Vad händer nu? Analys av valresultatet och regeringsfrågan

En dramatisk valnatt och Sverige vaknar till en ny politisk situation. De rödgröna har 144 mandat, alliansen 143 mandat och SD 62 mandat. Sena förtidsröster och utlandsröster tillkommer på onsdag men enligt Aftonbladets beräkningar baserat på förra valets onsdagsröster kommer det troligen inte förändra mandatfördelningen. Men läsaren bör veta att ett mandat kan skifta till alliansens fördel senare i veckan och då kan de eventuellt tänka att de kan regera enklare själva.

Stefan Löfven avgår inte utan vill sondera blocköverskridande lösningar. Hans avgång är dock rätt given eftersom alliansen tänker rösta bort honom med SD:s röster. Efter detta finns det kanske en skiljelinje mellan M och KD å ena sidan och C och L å andra sidan, om man får tro Sveriges Radio Ekots analys av partiledarnas uttalanden. M och KD menar att de behöver stöd i riksdagen, utan närmare specifikation, medan C och L pekar ut stöd över blockgränsen som nödvändigt för att alliansen ska kunna regera i detta läge. Jan Björklund lyfter till och med en radikal lösning: storkoalition enligt tysk modell där ju borgerliga CDU/CSU till slut fick socialdemokratiska SDP som juniorpartner efter att samtal med liberala FDP och de Gröna kraschat ihop.

Vi kan börja med att utesluta alternativ. En rödgrön regering är omöjlig eftersom deras röstetal 40,6 % skulle röstas ned lätt av M+KD+SD med 43,8 %. Det skulle alltså inte räcka ens om C och L la ned sina röster. Likaså är en alliansregering stödd av MP meningslös då man fortfarande på 44,6 % skulle röstas ned av en taktikröst från SD på en S-budget (totalt 46,0 %). Att MP som gjorde en dålig valspurt skulle ta en sådan risk är dessutom osannolikt.

Då återstår egentlig två alternativ. En mittenregering bestående av S+MP+C+L som samlar 46,8 % och en storkoalition mellan alliansen och S som samlar 68,7 %.

  1. Mittenregering S+MP+C+L: Idag har S gått ut och återigen sagt att de vill ha denna lösning. Här skulle man få en stabil regering men C och L skulle få en svekdebatt. Räkna med att de undviker detta i det längsta och kan de se en chans att alliansen kan bli största block i ett extraval kan de föredra det. Opinionsmätningarna under förhandlingen är väsentliga för de beslut som tas eftersom extra val kan vara ett hot eller en möjlighet för olika parter. Den övergripande risken med en mittenregering är att det konservativa blocket med M och KD skulle kunna öka i opinionen och tillsammans med SD nosa på 50%.
  2. Storkoalition alliansen+S: Här skulle alliansen kunna hålla ihop och ta statsministerposten från S. Det skulle vara svårt för Stefan Löfven som person att sitta i den regeringen men S skulle å andra sidan inte ha brist på kompetenta personer till olika ministerposter. Socialdemokraterna lär undvika detta scenario eftersom det blir ett slags underläge för dem. SDP i Tyskland har fallit ned till 17 % i de senaste opinionsmätningarna och har straffats av väljarna för sitt ansvarstagande. Dock är ju valvinden inte direkt till S fördel så ett extraval kan vara en ännu större risk. Räkna med att S försöker spela på att C och L svikit sina löften till väljarna genom att använda SD:s röster för att fälla Löfvens regering för att försöka vända opinionen.

Slutligen finns lösningen kvar att alliansen helt enkelt chansar och låter SD avgöra om de kan regera. Med den “negativa parlamentarismen” räcker det ju med att SD lägger ned sina röster för att alliansen ska kunna styra. Alliansen skulle kunna hamna där om S är omedgörliga och mena att det är det mest naturliga eftersom de försöker måla upp bilden av att de vunnit valet. Precis som förra valet är det ju dock SD som “vunnit valet” (i meningen ökat mest) men utan att resten av de politiska partierna tillåter det att slå igenom. Scenariot att alliansen chansar att regera själv är en guldgruva för de rödgröna oppositionspartierna. Baserat på uttalanden från alliansledarna att de inte vill ha SD i en “utpressningssituation” verkar detta minst sannolikt. Men det politiska spelet kan vara på en djupare nivå och allmänheten vet inte hur diskussionerna låter bakom stängda dörrar.

Vi på Cura är bekymrade över den politiska utvecklingen och ser framför oss att många frågor kommer att saknas i diskussionerna om hur landet ska styras framöver. Frågor om en ekologisk omställning i grunden, att bryta finansmarknadens maktställning och motarbeta vinstintressets dominans på olika områden kommer sannolikt inte att spela någon roll i regeringsbildningen oavsett vilken väg det blir. Därför är opinionsbildning än viktigare framöver.

Vad står vi inför för regering?

Vad står vi inför för regering? Om vi tittar på de opinionsmätningar som kom idag står de rödgröna på 42,2 % i DN/Ipsos och 41,4 % i SvD/Sifo. Det är större än alliansen på 38,7 % respektive 37,4 %. Förra valet hade båda blocken sagt att största block skulle regera, men efter alla turer kring decemberöverenskommelsen är den principen helt förstörd. Istället har alliansen unisont lovat att rösta ned Löfven som statsminister medan SD gjort detsamma. Vi får alltså en ny regering, men vilken? Centerpartiet vill inte regera med “aktivt stöd” av SD. Liberalerna kallar SD:s nazismkopplingar “fruktansvärda”. Moderaterna och Kristdemokraterna tar också avstånd från SD men har samtidigt sagt att de ska göra allt för att bilda regering. Jag listar de möjliga lösningarna jag ser med de mest sannolika först.

  1. Alliansen (38,7 % DN/Ipsos, 37,4 % SvD/Sifo).

Regeringsbildningen blir smidig med samspelta partier men budgetomröstningen ger SD möjlighet att fälla en alliansbudget genom att taktikrösta på det socialdemokratiska budgetförslaget (S och SD har 43 % totalt). SD:s kaotiska förhållningssätt i budgetomröstningen har ju gynnat dem så det lär de inte sluta med. C och L skulle kunna riskera en svekdebatt om de verkar anpassa sig i förväg till SD i alliansbudgeten för att undvika att den fälls. Men de kan välja denna väg av rädsla för alternativen. Sverige skulle få fyra år av nyliberal skattesänkar- och välfärdsurholkande politik kryddat med lite innehållslös klimatpolitik och en anpassning till främlingsfientlighet. Detta scenario har störst risk för regeringskris och extra val, till exempel den andra budgeten om SD släpper igenom den första.

2.. Alliansen + MP (43,7 % DN/Ipsos, 42,7% SvD/ Sifo).

En lösning som skyddar mot SD:s taktikröstning i DN:s siffror men inte SvD:s. Fördelaktigt för alliansen som helhet eftersom regeringen blir mer stabil men kan anses riskabelt för M som kan tappa väljare till SD för att samarbeta med “mjuka” MP. Å andra sidan kan MP flyttas från det rödgröna blocket, en strategisk vinst. Per Bolund har signalerat att man vill göra upp med borgerliga partier om skatter medan Isabella Lövin inte kan tänka sig regera med M. Så ska detta ske blir det troligen en uppgörelse om budget med mera i riksdagen och inte att MP ingår i regeringen. För MP som ligger på 5,0-5,3 % vore detta ett sätt att försöka få fortsatt inflytande men samtidigt riskabelt.

  1. S+MP+C+L (47,0 % DN/Ipsos, 46,2 % SvD/Sifo)

Löfvens önskeregering och som det verkar MP:s. Bryter upp alliansen och kan framstå som ett nederlag för Lööf och Björklund att ingå i. Just att Löfven och MP-ledningen så gärna pratar om denna regering gör det svårare för Lööf och Björklund att gå in i den. Å andra sidan en ganska handlingskraftig regering som kan få sin politik genom riksdagen ganska lätt. Det här skulle innebära en mittenpolitik som skulle förändra mycket lite av dagens politiska inriktning och gynna V och M framför allt genom guldlägen att driva opposition ifrån. C och L vill säkert undvika detta scenario p.g.a. riskerna för att anses ha svikit alliansen men kan kanske tvingas in i det.

  1. Rödgröna (42,2 % DN/Ipsos, 41,4 % SvD/Sifo)

Det minst sannolika resultatet eftersom samma regering som fälls efter valet skulle tillträda igen. Det skulle kunna bli möjligt om C och L lägger ned sina röster i omröstningen om statsminister kanske efter tryck från medlemmar och opinionen att inte låta SD få inflytande. Det skulle förmodligen behöva följas av olika uppgörelser i riksdagen så att C och L har saker att visa väljarna. Osannolikt scenario trots allt.

Vad har alla fyra scenarion gemensamt? En stor grupp väljare kommer att känna att de har lurats och kan känna ökat förakt för det politiska systemet. Den negativa parlamentarismen, där man kan regera så länge man inte har en majoritet emot sig, fungerar inte nu när SD är så pass stora. Kanske kan valet leda till en debatt om att gå över till en positiv parlamentarism där en majoritet måste stödja en regering. I Finland fungerar regeringsbildandet bra trots 3-4 jämnstora partier och flera småpartier. I svensk kontext kanske det skulle innebära att vissa partier stödjer en regering i riksdagen snarare än ingår i den, hur som helst skulle det stärka demokratin och öka kravet på ansvarstagande från våra politiker. Ett minimum borde väl vara att väljarna vet ungefär vad de får när de röstar på ett parti?

Frågor som saknas i valrörelsen: 2. Reform av banksystemet


Joakim Löf 180814

För att ställa om vår ekonomi till att fungera inom våra planetära gränser och vara socialt hållbar krävs att vi vänder på alla stenar. Kärnan i vår ekonomi är finans- och penningpolitiken och banksystemet. Som ett led i Curas granskning av överlevnadsfrågor som borde lyftas i valrörelsen granskar Joakim Löf nu behovet av en skarp reform av banksystemet.

Under 2017 gjorde de svenska storbankerna vinster på 106 miljarder och 69 miljarder betalades ut till aktieägarna (1). Samtidigt har vi en kreditexpansion som är historiskt oöverträffad. Sverige är nu världens näst mest skuldsatta samhälle efter Japan (2). Man får låna mer än någonsin och trots att Finansinspektion försökt strama åt reglerna för amorteringar och bolån de senaste åren ligger belåningen på en hög nivå. Detta är gyllene tider för bankerna. Men de skenande bostadspriserna stänger effektivt ute de som vill köpa bostad och ökar ojämlikheten och boendesegregationen. En ansenlig del av bolånen går inte till att finansiera bostadsköp utan till privat konsumtion av till exempel bilar och motorbåtar, en besvärlig del av vårt överskridande av de planetära gränserna. Varför har vi ett system med så stora summor som går till bankvinster och med så negativa konsekvenser för samhället i stort?

Grunden för den globala marknadsekonomin är bankerna och den frihet de har getts sedan kopplingen till ett fast penningvärde (guldmyntfoten) togs bort. Tidigare kunde banker ge ut lån för mer än de hade i tillgångar (”fractional reserve banking”) men den totala mängden pengar begränsades av centralbankerna. Bankerna behövde ha en viss andel kapital i reserv av de krediter de lånade ut, och kapital var i sin tur stabilt på grund av valutans koppling till ett fast värde. Redan under 30-talskrisen fick guldmyntfoten problem men man återupprättade en koppling till guldet i det så kallade ”Bretton Woods-systemet” där många valutor var kopplade till dollarn som i sin tur baserades på en guldmyntfot. När USA övergav kopplingen till guldet för dollarn 1971 i kölvattnet av det extremt kostsamma Vietnamkriget följde världen efter. Systemet byggde också på att USA hade ett handelsöverskott och när det förbyttes i ett underskott på grund av Tysklands och Japans exportframgångar blev systemet instabilt (3).

Avslutningen av Bretton-Woods-systemet medförde att 1970-talet blev ekonomiskt instabilt och lösningen för allt fler länder blev att ta den ekonomiska politiken ett steg åt höger när man genom nyliberal monetarism stramade åt ekonomin med höga räntor för att stoppa en ökande inflation. För att få fart på ekonomin valde man istället för en aktiv finanspolitik från statens sida att lätta upp reglerna för bankerna. Därigenom har de tillåtits skapa mer pengar med utlåning för att det ska cirkulera i ekonomin och ge investeringar som i sin tur ger arbeten och tillväxt. Det skedde genom att andel kapital bankerna skulle ha av de krediter de skapade minskades kraftigt (”reserve requirement”). De flesta ekonomer är idag ense om att alltför lättvindiga regler grundade på en övertro på marknadens förmåga att korrigera sig själv låg bakom finanskrisen 2008. Men samtidigt har det börjat en debatt kring själva grunden för bankerna och finanssystemet.

Centralbankerna styr finanssystemet på flera sätt men det viktigaste är räntan mot vilken bankerna kan låna av centralbanken. Ju lägre ränta desto mer kan bankerna låna ut då deras kostnad för att låna minskar. Då ökar penningmängden vilket enligt teorin ska öka tillväxten och motverka lågkonjunkturer. Kritiken som funnits länge, sedan Keynes analys av den stora depressionen på 30-talet, är att det inte är en direkt effekt utan mycket av pengarna stannar istället inom finansmarknaden själv snarare än att gå till produktiva investeringar (4). Stimulans med räntevapnet visade sig vara ineffektivt under finanskrisen. Dessutom är riskerna inom finansmarknaden allt annat än självkorrigerande: dagens globala finanssystem kopplat tvärtom ihop riskerna. Till exempel genom att banker och finansinstitut lånar av varandra: faller en så blir det chockvågor i systemet.

Två vägar för att reformera banksystemet har diskuterats mest: skärpta regleringar som att man måste ha högre andel eget kapital å ena sidan, och å andra sidan att bryta upp bankerna så att de inte längre kan spekulera på inlånat kapital (5). En bankdelningsreform som delar upp bankerna i å ena sidan affärsbanker, som är förbjudna att spekulera, och å andra sidan investmentbanker, som får spekulera men inte har tillgång till vanligt sparkapital, är en beprövad metod som gällde från 30-talet fram till 90-talet. Eftersom staten genom Riksbanken garanterar att bankkundernas kapital upp till 950 000 kronor inte går förlorat vid en bankkonkurs är det rimligt att reglerna skärps för hur kundernas sparmedel får användas. Men räcker det? Finanskrisen visade också att helt vanliga affärsbanker eller institut kunde leda till stora risker: i USA bolåneinstitut som gav ut ”subprime”-bolån och i Storbritannien bland annat ”Bank of Scotland”. En ännu tuffare reglering än idag kan krävas, den kände ekonomiprofessorn Simon Johnson föreslog till USA:s senat att kapitaltäckningskravet skulle öka från runt 7 % till 25 % (6). Utvecklingen har gått åt motsatt håll: i Sverige hade bankerna kapitaltäckning på 17 % på 1920-talet och är idag nere på 4 % (7). Ett normalt företag har 10 gånger högre kapitaltäckning på sina skulder.

En kombination av bankdelning och mycket tuffare reglering är ett minimum för att få kontroll över banksektorn. Men ett annat problem är att kostnaderna för finanskriserna har vältrats över på skattebetalarna gång på gång. I USA användes i TARP-programmet 700 miljarder dollar för att köpa loss toxiska tillgångar utan några särskilda villkor under den brinnande finanskrisen (8). Svenska motsvarigheten bestod i att Riksbankens balansräkning mer än tredubblades, och då var inte Sverige i krisens epicentrum som på 90-talet utan drabbades av svallvågorna av den globala krisen (9). Det finns ett system för bankerna att bidra till kostnaderna för att hantera konkursliknande situationer (som ju inte kan sluta i full konkurs utan vanligen att staten går in i eller tar över banken). Resolutionsavgiften var 6,5 miljarder 2017, resolutionsreserven totalt på 29 miljarder och målet är att resolutionsreserven ska uppgå till 3 % av insättningarna som täcks av statliga insättningsgarantin (10). Till det tillkommer stabilitets- och insättningsgarantifonderna (vardera 40 miljarder). 109 miljarder kronor låter mycket, men räcker det? En ansenlig del är inte fonderade pengar utan pengar som staten redan använt men som utlovats (11). ”Bank of Scotland” var som nämnts tidigare en affärsbank som var konkursfärdig under finanskrisen och i storlek i förhållande till ekonomin är den jämförbar med de svenska storbankerna. Statliga garantierna för bankens insättningar uppgick till 800 miljarder pund, en lika stor summa som hela den brittiska statsskulden! I själva verket löstes krisen genom att staten köpte in sig i banken för en betydligt lägre summa, 45.5 miljarder pund. Under finanskrisen kostade de brittiska bankräddningsaktionerna totalt 171 miljarder pund; endast drygt 1 % finansierades av bankernas avgifter, resten av skattebetalarna (12). Värdet är troligen högre än så eftersom en konkursfärdig bank per definition inte kan få in kapital i banken på den vanliga marknaden, statens räddningsaktion blir därför mer värd än den summa man går in med. Finansinspektion värderade den svenska insättningsgarantin till 26 miljarder årligen mellan 1998 och 2014, men 2009, då bankerna hade svårt att ta upp lån och Swedbank kan ha gått i konkurs utan statlig hjälp, värderades den till 203 miljarder (13).

Det finns alltså en rättviseaspekt att bankerna måste stå för sina egna kostnader. De enorma skevheterna i banksystemet har också andra negativa effekter på vårt samhälle. Som tidigare analyserats hålls svensk finans- och penningpolitik på halster av den inneboende risken i ekonomin med höga skulder till hushållen och en stor banksektor. De etablerade partierna har velat betala tillbaka på statsskulden för att kunna stå stark i framtida utsatta ekonomiska lägen. Inte nog med att de avgifter bankerna betalat in troligen bara täcker en bråkdelen av kostnaden för en ny finanskris: hela ekonomiska politiken hålls defensiv på grund av riskerna.

En kraftig ökning av bank- och finanssystemets avgifter behövs alltså tillsammans med de reformer vi såg tidigare. Banksektorn är inte en fri marknad i egentlig mening eftersom konkurser inte är möjliga: därför måste också den statliga regleringen vara anpassad för det. Som analysen visade tidigare i vår förra artikel i serien krävs att ansvaret för att stimulera ekonomin skiftas över mer på finanspolitiken. Riksbankens ränta kan justeras upp och minska bankvinsterna och fastighetsbubblan om staten har en mer aktiv politik för investeringar som står för mer av stimulansen. Vidare kan Riksbankens kvantitativa lättnader ges ut delvis mer direkt till medborgarna eller via en investeringsbank i statlig regi vilket också gynnar ekonomin utan att underblåsa bankernas övervinster. En investeringsbank kan också styra till samhällsnyttiga områden som den gröna omställningen. Hela politiken skulle på det sättet hänga ihop: banksektorn skulle bidra med att få bygga upp mycket större egna kapital, betala skäliga avgifter för de risker de tar och förbjudas spekulera med insatt sparkapital, vilket i sin tur skulle frigöra politiken att inrikta sig på att investera för framtiden och i lågkonjunktur också fokusera på arbetslöshet och inte som nu uteslutande på det finansiella systemet. Statens ansvar för att hålla bankerna vid liv lär vi få leva med ett bra tag framöver, men en reform krävs för att hålla dem i schack.

Slutligen kan vi diskutera frågan om oligopol inom banksektorn. Det finns många som menar att det är det som ligger bakom de höga vinsterna. Oligopol kan uppstå när det är mycket stora etableringskostnader för nya aktörer vilket kan anses gälla i banksektorn där behovet av ett stort antal lokalkontor funnits och kapitaltäckningskraven gör insteg på marknaden svårt. Här kan staten med fördel använda sig av den statliga banken SBAB. Genom att minska vinstkraven på SBAB kan bankkundernas situation gynnas. Någonstans går givetvis en gräns där man skadar bankerna för mycket, den avvägningen behöver göras i styrningen över tid.

Ett ekologiskt och socialt hållbart samhälle kräver att alla delar av samhället bidrar till helheten. Inom den nyliberala eran som påbörjades med Thatcher och Reagan och som nu går mot sitt slut har bankerna och finansmarknaden haft en särställning som blivit en gökunge för samhället. Med ekonomijournalisten Andreas Cervenkas ord så kan man kalla det ”Den stora blåsningen” (14). En reformagenda finns redo att sätta i verket om man läser ekonomer som analyserat situationen. Var finns politikerna som vågar genomföra dem? Än så länge är det bara Vänsterpartiet som pratat om frågan i valrörelsen (15). Resten blundar.

(1) https://www.svd.se/storbankernas-vinst-106-miljarder-kronor

(2) Cervenka, A., 2017, ”Vad gör en bank”, s. 71.

(3) Varoufakis, Y., 2016, ”And the weak must suffer what they must? Europe, austerity and the threat to global stability”, s. 32ff.

(4) Skidelsky, R., 2010,  ”Keynes: the return of the master”, s. 21f.

(5) Skidelsky, 2010, s. 170ff

(6) Skidelsky, 2010, s. 172f

(7) Cervenka, 2017, s. 109.

(8) https://www.riksgalden.se/sv/omriksgalden/Finansiell-stabilitet/Bankkrishantering-resolution/Resolutionsreserven/

(9) https://en.wikipedia.org/wiki/Emergency_Economic_Stabilization_Act_of_2008

(10) https://sv.wikipedia.org/wiki/Riksbankens_balansr%C3%A4kning

(11) Cervenka, 2017, s. 113f.

(12) http://positivemoney.org/2013/05/two-main-problems-with-deposit-insurance/

(13) Cervenka, 2017, s. 95 och s. 108.

(14) Cervenka, A., 2012, ”Vad är pengar? Allt du velat veta om världsekonomin men inte vågat fråga om”, s. 167ff.

(15) https://www.vansterpartiet.se/slut-pa-bankernas-overrantor/

Social och ekologisk hållbarhet måste gå hand i hand

Nu bjuder Cura in Oskar Rickardsson, grön debattör, som gästkrönikör. Ni kan även följa honom på twitter på @vakentimmar.

Oskar Rickardsson 18-08-12

Somliga i samhället vill att alla ska kunna knapra jämlikt, andra tycker att de som förtjänat det, de som slitit ska få knapra. Men vissa saker måste vi minska att knapra på. Det är så viktigt att vi pratar om det, att vi inte bara fortsätter att konsumera sönder jorden, för det är ju ekologiska varor, att vi inte fortsätter att utan att ens fundera över det, alltid ta bilen under milen, för att det är en miljöbil. Att vi inte fortsätter att överkonsumera kött, bara för att det är ekologiskt. Vi behöver diskutera mängden. Vi kan inte bara diskutera innehållet. Det räcker inte.

Vi måste komma ihåg att Sverigedemokraterna inte minskar bara för att vi utesluter dem. Att utesluta Sverigedemokraterna gör en bäst genom att motverka klassklyftor, arbetslöshet och elitism. Att vara för en öppen migrationspolitik samtidigt som en inte alls kämpar för att motverka klyftor är enormt farligt och leder oss mest till ett samhälle där alla blir konkurrenter, där allt blir en marknad där de som inte har råd slås ut. Människor som mår dåligt har en större benägenhet att söka sig till extrema rörelser. Människor som mår dåligt söker sig mer till sina egoistiska sidor snarare än sina empatiska sidor. Det är just därför det vore så farligt för Miljöpartiet att samarbeta med L och C i regeringsställning. Båda partierna är öppna och liberala när det kommer till migration, särskilt C, men att göra något åt klyftorna bryr de sig inte särskilt mycket om. Med en sådan politik, samtidigt som en ser det som ett problem att SD ökar, kommer SD göra just det; öka. Det blir allt för ofta utsatta grupper som ställs mot varandra, men det blir inte enbart politikerna som får ta smällen för deras politik, det blir de utsatta grupperna som får ta den smällen. I ett mer nyliberalt samhälle så finns öppenheten möjligen, folk är välkomna hit, men när de väl kommit får de klara sig själva bäst de vill. Orsak och verkan…

Det är viktigt att prata om att Sverige går bra (bra för ”ekonomin”, sämre för Parismålet), men det är också viktigt att prata om att många är oroliga. De som är oroliga är de som politiken behöver vara till för. Politiken kan inte främst vara till för de som klarar sig bra ändå, som kanske gnäller över något skattehöjning men som i själva verket knappt märker av den. Men de som slås ut av försäkringskassans nya regler, de som drabbas av att välfärden mer och mer blir en marknad, det är de som behöver politiken och ser en inte dem, så kan otryggheten fortsätta öka, hur mycket en nu väljer att motarbeta SD genom att säga att de är rasister. För ja, det är de. Det vet nog de allra flesta nuförtiden. Problemet är ju att de flesta av SDs väljare inte bryr sig så mycket om det. För utsatta grupper har ställts mot varandra, klyftorna ökar – och med det extremismen.

Orsak och verkan. Vi kan inte tro att människor är för en human migrationspolitik eller för all del en hållbar klimatpolitik om vi inte samtidigt gör något åt de ökade klyftorna. Precis som att det blir märkligt att göra reklam för att vi ska flyga mer, konsumera mer, arbeta mer, mer, mer efter att de nyss pratat om att klimatet är vår tids ödesfråga så blir det märkligt att inte se att ökade klyftor och en ökad främlingsfientlighet också hör ihop. Precis som att det inte går att föra en grön poltik och samtidigt låta marknadskrafter få styra över kapitalflödet. Vi behöver stoppa överuttagen av naturresurser och vi behöver stoppa överuttagen av mänskliga resurser. Jag längtar till dagen ett grönt parti förstår detta. Det behövs ett socialt samvete i varje fråga och att en förstår vad ens politik leder till.

Det handlar inte nödvändigtvis om höger eller vänster, det handlar om anständighet och hållbarhet eller inte. Helt enkelt. När gröna säger att ”de vill fokusera på klimatet” så glöms det ofta bort att sociala frågor också påverkar klimatet, att dessa frågor hör ihop. Att tackla klimat- och miljöproblem går helt enkelt inte om en inte samtidigt har förståelse för att de sociala frågorna hör ihop med klimat- och miljöproblemen. Och nej, jag vet också att vi har haft en majoritet i riksdagen som inte är för grön politik, men det handlar inte bara om vad som går igenom i riksdagen eller inte, det handlar minst lika mycket om att driva opinion för gröna frågor. Allt kommer inte gå igenom, men ju fler röster som hörs, desto mer kan det påverka samhället i den riktningen ändå. Och ja, det spelar inte så stor roll vad riksdagsledamöterna tycker om Social hållbarhet när väljarna inte ser och hör att dessa frågor lyfts.

Bokrelease “Behovet av en ny progressiv kraft” av Joakim Löf

Välkommen på bokrelease!

Nu kommer boken ”Behovet av en ny progressiv kraft” av en av Curas skribenter Joakim Löf, på Vulkan Förlag. Presentation av texten:

“Det politiska systemet är i omvandling och i många länder föds nya progressiva rörelser som utmanar de etablerade partierna. Joakim Löf undersöker hur den gröna rörelsen har sina rötter i 60- och 70-talets politiska aktivism och hur Miljöpartiet tappat kontakten med dagens aktivister och gräsrötter som ofta inspireras av den globala rättviserörelsen. Kan det spanska succépartiet Podemos bli en modell för att skapa en ny progressiv kraft i Sverige? Boken avslutas med en analys av hur ekologismens, feminismens och den nya vänsterns idéer skulle kunna samlas i en ny progressiv politisk plattform.”

Bokreleasen är den 28:e augusti på Whippet Lab & Social Justice Club på Södermalm. Den finns redan nu att beställa på förlagets hemsida, på Adlibris som bok och som e-bok, på Bokus som bok och som e-bok.

För Curas läsare kan ni läsa förordet i fulltext nedan och ni ser också en synopsis av bokens fem kapitel. Håll utkik efter fler aktiviteter kopplad till bokreleasen på Cura närmaste tiden!

Bokrelease “Behovet av en ny progressiv kraft”

Tid: Tisdag 28/8 klockan 18:00.

Plats: Whippet Lab & Social Justice Club, Rutger Fuchsgatan 5, T-bana Skanstull, Stockholm.

Inbjudan/föranmälan: ett öppet event, föranmälan obligatorisk, joakim_lof@yahoo.se.

Förord (delas till Curas läsare i fulltext)

Förklarar syftet med boken som är att visa hur man kan skapa en gemensam plattform och ett nytt sätt att kommunicera baserat på den nya vänstern, ekologism och feminism. Deltagardemokrati och gräsrotsinflytande förklaras som avgörande för att kanalisera engagemang från de sociala rörelserna.

Kapitel 1. Den gröna rörelsens rötter

Berättar historien om hur det begynnande naturmedvetandet övergick till en grön rörelse i kölvattnet av 68-rörelsen. Antikärnkraftsrörelsen var roten för de gröna partierna och där ingick en systemkritik dels mot industriella marknadsekonomin och statliga planeringen, dels mot de etablerande partiernas bristande demokrati. Men i takt med en alltmer hierarkisk styrning har interndemokratin urholkats och kontakten med sociala rörelserna tappats. En ”ekologism”, som förutsatte en förändring av samhället och livsstilen i grunden, har skiftat över till en ”ekomodernism” där teknik och begränsade reformer står i centrum.

Kapitel 2. Gräsrötter kontra partielit

Beskriver Hannah Arendts deltagardemokratiska teori som väsentlig för att förstå partisystemets demokratiska brister, med exempel från ryska och tyska revolutionerna på hur spontan organisering undertrycktes av partieliter. Arendts idéer används för att analysera dagens svenska situation. Innehåller en beskrivning av deltagande budgetering, globala rättviserörelsens sätt att organisera sig och förslag på hur en starkare interndemokrati kan skapas.

Kapitel 3. Miljöpartiets PR-politik

Målet att skapa en bild av partiet som ”regeringsdugligt” analyseras som en dominans för PR-tänkande över politikens innehåll, där Arendts analys av ”Pentagon Papers” används som historisk parallell. MP:s regeringsperiod granskas utifrån analysverktygen PR-politik och problemlösande teknokrater.

Kapitel 4. Podemos: en modell för Sverige?

Beskriver hur det spanska progressiva partiet Podemos använde sig av den sociala proteströrelsens engagemang för att bli ett 20-procentsparti och hur de använder deltagardemokrati. Podemos strategi är influerad av Chantal Mouffe och förändrar den politiska agendan genom att ställa folk mot elit samtidigt som den inte är detsamma som populism. För svensk del lyfts utmaningen av socialdemokraterna om den ledande ställningen på den progressiva sidan av politiken fram som avgörande och möjligheterna till detta analyseras.

Kapitel 5. Ekologism, feminism och den nya vänstern

Beskriver konvergens mellan vänsteridéer, systemkritiskt grönt tänkande och feministiska infallsvinklar i att skapa en plattform som kan bli basen för en ny progressiv kraft. Ett övergripande tema är hur en ekonomisk politik som riktar in sig mot dagens ojämlika makt- och resursfördelning kan förena gröna ekonomers program med jämlikhetsinriktade ekonomer. Vidare lyfts bland annat reformer för att stärka deltagardemokrati, arbetstidsförkortning och basinkomstreformer, social skatteväxling av skatt till kapital och företag och hur identitetspolitik kan infogas i ett universellt projekt.

Efterord

Sammanfattar slutsatserna och diskuterar det aktuella läget i svensk politik i skrivande stund (april 2018). Jämförelse med Naomi Kleins idé om att alternativa visioner behövs och att “Nej är inte nog”.

Frågor som saknas i valrörelsen: 1. Finans- och penningpolitiken

Joakim Löf 180719

Mycket av det som sätter ramen för politiken diskuteras inte alls i valrörelsen. Regeringen och allianspartierna är överens om finans- och penningpolitiken men få vet vad de tar för beslut eller vilka konsekvenser det har. Som en del i Curas bevakning av valrörelsen kommer vi att skriva om frågor eller perspektiv som saknas i valrörelsen. Först ut är hur Sveriges pengaflöden styrs av politikerna. Påståendet att det är politikerna som styr våra pengar kanske är kontroversiellt: den etablerade sanningen är att demokratin har fått ta ett steg tillbaka och regeringen och allianspartierna är eniga om att så ska det förbli. Hur är det möjligt att vi hamnat i detta?

Riksbanken har sedan 90-talskrisen gjorts oberoende av riksdag och regering och ska följa ett mål om prisstabilitet och säkra betalningsväsendet. I finanserna gäller ett överskottsmål, även det sedan 90-talet, där det länge var 1 % överskott som skulle gälla över tid och nästa år sänks regeln till 0,33 %. För att omsätta det i reda pengar är 1 % av statsbudgeten 9,4 miljarder kronor. Det motsvarar mer än statens utgifter för all natur- och miljövård eller ungefär hälften av kostnaden för allt studiestöd till alla Sveriges studenter.

Ursprunget till att svenska etablerade partierna lämnat över makten över penningpolitiken till riksbanken och satt en stark begränsning på budgetprocessen är framför allt 90-talskrisen. Genom en kreditexpansion och fastighetsbubbla som underblåstes av avregleringen av finansmarknaderna av finansminister Kjell-Olof Feldt skapades en extremt sårbar ekonomi för omvärldens kriser. När krisen slog till mot Sverige kollapsade kronans koppling till andra europeiska valutor, budgetunderskottet sköt i höjden och trovärdigheten för statsfinanserna hotades. Det kunde betyda att de räntor Sverige kunde få betala för sina allt högre lån skulle bli högre och högre. I värsta fall kunde det leda till en förlängd depression där skulderna äter upp allt mer av skattemedlen. För Sveriges politiker kan också landets oberoende ha upplevts hotat, även om vi idag i backspegeln har svårt att jämföra vårt lands ekonomi med Greklands de senaste åren där man till största delen tappat sin demokratiska makt över ekonomin.

Våra politiker blev vettskrämda av krisen och skapade en tvångströja. Men behövs de här hårda reglerna idag? Statsskulden är nu 41 %, betydligt under EU-snittet på 81 %. Enligt IMF bör länder satsa på investeringar snarare än besparingar upp till en viss nivå av statsskuld för att finansiera stora klumpsummor med annat än bara beskattning (som mer lämpar sig för löpande utgifter). IMF-ekonomernas bedömning är att Sverige har stort utrymme kvar att låna mer inom det ”säkra” området av belåning. De menar att investeringarnas positiva effekt på tillväxten kan minska statsskuldens del av BNP utan de negativa sociala och ekonomiska konsekvenserna av en besparingspolitik (1). Just nu befinner vi oss inte en besparingspolitik på grund av högkonjunkturen i Sverige, men vi kan snabbt vara där igen. Däremot gör vi mycket mindre med de ekonomiska möjligheterna än vi kunde göra.

Vi har mycket stora investeringsbehov i exempelvis sjukhus för att möta ökande vårdbehov, järnvägar för nya sätt att transportera oss och en grön omställning som har tekniken för att ställa om elenergisystemet helt med den i nyproduktion prisvärda vindkraften och ersätta den döende kärnkraften. Men på område efter område saknas resurser. Planerna blir ständigt förskjutna: järnvägsrenoveringarna  får ske  nästa mandatperiod, planerna för nya stambanor är omtvistade och byggstarten flera år fram. I Stockholm kan så uppenbart nödvändiga behov som ett nytt akutsjukhus eller en tunnelbanelinje till Nacka (en av landets största kommuner) fördröjas på grund av brist på resurser och samtidigt tränger utgifterna för de utdragna investeringarna undan de ökande aktuella behoven. Genom överskottsmålet blockeras möjligheten att ta lån för en rekordlåg ränta för att åtgärda våra akuta investeringsbrister.

Finns då inte risken att ett avskaffande av målet leder tillbaka till tiden av stora budgetunderskott och den turbulens som det leder till? Denna vanliga invändning skiljer inte på att låna för konsumtion och investeringar. Som alla med företags- eller föreningsekonomisk erfarenhet vet är det helt olika saker: när man börjar låna i en etablerad verksamhet för löpande utgifter är det något grundläggande fel med hela strukturen medan att låna för investeringar tvärtom oftast är en del av en framtidsplan där man tar höjd för framtida behov och utvecklar sin verksamhet.

Valrörelsen skulle behöva någon som bryter upp det här tankemonopolet och lyfter fram en vision om att vi måste vara progressiva nog att idag sätta igång arbetet med framtidens samhälle. Regeringens retorik om att bygga Sverige håller inte med de svaga och defensiva satsningar man har gjort. Istället får vi den intellektuellt tveksamma tävlingen mellan Magdalena Andersson och allianspartiernas ledare om vem som ska ”sparar mest i ladorna”. En progressiv linje är att stå för politikens ansvar för finans- och penningpolitiken och komma med planer för framtiden.

Inom penningpolitiken är situationen lika illa. Eller värre: när det ändå varit en del debatt kring överskottsmålet och lånefinansiering av nya järnvägar är debatten om Riksbankens penningpolitik helt död. Däremot finns det i omvärlden en stor debatt kring världens penningpolitik och hur den bidragit till finanskrisen från 2008 och framåt. Ekonomer som Joseph Stiglitz, Yanis Varoufakis och Robert Reich har visat att den enorma kreditexpansionen som finansmarknaden iscensatte före krisen möjliggjordes av en extremt smal penningpolitik där prisstabilitet var det enda som styrde centralbankernas räntor utan att tillgångar som aktier och fastigheter räknades in. Om börsvärdet och fastighetsbubblan hade räknats in hade man ansett politiken vansinnig: man blåste upp bubblan. Vilket den också var: en faktor i den galenskapen är finansmarknadens inflytande på politiken är viktig här, till exempel har varannan finansminister i USA de senaste tjugo åren plockats från Wall Streets toppbanker. När centralbankerna tvingas rädda banker och finansinstitutionen som var på konkursens rand gjorde man det med mycket få motkrav. De fick ett slags grönt ljus att fortsätta. Många menar att de justeringar som trots alls gjorts i regleringen av finansmarknader är mycket otillräckliga. I USA håller Trump dessutom på att ta bort de skärpningar Obama införde.

En annan svårighet är när sänkningen av räntorna som medel att stimulera ekonomin blev verkningslösa,vilket blev resultatet när centralbankernas räntor närmade sig noll. För att ändå försöka stimulera ekonomin började centralbankerna köpa tillbaka statsobligationer från bankerna med pengar skapade ur tomma intet med förhoppningen att bankerna skulle låna pengarna till produktiva investeringar. Riksbanken har till exempel under 2017 köpt 60 miljarder av statens skulder (2). Metoden kallas ”kvantitativa lättnader”, på engelska ”quantitative easing” (QE). Kvantitativa lättnader anses visserligen ha gynnat ekonomin genom minskade kostnader för det allmänna att ta upp lån men samtidigt finns en kritik mot hur mycket av pengarna som verkligen når utanför bankerna. Som Keynes beskrev redan i sin analys av 30-talskrisen tenderar stor osäkerhet i ekonomin göra aktörer på marknaden ovilliga att ta de risker som skulle behövas för att hjälpa ekonomin framåt (3).

Finns det då inte sätt att staten kan vara mer aktiv i penningpolitiken och fylla den balanserande roll som Keynes såg som nödvändig för att motverka osäkerhet? Den gröna ekonomen Kate Raworth har lyft fram två former av alternativ penningpolitik:

”Tänk om centralbankerna… tacklade djupa depressioner genom att ge ut nya pengar direkt till varje hushåll … en idé som har kommit att kallas ‘people’s QE’? Dessutom … kunde centralbanken kanalisera pengar till nationella investeringsbanker för gröna och sociala infrastrukturprojekt … en idé som nu kallas ’green QE’. Sådana idéer för statsledda penningpolitiska reformer kan först verka radikala, men de ser ut att vara mer och mer genomförbara. Samtidigt som de gynnar ekonomisk stabilitet, skulle de öka ekonomisk jämlikhet, vara fördelaktigt för de med låga inkomster och hög skuldsättning snarare än att för bankerna och de som har stora tillgångar.” (4)

Riksbanken skulle kunna ges en till roll: att gynna sysselsättning förutom prisstabilitet och ges rätten att använda nya metoder för kvantitativa lättnader på det sätt Raworth tar upp. Säkerligen kommer banksystemet fortsatt att behöva stöd av Riksbanken även under kriser framöver, åtminstone tills man reformerar hur det fungerar, men den här reformen skulle innebära en progressiv politik där alla medborgares intressen och vår vision om vad vi vill i framtiden skulle bli en del av penningpolitiken.

Om ändå valrörelsen kunde handla om grunderna för vårt samhälle, en grundläggande systemkritik och moderna, progressiva reformer! Om ändå inte dansen efter Sverigedemokraterna format den här valrörelsen! Sju veckor kvar nu till valet, och ännu inga tecken på att de stora frågorna kommer att diskuteras överhuvudtaget. Resultatet? Det politiska etablissemanget kommer att fortsätta på samma kortsiktiga och ohållbara sätt som tidigare.

1) https://www.economist.com/free-exchange/2015/06/03/how-much-is-too-much

http://www.imf.org/en/Publications/Staff-Discussion-Notes/Issues/2016/12/31/When-Should-Public-Debt-Be-Reduced-42931

2) Riksgälden, “Statsupplåning: Prognos och analys 2017:1”.

3) Skidelsky, R. (2010). ”Keynes:  the Return of the Master”, s. 21f.

4) Raworth, K. (2017), “Doughnut economics: seven ways to think like a 21st century economist”, s. 184f.

Respons på Almedalen: Sjöstedt får min röst

Joakim Löf 2018-07-08

I måndags höll Jonas Sjöstedt tal i Visby och förklarade vad Vänsterpartiet går till val på. Han är den skickligaste partiledaren på den progressiva sidan av politiken och har lyckats driva en konsekvent linje för en förstärkt välfärd i partiets kommunikation. Nu var det en tandvård som folk har råd med och en satsning på ungdomsidrott som han lyfte fram. Samtidigt lyfte han på rätt sätt ihop den rikaste delen av befolkningens livsstil som den största bidragande faktorn till klimatpåverkan och miljöförstöring:

”För en progressiv miljörörelse måste det vara självklart att vi både kan öka den ekonomiska jämlikheten och klara klimatet. En progressiv miljörörelse ställer störst krav på den som släpper ut mest. Ser till att klimatomställningen genomförs rättvist. De rikaste 10 procent i världen står för nästan hälften av koldioxidutsläppen. Omställningen måste bli störst och mest kännbar i toppen. Det är den globala överklassen som måste ändra sin livsstil mest!”

Jämför man med Isabella Lövins tal som avslutade Almedalsveckan idag finns likheter i världsbilden men också stora luckor. Hon nämner inte ekonomisk ojämlikhet i Sverige överhuvudtaget, utan fokuserar på fattigdom globalt sett. Lövins ekonomiska politik handlar om att den gröna omställningen ska bli ”en kraftfull motor för hållbar svensk sysselsättning och ekonomi” och att avvisa ”skattesänkningar i mångmiljardklassen, som de borgerliga och Sverigedemokraterna tävlar om”. Här blir det tyvärr tydligt att Miljöpartiet saknar en självständig ekonomisk politik och domineras av socialdemokratiska resonemang. Den bästa delen av Lövins tal är när hon lyfter frågor om vår livsstil och vår syn på arbete, men på den engagerande beskrivningen följer inga förslag som kan förväntas komma åt problemen. Den koppling mellan skenande ojämlikhet och miljöförstöring som Vänsterpartiet gör är något som regeringens politik saknar: man utgår ifrån att enbart miljöpolitiska styrmedel ska nå resultat utan att den ekonomiska fördelningen av resurser ska behöva ändras i någon större utsträckning. Som systemkritisk grön blir det därför i det här valet Sjöstedt som får min röst. Även Feministiskt Initiativ har en liknande politik och ett betydligt modernare partiprogram men deras läge är för svårt och de har en för smal profil för att nå fram i år dessvärre.

Från Almedalen har vi också översköljts av den vanliga SD-hypen i media, ”näst största parti”, ”ökar mest”, ”vem samarbetar med SD”, och så vidare. Samtidigt har en av de otäckaste delarna av SD:s svans visat sig från sin värsta sida. Det extrema mediafokuset på högerextrema är precis vad de själva vill ha för att avgöra valet. Eftersom en majoritet av svenska folket nu vill ha striktare invandring, inte så konstigt när parti efter parti sagt att det är nödvändigt, då blir rösten på SD för dem ett logiskt steg när det framstår som den viktigaste frågan. Sjöstedts vänsterparti är den progressiva kraft som är mest obrydd av den här utvecklingen och driver en rak och ärlig linje rakt igenom mandatperioden.

Lööfs centerparti kan framstå som raka i retoriken, men hur har de tänkt ställa sig i regeringsfrågan? Om de verkligen värderade mänskliga rättigheter högst och inte privatiseringar och skattesänkningar borde de skapa en koalition mellan de mer progressiva partierna när det gäller tolerans och medmänsklighet. I realiteten lär frågan urvattnas rejält i alliansregeringens skapande, om man lyssnar på politiska kommentatorers bedömning som Annie Reutersköld. Någon möjlighet till att stödja Löfven som statsminister finns knappast för Lööf med tanke på den retoriken hon haft, om hon inte ska få en omöjlig svekdebatt från egna leden. Lööfs plan bygger på att alliansen blir största block och när det valresultatet nu framstår som mer och mer osannolikt så borde avsaknaden av en plan bli tydlig för väljarna. I allt rabalder kring hur utskottsordföranden ska väljas där C snabbt backade kom samtidigt den fråga bort som kanske kan ses som den trojanska hästens innehåll: att alliansen är överens om att föreslå en egen talman även om de inte är största block. Kristerssons statsministerutnämning ska bli av även om SD:s röster är enda vägen dit, tycks C därmed också ha gått med på.

Frågorna om ojämlikhet, välfärd och en omställning av vår livsstil driver Vänsterpartiet just nu bäst. Samtidigt ser man som grön systemkritiker en hel del som saknas i Sjöstedts linje. Han driver förtjänstfullt skatt på höga kapital, på den ohållbara nivån av flygande och han vill också begränsa vinsterna i välfärden som förstör skol- och vårdsektorerna. Men budskapen är alltför mycket åt det negativa hållet. Som balans till skatt på de med störst inkomster skulle man behöva driva en basinkomstinriktad reform som når bredare grupper än de reformer V driver idag. Där skulle också partiets reform om minskning av arbetstiden vara en del av en bredare förändring av synen på arbete för att ge människor större plats i livet för annat. Utan en positiv vision framstår det som oklart vad syftet med skattepolitiken är. Till flygskatten behövs en direkt koppling till billigare tågbiljetter och satsningar på när- och ekoturism, så att den för klimatet nödvändiga livstilsomställningen lyfts fram på ett helt annat sätt än idag. För frågan om vinster i välfärden behöver man slå fast att det är ideella krafter som ska ha rätt att driva välfärd med skattemedel istället för vinstdrivande bolag där riskkapitalisternas intressen styr. Repaalus snåriga utredning är en slags halvmesyr som inte är något att utgå ifrån. Vänsterpartiets engagemang i frågan är otvetydigt men den reform som ligger på bordet är ingen lyckad produkt.

Efter Almedalen blir det tydligt att en mer positiv vision kring vilket samhälle man vill se och en modernare grund för ett parti idémässigt är något som saknas i årets val på den progressiva sidan. Det finns tendenser som visar vägar framåt men ingen sammanhållen berättelse. Det behövs en ny progressiv kraft där Sjöstedts sympatisörer är en vital del, liksom feminister och systemkritiska gröna. I årets val finns inte den kraften, mitt val blir att stärka den mest tongivande delen i den kraften genom att lägga min röst på Sjöstedt.

Curapodden nr 3 – Dinosauriernas sista dans

Går partisystemen mot ett nytt paradigm? Bryts de stora partidinosaurierna ner och växer nya partier fram i sprickorna av de gamla ? Poddare: Mattias Kauttmann & Joakim Löf – med gäst Rikard Linde. Rikard är bloggare och har tidigare arbetat på Fores.

Löfven och socialdemokratins kris

Joakim Löf 2018-05-10

Partiledardebatten i söndags var en försmak av valrörelsen och vad vi kan vänta oss i höst. Det faktum att partiledarna för regeringspartierna fick lägst betyg av tittarna visar att vinden går emot regeringen. I slutändan kan man kanske klara sig på att KD åker ur och MP klarar sig kvar med nöd och näppe men valet lär i vilket fall inte bli en klang- och jubelföreställning för regeringspartierna. Känslan man hade var att detta var början på Stefan Löfvens svansång som partiledare. Vad kan vi lära oss av socialdemokratins kris i Sverige? I debatten i söndags visade sig Löfvens avigsidor: en retorisk förmåga som lämnar en del övrigt att önska, men framför allt märktes bristen på nya idéer. Eftersom Löfven knappast valdes som en ideologisk ledare behöver vi ta ett bredare, historiskt perspektiv för att förstå socialdemokratins krisläge.

När man läser biografin om Olof Palme av Henrik Berggren, ”Underbara dagar framför oss”, slås man av att både socialdemokratins framgångar och kris kan förklaras av ett genomgående drag. En röd tråd för partiet och som i högsta grad representerades av Palme är en modernistisk rationalism. Kanske är det något som förenade Palme med hans farfar riksdagsmannen Sven Palme som var liberal politiskt sett och förde över lärdomar från det försäkringsbolag han startade till att förespråka universella socialförsäkringar. Man utgick från nya ekonomiska och sociala teorier och omformade samhället utifrån en rationell plan. Misslyckandet med att skapa socialt hållbara bostadsområden i miljonprogrammets förorter är det mest övertydliga exemplet men här vill jag framför allt titta på den övergripande ekonomiska politiken.

Först och främst framgångarna. När socialdemokratin kunde ligga i framkant med de senaste nationalekonomiska teorierna lyckades de genomföra reformer som är förebilder för progressiva världen över och fortfarande är stommar i den svenska välfärdsstaten idag. Kollektivavtalens roll på svensk arbetsmarknad har hållit uppe lönernas andel av företagens omsättning mer än i andra länder, mest tydligt är kontrasten mot USA där medelklassens reallöneutveckling stått still sedan Reagans tid. Idag kanske kollektivavtalens känns som en gammaldags reform men den byggde på den senaste keynesianska nationalekonomin som under 30-talets utvecklades särskilt i USA och Sverige utifrån analyser av den stora depressionen.

De inkomstrelaterade socialförsäkringarna var nästa genombrott och taktiken styrdes av att fackförbunden eftersträvade samma sjukförsäkring och a-kassa som tjänstemännen. Samtidigt blev systemen offentliga och hade både en inbyggd omfördelande effekt och skapade samtidigt en social sammanhållning genom att alla på arbetsmarknaden fick tillgång till och betalade in till dem. Den underliggande keynesianska idén var att socialförsäkringarna skulle bromsa upp lågkonjunkturer genom att arbetslösas köpkraft hölls uppe, där en grundförutsättning var tillräckligt starka statsfinanser för att kunna gå med underskott en period. Socialförsäkringarna räddade sannolikt Sverige från en ännu djupare ekonomisk kris under 90-talet. En särskild variant av socialförsäkringarna var familjeförsäkringen som omsatte feminismen i praktiken och var en oerhört central del för att hjälpa kvinnor ut i arbetslivet.

Slutligen kan man lyfta fram studiemedelsreformen som Palme var särskilt drivande kraft bakom: även här blev det en universell lösning där individen frigjordes från beroende och styrning av sin familj och man uppnådde en jämlikhet mellan studenter från olika samhällsklasser inom högskola och universitet. Corbyns numera berömda manifest från valet 2017 hade som bärande del ett kostnadsfritt universitetsväsende som egentligen redan det svenska systemet åstadkom på 60-talet. Sammantaget gav de socialdemokratiska reformerna en i världen unik ekonomisk jämlikhet, social sammanhållning, låg kriminalitet och en stark ideologisk dominans av svensk politik för Palmes parti.

Vi kan illustrera bristerna med politiken med sekvenser från söndagens partiledardebatt. Migrationspolitiken försöker nu S hävda ska vara ”på europeisk nivå och inte mer” och att det ska ses som ”klassisk socialdemokratisk politik”. Hyckleri och historieomskrivningar krävs alltså för att försöka få tillbaka de väljare man förlorat till SD: alla vet ju att den klassiska socialdemokratiska migrationspolitiken var en mix av arbetskraftsinvandring till industrins behov med en internationellt sett generös flyktinginvandring med målet att vara solidarisk med politiskt förföljda och krigsoffer. Man har tappat sin ideologiska kompass med makten som övergripande mål.

I den ekonomiska debatten var huvudkonflikten alliansförslaget med sänkta ingångslöner för särskilda grupper något Löfven vände sig emot för att det skulle driva ned lönerna för alla. Här har han en förankring i socialdemokratins idéer men dessvärre har de inte uppdaterats för dagens arbetsliv: de tillfälliga anställningarna har ökat, långtidsarbetslösheten i vissa grupper biter sig fast och anslutningsgraden bland arbetare har minskat från 88 % 1995 till 61 % idag. Bland tillfälligt anställda är endast 43 % fackanslutna. Fler och fler har hamnat i prekariatet: de rings in till timanställningar med ökad stress som följd, kommer inte in vare sig i sjukförsäkring eller a-kassa och kan inte låna till en bostad utan tvingas istället betala överhyror för andrahandslägenheter. För alla de som upplevt denna utveckling, som till stor del är en effekt av socialdemokratisk politik sedan 90-talet, blir bristerna i Löfvens hållning i jobbpolitiken uppenbara. En lagstadgad minimilön som skrivs upp i takt med medianlönen och införandet av basnivåer i a-kassa och sjukförsäkring så att man inte behöver söka hjälp av socialtjänsten skulle kunna vara sätt att åtgärda bristerna. De nödvändiga reformerna hindras av socialdemokratiska käpphästar kring fackens roll och Löfven framstår istället som defensiv, mest intresserad av att försvara ”sitt” system.

Välfärdsfrågorna var lite i skymundan i partiledardebatten men den fokuserade i alla fall på ett viktigt problem: krisen i personalförsörjningen. Sjuksköterskebristen diskuterades mest men liknande kriser finns ju för lärare, socialsekreterare och poliser. Här var Löfvens recept mer av det vanliga: att ge ut några miljarder från statskassan till de offentliga arbetsgivarna. Problemet är att samma ”reform” var standard under Perssons regeringar och det kunde lika lite då som nu motstå den underliggande ekonomiska problematiken som är en strukturell underfinansiering av den offentliga sektorn. Dels handlar det om det ohållbara att ha en lokal finansiering av sjukvård när omflyttningarna fördelar skattekraft och sjukvårdskostnader mycket ojämnt i landet, dels handlar det om en åtstramningsekonomisk hegemoni som Löfven ärvt från Perssons regeringar där man ständigt prioriterar avbetalningarna av statsskulden framför förstärkningar av välfärden.

Socialdemokraternas omsvängning i ekonomisk politik började redan under Palme, i valet 1982. Man satt med ett stort budgetunderskott efter 70-talets ekonomiska kris och en hög inflation och prioriterade dessa problem framför andra mål. Senare anammade finansminister Kjell-Olof Feldt en övertro på marknaden från den då rådande nationalekonomiska teorin och avreglerade finansmarknaden. Det gav upphov till en massiv expansion av privata lån som än idag skapar stora skevheter i svensk ekonomi. Var det förkärleken för idén om vad framtiden krävde som gjorde att man förfördes av nyliberalismen? Samma vurm för framtiden kan man se i kärnkraftsfrågan.

Det har funnits en kontinuitet i den här omsvängningen över Ingvar Carlsson, Göran Persson och nu Stefan Löfvens regeringstid där Magdalena Andersson har en stark position i den ekonomiska politiken. Löfvens bidrag som ledare är på andra områden: han började med att lyckas med att skapa sammanhållning i ett socialdemokratiskt parti som hade slitits sönder under Sahlin och Juholt, sedan manövrerade han ut allianspartierna efter valet 2014 och i förhandlingarna kring decemberöverenskommelsen och lyckades på köpet framstå som en landsfader inför väljarna. Mindre roligt för oss grönt sinnade är hans hänsynslösa behandling av Miljöpartiet under de första regeringsåren.

Resultatet av socialdemokratins omsvängning i den ekonomiska politiken blev för det första en ökad ekonomisk instabilitet som förstärker konservatismen i finanspolitiken, man måste alltid ”spara mer i ladorna” för att motverka de återkommande finanskriserna. Samtidigt har avregleringen av finansmarknaden eldat på den ökande ekonomiska ojämlikheten: aktieägande potentieras år efter år på ett sätt som slår direkt mot jämlikheten. Ytterligare en konsekvens av åtstramningarna är den usla arbetsmiljö och katastrofala löneutveckling som präglar välfärdens och rättsväsendets centrala arbetsplatser. Socialdemokratins oförmåga att ifrågasätta sina egna reformer och system som kommunaliseringen av skolan, de misskötta omorganiseringarna av polisen och de blödande landstingen lämnar dörren öppen för allianspartierna att framstå som nytänkande. Detta är ju en chimär eftersom de i än högre grad är fast i en marknadsekonomisk ideologi som borde vara passé efter finanskrisen 2008. Ändå framstår det i kontrast mot S som att de har några nya idéer.

Det behövs en bred progressiv kraft som tar vid där socialdemokratin fallerat. Med en egen ekonomisk politik och en ideologi som kan stå emot en enögd marknadslogik. Som kan inspireras av den nya vänstern som Thomas Pikettys analyser av kapitalutvecklingen och samtidigt av ekologismen som Tim Jacksons gröna ekonomimodell med en ny syn på tillväxt. Palmes insikt att ”politik är att vilja” behöver en ny rörelse som drivkraft.

Ett demokratiskt problem: riksdagsbeslutet om CETA

Thomas Svensson 2018-03-30

Riksdagsbeslutet om CETA ger mig anledning att reflektera över en företeelse i svensk parlametarisk demokrati som jag finner problematisk.

Med begreppet demokrati menar man olika saker. En övergripande betydelse är “folkmakt”, men i nutida diskussioner begränsar man ofta begreppet till att ungefär betyda “flerpartisystem”. Min egen tolkning av begreppet kommer från filosofen Karl Popper, som betonar kriterier som
1) beslutsfattares avsättbarhet,
2) yttrandefrihet och
3) öppenhet.

Avseende det första kriteriet, beslutsfattares avsättbarhet, är detta något som verkligen uppfylls av vårt parlametariska system, åtminstone för den “offentliga sfären”. Makthavare i stat, landsting och kommun väljs på begränsad tid och kan avsättas av en röstande allmänhet.

Det andra kriteriet, yttrandefriheten, är också väl uppfyllt i den offentliga sfären och internet har dessutom utvidgat yttrandefriheten till en stor allmänhet det senaste decenniet.

Här vill jag emellertid främst diskutera det tredje kriteriet, öppenhet, och gör det utifrån ett färskt exempel i vår riksdag. Där togs nämligen, under stor enighet, beslut om att förorda EU att anta CETA-avtalet mellan EU och Kanada 1). Miljöpartiet röstade för detta avtal (förutom fyra av deras ledamöter), trots att partiet “egentligen” är emot. Anledningen till att jag tror att man “egentligen” är emot det är att andra gröna partier i Europa är emot och att den svenske MP-representanten Max Andersson i EU-parlametet offentligt argumenterar starkt emot.

Jag antar alltså att att MP i denna fråga röstar emot sin egen övertygelse. Förmodligen är det så att man har förhandlat med socialdemokraterna och lovat att man röstar på detta sätt i denna fråga med motprestationen att socialdemokraterna röstar för någon MP-unik uppfattning i en annan fråga. Mitt problem är att jag, tillsammans med andra utanför den innersta kretsen, inte vet. Det demokratiska problemet här är att MP inte offentligt förklarar varför man tar denna ställning; varför tänker man en sak och gör en annan?

Det verkar faktiskt allmänt helt accepterat att partier kommer fram till kompromisser i hemliga förhandlingar med andra partier och inte ens efter överenskommelsen berättar om sina överväganden. De förklarar inte för medlemmar och väljare vilka alternativ som vägts mot varandra, vilka krav som ställts på motparten och hur överenskommelsen ser ut. Allt detta lämnas till spekulationer, där politiska “analytiker” breder ut sig i pressen och på sin höjd blir motsagda av andra “analytiker”. De ansvariga politikerna håller tyst.

Jag menar att detta avsteg från den demokratiska principen om öppenhet är en allvarlig brist i vår parlamentariska praxis. Det är ett uttryck för elitism, som förhindrar öppen dialog om väsentliga politiska tvisteämnen och skapar en välförtjänt misstro mot politiker.

Borde vi inte kunna ändra på denna praxis?

1) Detta förslag till avtal tar, enligt kritikerna, ett avgörande steg mot antidemokratisering, t.ex. genom att det ger enskilda företag rätt att driva processer mot demokratiskt fattade beslut. Om en nation t. ex. fattar beslut om att förbjuda försäljning av något ämne som man kommit fram till är giftigt, så har ett företag som säljer produkter med detta ämne möjlighet att begära skadestånd för förlorade förtjänster om lagen beslutas.