Learning from our mistakes

Bilden på Michael Moon och hans dotter som går i Barsebäcksmarschen (troligen från 1978)

Michael Moon 181003

(English summary of the text “Miljöpartiets väg i backspegeln”, previously published on this blog)

Even political parties can learn from their mistakes, provided they own up to them and do not try to blame on others. After almost four decades acquaintance with the Swedish Greens I can point to four problem areas.

1. Strength in numbers

In the hope that the newly formed party could accommodate just about any critic of the status quo, any cause, lost or otherwise, under the Green banner, new members were asked very few questions about how compatible their views might be with those of the party or with each others’. “Might these together amount to just a string of disparate viewpoints or could they constitute a coherent ideology” was a question that, as far as I know, was never raised, since that could have deterred prospective members from joining the cause. The overall policy was a carefree “The more, the merrier”. In this policy the greens were simply continuing the almost anti-theoretical attitudes of the non-parliamentary movement to which many of them (had) belonged. The debate on the party’s intranet forum was lively in those early days, but suffered from being a bit straggly and from time to time, downright “naivistic”. And so it went on for many years. Finally though, the party leadership lost its patience and failing to see any value of these deliberations, closed down both the intranet and the think tank. Since then all “internal” debate has been forced to continue in blogs and facebook groups run by private individuals.

2. Over-emphasising the National Level

In the longer term his tendency was conducive of for the centralisation of power in the hands of the party leadership, a tendency that became more pronounced and accelerated with the creation of the all-powerful Central Committee. The reasoning behind this and other organisational innovationswas to bring the Green Party into line with the conventional structures of political parties here; and this in spite of decentralisation having been a major plank in the party’s original platform. From about the turn of the century onwards there has been a number of blatant examples of the national leadership having ridden roughshod over local and regional party groups.

3. Is “Democratic Hygiene” Still a Priority?

When the party was young, much thought and energy were spent on putting in place checks and balances to safeguard the democratic workings of the party. This resulted in three precautionary measures: 1. equal representation of women and men; 2. the rotation principle (a maximum of holding the same office for three consecutive terms; 3. maximising the number of representative seats a single person could hold at any one time. Over time these restrictions (particularly the second and third ones) came in for considerable criticism on the grounds that they were impracticable and hindered the perceived need for greater professionalism in the party. Despite these criticisms I have seen no serious attempt to evaluate those regulations or to consider the need for further measures to reinforce the ones already in place. One obvious gap in the original safety net is that it has been possible for politicians to alternate from being external representatives to holding salaried positions within the party organisation and vice versa. With this loophole an elite cadre of professionals has established itself in the upper echelons of the party. However, if the party is to be a credible force for grass-root democracy it must address this question.

4. Green instrumentalism. Means and Goals Changing Places

When Greens here got together to start a political party, a major reason for doing so was to make their society more compatible with their surroundings. This was, and still is, the purpose of the project. However, as the party got under way it acquired a structure of its own, with physical dimensions (offices, web site, membership lists etc) and gradually developed an inherent drive to further its own well-being and survival. In Systems Theory this is referred to as a system’s inertia, its tendency to conserve its own identity. This often results in the system, in this case the party, transforming itself from simply being simply a means to an end, to become at least in part a goal in its own right. This transformation, which can be seen not only in political parties but in all manner of system-entities, constitutes “instrumentality”. The upshot of this is that an element of compromise inevitably creeps into the policies of the party. And indeed a political party, however critical it sees itself to be, has to learn the practicalities of negotiation and compromise. At the same time Greens know that there is no way by which we humans can strike deals with Mother Nature. We have here two paradoxical strands that must be woven into a single ideological cloth.

A major and pressing task for the greens is therefore to recognise the existence side by side of these seemingly contradictory positions and to realise that the problems arising from this is fuelling enmity between the differing factions in the party. It is a situation that is calling out for a resolution. But the party leadership is showing little or no interest in matters of political ideology, but is apparently intent on continuing as a (very junior) partner in a new coalition government, a government whose days seem numbered even before it’s been installed!

Den gröna politiska diskursen sedd som delvis överlappande nivåer

Michael Moon 18-09-27

Efter en mandatperiod då MP har suttit som minoritetspartner i en S-ledd koalitionsregering finns det vitt skilda uppfattningar om vilken roll partiet bör spela i svensk politik framöver och inte minst hur det ska förhålla sig till den gröna rörelsen i stort. Utifrån sett har vi genomlevt fyra år av ideliga kontroverser, som har gällt hur MP:s representanter har lyckats i den rödgröna koalitionen. Här har funnits huvudsakligen två linjer: försvararna och kritikerna. I efterhand kan konstateras ingen av sidorna lyckades få en meningsfull respons från den motsatta sidan. Detta haveri i den interna kommunikationen är anledningen till att jag vill titta på den gröna diskursen ur ett bredare perspektiv. Jag föreslår att rörelsens, inklusive partiets, diskurs kan tolkas som fem nivåer.

Här finns risk att olika aktörer med olika utgångspunkter talar förbi varandra och att de olikheter som finns cementeras och uppförstoras som följd. I ett försök att överblicka den mångfacetterade gröna diskursen föreslår jag en uppdelning i fem nivåer.

De fem diskursnivåerna

1. En kortsiktig, taktisk nivå;
2. En långsiktig, strategisk nivå;
3. En ideologisk nivå;
4. En filosofisk (idéhistorisk) nivå;
5. En kosmologisk (existentiell) nivå.

Dessa nivåer tenderar att överlappa varandra men i den mån det går är det bra att konceptuellt hålla isär dem. Se bilden!

1. Den kortsiktiga, taktiska, nivån
Politikens främsta uppgift på denna nivå är att öka eller åtminsone bibehålla partiets ställning och dess parlamentariska makt. Detta kan tyckas vara själklart, men det implicerar ett par följder som sällan uttalas öppet. För det första är partiets sakpolitiska ställningtagande, på denna nivå, av underordnad betydelse jämfört med partiets väl och ve. För det andra, de partier som utgör det största hotet är de partier vars politik ligger närmast det egna partiets. Detta har visat sig när partier försöker samarbeta i utomparlamentariska rörelser som sträcker sig över partigränserna.

En av ett partis taktikers främsta uppgifter är att hålla koll på allaandra partiers ställningstaganden för att maximera det egna partiets interventioner. På så vis kan partiet hålla sig i den offentliga debattens framkant och kan kännas angeläget för så stora befolkningsgrupper som möjligt.
Detta är ett led i det som kallas ”politisk triangulering”, ett PR-arbete som ofta görs med hjälp av inhyrda experter, personer utan koppling till partiet för övrigt. Därför blir politik på denna nivå alltmer likartad och oberoende av vilket parti det gäller.

Mycket behöver sägas om de svårigheter och dilemman som möter ett radikalt systemförändrande parti när det tar plats i en regering, där man förväntas ta ansvar bl a för hur det nuvarande samhället fungerar. Dessa frågor borde studeras noga nu när mandatperiod är över.

Frågor som exemplifierar nivå 1:
Vilka sakfrågor lönar sig bäst för partiet att koncentrera sig på?
Vilka personer (eller snarare deras personliga kvalitéer) är viktigast om man ska representera partiet?
Vilka av de andra partierna bör man söka samarbete med? (Även nästa nivå).

Nivå 2. Långsiktiga, strategiska mål (över längre än en mandatperiod)
Här fokuseras intresset på sakpolitiska mål, som handlar om vad som bör uppnås i samhället i stort.
Utarbetande och förankring av partiprogram och handlingsprogram, bakgrundsrapporter och liknande dokument. Generellt för dessa gäller att de bör presenteras, diskuteras och helst antas som policy dokument av partiet.
Att hålla sig ajour med sociala och tekniska innovationer.
Att initiera och att på olika sätt stödja den interna idédebatten.

Frågor som exemplifierar nivå 2:
Vilka förändringar är nödvändiga för att uppnå det hållbara samhället?
Vilka alternativ finns till dagens tillväxtsamhälle?
Hur ser det gröna samhället ut?
Hur når man dit?

Nivå 3. Den ideologiska nivån
Ett partiprogram bör helst utgå ifrån en ideologisk grund. Utmärkande för den senare är att den har en inre konsistens, d v s dess olika punkter hänger ihop. Målkonflikter kan visserligen förekomma, men då måste ideologin ange hur man prioriterar mellan de mål som är motstridiga.
Dessutom består en ideologi normalt av både beskrivande och föreskrivande delar. Kraven på koherens gäller även att dessa delar ska hänga ihop.
Ett problem är att begreppet ”ideologi” ibland anses vara suspekt då den står i kontrast till ”vetenskap”. Å andra sidan är det vanligt att, exempelvis”en grön ideologi” uppfattas som eftersträvansvärd, t o m en nödvändighet.

Frågor som exemplifierar nivå 3:
Finns det några frågor i det nuvarande programmet, som borde betonas mer/mindre i det fortsatta programarbetet?
Förekommer det målkonflikter i programmen?
Hur ska dessa i så fall avhjälpas?
Bör partiet ha högre krav på sina egna medlemmar än vad det har på andra partiers?

Nivå 4. Den filosofiska (idéhistoriska) nivån. (Fördjupning av föregående nivå)
Den gröna rörelsen anses ofta ha uppstått i början på 60-talet, men dess rötter går mycket längre tillbaks i tiden. Ändå stämmer det att som en politisk rörelsen uppstod den som en reaktion mot det moderna samhället. Modernitet har präglats i stor utsträckning av det naturvetenskapliga världsbilden och dess teknologi. I många avseenden lever man bättre och längre idag än för ett par hundra år sedan, i alla fall i länder som har råd att efterfråga vetenskapens framgångar. Men den skapar nya problem, t ex miljöproblemen. Och framför allt gör inte vetenskapen att vi blir visare!

Frågor som exemplifierar denna nivå:
Många menar att ekologiskt ansvar och socialt ansvar hänger ihop; att de är oskiljaktiga. Stämmer det?
Vilka tidigare politiska/kulturella rörelser (eller idéströmningar) har påverkat den gröna rörelsens uppkomst?
Bör “framsteg” vara ett viktigt mål för den gröna rörelsen?
I så fall, hur ska det definieras?
Är framsteg och ökat materiellt välstånd två helt skilda saker?
Har den gröna rörelsen något svar på det dominerande synsättet att naturen är till för människan att exploatera?

Nivå 5. Den kosmologiska (existentiella) nivån
Denna nivå anses av en del (även vissa gröna) som irrelevant för den politiska diskursen.
Men i och med att människan fått allt större och mer negativ inverkan på miljön och på våra medvarelser blir denna nivå alltmer betydelsefull. Jfr begreppet antropocen!

Alltfler gröna menar att det moderna samhällets utveckling är på kollisionskurs med den globala miljön. Samtidigt bevittnar vi en allt extremare ojämlikhet både inom landet men framförallt länderna emellan. Resultatet är att racism och våld ökar exponentiellt.
Vilka faktorer är det som driver denna utveckling? En uppenbar orsak, och en som speciellt socialisterna pekar på, är den globala kapitalismens härjningar. Och det är svårt att inte hålla med om detta.
Andra menar att det det finns en intim interaktion mellan människornas inre ( psykiska och andliga) tillstånd och den tilltagande förödelse, som breder sig ut över hav och land. Detta andra synsätt har i alla tider hävdats av poeter, konstnärer, mystiker m fl men har sorgfälligt ignorerats av politiker.
Skulle dessa vara ömsesidigt uteslutande förklaringar? Inte alls, i alla fall inte ur ett holistiskt perspektiv. Ett och samma fenomen kan ha flera orsaker och det kan vara fåfängt att tillskriva den ena förklaring större vikt än den andra.
Och här kommer vi till det som utmärker denna femte nivå: I motsats till vad som gäller på de andra nivåerna gäller det här att acceptera och respektera människors olikheter, deras skilda bakgrund och erfarenheter. Därför bör man bejaka och dra nytta av människors olikheter. Framförallt ska man inte försöka undertrycka dem. Bara för att en person inser nödvändigheten av att omfatta en radikal grön politik behöver hon inte för den sakens skull dela samma livsåskådning som alla sina meningsfränder. Den tolerans och vidsynthet, som ska gälla på denna grundläggande nivå, kommer förhoppningsvis att prägla det politiska samarbetet på de andra nivåerna. Detta är den främsta skillnaden mellan en liten intolerant sekt och en bred folkrörelse.

Frågor som exemplifierar nivå 5:
Är det andliga och det materiella olika sidor av samma grundtillstånd?
Är människoarten en del av naturen, eller står hon som rationell varelse ovanför och utanför naturen?
Finns det en risk att att uppmärksamhet på (den yttre) miljökrisen gör att människornas inre tillstånd negligeras?

Slutord
Det nyss avslutade valet är en vändpunkt som tvingar den gröna rörelsen att utvärdera och rannsaka sig själv och sin egen effektivitet. Många känner sig desperata, men det är ur den kollektiva ångesten nya krafter kommer att födas. Samtidigt som befintliga partier och grupper strävar vidare kan nya grupperingar uppstå. Alla kommer vi att behöva lära oss av våra erfarenheter, av våra framgångar och nederlag; lära oss av allt det som den gröna rörelsen har genomlevt de senaste decennierna.
Denna text är en vidareutveckling av en del tankar i min bok: Grön filosofi. Tankar kring en ny ideologi (Arkiv förlag, Lund. 2014).

Miljöpartiets väg i backspegeln


Bilden på Michael Moon och hans dotter som går i Barsebäcksmarschen (troligen från 1978)

Michael Moon 18-09-27

Partier, precis som människor, gör fel ibland och då är det bra om man kan lära sig något av dessa felsteg. För att kunna göra detta måste man acceptera att ens fel verkligen är ens egna och inte beror på andra, vare sig på människor eller partier. Som en av de glada 400 som var med och bildade miljöpartiet har jag samlat på mig en hel del erfarenheter, vissa positiva och andra mindre positiva. Här vill jag dela med mig av några av de mindre positiva, som jag delar upp i fyra huvudproblem. Samtliga har legat och gnagt alltsedan september 1981.

Problemområde 1. Storleken ger styrka
Detta var det första som dök upp då det hängde ihop med att partiet har en del av sina rötter i den utomparlamentariska rörelsen. Många av oss kände oss som aktivister; och det var vi stolta för! Men eftersom vi hade så varierande specialintressen kröp det in en svaghet, nämligen att man inte hade tid och lust att gräva ned sig i våra olikheter, utan att den allt överskuggande uppgiften var att nå resultat, t ex att stoppa en miljövidrig exploatering, kärnkraftsutbyggnad eller vad det kunde vara. Det gällde att få ihop så många människor som möjligt i sina manifestationer och diversitet i synsätt sågs snarast som en styrka. Speciellt gröna partier, inklusive det svenska, övertog detta bristande intresse för teorier. ”Finns det hjärterum, så finns det stjärterum!” var en devis man kanske inte hörde i partiet men väl den mer tillspetsade “Mångfald inte enfald”. Andemeningen är ju den samma: teoretiska problem är oviktiga och kan lämnas därhän för att i bästa fall lösa sig själva. Ett resultat av denna nonchalans har varit att partiet lät den påbörjade interna debatten försvinna helt och hållet. För närvarande har denna funktion övertagits av enskilda medlemmar och sympatisörer, som förtjänstfullt administrerar debattforumet Grön Omstart (GO).

Problemområde 2. Överbetoning av den nationella nivån i partiets arbete
När ett nytt parti bildas kan det ”naturliga” tillvägagångssättet tyckas vara att först bygga upp ett nätverk av lokala och regionala grupper som sedan går samman och bildar det nationella partiet. Med några undantag fungerade det inte så med miljöpartiet. Snarare var det så att rikspartiet bildades först och att detta sedan skaffade det sig kontaktpersoner på läns- och kommunnivån för att där starta ny lokala partier. Dessutom fick några få ”starka” kommuner under en kortare tid hjälpa sina mindre grannkommuner att komma igång. Detta arbetssätt var inte fel i sig men man vande sig vid att initiativen kom uppifrån; partiet var ett centralistiskt projekt. Detta faktum blev extra tydligt efter riksdagsinträdet 1988 då partiets olika nationella organ, utskott m m, samlades i Stockholm. I och med denna koncentration till Stockholms innerstad fick partiet en struktur som blev en kopia av de andra partierna, förutom att det fortfarande saknandes en sammanhållen partistyrelse. En sådan bildades dock fyra år senare vid kongressen 1992. Därefter fanns alla förutsättningar för den hierarkiska maktutövningen, som vi har sett prov på sedan dess.

Det kan te sig paradoxalt att det första problemområdet handlade om svagheter som hade sin grund i den utomparlamentariska bakgrunden medan detta andra område handlar om partiets framväxande centralistiska tendenser. Men det är inte så konstigt om man betänker att även den utomparlamentariska miljörörelsen genomgick sina egna centralistiska strävanden alltsedan det tidiga 70-talet. Då bildades paraplyorganisationer som Miljögruppernas riksförbund, MIGRI (1971), Jordens Vänner (1971) och Miljöförbundet (1976). De två sistnämnda slogs ihop 1992. En annan omständighet värd att hålla i minnet är att många av dem som var med och bildade det nya partiet hade ingen som helst koppling till alternativrörelsen.

Problemområde 3. Den interna demokratin urholkas över tid
Under partiets första tid var man mycket upptagen med att förhindra maktkoncentration och maktmissbruk inom partiet. Därför införde man rotationsprincipen (högst tre mandatperioder på en och samma stol), förbud mot mångsyssleri (ingen ska sitta på många stolar, eller på olika nivåer, samtidigt) och könskvotering (minst 40% av det underrepresenterade könet).
Med detta nöjde sig partiet och brydde sig inte om att utvärdera dessa förebyggande åtgärder för att se efter hur väl de fungerade i verkligheten. Det visade sig senare att detta skyddsnät hade flera stora hål i sig. EU-nivå kom till och mandatperiodernas längd utökades från tre till fyra år. Men det största hålet gällde möjligheten att gå från förtroendeuppdrag till arvoderade tjänstemannapositioner eller tvärtom. Idag är det uppenbart att partiet har har fått ett eget elitskikt av politikerproffs precis som de andra partierna.

Problemområde 4. Grön instrumentalism. Medel blir mål och visa versa
Människor kommer samman och bildar ett parti för att de vill påverka sin omgivning, naturligtvis till det bättre. Ett grönt parti bildas i första hand för att få till stånd ett samhälle som lever i samklang med sin miljö, med naturen. Detta är en högst lovvärd målsättning och kan sägas vara ”meningen med partiprojektet”. Men när väl detta projekt har satts igång och har fått en materiell organisation, kommer det hos denna struktur att uppstå en inneboende tendens att värna om sin egen existens. I systemteori talar man om att system uppvisar en tröghet, som konserverar sin identitet. Regelmässigt ser man att en organisation, i det här fallet partiet, tenderar att övergå från att har varit ett medel till att vara ett mål, ett självändamål. När en företeelse övergår från att vara ett medel till att bli ett mål, är detta ett exempel på ”instrumentalitet”.

Även det mest samhällskritiska parti kan inte ta avstånd från det föränderliga samhället omkring sig. Med det av människan skapade samhället kan man, måste man, vara beredd att förhandla och kompromissa. Men med Moder Jord går det inte att kompromissa. Detta har de gröna insett från Dag Ett vilket är en av det gröna partiets viktigaste förtjänster.

Michael Moon, humanekolog med inriktning på grön ideologi

Miljöpartiet in i framtiden eller vid vägs ände?

Michael Moon 2018-02-05

Den del av de tankegångarna, som jag utvecklar här har jag tidigare tagit upp i boken Grön filosofi. Tankar kring en ny ideologi (Arkiv förlag, 2014). Teserna i den då nyutkomna boken möttes av en kompakt, för att inte säga isande, tystnad från det gröna partiets ledning. Ett av få undantag var f d. språkröret Birger Schlaug, som avslutade sin långa och seriöst hållna recension med dessa för mig uppmuntrande meningar:

– När jag kommit till sista stycket hör jag mig själv tänka: […] Väl värt att läsa, fundera över. Hoppas språkrör, riksdagsledamöter och en och annan politisk journalist läser så att de begriper mer av grönt tänkande i en tid när grönt reducerats till en fråga om enbart naturvård och 40 öre mer i bensinskatt…

– Sen tänker jag: Men du Michael, nu skiter jag i vad andra har sagt och tyckt och tänkt – boken är till stor del en genomgång av tänkare som kan kopplas till den gröna sfären på ett eller annat sätt. Jag vill veta, i klartext, utan att du är analytisk in på mikronivå, vad du med hela din ryggsäck full med kunskaper, själv tycker och tänker. Rått och skoningslöst och tydligt och rakt utan minsta akademiska finlir.

Birger var inte ensam om att kritisera mig för att jag använde ett torrt och alltför akademiskt språk, så allt sedan dess har jag försökt undvika de mest abstrakta och akademiska termerna.

Mitt tidigare inlägg här om MP:s framtid avslutades med orden:
– De gamla trötta begreppen “fundis” [från ordet fundamentalister] och “realos” [från realister] har spelat ut sin roll.

Jag ansåg att dessa ord måste skärskådas och ersättas av bättre och vassare begrepp, som ska föras in i den politiska debatten. Låt oss återuppta tråden här:

Flera goda skäl till att överge dessa begrepp har framförts från olika håll. Ett, kanske det viktigaste, har att göra med det som alltid har varit problematiskt för partiet, nämligen att kompromissa. För fundamentalisten innebär en kompromiss att man i någon mån gör avkall på sin ideologi, något som hon ser som ett misslyckande. Realisten, å sin sida, menar att det är just genom att vara villig till kompromisser att man kan göra sig gällande i politiken och påverka samhällsutvecklingen. I den praktiska politiken måste man alltså vara beredd att frångå åtminstone delar av sin ideologi.

Alla som har satt sig in i politikens villkor aldrig så lite inser att realisten har rätt – i princip. Men nu infinner sig den svåra frågan: Varifrån kan man få vägledning när det gäller när, och i vilka frågor, man ska kunna frångå sin ideologi? Det paradoxala, till synes motsägande svaret på denna fråga är att det inte kan vara någon annanstans än i själva ideologin. Finns det då något slags överordnad, ”meta-”ideologi som man kan vända sig till för svar i dessa frågor? Svaret är ”nej!” Blir man då inte tvungen att förlita sig på sin magkänsla eller sitt s k bondförnuft? Miljöpartiets historia på senare år, inte minst efter det att det ingick i regeringen som minoritetspartner, säger oss att denna intuition är ytterst opålitlig, speciellt då enskilda politikers personliga intressen står på spel.

Så här långt har jag bara gett en läges- och problembeskrivning, som jag tror att de flesta gröna sympatisörer och väljare kan känna igen sig i. Men för att komma vidare måste man kunna föreslå konstruktiva lösningar på det nuvarande samhälles predikament, med alla dess sammanvävda och komplexa problem. Och detta är allt annat än enkelt. Hur kan man i dagens dystopiska värld ens föreställa sig ett förhållningssätt som förenar följande tre saker: Människans intellektuella skärpa, hennes empati med alla nödställda och hennes inneboende livsglädje. En sådan omvälvande förändring av vår världsbild, en holistisk kulturrevolution, har föresvävat många gröna tänkare men hittills har ingen lyckats formulera den, än mindre omsätta den i en praktisk verklighet. Denna uppgift blir ännu svårare nu när den offentliga debatten har kommit att bli en högljud tvekamp mellan å ena sidan en Trumpfrälst extremhöger och ett upplyst vetenskapsinspirerat (”positivistiskt”) etablissemang å den andra. I detta diskussionsklimat trängs den gröna rörelsens idédebatt alltmer ut i marginalen. I den pågående kontroversen om ”alternativa fakta” och ”faktaresistens” finns det inget utrymme för att t ex. problematisera relationen mellan fakta och värderingar. Och denna tudelning är precis det jag ville ifrågasätta i min tidigare analys av den gröna ideologins grundvalar.

I det allt mer polariserade samhällsklimat som har vuxit fram sedan dess ser jag ingen större vits med att fortsätta med detta tidsödande och krävande arbete. Vi får se i vilken skepnad miljöpartiet kommer tillbaks efter höstens val och om det blir mer meningsfullt då!

Miljöpartiets framtid

Michael Moon 2017-12-10

För ett par veckor sedan skrev Per Gahrton på Facebook att Miljöpartiet borde kunna ha plats för både pragmatiker och radikala, systemkritiska, grupper. Eller, för att använda partigrundarens egen terminologi: Både “realos” och “fundis” sida vid sida. Tanken att partiet ska inrymma ett brett spektrum av olika gröna nyanser kan te sig sympatiskt och dessutom strategiskt klokt då man därmed kommer att attrahera flest gröna människor till partiet. Men med tiden visade sig denna ambition vara allt svårare att upprätthålla.

Gahrton har så gott som alltid stött en utpräglad strategi som resulterat i att stora grupper, radikala medlemmar och presumptiva väljare, har vänt partiet ryggen. Hur kan han då säga sig slå vakt om den ideologiska mångfalden inom partiet?

Om jag tolkar honom rätt menar Gahrton att det är bra för partiets image att ha några radikala element bland sina medlemmar, men när det kommer till kritan ska inte deras övertygelse få lov att påverka paritets politik. Han har själv använt ett specialuttryck för detta: “radikala alibin”.

Så problemet uppstår: Hur kan man få vitt skilda ståndpunkter att samsas i ett och samma parti, speciellt när det ger sig ut för att vara ett idéparti? Detta är en ideologisk fråga som Gahrton, liksom flertalet andra centralt placerade människor inom partiet, tycks ha glidit förbi.

Under en följd av år har det skett en fortskridande polarisering inom partiet där den pragmatiska gruppen har tagit överhanden och de radikala har blivit alltmer utmanövrerade.

Idag är partiet inte bara genomborrat av öppna stridigheter och skandaler utan också föremål för återkommande djuplodande kritisk analys i såväl de stora som de sociala medierna. Det har gått så långt att alltfler i partiet, nuvarande och f d medlemmar, diskuterar om att starta ett nytt systemkritiskt parti.

I detta och följande inlägg vill jag bringa ökad klarhet i den ideologiska debatten omkring såväl inom MP som den gröna rörelsen i stort.

Lite mer historia

Den första gången man kunde se en tydlig uppdelning av de olika tendenserna, som gav formellt avtryck i partiet var 1988 då MP kom med i riksdagen. På den tiden fick inte de som satt i politiska ledningen, politiska utskottet = PU (som motsvarar dagens partistyrelsen) kandidera till riksdagen och omvänt. Det blev ett “dubbelkommando” där PU ägnade sig åt långsiktiga ideologiska frågor och riksdagsgruppen jobbade med den dagsaktuella politiken.

När partiet åkte ur riksdagen 1988 ansågs denna oklara ledningsfunktion har stor skuld till detta misslyckande. Då företogs en långtgående förändring av beslutsstrukturerna som innebar att PU försvann och det tidigare förbudet för riksdagsledamöter att sitta i partistyrelsen (PS) togs bort. Men det var inte allt: arbetet med den långsiktiga ideologiska utvecklingen stannade av och alla resurser gick åt för att MP återigen skulle bli ett riksdagsparti och så småningom att ingå i en framtida regering. Dessa dubbla ambitioner lyckades man med: Fyra år senare, i riksdagsvalet 1994, blev MP återvalt in i riksdagen och valrörelsens slagord, “återvinnarna” blev verklighet. Därefter blev nästa mål att bli en del av en regeringskoalition, helst med S. Även denna ambition gick i uppfyllelse men först vid valet 2014.

För att uppnå dessa strategiska mål sågs arbetet med att fördjupa den gröna ideologin som i bästa fall onödigt eller, värre, direkt kontraproduktivt. Följdriktigt tonades den interna debatten ner; de sista stegen i detta nedtonande var avskaffandet av partiets debattnätverk Gittan och avvecklandet av tankesmedjan Cogito. På senare tid har den “interna” debatten återuppstått men nu i informella externa forum såsom Grön Omstart (GO).

Förra gången partiet hamnade i djup kris var alltså för 29 år sedan. Då trodde man att lösningen var att strömlinjeforma partiets organisation, att vara mer flexibla och mindre renläriga. Nästa gång, om ett år kanske, blir det annorlunda. Denna gång blir insikten en annan: Partiets förmåga att attrahera och entusiasmera människorna kommer att infinna sig tack vare dess ideologiska insikter, grundbultar som partiet är ensamt om. För att förbereda oss för denna monumentala uppgift måste vi djupstudera den gröna ideologin som har negligerats i bortåt tre decennier. Första steget blir att skaffa oss ett nytt och mer genomtänkt sätt att prata. Detta måste jag återkomma till i senare inlägg, men så mycket kan sägas här och nu: de gamla trötta begreppen “fundis” och “realos” har spelat ut sin roll. De måste ersättas av bättre och vassare begrepp, som ska föras in i den politiska debatten. Orden, begreppen, finns att plocka upp ur den svenska och internationella gröna rörelsens källskrifter. Låt oss inte vänta för länge!

Fortsättningen följer …