Från en rödgrön röra till ett grönrött parti

Inspirerad av Karl Popper, Yuval Noah Harari, Chantal Moeffe, samt Göran Greider och Åsa Lindeborg får jag följande tankar.

Vi ser för närvarande en socialdemokrati som gett upp sin ambition att stå på de förtrycktas sida mot överheten. Vi ser ett grönt parti som gett upp sin ambition att övertyga konsumenterna att evig tillväxt är ohållbar. Vi ser ett vänsterparti och ett feministiskt initativ som lutar sig mot varsin teoretisk konstruktion; socialismen respektive teorin om patriarkatet, ståndpunkter som tycks vara dömda till sekterism.

(S) och (MP) verkar ha sugits med i den nyliberala yra som nystartade någon gång på åttiotalet när socialismen fick sin slutgiltiga dödsstöt genom Sovjetunionens sönderfall. I konkurrens med allianspartierna tävlar man om vem som bäst styr “the economic man”, den enda möjliga politiska ledstjärnan. Politiken har i enlighet med dena nyliberala agenda reducerats till en administration av ett samhälle med “economic men”, vars viktiga beslut tas långt från de demokratiska institutionerna. Avgörande beslut tas istället av enskilda företag och människor som råkat ha turen att ha tillskansat sig enorma förmögenheter. Då avser jag t.ex.

  • beslut om åtgärder för att öka konsumtionen,
  • beslut i strid med vetenskapliga rön, t.ex. att utvinna och bränna ännu mer fossila bränslen eller att öka matproduktion med hjälp av konstgödsel och antibiotika, eller
  • beslut att producera varor som resulterar utarmning av jordens resurser, förorening av luft och vatten och till utrotande av arter.

Inför valet i september är en överväldigande majoritet av de politiska partierna inställda på att tävla om att få administrera de offentliga institutionerna. Deras ambitioner begränsas till att maximera sitt eget partis inflytande i dessa institutioner, långsiktiga ambitioner avseende ovanstående uppräkning av samhällsavgörande beslut lyser med sin frånvaro.

Jag tycker det är dags för en ny politisk rörelse som siktar på ett hållbart samhällsbygge, återupprättar demokratin och utmanar makteliten. Jag tänker att en sådan rörelse kanske ska ha ett

  • problemlösningsperspektiv som huvudinriktning, med
  • klimatproblematiken som huvudproblem, och med
  • en jämlikhetspolitik som huvudverktyg.

Problemlösningsperspektiv

Inom vetenskaps- och allmän kunskapsutveckling finns det ett verktyg som är oslagbart: Att pröva sig fram, att lära sig av misstag och att ompröva misslyckade idéer. Det är detta verktyg som ligger till grund för hela vår naturvetenskapliga och tekniska utveckling.

Varför känns det så omöjligt att tillämpa den inom samhällsutvecklingen, inom politiken? En orsak är att samhället hela tiden förändras och att varje erfarenhet är färskvara; vi kan inte lära mycket av misstag som gjorts i en annan tid eller i ett annat sammanhang. Där har naturvetenskapen ett bättre utgångsläge, då tyngdlagen, ljusets hastighet och atomens sammansättning är av samma slag nu som när vi började pröva oss fram till ständigt förbättrade teorier i mänsklighetens barndom.

En annan orsak är att politiken sätter alltför stor lit till ideologier. Om man lägger fram ett förslag för att lösa ett samhällsproblem, ett “reform”-förslag så gör man det utifrån sin ideologi. Därför får det genast mothugg från de andra ideologierna och värst av allt, när det genomförs och misslyckas så erkänner man inte att man hade fel utan skyller på allehanda omständigheter som man inte kunde behärska. Om man erkänner fel i en ideologistyrd verksamhet så sätter man nämligen en tagg i den egna ideologin och förlorar i anseende.

Inom vetenskapen vinner man istället i anseende om man vågar prova en djärv hypotes även om man misslyckas. Då drar man lärdom och lägger grunden för en bättre hypotes inför nästa prövning.

Samhällsbygge är oerhört mycket svårare att bemästra än naturvetenskap. Just därför bör den vetenskapliga metoden med försök, misslyckanden och förnyade försök få en plats i politiken, en öppen och välvillig dialog och öppen och ärlig analys av reform-resultat skulle kunna ge resultat.

Att stora framsteg i vetenskapen kommit till genom enskilda genier är en myt. Naturvetenskapens framgångar beror i huvudsak på den öppna diskussionen och kritiken, samt samarbetet och utbytet mellan många människor med liknande inriktning.

På samma sätt kan vi inom politiken inte hoppas på att något geni eller teoretiker kommer på en idé till ett samhällssystem som löser problemen. I stället måste vi alla involveras i att styra utvecklingen i en gynnsam riktning utgående från just det samhällssystem vi lever i.

Till skillnad mot naturvetenskapen är vi många som kan involveras i den processen, vi är nämligen alla gediget insatta i hur samhället fungerar.

En ny politisk rörelse måste sträva efter att lösa samhälleliga problem, föreslå åtgärder utifrån befintlig kunskap och samhällsstruktur, erkänna och dra lärdom av misslyckanden och bjuda in såväl breda folklager som“motståndarna” till att om möjligt utarbeta bättre förslag.

Klimatproblematiken.

Naturvetenskapen arbetar intensivt med att utifrån historisk kunskap, aktuella mätningar och avancerade simuleringsverktyg förutsäga utvecklingen hos de oerhört komplexa klimatsystemen. Hypotesen om människans påverkan av växthuseffekten presenterades av den svenske kemisten Arrhenius redan för 120 år sedan. Tyvärr har hans hypotes bekräftats och sedan en halvsekel har forskarna till och med kunnat beräkna växthuseffektens storlek utifrån halten av olika växthusgaser i atmosfären.

Dessa beräkningar visar olyckligtvis att vi är på väg mot en klimatkatastrof som bara kan hejdas om vi på bara ett par decennier lyckas stoppa ökningen av växthusgasernas koncentration. Detta i ett samhälle som är byggt på olja och kol!

Omfattningen av den omställning som krävs är långt ifrån förstådd hos gemene man och ledande företag och andra makthavare i världen ignorerar omställningskraven. Utsläppen fortsätter att öka trots en oerhört skrämmande vetenskaplig prognos och en omfattande debatt.

En ny politisk rörelse måste inriktas på att lösa detta problem genom att bygga upp ett livsalternativ utan flyg, utan privatbilism och med huvudsakligen vegetarisk kost.

Jämlikhetspolitik

För att lösa klimatkrisen räcker det inte med aldrig så förnuftiga argument, det krävs en folkrörelse som omfattar en dominerande majoritet av befolkningen. Och den vinner man inte med förnuft.

Om genomsnittsmänniskan i Sverige ska övertygas om att avstå från flygresor till semesterparadis i söder så måste hon slippa att se hur politiker, forskare, affärsmän och rika knösar flyger härs och tvärs över jorden för sina “viktiga möten”. Det håller inte att minska flygandet med hjälp av flygskatt då detta “drabbar” just de flygresnärer som har det sämst ekonomiskt, medan de som har det bäst är ekonomiskt oberörda och dessutom får en legitimitet i sitt flygande.

Om genomsnittsmänniskan i Sverige ska övertygas om att avstå från sin bil måste hon slippa att se hur städernas medelklass tar sig till gymmet och jobbet och skjutsar barnen till allehanda aktiviteter med SUV:en inom avstånd som kunde tillryggalagts med promenad, cykel eller buss.

Vi måste se till att förskolor, skolor och arbetsplatser arrangeras inom cykelavstånd till bostäderna. Vi bör se till att biltrafik i städerna blir långsammare än buss, handikapptrafik och cykel och därmed bli utkonkurrerat avseende bekvämlighet.

Om genomsnittsmänniskan i Sverige ska övertygas om att äta mer vegetariskt får vi se till att vegetariska rätter i skolan, på arbetsplatser och i restauranger är godare än kötträtterna.

En ny politisk rörelse måste se till att varje förslag för att lösa samhällsproblem, utan undantag är utformat så att det inte drabbar hårdast för dem som har det sämst.

Då kan vi möjligen få med en överväldigande majoritet på den nödvändiga omställningen.

Ett grön-rött parti

Den rödgröna röran uppstod för att grön och röd ideologi var för sig inte räckte till för majoritet i de parlamentariska församlingarna. Man tvingades att samarbeta, men ofta på tvärs med ideologiska grundbultar och med hemliga förhandlingar och taktiska manövrer försökte (och försöker) man manipulera röstboskapen. Resultatet, den röd-gröna röran blev kraftlös.

Ett grön-rött parti lägger de traditionella ideologierna åt sidan och bygger en problemlösningspolitik i takt med folkmedvetandet. Det är grönt i avseende att rädda mänskligheten från klimatkatastrofen, rött i avseende att föra över ekonomiska resurser och makt till det arbetande folket. Det gröna och det röda är båda omistliga delar i politiken.

Konkreta förslag

Hur ser man till att smahällsåtgärder avseende klimatet inte främst drabbar dem som har det sämst? Om miljöskatter ska användas utformas de så att de oavkortat delas ut till människor, inte sugs in i statskassan. James Hansen har presenterat en idé i den andan, en accelererande koldioxidskatt och den svenska tillämpningen finns att läsa hos “Klimatsvaret – CCL Sverige”.

Men de främsta verktygen bör kanske vara som i andra orostider: ransoneringar och förbud istället för bonus/malus. Till exempel:

Vi inför omedelbar ransonering på flygresor. Varje person får göra en flygresa per år. Detta skulle innebära att vi i ett slag kom ner på den nivå som gällde 1997. Var och en som var vuxen 1997 inser att detta inte är något orimligt första steg.

I motsats till flygskatt betyder ransonering en helt jämlik inskränkning.

Man kunde tänka sig att ransoneringskupongerna kunde överlåtas och att därmed en klimatansvarig familj kunde sälja alla sina kuponger och få ett rejält inkomsttillskott. Detta skulle kunna ge en positiv jämlikhetseffekt.

Man kunde till och med låta marknaden avgöra när det är dags att skärpa ransoneringen, nämligen när priset sjunkit till en given nivå.

Förmodligen skulle åtgärden också leda till att företagen äntligen fick ordning på de tekniska hjälpmedel för digitala möten som nu, efter ett par decennier, är orimligt krångliga att använda.

Ideologi

När jag diskuterat dessa idéer med några bekanta har några ifrågasatt möjligheten att lägga ideologierna åt sidan. Kanske kan man ändå tolka ovanstående skiss som en typ av ideologi med huvudpunkterna:

  1. Den enskilda människans inskränkthet kräver samarbete. I relation till det globala tekniska system som skapats de senaste tvåhundra åren är den enskilda människan oerhört inskränkt i sitt tänkande. Därför är det nödvändigt att samhälleliga beslut tas i samarbete mellan många männsikor med vitt skilda erfarenheter, kunskaper och kulturer.
  2. Ett reellt samarbete kräver jämlikhet. Varje människa ska ha inflytande på samhällsbygget. Hon ska inte bara formellt ha den möjligheten, utan känna ett sådant förtroende för processen att hon engagerar sig. Detta kräver en ökad jämlikhet såväl avseende ekonomiska resurser som mellan könen.

Politisk framgångsväg, konsensus eller konfrontation?

Jag har läst boken Chantal Moeffe, Om det politiska.

Moeffe vill i sin bok framhäva att det politiska handlar om motsättningar mellan grupper av människor och att politikens uppgift är att bejaka sådana motsättningar och ge kampen mellan dem en kontrollerad form. Hon menar att diametralt skilda uppfattningar kan vara helt legitima på grundval av deras ägares olika samhällspositioner och intressen och att de bör respekteras av alla i syfte att undvika okontrollerade våldsamma och oförsonliga kampformer.

Moeffe kritiserar i sin bok främst dem som istället vill eliminera motsättningarna. Dessa har uppfattningen att dagens värld har förutsättningar för en politisk konsensus, dvs. att det finns en objektiv sanning avseende hur samhället bäst utvecklas i fortsättningen. Politiken blir då en fråga om att söka denna sanning genom “forskning” och dialog istället för genom konfrontation av olika ideologier.

Moeffe menar att förnekandet av samhälleliga motsättningar betyder att de bara tillfälligt sopas under mattan och sedan därmed riskerar att hamna i okontrollerade lägen, dvs. riskerar att leda till våld och till makt för populistiska oseriösa rörelser.

I Moeffes bok tilltalas jag inledningsvis mycket av en av dem hon kritiserar, Anthony Giddens. Giddens hävdar att moderniteten har blivit förbunden med globala risker som vi inte har kontroll över. Vilka risker som avses framgår inte av Moeffes text, men jag tänker att klimatförändringar, massförstörelsevapen, artificiell intelligens och genmanipulation är några sådana globala risker. Dessa är alla resultat av den tekniska utvecklingen och inte resultat av någon avsiktlig politisk handling och de är gemensamma för alla människor utan undantag. Därmed bör det finnas förutsättningar för att uppnå konsensus avseende bekämpandet av dem.

Giddens förespråkar något han kallar en “dialogisk demokrati”, där lekmän engagerar sig i de livsviktiga frågorna och inte lämnar dem åt expertis inom smala vetenskapsgrenar. Giddens argumenterar vidare för att samhällets centrala institutioner måste demokratiseras genom att öppna för debatt och ifrågasättanden. Han tänker sig inrättandet av småskaliga offentliga sfärer där intressekonflikter kan lösas genom offentlig dialog.

Dessa idéer ligger mycket nära de tankar jag själv har odlat de senaste åren. Jag ser att det parlamentariska arbetet urartat till en löjeväckande spel vars demokratiska element begränsar sig till ett anonymt val vart fjärde år. Om vi ska kunna lösa de stora riskerna för mänskligheten duger inte detta system, vi måste fördjupa demokratin genom att inbegripa människor i öppna dialoger. Folkrörelserna fungerade en gång lite i den andan, men de är numera döda och begravda.

En sådan fördjupning av demokratin i syfte att få med alla på tåget i kampen mot klimatförändringar och andra tekniskt skapade globala risker tror jag är avgörande för framgång.

Men detta är, och där håller jag med Moeffe, inte alls tillräckligt för att definiera det politiska. Då samhället är så oerhört segregerat såväl nationellt som internationellt kommer motsättningar mellan olika grupper alltid att vara politikens viktigaste nerv. Avsaknaden av denna nerv i dagens trianguleringspolitik bäddar för de populistiska oseriösa partierna vars livsluft är en annan motsättning, den mellan “etablissemanget” och “folket”.

Den extrema ojämlikheten mellan fattig och rik kan inte sopas under mattan och betraktas som en naturlag. Den måste upp på dagordningen för det politiska och här finns det inte förutsättningar för att uppnå konsensus. Man kunde möjligen tänka sig att den dominerande medelklassen skulle ha fördelar av att bekämpa såväl utpräglad fattigdom (för att slippa brottsligheten) och utpräglad rikedom (för att minska makten hos enskilda individer) och därmed kunna enas kring någon väg, bestämd genom konstruktiv dialog. Men det går en tydlig skiljelinje mellan dem som…

  1. tror att dylik ojämlikhet är en nödvändig bieffekt av mänsklig frihet och framåtskridande
  2. tror att frihet och framåtskridande kan åstadkommas under mer jämlika förhållanden.

Och denna skiljelinje kan inte suddas ut genom dialoger eller vetenskapliga undersökningar.

Ojämlikheten nationellt och internationellt förstör också förutsättningarna för den dialog som är nödvändig för att lösa mänsklighetens ödesfrågor.

  • Det är inte politiskt möjligt att övertyga den mindre bemedlade att avstå från sin årliga solsemester för klimatets skull om hon samtidigt noterar att hela etablissemanget ivrigt flyger över hela jorden för att uträtta sitt föregivet “viktiga” expertvärv.
  • Det är inte politiskt möjligt att övertyga den afrikanske jordbruksarbetaren att avstå från en dieseldriven traktor av klimatskäl, så länge han vet att en svensk familj normalt har två personbilar för att kunna främja sina fritidssysselsättningar och flyger till London för att shoppa loss när andan faller på.

Kanske är den nerv som uppstår i motsättningarna mellan fattig och rik nödvändig för att åstadkomma en folklig dialog också i de gemensamma frågorna om mänsklighetens överlevnad. I så motto är Moeffes kritik av Giddens motiverad och förutsättningarna för partier som Miljöpartiet och Initiativet dåliga, men å andra sidan, nerv, känslor och passioner är farliga instrument att leka med.