Samarbete mellan systemkritiska och progressiva krafter i svensk politik

Den övergripande skiljelinjen i svensk politik är den mellan partier som bygger sin politik på en tro på marknadsekonomins frihet å ena sidan och å andra sidan den som tror på betydelsen av demokratiska beslut för att skapa en annan social rättvisa, en utveckling av kultur och utbildningsväsende och en hållbar förbrukning av naturresurser och påverkan på ekosystemen. Slarvigt kallar man det ”de borgerliga” och ”de rödgröna”, det är egentligen konflikten mellan en nyliberal ekonomisk ideologi och en socialt och ekologiskt progressiv politik. De senaste åren har det uppkommit en ny splittring inom det nyliberala blocket kring främlingsfientlighet där C och L vänt sig emot KD:s och M:S anpassning till SD:s retorik och förslag. Vi får inte glömma att SD i och med uppvaktning från Svenskt Näringsliv och omsvängningen i vinst- och skattefrågorna blivit ekonomiskt nyliberalt från att förut ha varit ett enfrågeparti med invandringskritik som enda fråga. Dealen mellan SD och KD/M är ”ge oss stöd för vår nyliberala politik så går vi er till mötes vad gäller invandringskritiken”.

Inom det progressiva blocket har det länge varit en klyfta mellan systemkritiker å ena sidan och en mittenpolitisk inriktning å andra sidan. Systemkritikerna vill förändra det marknadsekonomiska systemets tillväxtjakt, till exempel med minskad arbetstid, delning av företagens vinster och förbud mot miljöskadlig verksamhet även om näringslivet gör motstånd. Mitteninriktade politiker anpassar sig till den internationellt sett rådande nyliberala ekonomiska politiken där budgetunderskott är det högsta onda och där lägre skattekvot och en riksbank utan demokratiskt inflytande tas för given. Längre var det socialdemokraternas ”kanslihushöger” som stöd för mitteninriktningen men MP har under Gustav Fridolin, Isabella Lövin och nu Per Bolund tagit ett till synes permanent steg till det lägret. Effekten av att mitteninriktningen är grund för regeringsbildningen är att så kallade ”värdefrågor” som till exempel hårdare kriminalpolitik blir centrum i den politiska debatten; skiljelinjerna i den ekonomiska politiken är så pass små och handlar om skattenivåer på marginalen och bidrag till kommunerna och den ekologiska omställningen som inte är helt oväsentliga men långt ifrån avgörande för att vända utvecklingen. Att S och MP gjorde upp med C och L är med den bakgrunden en logisk fortsättning av en linje i svensk politik som började med utnämningen av Kjell-Olof Feldt till finansminister 1983 snarare än något genuint nytt. Vad som är nytt är att MP övergivit sin systemkritik och blivit ett ekomodernistiskt parti som söker små förändringar inom ramen för en socialdemokratisk mittenpolitik och försöker sälja in det som segrar. Peter Eriksson framstår alltmer som den centrala figuren i skiftet i partiet och kan dela äran med Kjell-Olof Feldt i omdaningen av det progressiva fältet.

Inom det systemkritiska området har det också skett förändringar. Vänsterpartiets stegvisa och inte alltid glasklara frigörelse från det kommunistiska arvet har varit viktigt för möjligheten att vara ett trovärdigt progressivt alternativ. En flerstegsraket där Gudrun Schyman först och sedan Jonas Sjöstedt gjorde sina insatser med ett mindre lyckat mellanspel med Lars Ohly. Schyman tog sedan steget och skapade Feministiskt Initiativ som har ett modernt systemkritiskt partiprogram. Partiet har dock haft svårt att nå ut till väljarna med ett alltför akademiskt språkbruk, till exempel för genomsnittsväljaren svårbegripliga förslag som mansskatt (sedermera övergivet) och avvisande av allt användande av begreppet ”hedersvåld” som ”rasifierande” och distraktioner från den feministiska kritiken av könsmaktsordningen.

Partiet Vändpunkt är en ny politisk kraft som vi startade för att ge väljarna ett politiskt alternativ som knyter ihop de grundläggande reformer av ekonomiska systemet som krävs för att den ekologiska omställningen verkligen ska bli av med radikala ambitioner och förslag inom sociala jämlikhetspolitiken. Inom det sociala området skiljer vi ut oss genom att främst lyfta fram kooperativa lösningar. Hittills har media trängt in PV i ”utbrytarparti”-hörnet, vilket är passande för att neutralisera ett nytt parti. Det är vår förhoppning att ett tydligt och skarpt systemkritiskt fokus på ett bättre sätt än Fi kan oss chansen att slå igenom över tid i svensk politik. En del av nyckeln är ett vardagligt tilltal där plånboksfrågor och klyftor mellan stad och land, och rik och fattig, står i centrum.

Hur ser då strategin ut för att förändra svensk politik i grunden från ett systemkritiskt perspektiv? På kort sikt måste de systemkritiska partierna V, PV och Fi gör vad man kan för att förhindra att de borgerliga och SD tar över makten. Det betyder att man får ta V:s position i regeringsfråga, att se en socialdemokratisk statsminister som det minst dåliga, samtidigt som man driver en aktiv oppositionspolitik när det gäller budgetfrågor och lagförslag. Det kan förstås innebära att man i vissa lägen kan hota med att rösta emot en S-ledd regerings budget men det krävs då förutsättningar att göra ett framgångsrikt val om det leder till en regeringskris. Vilket V inte varit i närheten av det senaste året.

På grund av den politiska situationen måste man också ha en genomtänkt strategi för ”the long game”. Målet är att de systemkritiska partierna ska bli den största kraften på den progressiva sidan av politiken. Först då kan man få de styrande skikten i S och MP på defensiven och få igenom en verkligt systemförändrande politik. Ska de systemkritiska partierna gå till val med en valteknisk samverkan? Om chansen finns att bli större än S är den lösningen rätt väg för att få statsministerposten. Innan dess kan man gå till val som distinkta partier som samarbetar särskilt i den ekonomiska politiken. Mer näraliggande än ett sådant kanske optimistiskt scenario för framtiden är om man ska samverka för att kunna ta plats i riksdagen och komma över 4 %-spärren. Fi uttryckte sådana ambitioner upprepade gånger det senaste året efter att ha tidigare avvisat dessa i övertygelse att man skulle kunna komma in i riksdagen av egen kraft. I riksdagsvalet 2014 hade en valteknisk samverkan varit viktig för att inte förlora de ca 3 % av väljarnas röster som lades på Fi. I dagsläget är det mer osäkert vad syftet skulle vara då Fi är så försvagade nationellt. Möjligen i de storstäder där Fi är starka att man kan ha ett tätare samarbete än idag inom kommunal- och regionalpolitiken.

Vad gäller Partiet Vändpunkt är frågan förmodligen för tidigt ställd. Partiet behöver forma en tydlig politisk plattform och börja nå ut till väljarna innan samarbete med andra partier och grupper kan bli en relevant fråga. Inför valet 2022 kan frågan väckas igen. Medlemmarna i partierna måste få vara fullt delaktiga i processen, som behöver starta i god tid. Fördelar och nackdelar med olika samarbeten behöver diskuteras och övervägas inom de olika partierna för att ge frågan den tid den förtjänar.

//Joakim Löf, ledamot i interimsstyrelsen för Partiet Vändpunkt.

Miljöpartiets väg i backspegeln


Bilden på Michael Moon och hans dotter som går i Barsebäcksmarschen (troligen från 1978)

Michael Moon 18-09-27

Partier, precis som människor, gör fel ibland och då är det bra om man kan lära sig något av dessa felsteg. För att kunna göra detta måste man acceptera att ens fel verkligen är ens egna och inte beror på andra, vare sig på människor eller partier. Som en av de glada 400 som var med och bildade miljöpartiet har jag samlat på mig en hel del erfarenheter, vissa positiva och andra mindre positiva. Här vill jag dela med mig av några av de mindre positiva, som jag delar upp i fyra huvudproblem. Samtliga har legat och gnagt alltsedan september 1981.

Problemområde 1. Storleken ger styrka
Detta var det första som dök upp då det hängde ihop med att partiet har en del av sina rötter i den utomparlamentariska rörelsen. Många av oss kände oss som aktivister; och det var vi stolta för! Men eftersom vi hade så varierande specialintressen kröp det in en svaghet, nämligen att man inte hade tid och lust att gräva ned sig i våra olikheter, utan att den allt överskuggande uppgiften var att nå resultat, t ex att stoppa en miljövidrig exploatering, kärnkraftsutbyggnad eller vad det kunde vara. Det gällde att få ihop så många människor som möjligt i sina manifestationer och diversitet i synsätt sågs snarast som en styrka. Speciellt gröna partier, inklusive det svenska, övertog detta bristande intresse för teorier. ”Finns det hjärterum, så finns det stjärterum!” var en devis man kanske inte hörde i partiet men väl den mer tillspetsade “Mångfald inte enfald”. Andemeningen är ju den samma: teoretiska problem är oviktiga och kan lämnas därhän för att i bästa fall lösa sig själva. Ett resultat av denna nonchalans har varit att partiet lät den påbörjade interna debatten försvinna helt och hållet. För närvarande har denna funktion övertagits av enskilda medlemmar och sympatisörer, som förtjänstfullt administrerar debattforumet Grön Omstart (GO).

Problemområde 2. Överbetoning av den nationella nivån i partiets arbete
När ett nytt parti bildas kan det ”naturliga” tillvägagångssättet tyckas vara att först bygga upp ett nätverk av lokala och regionala grupper som sedan går samman och bildar det nationella partiet. Med några undantag fungerade det inte så med miljöpartiet. Snarare var det så att rikspartiet bildades först och att detta sedan skaffade det sig kontaktpersoner på läns- och kommunnivån för att där starta ny lokala partier. Dessutom fick några få ”starka” kommuner under en kortare tid hjälpa sina mindre grannkommuner att komma igång. Detta arbetssätt var inte fel i sig men man vande sig vid att initiativen kom uppifrån; partiet var ett centralistiskt projekt. Detta faktum blev extra tydligt efter riksdagsinträdet 1988 då partiets olika nationella organ, utskott m m, samlades i Stockholm. I och med denna koncentration till Stockholms innerstad fick partiet en struktur som blev en kopia av de andra partierna, förutom att det fortfarande saknandes en sammanhållen partistyrelse. En sådan bildades dock fyra år senare vid kongressen 1992. Därefter fanns alla förutsättningar för den hierarkiska maktutövningen, som vi har sett prov på sedan dess.

Det kan te sig paradoxalt att det första problemområdet handlade om svagheter som hade sin grund i den utomparlamentariska bakgrunden medan detta andra område handlar om partiets framväxande centralistiska tendenser. Men det är inte så konstigt om man betänker att även den utomparlamentariska miljörörelsen genomgick sina egna centralistiska strävanden alltsedan det tidiga 70-talet. Då bildades paraplyorganisationer som Miljögruppernas riksförbund, MIGRI (1971), Jordens Vänner (1971) och Miljöförbundet (1976). De två sistnämnda slogs ihop 1992. En annan omständighet värd att hålla i minnet är att många av dem som var med och bildade det nya partiet hade ingen som helst koppling till alternativrörelsen.

Problemområde 3. Den interna demokratin urholkas över tid
Under partiets första tid var man mycket upptagen med att förhindra maktkoncentration och maktmissbruk inom partiet. Därför införde man rotationsprincipen (högst tre mandatperioder på en och samma stol), förbud mot mångsyssleri (ingen ska sitta på många stolar, eller på olika nivåer, samtidigt) och könskvotering (minst 40% av det underrepresenterade könet).
Med detta nöjde sig partiet och brydde sig inte om att utvärdera dessa förebyggande åtgärder för att se efter hur väl de fungerade i verkligheten. Det visade sig senare att detta skyddsnät hade flera stora hål i sig. EU-nivå kom till och mandatperiodernas längd utökades från tre till fyra år. Men det största hålet gällde möjligheten att gå från förtroendeuppdrag till arvoderade tjänstemannapositioner eller tvärtom. Idag är det uppenbart att partiet har har fått ett eget elitskikt av politikerproffs precis som de andra partierna.

Problemområde 4. Grön instrumentalism. Medel blir mål och visa versa
Människor kommer samman och bildar ett parti för att de vill påverka sin omgivning, naturligtvis till det bättre. Ett grönt parti bildas i första hand för att få till stånd ett samhälle som lever i samklang med sin miljö, med naturen. Detta är en högst lovvärd målsättning och kan sägas vara ”meningen med partiprojektet”. Men när väl detta projekt har satts igång och har fått en materiell organisation, kommer det hos denna struktur att uppstå en inneboende tendens att värna om sin egen existens. I systemteori talar man om att system uppvisar en tröghet, som konserverar sin identitet. Regelmässigt ser man att en organisation, i det här fallet partiet, tenderar att övergå från att har varit ett medel till att vara ett mål, ett självändamål. När en företeelse övergår från att vara ett medel till att bli ett mål, är detta ett exempel på ”instrumentalitet”.

Även det mest samhällskritiska parti kan inte ta avstånd från det föränderliga samhället omkring sig. Med det av människan skapade samhället kan man, måste man, vara beredd att förhandla och kompromissa. Men med Moder Jord går det inte att kompromissa. Detta har de gröna insett från Dag Ett vilket är en av det gröna partiets viktigaste förtjänster.

Michael Moon, humanekolog med inriktning på grön ideologi

Intervju om boken “Behovet av en ny progressiv kraft”

Curapodden #4 – Intervju med Lena Stark partiledare för Basinkomstpartiet

Curapodden: Michael Wernstedt – partiledare för partiet Initiativet intervjuas