än under Reinfeldts tid. Ett mer stabilt politiskt system kunde kräva en majoritetsparlamentarism där regeringen skulle behöva ett aktivt stöd i riksdagen. Frågan är hur instabilt det svenska politiska systemet ska bli innan partierna erkänner detta behov?

Curapodden nr 2 – Förnya demokratin

Vilka möjligheter finns att förnya demokratin? Är Sverige redo för nya progressiva partier? Varför har kontakten med folkrörelserna utarmats hos svenska partier? Med utgångspunkt i sådana frågor har Curas Mattias Kauttmann och Joakim Löf ett samtal i ett nytt poddavsnitt.

Curapodden är en regelbunden podd där du som lyssnare kan komma med frågor. Skriv i kommentarsfält på hemsidan eller Facebook så väljer vi ut några frågor till nästa avsnitt.

Miljöpartiet in i framtiden eller vid vägs ände?

Miljöpartiets framtid

Michael Moon 2018-02-05

Den del av de tankegångarna, som jag utvecklar här har jag tidigare tagit upp i boken Grön filosofi. Tankar kring en ny ideologi (Arkiv förlag, 2014). Teserna i den då nyutkomna boken möttes av en kompakt, för att inte säga isande, tystnad från det gröna partiets ledning. Ett av få undantag var f d. språkröret Birger Schlaug, som avslutade sin långa och seriöst hållna recension med dessa för mig uppmuntrande meningar:

– När jag kommit till sista stycket hör jag mig själv tänka: […] Väl värt att läsa, fundera över. Hoppas språkrör, riksdagsledamöter och en och annan politisk journalist läser så att de begriper mer av grönt tänkande i en tid när grönt reducerats till en fråga om enbart naturvård och 40 öre mer i bensinskatt…

– Sen tänker jag: Men du Michael, nu skiter jag i vad andra har sagt och tyckt och tänkt – boken är till stor del en genomgång av tänkare som kan kopplas till den gröna sfären på ett eller annat sätt. Jag vill veta, i klartext, utan att du är analytisk in på mikronivå, vad du med hela din ryggsäck full med kunskaper, själv tycker och tänker. Rått och skoningslöst och tydligt och rakt utan minsta akademiska finlir.

Birger var inte ensam om att kritisera mig för att jag använde ett torrt och alltför akademiskt språk, så allt sedan dess har jag försökt undvika de mest abstrakta och akademiska termerna.

Mitt tidigare inlägg här om MP:s framtid avslutades med orden:
– De gamla trötta begreppen “fundis” [från ordet fundamentalister] och “realos” [från realister] har spelat ut sin roll.

Jag ansåg att dessa ord måste skärskådas och ersättas av bättre och vassare begrepp, som ska föras in i den politiska debatten. Låt oss återuppta tråden här:

Flera goda skäl till att överge dessa begrepp har framförts från olika håll. Ett, kanske det viktigaste, har att göra med det som alltid har varit problematiskt för partiet, nämligen att kompromissa. För fundamentalisten innebär en kompromiss att man i någon mån gör avkall på sin ideologi, något som hon ser som ett misslyckande. Realisten, å sin sida, menar att det är just genom att vara villig till kompromisser att man kan göra sig gällande i politiken och påverka samhällsutvecklingen. I den praktiska politiken måste man alltså vara beredd att frångå åtminstone delar av sin ideologi.

Alla som har satt sig in i politikens villkor aldrig så lite inser att realisten har rätt – i princip. Men nu infinner sig den svåra frågan: Varifrån kan man få vägledning när det gäller när, och i vilka frågor, man ska kunna frångå sin ideologi? Det paradoxala, till synes motsägande svaret på denna fråga är att det inte kan vara någon annanstans än i själva ideologin. Finns det då något slags överordnad, ”meta-”ideologi som man kan vända sig till för svar i dessa frågor? Svaret är ”nej!” Blir man då inte tvungen att förlita sig på sin magkänsla eller sitt s k bondförnuft? Miljöpartiets historia på senare år, inte minst efter det att det ingick i regeringen som minoritetspartner, säger oss att denna intuition är ytterst opålitlig, speciellt då enskilda politikers personliga intressen står på spel.

Så här långt har jag bara gett en läges- och problembeskrivning, som jag tror att de flesta gröna sympatisörer och väljare kan känna igen sig i. Men för att komma vidare måste man kunna föreslå konstruktiva lösningar på det nuvarande samhälles predikament, med alla dess sammanvävda och komplexa problem. Och detta är allt annat än enkelt. Hur kan man i dagens dystopiska värld ens föreställa sig ett förhållningssätt som förenar följande tre saker: Människans intellektuella skärpa, hennes empati med alla nödställda och hennes inneboende livsglädje. En sådan omvälvande förändring av vår världsbild, en holistisk kulturrevolution, har föresvävat många gröna tänkare men hittills har ingen lyckats formulera den, än mindre omsätta den i en praktisk verklighet. Denna uppgift blir ännu svårare nu när den offentliga debatten har kommit att bli en högljud tvekamp mellan å ena sidan en Trumpfrälst extremhöger och ett upplyst vetenskapsinspirerat (”positivistiskt”) etablissemang å den andra. I detta diskussionsklimat trängs den gröna rörelsens idédebatt alltmer ut i marginalen. I den pågående kontroversen om ”alternativa fakta” och ”faktaresistens” finns det inget utrymme för att t ex. problematisera relationen mellan fakta och värderingar. Och denna tudelning är precis det jag ville ifrågasätta i min tidigare analys av den gröna ideologins grundvalar.

I det allt mer polariserade samhällsklimat som har vuxit fram sedan dess ser jag ingen större vits med att fortsätta med detta tidsödande och krävande arbete. Vi får se i vilken skepnad miljöpartiet kommer tillbaks efter höstens val och om det blir mer meningsfullt då!