Löfven och socialdemokratins kris

Joakim Löf 2018-05-10

Partiledardebatten i söndags var en försmak av valrörelsen och vad vi kan vänta oss i höst. Det faktum att partiledarna för regeringspartierna fick lägst betyg av tittarna visar att vinden går emot regeringen. I slutändan kan man kanske klara sig på att KD åker ur och MP klarar sig kvar med nöd och näppe men valet lär i vilket fall inte bli en klang- och jubelföreställning för regeringspartierna. Känslan man hade var att detta var början på Stefan Löfvens svansång som partiledare. Vad kan vi lära oss av socialdemokratins kris i Sverige? I debatten i söndags visade sig Löfvens avigsidor: en retorisk förmåga som lämnar en del övrigt att önska, men framför allt märktes bristen på nya idéer. Eftersom Löfven knappast valdes som en ideologisk ledare behöver vi ta ett bredare, historiskt perspektiv för att förstå socialdemokratins krisläge.

När man läser biografin om Olof Palme av Henrik Berggren, ”Underbara dagar framför oss”, slås man av att både socialdemokratins framgångar och kris kan förklaras av ett genomgående drag. En röd tråd för partiet och som i högsta grad representerades av Palme är en modernistisk rationalism. Kanske är det något som förenade Palme med hans farfar riksdagsmannen Sven Palme som var liberal politiskt sett och förde över lärdomar från det försäkringsbolag han startade till att förespråka universella socialförsäkringar. Man utgick från nya ekonomiska och sociala teorier och omformade samhället utifrån en rationell plan. Misslyckandet med att skapa socialt hållbara bostadsområden i miljonprogrammets förorter är det mest övertydliga exemplet men här vill jag framför allt titta på den övergripande ekonomiska politiken.

Först och främst framgångarna. När socialdemokratin kunde ligga i framkant med de senaste nationalekonomiska teorierna lyckades de genomföra reformer som är förebilder för progressiva världen över och fortfarande är stommar i den svenska välfärdsstaten idag. Kollektivavtalens roll på svensk arbetsmarknad har hållit uppe lönernas andel av företagens omsättning mer än i andra länder, mest tydligt är kontrasten mot USA där medelklassens reallöneutveckling stått still sedan Reagans tid. Idag kanske kollektivavtalens känns som en gammaldags reform men den byggde på den senaste keynesianska nationalekonomin som under 30-talets utvecklades särskilt i USA och Sverige utifrån analyser av den stora depressionen.

De inkomstrelaterade socialförsäkringarna var nästa genombrott och taktiken styrdes av att fackförbunden eftersträvade samma sjukförsäkring och a-kassa som tjänstemännen. Samtidigt blev systemen offentliga och hade både en inbyggd omfördelande effekt och skapade samtidigt en social sammanhållning genom att alla på arbetsmarknaden fick tillgång till och betalade in till dem. Den underliggande keynesianska idén var att socialförsäkringarna skulle bromsa upp lågkonjunkturer genom att arbetslösas köpkraft hölls uppe, där en grundförutsättning var tillräckligt starka statsfinanser för att kunna gå med underskott en period. Socialförsäkringarna räddade sannolikt Sverige från en ännu djupare ekonomisk kris under 90-talet. En särskild variant av socialförsäkringarna var familjeförsäkringen som omsatte feminismen i praktiken och var en oerhört central del för att hjälpa kvinnor ut i arbetslivet.

Slutligen kan man lyfta fram studiemedelsreformen som Palme var särskilt drivande kraft bakom: även här blev det en universell lösning där individen frigjordes från beroende och styrning av sin familj och man uppnådde en jämlikhet mellan studenter från olika samhällsklasser inom högskola och universitet. Corbyns numera berömda manifest från valet 2017 hade som bärande del ett kostnadsfritt universitetsväsende som egentligen redan det svenska systemet åstadkom på 60-talet. Sammantaget gav de socialdemokratiska reformerna en i världen unik ekonomisk jämlikhet, social sammanhållning, låg kriminalitet och en stark ideologisk dominans av svensk politik för Palmes parti.

Vi kan illustrera bristerna med politiken med sekvenser från söndagens partiledardebatt. Migrationspolitiken försöker nu S hävda ska vara ”på europeisk nivå och inte mer” och att det ska ses som ”klassisk socialdemokratisk politik”. Hyckleri och historieomskrivningar krävs alltså för att försöka få tillbaka de väljare man förlorat till SD: alla vet ju att den klassiska socialdemokratiska migrationspolitiken var en mix av arbetskraftsinvandring till industrins behov med en internationellt sett generös flyktinginvandring med målet att vara solidarisk med politiskt förföljda och krigsoffer. Man har tappat sin ideologiska kompass med makten som övergripande mål.

I den ekonomiska debatten var huvudkonflikten alliansförslaget med sänkta ingångslöner för särskilda grupper något Löfven vände sig emot för att det skulle driva ned lönerna för alla. Här har han en förankring i socialdemokratins idéer men dessvärre har de inte uppdaterats för dagens arbetsliv: de tillfälliga anställningarna har ökat, långtidsarbetslösheten i vissa grupper biter sig fast och anslutningsgraden bland arbetare har minskat från 88 % 1995 till 61 % idag. Bland tillfälligt anställda är endast 43 % fackanslutna. Fler och fler har hamnat i prekariatet: de rings in till timanställningar med ökad stress som följd, kommer inte in vare sig i sjukförsäkring eller a-kassa och kan inte låna till en bostad utan tvingas istället betala överhyror för andrahandslägenheter. För alla de som upplevt denna utveckling, som till stor del är en effekt av socialdemokratisk politik sedan 90-talet, blir bristerna i Löfvens hållning i jobbpolitiken uppenbara. En lagstadgad minimilön som skrivs upp i takt med medianlönen och införandet av basnivåer i a-kassa och sjukförsäkring så att man inte behöver söka hjälp av socialtjänsten skulle kunna vara sätt att åtgärda bristerna. De nödvändiga reformerna hindras av socialdemokratiska käpphästar kring fackens roll och Löfven framstår istället som defensiv, mest intresserad av att försvara ”sitt” system.

Välfärdsfrågorna var lite i skymundan i partiledardebatten men den fokuserade i alla fall på ett viktigt problem: krisen i personalförsörjningen. Sjuksköterskebristen diskuterades mest men liknande kriser finns ju för lärare, socialsekreterare och poliser. Här var Löfvens recept mer av det vanliga: att ge ut några miljarder från statskassan till de offentliga arbetsgivarna. Problemet är att samma ”reform” var standard under Perssons regeringar och det kunde lika lite då som nu motstå den underliggande ekonomiska problematiken som är en strukturell underfinansiering av den offentliga sektorn. Dels handlar det om det ohållbara att ha en lokal finansiering av sjukvård när omflyttningarna fördelar skattekraft och sjukvårdskostnader mycket ojämnt i landet, dels handlar det om en åtstramningsekonomisk hegemoni som Löfven ärvt från Perssons regeringar där man ständigt prioriterar avbetalningarna av statsskulden framför förstärkningar av välfärden.

Socialdemokraternas omsvängning i ekonomisk politik började redan under Palme, i valet 1982. Man satt med ett stort budgetunderskott efter 70-talets ekonomiska kris och en hög inflation och prioriterade dessa problem framför andra mål. Senare anammade finansminister Kjell-Olof Feldt en övertro på marknaden från den då rådande nationalekonomiska teorin och avreglerade finansmarknaden. Det gav upphov till en massiv expansion av privata lån som än idag skapar stora skevheter i svensk ekonomi. Var det förkärleken för idén om vad framtiden krävde som gjorde att man förfördes av nyliberalismen? Samma vurm för framtiden kan man se i kärnkraftsfrågan.

Det har funnits en kontinuitet i den här omsvängningen över Ingvar Carlsson, Göran Persson och nu Stefan Löfvens regeringstid där Magdalena Andersson har en stark position i den ekonomiska politiken. Löfvens bidrag som ledare är på andra områden: han började med att lyckas med att skapa sammanhållning i ett socialdemokratiskt parti som hade slitits sönder under Sahlin och Juholt, sedan manövrerade han ut allianspartierna efter valet 2014 och i förhandlingarna kring decemberöverenskommelsen och lyckades på köpet framstå som en landsfader inför väljarna. Mindre roligt för oss grönt sinnade är hans hänsynslösa behandling av Miljöpartiet under de första regeringsåren.

Resultatet av socialdemokratins omsvängning i den ekonomiska politiken blev för det första en ökad ekonomisk instabilitet som förstärker konservatismen i finanspolitiken, man måste alltid ”spara mer i ladorna” för att motverka de återkommande finanskriserna. Samtidigt har avregleringen av finansmarknaden eldat på den ökande ekonomiska ojämlikheten: aktieägande potentieras år efter år på ett sätt som slår direkt mot jämlikheten. Ytterligare en konsekvens av åtstramningarna är den usla arbetsmiljö och katastrofala löneutveckling som präglar välfärdens och rättsväsendets centrala arbetsplatser. Socialdemokratins oförmåga att ifrågasätta sina egna reformer och system som kommunaliseringen av skolan, de misskötta omorganiseringarna av polisen och de blödande landstingen lämnar dörren öppen för allianspartierna att framstå som nytänkande. Detta är ju en chimär eftersom de i än högre grad är fast i en marknadsekonomisk ideologi som borde vara passé efter finanskrisen 2008. Ändå framstår det i kontrast mot S som att de har några nya idéer.

Det behövs en bred progressiv kraft som tar vid där socialdemokratin fallerat. Med en egen ekonomisk politik och en ideologi som kan stå emot en enögd marknadslogik. Som kan inspireras av den nya vänstern som Thomas Pikettys analyser av kapitalutvecklingen och samtidigt av ekologismen som Tim Jacksons gröna ekonomimodell med en ny syn på tillväxt. Palmes insikt att ”politik är att vilja” behöver en ny rörelse som drivkraft.

Myterna i regeringsfrågan

Joakim Löf 2018-03-08

Det är valår och vi kan räkna med allt mer fokus på regeringsfrågan. Det finns kanske ingen fråga där man kan se lika mycket förvrängningar av frågan för det egna partiets syften. Ett oberoende, radikalt demokratiskt perspektiv behöver granska alla påståenden om regeringsbildning och avslöja vilka myter de försöker föra fram. Först några övergripande myter som ofta lyfts i svensk debatt innan vi går in på de aktuella myter som olika partier försöker lyfta fram:

1) ”Ett majoritetsvalsystem är mer demokratiskt för att det ger väljaren ett tydligare val”.

Då och då kommer förslaget att vi skulle gå över till majoritetsval som i de anglosaxiska länderna och Frankrike. Tanken är att det leder till regeringar med majoritet i parlamentet för ett enda parti som därför blir handlingskraftiga och stabila. För det första är det inte någon garanti som de brittiska parlamentsvalen 2010 och 2017 visar, då fick Tories ta hjälp av andra partier. Man brukar inte heller välja att beskriva de enorma brister i representation som blir följden. George Monbiot beskriver det brittiska systemet så här: ”Our first-past-the-post electoral system creates two classes of voters: the majority, who live in constituencies in which power is unlikely to change hands, and can therefore be safely ignored, and a minority (reckoned at 800,000 out of 45 million electors) of floating voters in marginal constituencies, who must be courted and flattered… with all the resources at the parties’ disposal” (“Out of the wreckage”, 2017, s. 136). Det brittiska valet 2015 var ett av de minst rättvisa i historien:

Parti Rösteandel Andel mandat
Tories 37% 51%
Labour 30% 36%
UKIP 13% 0,2%
Lib Dems 7,9% 1,2%
SNP 4,7% 8,6%
Greens 3,8% 0,2%

Det blir också väldigt svårt att starta nya partier vilket kan få stora konsekvenser. 1968 hade just Robert Kennedy blivit skjuten och den enda kvarvarande antikrigskandidaten i det amerikanska presidentvalet var Eugene McCarthy. I ett rättvisare valsystem han hade troligen startat ett nytt parti som skulle fått ett ansenligt stöd och satt press på landets ledning. Nu blev resultat det katastrofala demokratiska konventet 1968 där fredsdemonstranter brutalt slogs ned av den demokratiska borgmästarens polisstyrkor och splittringen beredde vägen för att etablissemangets Hubert Humphrey förlorade mot Richard Nixon. Vietnamkriget förlängdes med tusentals dödsoffer som följd.

2) ”Man har alltid en starkare förhandlingsposition om man sitter i en regering än om man är ett stödparti”.

I statsvetenskaplig forskning kallas ett parti som röstar för en regeringsbildare och en budget men annars förhåller sig fritt som ingående i ”confidence and supply”. Brittiska “the Guardian” sammanfattar för- och nackdelarna:

“What’s in it for the larger party? It allows a minority administration the chance to govern without conceding too much to the junior partner or partners. For example such an agreement could take place between Labour and the SNP without Labour agreeing to scrap Trident or another referendum in Scotland.”

Det här skulle kunna tala för att man som regeringspartner har ett bredare inflytande eftersom man är delaktig i alla frågor.

”What’s in it for the smaller party? As part of the deal the larger parties would agree to enact some elements of the smaller party’s manifesto. Politically, they would avoid being tainted as a full coalition partner of a potentially unpopular government.”

Det här är ett skydd för det mindre partiet att inte tappa förtroende för att man går med på impopulära reformer. MP skulle t.ex. kunna ha sluppit blivit förknippade med åtstramningen av migrationspolitiken eller försäljningen av Vattenfalls brunkolsgruvor.

“What are the disadvantages? It would be a weak arrangement prone to early collapse. There are rarely enough incentives in terms of legislative measures for the agreement to last for a long period. By the nature of such agreements government would be conducted through almost constant horse-trading between the parties involved.”

Här kan man se att mindre partiet kan få ut mer inflytande på de frågor de väljer att driva genom en konstant kohandel. Vänsterpartiet kan t.ex. idag lättare än MP gå ifrån förhandlingsbordet som de gjorde i frågan om vinster i välfärden i höstas. På så sätt kan man få resultat i de frågor man väljer att prioritera.
Sammanfattningsvis kan man säga att man i koalition är mer sårbar för motgångar och att man när man hamnar i underläge i förhandlingar kan bli fastlåst; i gengäld kan man nå inflytande i fler och bredare frågor. Medan man i ”confidence and supply” kan förena fördelar med att påverka regeringen och vara i opposition vilket kan vara idealiskt när man har stora skiljelinjer i viktiga frågor med regeringspartiet.

Så till de mer specifika svenska frågorna:

3) ”Decemberöverenskommelsen var odemokratisk.”

När man undersökt hur stödet var för överenskommelsen bland väljarna var det endast S, V och Fi som hade väljare som tydligt stödde den. MP var lika mycket positiva som negativa medan de borgerliga partierna var negativa. C och L var något negativa medan KD och M var mycket negativa (Bjereld, Ulf, Eriksson, Karin och Hinnfors, Jonas, Decemberöverenskommelsens fall – en spegel av strategiskt tänkande partisympatisörer?, s. 302). Forskarna hittade inom M:s väljarkår tre åsikter som förutsade vad man tyckte om decemberöverenskommelsen: ”ta emot färre flyktingar i Sverige”, negativ inställning till EU samt ”Införa ett förbud mot tiggeri” (Ibid., s. 307). Forskarnas slutsats är att missnöjet till stor del handlar om att motståndet mot överenskommelsen handlade om åsikter som Sverigedemokraterna drev. Väljare som hade åsikter närmare SD var missnöjda över att de åsikterna inte fick genomslag i politiken. Inom MP kan kanske Peter Erikssons motstånd påverkat, han förespråkade att statsministern måste ha aktivt stöd av en majoritet i riksdagen. Den sammantagna bilden är ändå att överenskommelsen i huvudsak handlade om att utestänga SD och att borgerliga väljare och politiker som vill ta hjälp av SD var emot: politikens inriktning var problemet, inte spelreglerna. Idag utspelas samma problem men då istället i regeringsfrågan. M och KD vill kunna regera med hjälp av SD även om alliansen är mindre än de rödgröna, medan C och L än så länge motsatt sig detta.

4) ”Sverigedemokraterna avgör vem som blir statsminister”

Det här är en argumentation som kommer främst från S och som går ut på att även om allianspartierna blir större än de rödgröna så kommer Åkessons sverigedemokrater att styra över regeringsmakten. Anders Lindberg på Aftonbladet skriver till exempel: ”Så länge Centerpartiet och Liberalerna vägrar ta Stefan Löfvens utsträckta hand över blockgränsen kommer Åkessons parti att avgöra vem som blir nästa statsminister.” Scenariot som kan vara en trolig utgång av 2018 års riksdagsval liknar det som regeringen Reinfeldt II hade: största block men inte egen majoritet. S-debattörernas linje är att det även i det läget behövs en blocköverskridande regering ledd av, hör och häpna, S. Men precis som mellan 2010 och 2014 skulle en borgerlig alliansregering ganska enkelt kunna få igenom en stor del av sina förslag på grund av att Sverigedemokraterna inte skulle enas med de rödgröna i särskilt många frågor. Inte heller i budgeten lär de rödgröna ha en anledning att lägga ett samlat budgetförslag som SD kan rösta på för att sätta grus i maskineriet för en sådan regering: V och MP har tvärtom all anledning att profilera sig själva vid en valförlust. I en negativ parlamentarism där det räcker att inte ha en majoritet emot sig så kan en regering styra med en mindre andel av rösterna om oppositionen är splittrad. Men nackdelen är att det blir en svagare regering när det gäller möjligheten att genomdriva reformer. Sammantaget får man konstatera att sossarna helt enkelt får ta och inse att de måste vinna valet för att kunna inneha statsministerposten.

***

Slutsatserna man kan dra när man dekonstruerar de här myterna är att givet nuvarande blockpolitik gäller fortfarande decemberöverenskommelsens grundregel: största block regerar. Enda undantaget kan bli om de rödgröna blir största block utan egen majoritet och C och L skulle rösta ned Löfven. Då öppnar sig möjligheten till en mittenregering och att alliansen spricker; men en sådan situation kan lika gärna sluta i fortsatt rödgrönt regerande och något slags uppgörelse över blockgränsen.

Hur ska småpartierna resonera? Att gå i opposition måste övervägas hela tiden för att kunna behålla sin profil och förtroendet hos väljarna, vilket MP fått erfara. Samma problem kommer att gälla C och L i en alliansregering eftersom klyftorna inom borgerliga blocket är mycket större nu än under Reinfeldts tid. Ett mer stabilt politiskt system kunde kräva en majoritetsparlamentarism där regeringen skulle behöva ett aktivt stöd i riksdagen. Frågan är hur instabilt det svenska politiska systemet ska bli innan partierna erkänner detta behov?

Tvärvändningen och idépolitiken

Det är snart två år sedan regeringen införde hårdare regler för flyktingar och det kom i veckan en dokumentär på SVT: ”Tvärvändningen” av Pontus Mattsson. Den har en viktig poäng i att den visar att 90-talets politiska utveckling på området är väldigt likt det som hände 2015. En regering som säger sig stå för en generös, humanitär flyktingpolitik. Ett inbördeskrig, tusentals döda civila, en flyktingvåg till EU. Ett nytt politiskt parti angriper etablissemangets förljugenhet och kanaliserar rädslor och osäkerhet i befolkningen. De kommer in i riksdagen. Ett större antal flyktingar kommer till landets gränser än någonsin tidigare. Mottagningssystemet pressas och kommunerna klagar till regeringen. Det främlingsfientliga partiet växer i opinionen. Regeringen gör en tvärvändning och det politiska samtalet ändrar karaktär. Det är verkligen slående hur likt det är! Men det finns en stor skillnad: Ny demokrati åkte ur riksdagen och debatten kunde den gången bli mer normal medan Sverigedemokraterna är fortsatt starka.

Situationen sätter fingret på vad ett politiskt parti egentligen är, vad dess rötter är. Historiskt har partier ofta varit intressepartier, de har uttryckt vad en viss grupp i samhället har för ekonomiska intressen och arbetat för förslag som gynnar dem. På det har lagts idéer som är universella, men partier med en intressegrund är annorlunda än mer tydliga idépartier. Länge var Folkpartiet och VPK de tydligaste idépartierna i svensk politik. Folkpartiet hade något slags förankring i medelklassen men det var en flytande grupp. VPK närde kopplingar till den internationella kommunismen och till delar av arbetarrörelsen men hade knappast någon stark bas. Socialdemokraterna under Palme fick en tydligare idépolitisk inriktning men vid krislägen blev ändå makten avgörande. Exempel från 1900-talet är deras linje i folkomröstningen kärnkraft, dubbelspelet med hur mycket samarbete man, tvärtemot retoriken, hade med NATO bakom kulisserna och hur man manövrerade bort löntagarfondsfrågan när det blev för besvärligt. Partiet kunde även under Palme vid flera tillfällen sätta arbetarrörelsens tillgång till makten före idéerna. Samtidigt lyckades socialdemokraterna vid sina bästa tillfällen kombinera en kontakt med idédrivna folkrörelser och ekonomiska intressen.

Miljöpartiet ville vara alternativrörelsens parlamentariska gren och hade från början en stark folkrörelsekaraktär med miljörörelsen som drivkraft samtidigt som freds- och kvinnorörelsen också var viktiga. Men partiet hade ingen klassbas utan partiets framgångar byggde framför allt på att locka unga och högutbildade. Den typiske idédrivna väljaren, ett röstmönster som idag delas med Feministiskt initiativ. När socialdemokraterna tappat kontakten med folkrörelserna framstår MP, Fi och V som idébärarna på progressiva sidan av politiken.

Det som händer när ett främlingsfientligt parti växer till ett hot mot makten är att intressepartierna går tillbaka till sina rötter och prioriterar makten. Pontus Mattsson lyfter i dokumentären fram det idag kanske bortglömda luciabeslutet 1989 då arbetarrörelsens och näringslivets två politiska organ gjorde gemensam sak. 2015 kunde man höra Stefan Löfven först låta som en vänsterradikal på medborgarplatsen och bara några veckor senare besluta att landet ska lägga sig på europeisk miniminivå. Makten var hotad, kommunalråden var frustrerade och opinionssiffrorna var i gungning. Att socialdemokraterna är och förblir ett uttalat maktparti framgår av intervjun med Morgan Johansson som med sitt ”det går inte” utstrålar ett förment sunt förnuft men egentligen pratar om sin egen position.

Det är viktigt att inte skönmåla verkligheten: även ett idéparti behöver anpassa sina förslag till en föränderlig verklighet. Men flyktingströmmen 2015 hade varit tillfällig på den nivån oavsett hur Sverige agerat eftersom EU:s gränser var på väg att stängas. Tyskland höll fast vid asylrätten även under 2016 och tog emot 745 000 flyktingar mot 476 000 2015, utan att landet kollapsade. Under 2017 har antalet asylsökande i Tyskland fallit drastiskt främst på grund av EU:s skärpta gränspolitik (från 200 000 tusen andra kvartalet 2016 till 40 000). Även i Tyskland har diskussionen som i Sverige väckts när det dykt upp ett politiskt parti som kapitaliserat på frågan. Frågan om hur mycket man kan ta emot är med andra ord främst en fråga om politisk vilja. En flykting som sett sin stad bombas sönder av Assads helikoptrar och jetplan bryr sig knappast om han eller hon får sova i en gymnastiksal eller ett tält snarare än i en lägenhet; men många svenskar blir påverkade i sin bild av sitt eget land.

Miljöpartiets Gustav Fridolin blir också intervjuad i dokumentären och säger att partiet ”alltid ska finnas med där besluten fattas” för att ”göra skillnad”. Man gjorde hösten 2015 ett vägval: att försöka agera som ett intresseparti som alltid ska vara med i maktens centrum även om idéerna kan skifta. Fallet i opinionen handlar om att man som idéparti inte har någon stabil bas att stödja sig emot. Den gröna väljaren är rörlig, nyfiken. Tappar man kontakten med de progressiva sociala rörelserna är man illa ute.

En progressiv, radikal politisk rörelse måste alltid vare idéburen. Mot en sådan linje kommer alltid att ställas maktinriktade partier. Så har det alltid sett ut och det lär inte ändras. Men i politiken gäller inte ”if you can’t beat them, join them”. Visionerna måste ha en tydlig plats i den politiska debatten och de kan bara lyftas från en position av integritet. Därför behöver ett idéparti vara berett att gå i opposition om dess grundprinciper åsidosätts av en regeringspartner. Det kan hända att maktpartierna skulle fortsätta styra på sitt vanliga sätt utifrån ekonomiska förtecken. Men genom en bevarad integritet skulle ett idépartis visioner vara levande och med det hoppet om en annan slags politik än den där egenintresset styr. Väljarna behöver det alternativet.

Dramat i Katalonien handlar om demokrati

Dramat i Katalonien går nu i en ny akt och världen har sina ögon på regionen. Spanska regeringen under Rajoy och högerpartiet Partido Popular deklarade i dagarna att de upphäver Kataloniens självstyre med stöd av den aldrig tidigare använda artikel 155. Vad är bakgrunden till konflikten?

Den katalanska självständighetsrörelsen har reagerat på Spaniens bristande demokrati de senaste åren. I spåren av finanskrisen 2008 uppstod en politisk kris där PP tillsammans med socialdemokratiska PSOE gjorde hårda besparingar för att möta kraven från sina långivare särskilt inom EU. Bankernas kris i Spanien innebar att staten tog över bankernas dåliga krediter. Politikerna understödde utvecklingen och det fanns inslag av korruption där politiker för de två ledande partierna genom svindlerier, mutor med mera drog ekonomisk nytta av utvecklingen (Elstad, L., 2015, Podemos: vänsterpolitik i kristid, s. 76ff).

Samtidigt med den allmänna förtroendekrisen i Spanien för de stora partierna hade det funnits en process att Katalonien skulle få ökat självstyre kring sina finanser. Till det bidrog att andra partier styrde i regionen än i Madrid och att förtroendet för hur finanserna hanterades var sjunkande. Det ingick även att man skulle erkännas som nation inom Spanien på samma sätt som Baskien. 2006 stoppades förslaget om ökad autonomi av högsta domstolen efter att högerpartiet PP överklagat beslutet. Högsta domstolens beslut betraktades av många katalaner som politiserat och många domare hade anknytningar till högerpartiet. I motståndet mot ökat självstyre stödjer man sig på spanska konstitutionen som definierar Spanien som ett enat land och på en oro kring en försvagning av landet.

I samband med ekonomiska krisen kringskars den spanska demokratin genom ”munkavlelagen” som förbjöd demonstrationer vid vissa platser och ”förolämpningar” av polisen. Lagen är internationellt ifrågasatt av mänskliga rättighetsorganisationer och har lyfts till Europadomstolen. Efter den ekonomiska krisen tog självständighetsrörelsen ny fart och 2012 vann partier för självständighet en majoritet i katalanska parlamentet för första gången. Dåvarande president Artur Mas anordnade med stöd av det valresultatet 2014 en folkomröstning som inte godkändes av spanska staten, och som ledde till att han åtalades och förbjöds inneha ett offentligt ämbete i 10 år. Omröstningen i år har alltså byggts från en långvarig framgångsvåg för de självständighetsivrande partierna. Trots att rörelsen motarbetats länge av Madrid var chocken stor att det 1:a oktober blev en så brutal polisaktion med hundratals skadade och många slogs blodiga av kravallpolisens batonger eller träffades av gummikulor.

Reaktionen från EU-länderna har varit avvisande. Kommissionens ordförande Juncker har menat att det är en intern angelägenhet och att man litar på Rajoys regering. Alla utom två partigrupper, de Gröna och Vänstern, har varit lika avvisande. Tyvärr har svenska Miljöpartiets ledning varit tysta i frågan. I debatten har det lyfts viktiga svårigheter i situationen, till exempel lyfte ledaren för den liberala gruppen i EU-parlamentet Guy Verhofstadt att oppositionen i Katalonien som är emot självständighet inte har fått komma till tals i omröstningen vilket ju vore det normala i vanliga fall. Samtidigt har regionpresident Puigdemont varit tydlig med att självständighetsrörelsens mål är en folkomröstning enligt skotsk modell där det finns en ja- och en nejkampanj som ger ett tydligt val. Omröstningen 1:a oktober var ett resultat av spanska regeringens blanka avvisande av demokrati när det gäller frågan av självstyre.

De senaste dagarna har spanska centralregeringen blivit mer repressiva igen och fängslat två ledare för självständighetsgrupper på ett summariskt sätt för ”upplopp”. Det är inte vilka organisationer som helst: Omnium Cultural har funnits sedan 60-talet, var ett tag förbjudet under Franco och samlar idag 73000 medlemmar. 2010 lyckades organisationen samla en miljon katalaner för en massiv demonstration för ökat självstyre. Katalanska Nationalförsamlingen har funnits sedan 2011 och har 80000 medlemmar. 2013 samlade de över 1,6 miljoner katalaner som bildade en mänsklig kedja över stora delar av regionen för att lyfta självständighetsfrågan.

Inom partipolitiken samlar självständighetsrörelsen en bredd av politiska riktningar: Vänsterrepublikanerna ERC med rötter i 30-talets folkfront är ett brett vänster-mittenparti, liberalkonservativa PDeCAT med marknadsekonomiskt fokus som sedan 70-talet i olika former varit viktiga i katalansk politik och det vänsterradikala CUP som fokuserar på lokal deltagardemokrati. Dessutom är koalitionen Catalunya En Comu för självbestämmande i en legal omröstning, även om den rymmer olika åsikter om vilket slags mål vad gäller självstyre man har. I koalitionen ingår flera partier som skapades ur proteströrelsen mot finanskrisen: progressiva kraften Podemos och Barcelonas borgmästares Ada Colaus sociala rättviserörelse Barcelona En Comu. Dessutom ingår ekosocialistiska ICV som har varit betydligt mer framgångsrika i Katalonien än gröna systerpartiet Equo i Spanien som helhet.

I svensk kontext skulle det vara som om att en moderatregering summariskt fängslade LO- och TCO-ledarna för att de hade strejkat utan stöd från regeringen. Repression i Katalonien har ett eko av Francotiden: till exempel var det den nationella polisstyrkan Guardia Civil som brutalt försökte stoppa omröstningen 1:a oktober inblandade i ett kuppförsök 1981 för att hindra utvecklingen mot demokrati. Det blir svårt att som svensk hitta paralleller här utifrån dagens kontext: man behöver gå tillbaka till tiden runt första världskriget för att hitta liknande dramatisk dynamik och det är idag bortglömt. Även spanska regeringens plan att ta över public service-TV i Katalonien får anses mycket kontroversiellt utifrån perspektivet demokrati och mänskliga rättigheter och har kritiserats skarpt av journalistorganisationer.

Hur ser egentligen katalanerna på självständighet? 1:a oktober röstade runt 43% av befolkningen och 92% röstade ja. Givetvis bidrog omständigheterna kring omröstningen, flera av de katalanska oppositionspartierna var emot omröstningen till exempel. En ny opinionsundersökning om vad hela katalanska befolkningen har för åsikter i frågan visade att 36% vill ha självständighet, 47% en överenskommelse med Spanien om ökat självstyre och 9% ville ha status quo. När man 2016 frågade väljarna om hur de skulle rösta i en självständighetsomröstning svarade 44% att de skulle rösta ja, 34% nej och hela 17% skulle avstå från att rösta. Gruppen i mitten vill ha ökat självstyre, till exempel att Katalonien ska vara en stat i ett federalt Spanien, snarare än full självständighet; det kan vara de som har svårt att veta vad de ska rösta i en ja/nej-omröstning. Har den gruppen efter spanska centralregeringens repression flyttats till att vilja se full självständighet? I en snabbt skiftande situation är det svårt att veta.

Demokratiskt sett är situationen ett dilemma och kräver mer debatt, dialog och öppenhet än dagens situation möjliggör. Det som är säkert är att katalanernas politiska frihet behöver återställas och en konstitutionell debatt möjliggöras. En legal folkomröstning är en självklar väg framåt, men lika gärna förhandlingar och debatt mellan de politiska partierna som kan ge katalanerna vad de helst önskar: integritet och respekt. Spanska regeringen har nu sagt att de ska utlysa nyval inom sex månader, men det är tveksamt om det ändrar låsningarna: en färsk opinionsundersökning visar status quo mellan partierna i Katalonien.

Ser vi bredare på problemet är det en fråga om stärkt demokrati som liknar Greklands kamp mot trojkan EU-kommissionen, ECB och IMF, även om motsättningarna kring Katalonien handlar om en bredare förtroendeklyfta än bara i ekonomiska frågor. Var demokratin ska stärkas och vilka nivåer som ska ha mest makt är i ständig förändring och kan inte besvaras en gång för alla.

En positiv syn på mer lokal demokrati har lyfts fram inom rörelsen Democracy in Europe Movement 2025 (DiEM25). DiEM25 startades av bland annat den tidigare grekiska finansministern Yanis Varoufakis och har som mål att demokratisera EU innan 2025. De fokuserar särskilt på bristande transparens, ekonomisk ojämlikhet i spåren av besparingspolitiken och att reformera EU:s institutioner i demokratisk riktning. I en analys av Katalonienfrågan lyfter man som en viktig utveckling att närhet till beslutsfattandet gynnar deltagande i demokratin: ”we need to review the division of powers between the local, national, and European levels. It is time that some competencies be given back to regions and municipalities, promoting a real democracy of proximity.”

Andra tankar inom DiEM25 är att Europa skulle kunna ha svarat på ett progressivt sätt på katalanska krisen och gynnat en demokratiutveckling. Misstaget är att se självständighetsrörelser som nödvändigtvis nationalistiska och ”höger”, när de kan inrymma en potential för ökad demokratisering och som i Kataloniens fall till stor del drivna av partier till vänster. Det finns också en stark gräsrotsdemokratisk ådra i självständighetsrörelsen som kan förklaras av gröna idéers inflytande och en katalansk tradition influerad av anarkism och syndikalism. Kataloniens kamp blir en spegel där vi kan vidga vår syn på vad demokrati är och som belyser bristerna i dagens europeiska ordning.

Joakim Löf