Är det verkligen en ideologi vi vill ha?

Gröna veteraner som Michael Moon, Birger Schlaug och Per Gahrton betonar ofta vikten av att ett parti ska stå på en fast ideologisk grund. Och ett par av dem har visat en viss oro för att det nya Partiet Vändpunkt hade för lite av den varan vid sitt bildande.

I ett inlägg här på Cura i juni förra året skisserade jag några idéer för en ny grön-röd rörelse och hamnade då i tvivel om ideologins nödvändighet. Flera kommentatorer protesterade och jag vill här utveckla mina tankar något.

Den israeliske historikern Yuval Noah Harari identifierar tre stora hot mot vår civilisation:

  • klimatförändringarna,
  • atombombskrig och
  • artificiell intelligens.

Han förvånas, liksom jag, över att den politiska debatten behandlar dessa hot så lite, istället är det frågor som brexit, mottagande och integration av flyktingar, säkerhet mot tänkbara terrorister eller odling av gammal rysskräck som dominerar debatter och politiska uttalanden.

Jag tror Harari har rätt och att vi verkligen borde fokusera på att reda ut orsakerna till uppkomsten av de hot han pekar på. För att hitta medel att eliminera, eller åtminstone dämpa dem.

De tre hoten hänger förstås samman, men är de resultaten av att människan tillämpat en viss ideologi? Eller är de resultat av någon sammansvärjning, av någon elak gud eller av giriga kapitalister? JAg tror inte det, jag skulle snarare betrakta dem som oförutsägbara resultat av en evolutionär process som pågått i några hundra år.

  • Klimatförändringarna beror, vet vi numera, på förbränningen av fossila bränslen. Något som ingen kunde ana när kolbrytningen satte fart på ångmaskinen och industialiseringen för knappt trehundra år sedan. Visst betydde kapitalismens framväxt att hela utvecklingen accelererade okontrollerat, men ingen visste vad det skulle leda till, andra drivkrafter än omsorg om planeten dominerade.
  • Atombombens förverkligande berodde kanske specifikt på krigshetsen under andra världskriget, men förutsättningarna för den gavs av den fantastiska utvecklingen av naturvetenskapen under de senaste, säg, fem århundradena. Och den hade inte heller kunnat utvecklas utan den enorma ekonomiska och tekniska tillväxten som fossila bränslen och kapitalism åstadkommit.
  • Den artificiella intellegensen är det oförutsägbara resultatet av en evig strävan hos människor att förenkla, rationalisera och snabba på beräkningsmetoder. Men precis som för atombomben, så hade den inte kommit långt utan den svindlande tillväxten och de kapitalistiska drivkrafterna. Och vem hade kunnat ana för bara några decennier sedan att ett företag som Google skulle ha full koll på våra vardagliga handlingar?

Evolutionen som burit fram handlingar som skapat denna hotbild har inte styrts av någon ideologi. Oavsett vilken ideologi som dominerat den politiska makten, liberalism, konservatism eller socialism så har kol och olja förbränts i svindlande fart, atombomber producerats och ansträngningar gjorts för att ersätta människor med datorer.

Utvecklingen som skapat de tre hoten har inte drivits av teorier, övergripande värderingar eller ideologier. Den har drivits blint av människors och beslutsfattares närliggande värderingar, intressen och problem. I de fall de har påverkats av ideologier, så har det varit omedvetet. De kan snarare sägas vara biprodukter av ideologiskt drivna handlingar såsom klasstrider, konkurrens och nationalism.

Vi har nu hamnat i ett stadium då vi börjar inse farorna och det är dags att också inse att de inte försvinner av sig självt, genom ”business as usual”. Knappast heller genom uppfostran med en förändrad övergripande moral, en ny teori eller ideologi.

Vi bör inte eftersträva revolution, utan styrd evolution. Vi behöver hitta organisationsformer och incitament som får människor att ta beslut i vardagen som leder i en annan riktning än den som dominerat de senaste århundradena. Den kapitalistiska grundläggande drivkraften ”största möjliga vinst till den enskilde entreprenören” måste på något sätt ersättas med en annan. Men jag tror inte man kan tänka ut den, den måste liksom sin föregångare växa fram evolutionärt. Genom att vi människor puffar på rätt ställen och i rätt riktning.

Jag tror att detta bör lösas med en ”social ingenjörskonst steg för steg” i linje med filosofen Karl Poppers, nu något halvt århundrades gamla, idé om politik. Det handlar då om att identifera samhälleliga problem, analysera deras orsaker och prova åtgärder för att reducera dem.

När det handlar om de tre stora hoten klimat, atombomb och AI så är de av den arten att de inte är kopplade till klass, kön, nationalitet eller någon annan människouppdelning, hoten är påtagliga för varje människa utan undantag. Detta bör därför vara problem vars lösning alla människor skulle kunna inbegripas i, utan hänsuyn till deras övergripande värderingar, ideologiska rötter eller grupptillhörighet. Men för att få med alla, måste fokuset på de stora hoten kompletteras med ett fokus på ojämlikheten. Människors kreativitet kan inte utvecklas under känslor av orättvisa.

Jag tror att Partiet Vändpunkt skulle kunna bli ett svenskt nav i detta arbete. En ny kraft, som fokuserar på lösningen av vår tids överskuggande problem och som med hjälp av en omfattande demokratisering på samhällets alla nivåer kan få med människor av alla de slag i jakten på lösningar. Ideologiska käpphästar får inte bli till hinder att ena människor i problemlösningen.

Programmet, problemlösningsriktningen,

  • kan identifieras som grönt i det avseendet att lösningen på klimatproblematiken måste innebära en anpassning till naturen.
  • kan identifieras som rött i det avseendet att den enda möjligheten att inbegripa en stor mängd människor i det demokratiska arbetet kräver en ökad jämlikhet.
  • kan identifieras som liberalt i det avseendet att varje enskild människa ses som en unik resurs i idé-fabriken, istället för artificiell intelligens, gäller det att organisera en kollektiv intelligens.

Även om vi behöver sikta på att få 60 % av människorna med oss för att få tillstånd en vändning så behöver partiet inte ha sympatier från 60 % av väljarna. Det kan ödmjukt lyssna till andra partier och organisationer, ta deras förslag på allvar, vara villiga att hjälpa till att pröva dem och vara kreativt kritiska till såväl deras som de egna förslagen.

Istället för en värderingsbestämd teori tänker jag alltså att några övergripande problem bör identifieras av Partiet Vändpunkt och att dessa problem ska angripas med ett demokratiskt problemlösningsperspektiv.

Om detta kan kallas ideologi så må det vara hänt, men behövs det verkligen mer än så?

Människans bevekelsegrunder

Ett inlägg om ideologi av Michael Moon:

I ett tidigare inlägg skrev jag att det finns tre saker som bör göras innan ett nytt parti bildas.
”Dessa är 1. Att ta fram ett handlingsprogram bestående av konkreta punkter som organisationen ska verka för (förslag finns redan) 2. Att föreslå riktlinjer för hur ett partis interndemokrati ska kunna realiseras, och 3. Att identifiera de teoretiska grundpelare, som ett nytt, eller ombildat, parti ska bygga på.

I denna artikel behandlas några tankar om den tredje av dessa uppgifter: Den teoretiska underbyggnaden för en ny grön rörelse och ett nytt grönt parti.

Summary in English
The function of an ideology is twofold: Its cognitive (descriptive) function is to tell us about the way our world works; and the normative (prescriptive) aspect is to provide us with guidance as to how we should act here. Contrary to conventional wisdom these two aspects of ideology are inseparable. This is, I claim, a starting point for a green ideology. But the scope of any ideology is far wider and more multifaceted than this and comprehends our innate unconscious sensibilities and urges. This is implicit in our recognition of humans as being a part of nature.

De flesta nuvarande gröna politiker hänvisar från gång till annan till ”den gröna ideologin”, men ganska få har försökt definiera vad de menar med detta. En del, även gröna, anser t o m att begreppet ”ideologi” är suspekt. För att undersöka svårigheterna med begreppet närmare börjar vi med en historisk tillbakablick.

Idéhistoriska axplock

Redan i mitten på 1800-talet skrev socialismens lärofäder att människans medvetande styrs (” i sista instans”) av de ekonomiska villkoren hon lever under.
Under den långa tid som gått sedan Marx och Engels satt sina tankar på pränt har vi haft många och starka anledningar att fundera över varför människor handlar som de gör; ibland rationellt men oftast irrationellt. Speciellt när de blev äldre tog dessa herrar avstånd ifrån alla former av ideologi och ville ersätta dessa med vetenskap. Med tanke på hur man såg på vetenskap på den tiden var deras uppfattning en utpräglat föråldrad materialistisk människosyn, vilket jag ägnade en kapitel åt i min bok Grön filosofi. Tankar kring en ny ideologi (2014; s. 68-74). Detta synsätt innebär i mitt tycke en nedvärdering av människan som historisk agent men detta får jag återkomma till.

Mycket lärde vi oss om människans irrationalitet av Sigmund Freud (1856-1939), men ännu mer av 1900-talets folkmord och krig – tyvärr. Vi har också lärt oss att alla moderna vetenskapliga och teknologiska landvinningar inte har avhjälpt dessa problem, snarare tvärtom! Denna övertro på vetenskapen som lösningen på våra samhälleliga problem kallas ibland ”scientism”.

”Kulturell kontamination”

Varje miljöpartist jag känner har liksom jag själv påverkats i olika hög grad av majoritetssamhället, dess attityder och preferenser och av de saker det tar för givet. Den italienska socialisten Antonio Gramsci (1891-1937) kallade denna smygande påverkan för (kulturell) hegemoni. Detta fenomen borde vi alla vara uppmärksamma på för att bättre förstå hur ideologier fungerar.

Så länge de gröna var i opposition fanns det mekanismer, som motverkade denna påverkan men i och med att partiet (2014) ingick i en S-ledd koalition ökade kraven på anpassning. Detta syns i den politik partiet har verkat för; men minst lika tydligt märks det på ”det gröna språket”. Det som förut var ärligt deklarerade löften och ställningstaganden har kommit att få en fadd smak av retorik. De vaga och överslätande replikerna på journalisters frågor låter snarlikt de andra partiernas svar. Endast de s k ytterlighetspartierna, de som nogsamt lämnas utanför regeringskoalitioner, tycks våga säga sin mening. Om miljöpartiet kommer att överleva ännu en mandatperiod som en liten koalitionspartner känns i högsta grad osäkert.

Objektivism och ideologi

Den alltjämt dominerande kunskapssynen, objektivismen, gör gällande att pålitlig kunskap ska vara värderingsfri och att värderingar bara är subjektiva uppfattningar. Enligt denna teori utgör värderingar felkällor i kunskapsprocessen och bör hållas isär från alla försök att beskriva och förstå vår tillvaro. Ideologi och vetenskap uppfattas som varandra motsats. Detta synsätt leder lätt till att uppfatta värderingar som bortom den sakliga diskursen och då i någon mening godtyckliga.
I detta ligger ett tankemässigt problem: Det grundar sig på att ideologi som begrepp har två aspekter: dels att den talar om hur man ska bete sig och dels säger något om hur världen (eller snarare samhället) är funtad. Dessa två funktioner, det föreskrivande och det beskrivande, har länge ansetts vara två kategorier som bör hållas åtskilda, men som i praktiken är oupplösligt inflätade i varandra. Detta är ett problem inte minst för ett grönt parti eftersom man där är ense om att den vetenskapliga ekologin är partiets viktigaste ideologiska hörnpelare, och ekologin uppfattas som en viktig kunskapskälla och på samma gång som vägledande för partiets politik. Med andra ord är ekologin på samma gång beskrivande och föreskrivande, precis detta som förväntas av en ideologi.
För många är detta ett olösligt dilemma. De flesta miljöpartister, även många i ledande ställning, tycks ”lösningen” vara att blanda ihop begreppen ideologi och värderingar. Det var kanske detta som”språkrörsupproret” gjorde (i DN den 24 november 2016). Dessa åtta ledargestalter (inklusive sex f d. språkrör) avslutade sin uppmärksammade kritik av den nuvarande partiledningen med några punkter. Jag citerar bara de två sista punkter i denna lista.

° våga känna tillit till den ideologiska grund som partiet vilar på,
° våga stå för de värderingar som låg till grund för partiets bildande.

Om detta är en regelrätt sammanblandning av begreppen eller inte kan diskuteras; men det är tydligt att någon klar distinktion mellan ideologi och värderingar inte görs. Om mitt påpekande uppfattas som kritik mot artikelförfattarna, kan jag tillägga att den nuvarande ledningen över huvud taget inte befattar sig med sådana kinkiga frågor.

Jag återkom till denna fråga längre fram i boken ”Grön filosofi” (s. 92-96) där jag försökte mig på att klargöra begreppen. Det är uppenbarligen de kunskapsmässiga anspråken hos begreppet ”ideologi” som väcker kontroverser. Även utanför den gröna rörelsen finner man samma tveksamhet; där har det blivit populärt att istället för ”ideologi” använda ordet ”värdegrund”, ett uttryck som Svensk ordbok definierar som ”ett system av etiska principer som bildar under­lag för handlande”.

Med tanke på den begränsade genomslagskraft som den gröna rörelsen har haft, även i Sverige, kan man fråga sig om de grönas brist på reell makt hänger samman med deras överdrivna uppfattningar om sin egen högstående moral.
Samtidigt har jag iakttagit att miljöpartiet och den gröna rörelsen överlag har en övertro på hur effektiva etiska värderingar är när det gäller att påverka samhällsutvecklingen.

”Jag fruktar […] att gröna företrädare förväntar sig att dessa [etiska värderingar] ska göra göra större delen av jobbet för dem, till och med ersätta och kompensera grundläggande fel i vårt [västerlandets] tänkesätt. Bildligt talat tycks det mig som om mycket av den gröna etiken används för att dölja sprickor i den underliggande sönderfallande (dualistiska) världssynen. (s. 94).

Idag vidhåller jag dessa uppfattningar, men känner behov av att bättra på mina argument.

Grön etik

Trots mina invändningar här ovan är ett av de vanligaste recepten för att uppnå en livskraftig grön rörelse att skapa nya ekologiska värderingar. Detta innebär att den antropocentriska (människocentrerade) etiken bör kompletteras med eller, enligt vissa, ersättas av en biocentrisk (livsorientad) etik. Exempel på biocentriska värderingar är att tillskriva djur och växter eller ett helt ekosystem, som en flod eller skog, sådana rättigheter.
För egen del har jag haft svårt att se hur denna nyfunna etik kommer att göra sig gällande i den praktiska politiken, i synnerhet när man betänker hur svårt det ibland är för även de konventionella antropocentriska värderingarna att vara politiskt vägledande. Men observera att denna invändning drabbar inte bara gröna värderingar utan effektiviteten hos alla etiska värderingar. Denna kritik har jag gett uttryck för tidigare; dessutom håller jag fast vid ytterligare en sak: Att en anledning till värderingarnas bristande genomslagskraft är det konventionella synsättet: Att man inte kan kan styrka värderingar med sakargument, eftersom de i grunden och botten är subjektiva. Dessa två ståndpunkter vidhåller jag, men på senare tid har jag kommit underfund med att det finns andra, och starkare argument.

Lite självkritik

Alltså var mina egna tvivelsmål om värderingarnas möjlighet att bestämma samhällsutvecklingen, presenterade i Grön filosofi, inte helt originella. Men en anledning till att denna text från 2014 inte rönte större acceptans kan vara att jag tillämpade en alldeles för bred definition av begreppet värderingar.

Trots att de flesta av dessa kriterier är pre-teoretiska och undermedvetna dristar jag mig att kalla dem ”värderingar” i brist på någon bättre term” (s. 93).

Att denna begreppsdefinition är smått avvikande uppmärksammade jag själv (i not 10 på s. 96). Felet jag gjorde var att jag delade upp ideologin i endast två beståndsdelar: i en teoretisk beskrivande del och i ”värderingar”. I själva verket finns det andra och viktigare kategorier varav två är drifter eller instinkter och viljeakter.

Idag har man förstått att varseblivande varelser, inklusive människor, inte är passiva mottagare av sinnesintryck utan att vi aktivt filtrerar, omformar och bearbetar dessa, bl a med hjälp av våra värderingar, men i än högre grad utifrån mer basala funktioner, som drifter och instinkter ( = konation) och viljeakter ( = volition). Orden i parentes är sällan förekommande fackuttryck i den politiska diskursen, men betecknar viktiga och sammanflätade, oftast omedvetna, processer som styr hur vi förnimmer vår värld och vårt handlande.

Överlevnadsinstinkten är ju en grundläggande drivkraft, liksom lusten att föda barn och ta hand om dem. Också nyfikenheten och driften att övervinna utmaningar är djupt inbäddade i människans biologiska konstitution. I den negativa vågskålen finns rädsla och avsky. Inga av dessa kallas ”värderingar” i vanligt tal. Värderingar handlar till stor del om medvetna och reflekterade val och är oftast socialt betingade och med ett visst mått av flexibilitet: de kan moderera och omforma våra biologiskt betingande drifter men endast i undantagsfall kan de upphäva dem.

Det är alltså missvisande att, som jag gjorde, kalla dessa drivkrafter för värderingar. Såväl viljan som drifterna är biologiskt förankrade i de undermedvetna delarna av vår hjärna, man talar lite oegentligt om ”reptilhjärnan”, och är produkter av årmiljoners evolution. Därför är de icke- (eller pre-) rationella, men för den sakens skull sällan irrationella i betydelsen oförnuftiga. Värderingar, speciellt när de uppstår som resultat av medvetna överväganden, ligger närmare det rationella, men kan ibland drivas av vårt undermedvetna och kan då vara irrationella och rentav oförnuftiga.

Våra värderingar ligger, å andra sidan, betydligt närmare det medvetna, utan att för den sakens skull nödvändigtvis vara förnuftiga. Våra olika bevekelsegrunder är därför uttryck för dessa olika aspekter och skikt av vårt varande, och om den gröna rörelsen ska komma fram till en ideologi som effektivt påverkar vårt sociala handlande måste den vila på den ovan skisserade helhetsbilden av människan som såväl en biologisk som en social varelse. Trots vårt reflekterande medvetande är vi en del av naturen: Detta är för mig en grön utgångspunkt.

Michael Moon

Curapodden #8 Begreppet grönt – intervju med Michael Moon

Intervju med Michael Moon, Om begreppet grönt. Är det tömt på innehåll idag? Vad behövs för nästa nya gröna rörelser?

Intervjuare Mattias Kauttmann, Joakim Lööf.

Det etiska alternativet- en bokrecension

Recension av Billy Larssons ”Klimatkatastrofens psykologi och mänsklighetens framtid – det etiska alternativet.

Billy drev på facebook redan för flera år sedan linjen att miljöpartiet måste ta sina tre solidariteter mer på allvar, han försökte energiskt att vända den anpassningstrend som vi kunde se hos miljöpartiet då. Hans ansträngningar för att vända den miljöpartistiska skutan var tyvärr inte särskilt lyckosamma, men Billy ger sig inte. Hans nyutgivna bok vänder sig nu till en vidare krets av ”gröna” och fördjupar den solidariska tanken.

I boken ställs de etablerade win-win-stategierna mot en etisk strategi. Två olika sådana win-win-strategier beskrivs, dvs. strategier för att möta klimathotet som vi samtidigt vinner på i alla avseenden.

Den ena sätter sin lit till en fortsatt ekonomisk tillväxt. En sådan skulle göra det ekonomiskt möjligt att gå över till förnyelsebar energi och ett samhälle med koldioxid i balans. Därmed kan vi fortsätta att leva med drivkrafter som kapitalsamlande och konsumtion och fortsätta att sorglöst hänge oss åt fåfänga och prestige.

Den andra win-win-strategin betraktar den första som orealistisk, oändlig tillväxt är inte rimlig i en ändlig värld, men hävdar att ett liv utan statusjakt och frosseri skulle kunna bli mer mänskligt, mer berikande och tillfredsställande. Vi skulle alltså genom att nöja oss med den materiella standard vi i Sverige hade för, säg, femtio år sedan, vinna på nedväxt.

Billy tror inte att någon av dessa win-win-strategier är realistisk, utan menar att vi istället för att vara inriktade på att ”vinna” i alla avseenden måste medvetet avstå från en hel del av våra bekvämligheter i solidaritet med kommande generationer, med fattiga människor och med djuren.

En sådan etisk strategi skulle kunna genomföras om vi lyckades förändra våra värderingar från fokus på själviskhet och kortsiktig tillfredsställelse mot ett större innehåll av altruism och långsiktig hållbarhet. Billys huvudstrategi för att möta klimathotet är alltså att förändra våra värderingar.

Är denna etiska strategi då realistisk? Billy argumenterar för det och menar att vi nu behöver ”…påbörja en diskussion om vilka värderingar vi vill ska forma vårt samhälle.” Förutom sin egna utförligt framlagda argument stödjer han sig på författare som verkligen försökt att höja blicken såsom historikern Yuval Harari och biologen och geografen Jared Diamond, den senare citeras: ”Det som avgör om ett samhälle ska överleva eller gå under är vilka värderingar det bör hålla fast vid och vilka som bör ersättas med nya när tiderna förändras.”

Jag instämmer med Billys argumentation och hans slutsats att vi måste hitta ett sätt att sätta våra mer altruistiska värderingar i högsätet. Jag ifrågasätter emellertid bokens budskap i ett par avseenden som kan vara intressant att diskutera.

Det slumpade sig så att jag parallellt med Billys bok läste den självbiografiska romanen ”Mor gifter sig” av Moa Martinsson. Martinssons bok utspelar sig för ca ett hundra år sedan och det slår mig hur stora förändringar som skett sedan dess i våra värderingar. Speciellt tänker jag på hur man behandlar och uppskattar barn, hur man behandlar och uppskattar kvinnor, samt hur man behandlar och uppskattar handikappade. I ett avsnitt av boken beskrivs hur en ung nybliven mamma uttrycker sin avund gentemot den kvinna som fött ett dödfött barn. Barnen betraktas helt enkelt mest som en belastning och värderas inte högt. Den situation som kvinnorna befann sig i under denna tid är också chockerande för en läsare 2019. Män som hade plikt att försörja familjen kastade ofta bort inkomsterna på brännvin eller smet helt sonika från sin försörjningsbörda och lämnade kvinnorna att bära hela bördan själv. Fysiskt och psykiskt handikappade människor eller åldringar hade inte mycket till värde i medmänniskornas ögon, man ville bara bli av med dem.

Idag innebär förlusten av ett barn ett fruktansvärt trauma för föräldrar, släkt och vänner. Kvinnor respekteras med samma rättigheter och skyldigheter som män. Handikappade och åldringar betraktas alltmer som fullvärdiga medmänniskor och man ser till att ordna hjälpmedel för att integrera dem i samhällsvardagen. Våra värderingar ha ändrat sig oerhört mycket på hundra år. Moa Martinssons vittnesmål visar därmed att det är möjligt att ändra på de värderingar som präglar samhället. Men hur ska det gå till?

Vad orsakade förändringen av värderingar under 1900-talets Sverige? Var det några extra upplysta som genom ett filosofiskt resonemang kom på att dessa värderingar måste ändras och som började övertyga människor om detta, först andra intellektuella och sedan i en uppfostran av kreti och pleti? Jag tror inte det, jag tänker att det snarare var den ekonomiska utvecklingen som gjorde det möjligt för alla att bejaka de humanistiska sidor av vårt tänkande som förmodligen fanns där hela tiden.

Om samma tanke ska tillämpas idag, så är det inte diskussion om värderingar som är vägen att förändra dem, utan förändring av de samhällsförhållanden som motverkar dem. För visst är det så att vem man än frågar så bekänner hon sig utan tvekan till värderingen att vi har ett ansvar gentemot kommande generationer. De allra flesta känner också en solidaritet med fattiga människor i andra delar av världen, betänk bara hur mycket pengar välgörenhetsorganisationerna lyckas samla in.

Men vi är fångna i ett system som kräver ständig tävlan, en företagens tävlan med konkurrenter, en tävlan där det bästa dopingmedlet heter tillväxt och där det för ett företag ofta bara finns två vägar, att vinna eller försvinna. Politiker av de flesta färger vet detta och deras gemensamma paradparoll är ”ansvar för landet”, vilket egentligen betyder ansvar för att se till att svenska ”affärer” går bra. Alternativet är arbetslöshet och fattigdom. Anders Wijkman uttryckte sig så här vid DN:s klimatgala i den 26 november i fjol:

”… Det har inte blivit enklare i och med att ekonomin blivit global. Vi avreglerade finansmarknaderna på åttiotalet. Det är väldigt svårt för en enskild regering att göra särskilt mycket, för då sticker pengarna ur landet.”

Politikerna känner sig helt enkelt tvingade att prioritera svensk konkurrenskraft framför klimatpolitik och deras enda förtvivlade hopp är att man kan nå internationella överenskommelser för att bli av med konkurrensspöket.

I detta samhällssystem är ju vi som inte tillhör företagsstyrelserna statister som vant oss vid att vårt främsta människovärde ligger i att vi konsumerar. Fåfänga och prestige har blivit våra främsta drivkrafter för att få uppskattning från våra kompisar, kollegor, släktingar och vänner.

Men även om det är sådana värderingar som dominerar, så vet vi ju alla att det också finns massor av osjälviskhet, humanism och solidaritet hos våra medmänniskor. För att få dessa solidariska värderingar att blomma ut så tror jag att det är nödvändigt att vi bryter oss loss från dagens ekonomiska system som främjar egoism, skapar avundsjuka genom en accelererande ojämlikhet och med oförminskad hastighet raserar vår planet.

Jag vet verkligen inte hur det ska gå till, kanske genom medborgarlön eller kanske genom lokala ekonomier som konkurrerar ut jättarna. Eller kanske genom att vi blir fler och fler som gör personligt motstånd mot konsumismen och skapar stolthet resp. skam vilket, om det sprider sig ordentligt, kan “försätta berg”?

Billy avstår från kritik av vårt samhällssystem i sin bok och fokuserar istället på människans psyke. Jag tvivlar på att en etisk strategi som bygger på en intellektuell övertygelse är realistisk. Vi bör inrikta oss på en etisk strategi, visst, men jag tror den kan bygga på existerande värderingar.

Vi ska kanske hitta vägar att befria våra altruistiska värderingar från de barriärer som skapats och upprätthålls av vårt ekonomiska system.

Birger Schlaug har också recencerat boken.

Från en rödgrön röra till ett grönrött parti

Inspirerad av Karl Popper, Yuval Noah Harari, Chantal Moeffe, samt Göran Greider och Åsa Lindeborg får jag följande tankar.

Vi ser för närvarande en socialdemokrati som gett upp sin ambition att stå på de förtrycktas sida mot överheten. Vi ser ett grönt parti som gett upp sin ambition att övertyga konsumenterna att evig tillväxt är ohållbar. Vi ser ett vänsterparti och ett feministiskt initativ som lutar sig mot varsin teoretisk konstruktion; socialismen respektive teorin om patriarkatet, ståndpunkter som tycks vara dömda till sekterism.

(S) och (MP) verkar ha sugits med i den nyliberala yra som nystartade någon gång på åttiotalet när socialismen fick sin slutgiltiga dödsstöt genom Sovjetunionens sönderfall. I konkurrens med allianspartierna tävlar man om vem som bäst styr “the economic man”, den enda möjliga politiska ledstjärnan. Politiken har i enlighet med dena nyliberala agenda reducerats till en administration av ett samhälle med “economic men”, vars viktiga beslut tas långt från de demokratiska institutionerna. Avgörande beslut tas istället av enskilda företag och människor som råkat ha turen att ha tillskansat sig enorma förmögenheter. Då avser jag t.ex.

  • beslut om åtgärder för att öka konsumtionen,
  • beslut i strid med vetenskapliga rön, t.ex. att utvinna och bränna ännu mer fossila bränslen eller att öka matproduktion med hjälp av konstgödsel och antibiotika, eller
  • beslut att producera varor som resulterar utarmning av jordens resurser, förorening av luft och vatten och till utrotande av arter.

Inför valet i september är en överväldigande majoritet av de politiska partierna inställda på att tävla om att få administrera de offentliga institutionerna. Deras ambitioner begränsas till att maximera sitt eget partis inflytande i dessa institutioner, långsiktiga ambitioner avseende ovanstående uppräkning av samhällsavgörande beslut lyser med sin frånvaro.

Jag tycker det är dags för en ny politisk rörelse som siktar på ett hållbart samhällsbygge, återupprättar demokratin och utmanar makteliten. Jag tänker att en sådan rörelse kanske ska ha ett

  • problemlösningsperspektiv som huvudinriktning, med
  • klimatproblematiken som huvudproblem, och med
  • en jämlikhetspolitik som huvudverktyg.

Problemlösningsperspektiv

Inom vetenskaps- och allmän kunskapsutveckling finns det ett verktyg som är oslagbart: Att pröva sig fram, att lära sig av misstag och att ompröva misslyckade idéer. Det är detta verktyg som ligger till grund för hela vår naturvetenskapliga och tekniska utveckling.

Varför känns det så omöjligt att tillämpa den inom samhällsutvecklingen, inom politiken? En orsak är att samhället hela tiden förändras och att varje erfarenhet är färskvara; vi kan inte lära mycket av misstag som gjorts i en annan tid eller i ett annat sammanhang. Där har naturvetenskapen ett bättre utgångsläge, då tyngdlagen, ljusets hastighet och atomens sammansättning är av samma slag nu som när vi började pröva oss fram till ständigt förbättrade teorier i mänsklighetens barndom.

En annan orsak är att politiken sätter alltför stor lit till ideologier. Om man lägger fram ett förslag för att lösa ett samhällsproblem, ett “reform”-förslag så gör man det utifrån sin ideologi. Därför får det genast mothugg från de andra ideologierna och värst av allt, när det genomförs och misslyckas så erkänner man inte att man hade fel utan skyller på allehanda omständigheter som man inte kunde behärska. Om man erkänner fel i en ideologistyrd verksamhet så sätter man nämligen en tagg i den egna ideologin och förlorar i anseende.

Inom vetenskapen vinner man istället i anseende om man vågar prova en djärv hypotes även om man misslyckas. Då drar man lärdom och lägger grunden för en bättre hypotes inför nästa prövning.

Samhällsbygge är oerhört mycket svårare att bemästra än naturvetenskap. Just därför bör den vetenskapliga metoden med försök, misslyckanden och förnyade försök få en plats i politiken, en öppen och välvillig dialog och öppen och ärlig analys av reform-resultat skulle kunna ge resultat.

Att stora framsteg i vetenskapen kommit till genom enskilda genier är en myt. Naturvetenskapens framgångar beror i huvudsak på den öppna diskussionen och kritiken, samt samarbetet och utbytet mellan många människor med liknande inriktning.

På samma sätt kan vi inom politiken inte hoppas på att något geni eller teoretiker kommer på en idé till ett samhällssystem som löser problemen. I stället måste vi alla involveras i att styra utvecklingen i en gynnsam riktning utgående från just det samhällssystem vi lever i.

Till skillnad mot naturvetenskapen är vi många som kan involveras i den processen, vi är nämligen alla gediget insatta i hur samhället fungerar.

En ny politisk rörelse måste sträva efter att lösa samhälleliga problem, föreslå åtgärder utifrån befintlig kunskap och samhällsstruktur, erkänna och dra lärdom av misslyckanden och bjuda in såväl breda folklager som“motståndarna” till att om möjligt utarbeta bättre förslag.

Klimatproblematiken.

Naturvetenskapen arbetar intensivt med att utifrån historisk kunskap, aktuella mätningar och avancerade simuleringsverktyg förutsäga utvecklingen hos de oerhört komplexa klimatsystemen. Hypotesen om människans påverkan av växthuseffekten presenterades av den svenske kemisten Arrhenius redan för 120 år sedan. Tyvärr har hans hypotes bekräftats och sedan en halvsekel har forskarna till och med kunnat beräkna växthuseffektens storlek utifrån halten av olika växthusgaser i atmosfären.

Dessa beräkningar visar olyckligtvis att vi är på väg mot en klimatkatastrof som bara kan hejdas om vi på bara ett par decennier lyckas stoppa ökningen av växthusgasernas koncentration. Detta i ett samhälle som är byggt på olja och kol!

Omfattningen av den omställning som krävs är långt ifrån förstådd hos gemene man och ledande företag och andra makthavare i världen ignorerar omställningskraven. Utsläppen fortsätter att öka trots en oerhört skrämmande vetenskaplig prognos och en omfattande debatt.

En ny politisk rörelse måste inriktas på att lösa detta problem genom att bygga upp ett livsalternativ utan flyg, utan privatbilism och med huvudsakligen vegetarisk kost.

Jämlikhetspolitik

För att lösa klimatkrisen räcker det inte med aldrig så förnuftiga argument, det krävs en folkrörelse som omfattar en dominerande majoritet av befolkningen. Och den vinner man inte med förnuft.

Om genomsnittsmänniskan i Sverige ska övertygas om att avstå från flygresor till semesterparadis i söder så måste hon slippa att se hur politiker, forskare, affärsmän och rika knösar flyger härs och tvärs över jorden för sina “viktiga möten”. Det håller inte att minska flygandet med hjälp av flygskatt då detta “drabbar” just de flygresnärer som har det sämst ekonomiskt, medan de som har det bäst är ekonomiskt oberörda och dessutom får en legitimitet i sitt flygande.

Om genomsnittsmänniskan i Sverige ska övertygas om att avstå från sin bil måste hon slippa att se hur städernas medelklass tar sig till gymmet och jobbet och skjutsar barnen till allehanda aktiviteter med SUV:en inom avstånd som kunde tillryggalagts med promenad, cykel eller buss.

Vi måste se till att förskolor, skolor och arbetsplatser arrangeras inom cykelavstånd till bostäderna. Vi bör se till att biltrafik i städerna blir långsammare än buss, handikapptrafik och cykel och därmed bli utkonkurrerat avseende bekvämlighet.

Om genomsnittsmänniskan i Sverige ska övertygas om att äta mer vegetariskt får vi se till att vegetariska rätter i skolan, på arbetsplatser och i restauranger är godare än kötträtterna.

En ny politisk rörelse måste se till att varje förslag för att lösa samhällsproblem, utan undantag är utformat så att det inte drabbar hårdast för dem som har det sämst.

Då kan vi möjligen få med en överväldigande majoritet på den nödvändiga omställningen.

Ett grön-rött parti

Den rödgröna röran uppstod för att grön och röd ideologi var för sig inte räckte till för majoritet i de parlamentariska församlingarna. Man tvingades att samarbeta, men ofta på tvärs med ideologiska grundbultar och med hemliga förhandlingar och taktiska manövrer försökte (och försöker) man manipulera röstboskapen. Resultatet, den röd-gröna röran blev kraftlös.

Ett grön-rött parti lägger de traditionella ideologierna åt sidan och bygger en problemlösningspolitik i takt med folkmedvetandet. Det är grönt i avseende att rädda mänskligheten från klimatkatastrofen, rött i avseende att föra över ekonomiska resurser och makt till det arbetande folket. Det gröna och det röda är båda omistliga delar i politiken.

Konkreta förslag

Hur ser man till att smahällsåtgärder avseende klimatet inte främst drabbar dem som har det sämst? Om miljöskatter ska användas utformas de så att de oavkortat delas ut till människor, inte sugs in i statskassan. James Hansen har presenterat en idé i den andan, en accelererande koldioxidskatt och den svenska tillämpningen finns att läsa hos “Klimatsvaret – CCL Sverige”.

Men de främsta verktygen bör kanske vara som i andra orostider: ransoneringar och förbud istället för bonus/malus. Till exempel:

Vi inför omedelbar ransonering på flygresor. Varje person får göra en flygresa per år. Detta skulle innebära att vi i ett slag kom ner på den nivå som gällde 1997. Var och en som var vuxen 1997 inser att detta inte är något orimligt första steg.

I motsats till flygskatt betyder ransonering en helt jämlik inskränkning.

Man kunde tänka sig att ransoneringskupongerna kunde överlåtas och att därmed en klimatansvarig familj kunde sälja alla sina kuponger och få ett rejält inkomsttillskott. Detta skulle kunna ge en positiv jämlikhetseffekt.

Man kunde till och med låta marknaden avgöra när det är dags att skärpa ransoneringen, nämligen när priset sjunkit till en given nivå.

Förmodligen skulle åtgärden också leda till att företagen äntligen fick ordning på de tekniska hjälpmedel för digitala möten som nu, efter ett par decennier, är orimligt krångliga att använda.

Ideologi

När jag diskuterat dessa idéer med några bekanta har några ifrågasatt möjligheten att lägga ideologierna åt sidan. Kanske kan man ändå tolka ovanstående skiss som en typ av ideologi med huvudpunkterna:

  1. Den enskilda människans inskränkthet kräver samarbete. I relation till det globala tekniska system som skapats de senaste tvåhundra åren är den enskilda människan oerhört inskränkt i sitt tänkande. Därför är det nödvändigt att samhälleliga beslut tas i samarbete mellan många männsikor med vitt skilda erfarenheter, kunskaper och kulturer.
  2. Ett reellt samarbete kräver jämlikhet. Varje människa ska ha inflytande på samhällsbygget. Hon ska inte bara formellt ha den möjligheten, utan känna ett sådant förtroende för processen att hon engagerar sig. Detta kräver en ökad jämlikhet såväl avseende ekonomiska resurser som mellan könen.

Politisk framgångsväg, konsensus eller konfrontation?

Jag har läst boken Chantal Moeffe, Om det politiska.

Moeffe vill i sin bok framhäva att det politiska handlar om motsättningar mellan grupper av människor och att politikens uppgift är att bejaka sådana motsättningar och ge kampen mellan dem en kontrollerad form. Hon menar att diametralt skilda uppfattningar kan vara helt legitima på grundval av deras ägares olika samhällspositioner och intressen och att de bör respekteras av alla i syfte att undvika okontrollerade våldsamma och oförsonliga kampformer.

Moeffe kritiserar i sin bok främst dem som istället vill eliminera motsättningarna. Dessa har uppfattningen att dagens värld har förutsättningar för en politisk konsensus, dvs. att det finns en objektiv sanning avseende hur samhället bäst utvecklas i fortsättningen. Politiken blir då en fråga om att söka denna sanning genom “forskning” och dialog istället för genom konfrontation av olika ideologier.

Moeffe menar att förnekandet av samhälleliga motsättningar betyder att de bara tillfälligt sopas under mattan och sedan därmed riskerar att hamna i okontrollerade lägen, dvs. riskerar att leda till våld och till makt för populistiska oseriösa rörelser.

I Moeffes bok tilltalas jag inledningsvis mycket av en av dem hon kritiserar, Anthony Giddens. Giddens hävdar att moderniteten har blivit förbunden med globala risker som vi inte har kontroll över. Vilka risker som avses framgår inte av Moeffes text, men jag tänker att klimatförändringar, massförstörelsevapen, artificiell intelligens och genmanipulation är några sådana globala risker. Dessa är alla resultat av den tekniska utvecklingen och inte resultat av någon avsiktlig politisk handling och de är gemensamma för alla människor utan undantag. Därmed bör det finnas förutsättningar för att uppnå konsensus avseende bekämpandet av dem.

Giddens förespråkar något han kallar en “dialogisk demokrati”, där lekmän engagerar sig i de livsviktiga frågorna och inte lämnar dem åt expertis inom smala vetenskapsgrenar. Giddens argumenterar vidare för att samhällets centrala institutioner måste demokratiseras genom att öppna för debatt och ifrågasättanden. Han tänker sig inrättandet av småskaliga offentliga sfärer där intressekonflikter kan lösas genom offentlig dialog.

Dessa idéer ligger mycket nära de tankar jag själv har odlat de senaste åren. Jag ser att det parlamentariska arbetet urartat till en löjeväckande spel vars demokratiska element begränsar sig till ett anonymt val vart fjärde år. Om vi ska kunna lösa de stora riskerna för mänskligheten duger inte detta system, vi måste fördjupa demokratin genom att inbegripa människor i öppna dialoger. Folkrörelserna fungerade en gång lite i den andan, men de är numera döda och begravda.

En sådan fördjupning av demokratin i syfte att få med alla på tåget i kampen mot klimatförändringar och andra tekniskt skapade globala risker tror jag är avgörande för framgång.

Men detta är, och där håller jag med Moeffe, inte alls tillräckligt för att definiera det politiska. Då samhället är så oerhört segregerat såväl nationellt som internationellt kommer motsättningar mellan olika grupper alltid att vara politikens viktigaste nerv. Avsaknaden av denna nerv i dagens trianguleringspolitik bäddar för de populistiska oseriösa partierna vars livsluft är en annan motsättning, den mellan “etablissemanget” och “folket”.

Den extrema ojämlikheten mellan fattig och rik kan inte sopas under mattan och betraktas som en naturlag. Den måste upp på dagordningen för det politiska och här finns det inte förutsättningar för att uppnå konsensus. Man kunde möjligen tänka sig att den dominerande medelklassen skulle ha fördelar av att bekämpa såväl utpräglad fattigdom (för att slippa brottsligheten) och utpräglad rikedom (för att minska makten hos enskilda individer) och därmed kunna enas kring någon väg, bestämd genom konstruktiv dialog. Men det går en tydlig skiljelinje mellan dem som…

  1. tror att dylik ojämlikhet är en nödvändig bieffekt av mänsklig frihet och framåtskridande
  2. tror att frihet och framåtskridande kan åstadkommas under mer jämlika förhållanden.

Och denna skiljelinje kan inte suddas ut genom dialoger eller vetenskapliga undersökningar.

Ojämlikheten nationellt och internationellt förstör också förutsättningarna för den dialog som är nödvändig för att lösa mänsklighetens ödesfrågor.

  • Det är inte politiskt möjligt att övertyga den mindre bemedlade att avstå från sin årliga solsemester för klimatets skull om hon samtidigt noterar att hela etablissemanget ivrigt flyger över hela jorden för att uträtta sitt föregivet “viktiga” expertvärv.
  • Det är inte politiskt möjligt att övertyga den afrikanske jordbruksarbetaren att avstå från en dieseldriven traktor av klimatskäl, så länge han vet att en svensk familj normalt har två personbilar för att kunna främja sina fritidssysselsättningar och flyger till London för att shoppa loss när andan faller på.

Kanske är den nerv som uppstår i motsättningarna mellan fattig och rik nödvändig för att åstadkomma en folklig dialog också i de gemensamma frågorna om mänsklighetens överlevnad. I så motto är Moeffes kritik av Giddens motiverad och förutsättningarna för partier som Miljöpartiet och Initiativet dåliga, men å andra sidan, nerv, känslor och passioner är farliga instrument att leka med.