Är det verkligen en ideologi vi vill ha?

Gröna veteraner som Michael Moon, Birger Schlaug och Per Gahrton betonar ofta vikten av att ett parti ska stå på en fast ideologisk grund. Och ett par av dem har visat en viss oro för att det nya Partiet Vändpunkt hade för lite av den varan vid sitt bildande.

I ett inlägg här på Cura i juni förra året skisserade jag några idéer för en ny grön-röd rörelse och hamnade då i tvivel om ideologins nödvändighet. Flera kommentatorer protesterade och jag vill här utveckla mina tankar något.

Den israeliske historikern Yuval Noah Harari identifierar tre stora hot mot vår civilisation:

  • klimatförändringarna,
  • atombombskrig och
  • artificiell intelligens.

Han förvånas, liksom jag, över att den politiska debatten behandlar dessa hot så lite, istället är det frågor som brexit, mottagande och integration av flyktingar, säkerhet mot tänkbara terrorister eller odling av gammal rysskräck som dominerar debatter och politiska uttalanden.

Jag tror Harari har rätt och att vi verkligen borde fokusera på att reda ut orsakerna till uppkomsten av de hot han pekar på. För att hitta medel att eliminera, eller åtminstone dämpa dem.

De tre hoten hänger förstås samman, men är de resultaten av att människan tillämpat en viss ideologi? Eller är de resultat av någon sammansvärjning, av någon elak gud eller av giriga kapitalister? Jag tror inte det, jag skulle snarare betrakta dem som oförutsägbara resultat av en evolutionär process som pågått i några hundra år.

  • Klimatförändringarna beror, vet vi numera, på förbränningen av fossila bränslen. Något som ingen kunde ana när kolbrytningen satte fart på ångmaskinen och indusrialiseringen för knappt trehundra år sedan. Visst betydde kapitalismens framväxt att hela utvecklingen accelererade okontrollerat, men ingen visste vad det skulle leda till, andra drivkrafter än omsorg om planeten dominerade.
  • Atombombens förverkligande berodde kanske specifikt på krigshetsen under andra världskriget, men förutsättningarna för den gavs av den fantastiska utvecklingen av naturvetenskapen under de senaste, säg, fem århundradena. Och den hade inte heller kunnat utvecklas utan den enorma ekonomiska och tekniska tillväxt som fossila bränslen och kapitalism åstadkommit.
  • Den artificiella intellegensen är det oförutsägbara resultatet av en evig strävan hos människor att förenkla, rationalisera och snabba på beräkningsmetoder. Men precis som för atombomben, så hade den inte kommit långt utan den svindlande tillväxten och de kapitalistiska drivkrafterna. Och vem hade kunnat ana för bara några decennier sedan att ett företag som Google skulle ha full koll på våra vardagliga handlingar?

Evolutionen som burit fram handlingar som skapat denna hotbild har inte styrts av någon ideologi. Oavsett vilken ideologi som dominerat den politiska makten, liberalism, konservatism eller socialism så har kol och olja förbränts i svindlande fart, atombomber producerats och ansträngningar gjorts för att ersätta människor med datorer.

Utvecklingen som skapat de tre hoten har inte drivits av teorier, övergripande värderingar eller ideologier. Den har drivits blint av människors och beslutsfattares närliggande värderingar, intressen och problem. I de fall de har påverkats av ideologier, så har det varit omedvetet. De kan på sin höjd sägas vara biprodukter av ideologiskt drivna handlingar såsom klasstrider, konkurrens och nationalism.

Vi har nu hamnat i ett stadium då vi börjar inse farorna och det är dags att också inse att de inte försvinner av sig självt, genom ”business as usual”. Knappast heller genom uppfostran med en förändrad övergripande moral, en ny teori eller ideologi.

Vi bör inte eftersträva revolution, utan styrd evolution. Vi behöver hitta organisationsformer och incitament som får människor att ta beslut i vardagen som leder i en annan riktning än den som dominerat de senaste århundradena. Den kapitalistiska grundläggande drivkraften ”största möjliga vinst till den enskilde entreprenören” måste på något sätt ersättas med en annan. Men jag tror inte man kan tänka ut den, den måste liksom sin föregångare växa fram evolutionärt. Genom att vi människor puffar på rätt ställen och i rätt riktning.

Jag tror att detta bör lösas med en ”social ingenjörskonst steg för steg” i linje med filosofen Karl Poppers, nu något halvt århundrade gamla, idé om politik. Det handlar då om att identifera samhälleliga problem, analysera deras orsaker och prova åtgärder för att reducera dem.

När det handlar om de tre stora hoten klimat, atombomb och AI så är de av den arten att de inte är kopplade till klass, kön, nationalitet eller någon annan människouppdelning, hoten är påtagliga för varje människa utan undantag. Detta bör därför vara problem vars lösning alla människor skulle kunna inbegripas i, utan hänsuyn till deras övergripande värderingar, ideologiska rötter eller grupptillhörighet.

Men för att få med alla, måste fokuset på de stora hoten kompletteras med ett fokus på ojämlikheten. Människors kreativitet kan inte utvecklas under känslor av orättvisa.

Jag tror att Partiet Vändpunkt skulle kunna bli ett svenskt nav i detta arbete. En ny kraft, som fokuserar på lösningen av vår tids överskuggande problem och som med hjälp av en omfattande demokratisering på samhällets alla nivåer kan få med människor av alla de slag i jakten på lösningar. Ideologiska käpphästar får inte bli till hinder att ena människor i problemlösningen.

Programmet, problemlösningsriktningen,

  • kan identifieras som grönt i det avseendet att lösningen på klimatproblematiken måste innebära en anpassning till naturen.
  • kan identifieras som rött i det avseendet att den enda möjligheten att inbegripa en stor mängd människor i det demokratiska arbetet kräver en ökad jämlikhet.
  • kan identifieras som liberalt i det avseendet att varje enskild människa ses som en unik resurs i idé-fabriken, istället för artificiell intelligens, gäller det att organisera en kollektiv intelligens.

Även om vi behöver sikta på att få 60 % av människorna med oss för att få till stånd en vändning så behöver partiet inte ha sympatier från 60 % av väljarna. Det kan ödmjukt lyssna till andra partier och organisationer, ta deras förslag på allvar, vara villiga att hjälpa till att pröva dem och vara kreativt kritiska till såväl deras som de egna förslagen.

Istället för en värderingsbestämd teori tänker jag alltså att några övergripande problem bör identifieras av Partiet Vändpunkt och att dessa problem ska angripas med ett demokratiskt problemlösningsperspektiv.

Om detta kan kallas ideologi så må det vara hänt, men behövs det verkligen mer än så?

36 thoughts on “Är det verkligen en ideologi vi vill ha?

  1. Onekligen en tilltalande tanke men…
    Det där evolutionstänkandet verkar lite hasardartat utan riktningsangivare. Riskerar man inte att evolutionen tar en annan riktning än den du hoppas på? Jag är kanske onödigt negativ men “mänskligheten” har väl hittills inte visat prov på att göra de klokaste val. Känns lite tryggare med ideologi även om inte heller den varianten lyckats särskilt väl. Det du förespråkar blir för mig en sorts “överideologi”, förnuftigare än vad vi hittills sett prov på. Sympatiskt men tveksamt …

    1. Jag tänker mig att riktningen bestäms som den som är mest trolig att lösa problem. Det kan bli fel, förstås, och man är sällan överens om vad som är den troligaste riktningen. Just därför bör man använda den försiktiga vetenskapliga metod som Popper förespråkar, social ingenjörskonst steg för steg. Dvs. man får prova på ett så systematiskt sätt som möjligt i begränsad omfattning. Och om ett av de oeniga förslagen misslyckas så får man prova ett annat.

      I den ideologiska metoden har man ofta en typ av teori som bestämmer riktningen och förslagens utformning. Om de misslyckas har man svårt för att erkänna det och prova något annat, eftersom det i så fall riskerar att kullkasta den “rätta” läran. I stället hittar man någon ursäkt för misslyckandet och provar igen och igen och igen. Att prova motståndarideologins förslag är uteslutet.

      1. Jo, jag är övertygad om att den “vetenskapliga metod” som du förespråkar vore det bästa sättet att ta sig an problemen, problemet ligger snarare i att “man får prova på ett så systematiskt sätt som möjligt”. Jag är tveksam till om “man” verkligen gör detta. Det förefaller som att du har en föreställning om att bara man blir “avideologiserad” så tar förnuftet över. Men givetvis önskar jag att det kunde fungera så som du beskriver.

  2. Det var för mig en ny betraktelse som inte bara kan avfärdas utan diskussion.
    Är det kanske så: Att vi är övertygade om att får vi bara stöd för vår egen ideologi så är det bara en transportsträcka fram till idealsamhället?

    Nej en ideologi och stöd för den betyder inte att vi är ”räddade”. Men ideologin har väl en tydlig roll som en enande kraft. Samtidigt kan ideologin bli så oförsonlig att goda krafter isoleras utan möjlighet till en bredare och mer pragmatisk idéutveckling. Är inte dagens PK-reaktioner på att anförda varje diskussion som finns med i någon annans ideologi ett tecken på att ideologi också begränsar idéutveckling både till den egna snäva gruppen och den egna ideologins ramar?

    Många större politiska idéer kräver dock en utvecklad grundsyn för att vara realistiska – vilket en ideologi faktiskt är. Dvs det måste finnas konsensus om en rad tankar för att gå vidare.
    Tron på ideologins förträfflighet kan vara så överdriven att man missar de förändringar – även på sikt negativa – som pågår och kommer att pågå vilket var artikels andemening kanske.

    1. Ja, ideologin kan vara en enande kraft. Men eftersom den inte kan visas vara “sann” med några rationella argument, utan bygger på mer eller mindre känslomässiga värderingar så blir den också en splittrande kraft. Och vi har inte råd med splittring med de hot som står för dörren, menar jag.

  3. Kul att läsa dina tankar!

    Håller dock inte med om att ovan tre nämnda problem skulle vara sprungna utan ideologisk grund. Tänker att de har en stark ideologisk tyngd bakom sig som handlar om människosyn och världssyn. Där de från början i väst handlat om frågor som; vad är sanning? hur är allt uppbyggt? I kontrast till frågor som varit centrala i öst; hur kan vi finna mening? hur kan vi minska lidande? Och vi ser fortfarande konsekvensen av de frågorna idag.

    Tillsammans med profit, makt, effektivitet och bekvämlighet. Har vi de centrala aspekterna på de tre problemen. Utan synen på makt och herravälde över den andra blir kärnvapen ointressanta. Utan tanken om effektivitet och bekvämlighet blir AI inte intressant. Klimatutsläppen som ju främst skett de senaste 50-100 åren är just effektivitet och profit centrala.

    Och den vidare effektiviteten och teknikutvecklingen fortsätter att hungra efter mer och mer resurser. Samt är en central del i att som nation fortsatt ha makt.

    Tänker vidare att de vi gjort och gör är att separera oss själva från den livsmiljö vi själva är en del av. Och de är de vi ser konsekvenserna av idag.

    Dom rådande omständigheterna gör att vi åter har hamnat vid de grundläggande frågeställningarna.
    Vad är en människa? Vad är mening?

    Att se att dessa problem kommer från en idélära/människosyn/världssyn tror jag är viktigt.

    Tror för egen del att vi behöver en revolution mer än något. Men inte en som störtar makten eller tar till vapen. Utan den revolutionära/evolutionära kraft vi alla är och kan vara. Och inte för att skapa Ett samhälle och En ideologi. Utan en värld där vi kan leva fritt i och tillsammans med varandra och naturen.

    I allt från Friday for future rörelsen och bildandet av ett nytt parti säger man “de vi håller på med nu funkar inte”. Och de är om inte något en god början!

    1. För att förtydliga. Eftersom de tre ovan problemen inte skulle existerat utan teknik är ju ändå tekniken central i denna fråga. Så menar jag att den västerländska vetenskapen och tekniska utvecklingen inte är en neutral nyfikenhet och strävan efter ett bättre liv. Utan en väldigt specifik strävan och tanke om utveckling och vad den utvecklingen består i. Den mänskliga nyfikenheten och strävan skulle kunna sökas på helt andra sätt och få helt andra konsekvenser.

      1. Du skriver “att vi åter har hamnat vid de grundläggande frågeställningarna. Vad är en människa? Vad är mening?” Min tanke är att sådana frågeställningar egentligen inte har med den evolutionära utvecklingen att göra. Det är andra frågeställningar som styrt de omedelbara handlingarna såsom hur överlever jag morgondagen, hur tryggar jag min och mina barns framtid, hur klarar jag nästa missväxt, hur skyddar jag min andel osv. Och det är sådana omedelbara handlingar som sakta men säkert har byggt upp kapitalism och maktstrukturer. Ideologi har inte spelat någon väsentlig roll.

        Därför, tänker jag, kan man inte heller ändra på strukturerna med hjälp av en “ny” ideologi. Ändringen kan bara ske på samma sätt, genom en evolution, med små steg. Men vi kan ge dem en ny riktning genom att analysera de felaktiga vägar som de tagit i historien.

  4. Kopierat från mitt svar i Partiet Vändpunkts samtalsforum på Facebook:
    ” Problemformuleringen kan ju många dela, men de kan ändå vara oense om vägen till lösningen. Där kommer ideologi in i bilden.

    Vi vill alla ha en planet som går att leva på, vi är många från olika ideologier som inser det. Men om du frågar en klassiskt liberal så blir svaret att den fria kapitalistiska marknaden kommer att lösa klimatfrågan nu när vi konsumenter är medvetna om den, alternativt att det är varje individs ansvar och var och en är fri att göra som hen vill. Frågar du en konservativ så kommer vi förmodligen att få veta att det är inget vi kan göra något åt i brådrasket, låt eliten sköta detta så ska ni se att allt blir bra. Nu straffas vi för gamla synder, att skomakaren inte blev vid sin läst,,, och så givetvis att vanligt folk, speciell ungdomar under 50, inte skall hålla på med trams som demonstrationer och störa ordningen. En socialdemokrats svar skulle nog vara att att löser sig bara S får regera, helst med nyliberaler. Den kommunistiska lösningen skulle nog påminna om den liberala med skillnaden att vi byter ut den kapitalistiska marknaden mot staten och att var och inte är fri att göra som hen vill.

    Ovanstående är förstås överdrivet raljerande generaliseringar som inte behandlar alla ideologier, men jag tror absolut att Partiet Vändpunkt måste ha en grundläggande värdering på vilken vi bygger politiken. En ideologi som säger vilken väg vi vill ta för att lösa klimatkrisen. Hur vi vill öka jämlikheten, varför vi värnar landsbygden och så vidare”

    1. Men kanske kan man avväpna ideologierna om man bryter ned dem till varje konkret problem som behöver lösas. Att släppa loss entreprenörerna kan ofta vara en framgångsrik väg, som liberalerna hävdar, det har ju fungerat förträffligt för att ge oss vår nuvarnade materiella levnadsstandard. Men fungerar det för att klara naturresurserna? Och för att åstadkomma jämlikhet? Man kan i konkreta frågor hitta lösningar som ibland är “liberala”, ibland “socialistiska”, ibland “konservativa” och ibland “gröna”. Låt oss prova i varje konkret fall. Det är ju resultatet som räknas.

      Problemformuleringarna varierar förstås ofta beroende på t.ex. klasstillhörighet eller landsbygds/stadsboende, men det får man försöka hantera. I de viktiga frågorna i vår tid, t.ex. de tre hoten jag skriver om, så är problemformuleringarna gemensamma och det gäller att komma överens om de bästa vägarna att förhindra dem.

      1. Det är väl ingen ideologi som är emot entreprenörskap egentligen, det som skiljer ideologierna när det kommer till företagande är väl snarare vem/vilka som skall skörda frukterna av det som produceras. Skall det gå till resursägande adel, den som äger produktionsmedlen, till dem som producerar varan eller kanske till staten?
        Sen har du förstås rätt i att olika samhällsgrupper ser olika problem och lösningar, men där har vi inte heller några homogena grupper, Du hittar alla klasser såväl i stad som på landet. Klass är inte bara inkomst. Såväl stad som land är båda breda spektra med vitt skilda levnadsförhållanden och förutsättningar.
        Ideologi handlar i grunden om värderingar. För eller emot jämlikhet. Eliten kontra “folket”. Hur ser vi på samhället, en biologisk kropp, en grupp individer som interagerar med varandra och samhället i stort, eller finns det kanske inget sådant som ett samhälle utan bara fria individer?
        Raden av frågeställningar kan göras hur lång som helst.
        Jag tror att ett parti som ibland är liberalt, ibland konservativt och ibland socialistiskt kommer att hamna i många självmotsägelser. Det är till exempel svårt att vara för en helt fri och oreglerad marknad samtidigt som en vill föra en aktiv reglerande klimatpolitik. Antingen så tror du att den osynliga handen kommer att reglera marknaden till klimatets bästa eftersom vi konsumenter gör kloka val. Eller så tror du att marknaden måste regleras eftersom kortsiktiga vinstintressen inte tar hänsyn till klimatet.
        Med det sagt så anser jag inte att en dogmatiskt skall följa några filosofiska tankar med flera hundra år på nacken. Jag menar inte heller att en måste låsa sig till ett block eller med ryggmärgen reagera negativt på något som kommer från “fel” ideologiska grund. Ett bra förslag är ett bra förslag vem det än kommer från, och bra förslag skall premieras.

  5. Du har fångat några mycket väsentliga frågor i Din text! Men den är ju inte fri från ideologi. Visst är strävan efter jämlikhet en ideologi. Visst är strävan efter en hållbar värld en ideologi. Och kanske är denna kombination tillräcklig för en framgångsrik strävan mot en bättre värld.

    1. Ja, om man definierar ideologi på det sättet, så må det vara hänt. Men då finns väl också förutsättningar att får 60 % med på båten?

  6. Många intressanta tankar, Thomas!

    Jag har varit en hängiven förespråkare till att det är viktigt att ha en ideologi, men jag blir mer och mer tveksam. En riktning, ja, men en ideologi riskerar alltid att sakna förmågan att anpassa sig till en föränderlig verklighet. Framför allt hamnar man snabbt i krig mellan olika grupperingar om vilken fraktion som är “mest” ideologisk.

    Jag kan också tycka att punkt 3 i din artikel kolliderar med punkt 1 och 2: de individuella behoven kontra kollektivets behov.

    Hur tänker du (och ni andra) att det ska gå till rent praktiskt att höja den kollektiva medvetandenivån? Hur kan vi lyfta oss själva i håret utan att moralisera?

    För tänk om våra samhällen, med sina brister och sina förtjänster, är en spegling av den mänskliga förmågan?

    Tänk om vi inte är bättre än så här?!

    1. Jag tänker att vår teknologiska värld har, av oss människor, getts en så stor komplexitet att ingen enskild människa kan kontrollera ens en liten del av den. Än mindre helheten. Därför tor jag att vi måste inse att inga övergripande beslut ska få tas av enskilda människor, vi är helt enkelt inte kapabla till det. Systemet med stora multinationella företag utan demokratisk kontroll är därför livsfarligt, liksom enskilda mångmiljardärer och politiska makthavare som amerikanske presidenten och ordföranden i Kinas kommunistiska parti.

      Vi bör ta tillvara varje individs unika kompetens, men förena dem med hjälp av demokratiska institutioner (som inte är uppfunna än) till ett kollektivt medvetande som möjligen kan ha en chans att hålla det tekniska systemet i schack.

  7. Jag skulle nog vilja se mål. Tycker nog att ett parti ändå ska ska peka ut en färdriktning, en vision, mål. Sen är jag väldigt skeptisk till begreppet ideologi. Söker man på definitioner av begreppet så kan man hamna på Wikipedia: “Ideologier är idéer om hur ett samhälle skall organiseras och styras (eller inte styras), hur dess institutioner skall vara utformade, och hur människor skall samarbeta med varandra i vardagen.”
    Börjar man då undra över begreppet samhälle; “Ett samhälle är en grupp av människor…..” – så allt handlar om oss själva. Och det är väl liksom “grundideologin” att vi sitter högst på pyramiden. Denna världsbild som drivits fram under århundraden handlar ju främst om makt. Makt som konkretiserar sig i kapitalismen. Makt är en drivkraft som behöver debatteras och det förvånar mig mycket att det inte görs utifrån olika perspektiv både i stort och smått. Makt över mark och livsutrymmen, kan ju vara ett näraliggande perspektiv med dagens utmaningar…. Hur som helst så är det väl vår plats i den konstruerade pyramiden som är den grundläggande “ideologin” som vi bör ifrågasätta på djupet. Det menar jag är det verkliga hotet.
    Annars är jag glad för att få ha tagit del av dina tankar. Det gav mig funderingar….. 🙂

    1. Jag tycker nog att jag pekar ut en färdriktning, en vision, ett mål, nämligen att lösa de tre övergripande problem som jag pekar ut. Och för att klara klimathotet så är det uppenbart att vi måste kliva ner från pyramiden och respektera naturen. Men är det en ideologisk vändning? Är det inte en pragmatisk vändning orsakad av att vi upptäckt att vi gått för långt?

  8. Är med dig där. Jag är pragmatisk när det kommer till politik. Jag ser helst att den bygger på en tydlig vision och vissa gemensamma värderingar men låt människor med olika ideologier ingå om vision och värderingar är liknande. Och därmed är vi inte längre på den förlegade höger-vänsterskalan. Det finns flera vägar för att nå visionerna och flera är rätt. Vi har inte tid med annat nu.

  9. Jag tror att det är viktigt, ja rent av nödvändigt, att ha en ideologi. Det ger trygghet och det underlättar att fatta beslut när det dyker upp nya frågor att ta ställning till.
    Den gröna ideologin bör var tydligt skild från de gamla. En viktig del i den gröna ideologin tycker jag ska vara, att människan är en del av naturen, att vi inte står över naturen. Detta är tankar som de flesta naturfolk har haft och till viss del fortfarande har.
    I och med kristendomen kom tanken att människan står över naturen. Den iden lever fortfarande kvar även när de flesta inte längre är kristna. Den leder till att människan anser sig ha rätt att döda djur och utnyttja naturen precis som vi vill. Den leder till den ödeläggelse av planeten som vi ser idag. Om vi verkligen skulle leva efter idén att djur och växter har samma rättigheter som vi, så skulle vi få ett mycket annorlunda samhälle. Ett bättre samhälle, tror jag.
    Vi bör också ta över naturfolkens sätt att leva genom att ta hand om varandra och dela på resurserna.

    1. Jämförelsen med naturfolken känns för mig mest romantisk. Det är knappast möjligt att försörja sju och en halv miljder människor på det sätt som naturfolken levde. Man kan tycka att något har gjorts fel för några hundra år sedan när accelerationen startade, men nu står vi här med sju och en halv miljarder människor att försörja. Och var och en inser att det i fortsättningen måste ske på ett hållbart sätt. Läget är akut och det är ett läge som aldrig tidigare uppträtt i historien.

      För att få till stånd den nödvändiga omställningen menar jag att vi snabbt måste få 60 % av människorna med på tåget. Det skulle kunna vara möjligt genom att använda förnuftiga argument grundade på vetenskapliga landvinningar som tål att stötas och blötas i rationella diskussioner. Men jag tror inte det är möjligt att få med 60 % av männskorna på en ideologi som grundar sig på känslor som att “människor, djur och växter har samma rättigheter”.

  10. “Ideologi” slår mig som allt mer förlegat. Jag ser inte politik som något som ska ha en “värdegrund”. Jag skiter fullkomligt i (ursäkta språket, men jag har tröttnat på att uttrycka mig vackert) om den person som ser till att vi slutar använda fossila bränslen gör det av en kommunistisk eller kapitalistisk anledning. Det viktiga är att problemet löses, och att inte ett större problem uppstår i dess svall.

    Ideologier slår mig som religioner: Man fastnar i en, och föreställer sig sen att det är Lösningen På Allt, och att Alla Lösningar Måste Vara Koherenta Med Ideologin. Och så står två lag som egentligen vill lösa samma problem, och käbblar om det, för att den andra sidans lösning inte sker av rätt ANLEDNING. Det finns inget löjligare, inget fånigare, och inget mer kontraproduktivt. Eller ännu värre, man försöker lösa icke-problem för att det som finns inte stämmer med ideologin.

    En “ideologi” kan givetvis uniera, precis som en nation, ett fotbollslag eller en religion kan. Men den förenklar också på ett oroväckande sätt, och förslappar tanken från att handla om varje enskild fråga, till att bara omfamna något abstrakt koncept. Ideologin har helst inget i politiken att göra. En politiker ska inte drivas av en ideologi – hen ska drivas av en vilja att lösa verkliga problem.

    Som Läderlappens flickvän så elokvent uttryckte det: “It’s not what we feel deep inside that matters. It’s what we DO, that define us.” Det kan eventuellt vara tveksamt för en invidid, men för ett politiskt parti är det mycket sant. Det handlar inte om vilken ideologi man har, utan _vilka problem man identifierar, och avser att lösa_.

  11. Jag tror faktiskt inte vi klarar oss utan ideologi, Thomas. Mest för att det faktiskt är ganska omöjligt att tänka sig ett politiskt parti utan ideologi. Människor drivs trots allt av olika uppsättningar tankar om hur världen ser ut och sina känslor för detta. Det är ideologiernas grund. Man ska inte blanda ihop målen, som många kan vara överens om, med vägarna till målen, vilka styrs av ideologierna. När det gäller klimatarbetet, där vi måste bryta en väldigt destruktiv spiral och utmana den rådande ordningen, något som kommer att vara politiskt väldigt svårt och väldigt tufft, det har vi redan fått erfara, så kommer det att misslyckas utan en ideologi som lyckas övertrumfa den nuvarande “överideologin”, som mer eller mindre förbjuder kraftfulla statliga ingripanden i människors liv, i styrning av konsumtionen, eller i möjligheterna att stoppa destruktiv reklam för ännu mer destruktiva beteenden. Den rådande överideologin anser också att klimatarbetet måste följa de demokratiska spelreglerna till punkt och pricka. Alla vet vi hur lyckosamt det har varit. Men vi ser också vilken effekt det fick när ett ensamt flickebarn satte sig ned och strejkade från skolan för klimatets skull. Hon följde inga spelregler – men har fått ett större inflytande än någon enskild politiker eller enskilt politiskt parti lyckats med hitintills när det gäller att katalysera människors, främst ungdomars, vrede och oro över den kommande klimatkatastrofen.

    1. Jag menar att politk inte behöver vara en tävlan mellan ideologier, dvs. att vi inte behöver någon ideologi som övertrumfar den nuvarande “överideologin”.

      Det finns onekligen en del människor som är övertygade om att den enda vägen att lösa problem är genom de fria entreprenörerna och det finns andra som är lika övertygade om att allt måste genomföras med kollektiva organisationer. Men i praktiken fungerar det ena ibland, det andra ibland och att bekämpa enkelriktade ideologier kan man göra genom att söka lösningar på konkreta problem utan ideologiska skygglappar.

      Det finns kanske ett idealsamhälle, men det finns ingen människa som kan berätta hur det ska se ut. Samhället utvecklas steg för steg och nya förutsättningar uppkommer kontinuerligt. Att bejaka denna evolution kan vara ett sätt att mer effektivt styra den i riktningar som verkar konstruktiva. Om man dessutom lyckas involvera ett stort antal människor i denna styrning genom något slag av nya demokratiska institutioner så kan vi kanske bryta den destruktiva “business as usual”.

      Just Greta Thunberg är väl ett utmärkt exempel på en människa utan ideologiska skygglappar. Hennes budskap är rent rationellt, grundat på vetenskapliga resultat och utmanar en svarslös elit som klamrar sig fast vid sin uttjänta ideologi.

  12. Intressant diskussion, men ja tycker det fattas något någonstans. På något sätt låter det för mig som att Thomas Svensson först konstaterar att vi måste lösa de olika hoten genom praktiska åtgärder i stället för ideologiska åtgärder. Så långt är jag med. Men sedan har han plötsligt tillräckligt bakom sig för att börja göra något praktiskt och då behövs ingen ideologi. Men hur fick han den enigheten? Där saknar jag något. Alla beslut, hur vetenskapligt de än är grundade ger någon form av risker längre fram, ofta oförutsägbara risker. Hur avgör man då rent vetenskapligt vilken metod som är bäst om båda metoderna leder till önskat resultat så långt vi kan överblicka. Blir inte ett sådant val någon form av ideologi?

    1. “Hur avgör man då rent vetenskapligt vilken metod som är bäst om båda metoderna leder till önskat resultat så långt vi kan överblicka. Blir inte ett sådant val någon form av ideologi?”

      Håller verkligen med om att man ofta inte kan förutsäga resultat vetenskapligt och därför måste använda andra beslutsunderlag, varav ett kan vara ideologi. Men även denna situation kan man angripa på ett “vetenskapligt” sätt, nämligen genom att försöka arrangera ett begränsat experiment och prova olika metoder. Det är svårt förstås, man får göra så gott man kan.

      Det viktiga, menar jag, är att attityden inom politiken måste förändras så att man kan erkänna att man hade fel när en föreslagen åtgärd har visat sig vara misslyckad. Problemet med ideologifixerade politiker är att de tror att varje sådant misslyckande är ett angrepp på deras idologi och därmed aldrig erkänner ett fel. Istället hittar man på allehanda bortförklaringar, vilket tyvärr nästan alltid är möjligt i samhällsfrågor. Förutsättningarna är ju aldrig riktigt sådana man skulle vilja och alla skeenden påverkas av en massa yttre effekter som inte går att kontrollera.

  13. Några koncept som hjälper till på traven. Donald Schön (1971) pratade om att ‘institutionella arragemang’ måste kunna möta ‘problemlandskapet’. Det sistnämnda ändras hela tiden: nya problem identifieras, gamla försvinner, löses, nya problematiska fenomen uppstår osv. (pga. samhällets dynamiska karaktär). Det institutionella landskapet är alla organisationer och arragemang som människan har skapat för att kunna organisera/ordna världen. Men problemet är att det uppstår “glapp” mellan dessa domäner. Exempelvis, klimatfrågan, där det saknas relevanta institutionella arragemang för att ta hand om problemet ,eller “tackla det”. Det kan även handla om mindre frågor som “psykisk ohälsa bland tjejer i Viskafors”. Osv. Schön (som bygger på Dewey) menar att organisationer måste bli mer lärande/dynamiska. Att kunna ställa om, ta hand om problem, tackla dessa och hitta lösninar (typ Poppers piecimal). Det är en lärande och prolemlösnignsprocess som avses. Ideologin kommer in i termer av att människor bär på olika värden och teorier – vilket också måste tas hänsyn i denna problemlösnignsprocess. Folk håller inte med, värderar inte problemet på samma sätt, ser inte viss typ av kunskap som legitim osv. — mer fokus på faclitering, sociala processer, förhandling att bli överens osv.

    Alltså innebär denna typ av ’pragmatisk approach’ att man släpper i större grad ideal/mål/utopier. Fokuserar mer på metod, utforskande, problemtackling. Kanske Wigforss ’provisoriska utopier’ är ett sätt att förstå det. Idealet om det ’goda samhället’ finns, men innehållet ändras utifrån vad som sker/vad man kommer fram til i sökande/experimenterande?

    Fördel är också: att sådana processer kan vara mer inkluderande: man gör inte ideologisk uppdelning (vi/dem; liberal/konservativ) på förhand så att säga: utan ”nu kavlar vi upp ärmarna tillsammans”.

    1. Kunde man inte tänka sig nya institutionella arrangemang, inte bara för klimatfrågans skull utan för att allmänt inkludera befolkningen i en dialog införsamhällelligt beslutsfattande? Jag tänker på folkrörelsetiden, som den gamle kuturministern Bengt Göransson lovordar så i sin lilla bok “Tankar om politik”. Folkrörelser “skapar” man inte, men man kan kanske gå in för att hitta former för att inkludera de som uppstår.

  14. Det går ofta att lösa problem utan någon särskilt genomtänkt ideologi. Inte sällan är det ideologin som får politiker att bete sig som idioter.

    Ett bra ideologiskt tänkande kan tvärtom förhindra stolligheter, men det är uppenbart att politiker och filosofer har väldigt svårt att klämma ur sig ett bra ideologiskt tänkande. Då kan det ibland vara att föredra att man skippar de ideologiska resonemangen.

    Ideologier är relativt lama saker annat än när de är farligt enögda eller står emot ideologier som är farligt enögda.

    I vår tid är knappast det största samhällshotet den högerpopulism som det krigas mot, utan istället den “liberalism” som står för krigandet. Det är “liberalismen” som falskeligen försöker inbilla oss att världen pallar med evig tillväxt. Det är “liberalismen” som falskeligen försöker inbilla oss att den kan ordna meningsfulla arbeten åt alla. Det är “liberalismen” som falskeligen försöker lura oss att den kan ordna goda bostäder åt alla. Det är “liberalismen” som försöker lura oss att individens och kapitalets rörelsefrihet är viktigare än demokrati. Det är “liberalismen” som försöker ersätta demokratiska rättigheter med måttligt förpliktigande mänskliga rättigheter samt löst prat om “allas lika värde”. Det är “liberalismen” som försöker försäkra sig om att medborgarrätt heter pengar, genom att göra marknaden så stark som möjligt på demokratins bekostnad. Det är “liberalismen” som skuldsätter oss över öronen som ett sätt att hålla igång ekonomin ett litet tag till. Det är “liberalismen” som befriar de allra rikaste från skatter. Det är “liberalismen” som gör vad den kan för att de rika skall kunna flyta ovanpå. Det är “liberalismen” som vill bryta ner nationalstaterna och ersätta dem med just inget annat än frihet för kapitalet och vilddjursmänniskor.

    Vi behöver en motvikt mot “liberalismen” och jag menar att den bör vara en ekologisk social liberal demokratisk människoekologism – ekosolidism – snarare än något av vad som i övrigt står till buds på den ideologiska marknaden.

    Problemet är dock inte bara “liberalismen” utan en anti-demokratisk globaliseringsindividualism/individualiseringsglobalism som försöker påstå att den är en humanism fast den strax snarare formar sig till en benhård socialdarwinism.

    Mot denna behöver vi ställa en ekosocialliberaldemokratisk folkhemshumanism som begriper att ett öppet hus helt utan lås på dörrar och fönster leder till den västerländska demokratins och civilisationens fall. Miljön stryker säkert väldigt lätt med samtidigt.

    Vi behöver ett paradigmskifte och då är det inte alldeles rimligt att tona ner ideologins betydelse. Om man inte har synnerligen bra konkreta förslag.

    1. Jag skulle möjligen kunna ansluta mig till din “ekosolidism”. Men det som oroar mig är att vi står inför så stora uppgifter att vi måste ha 60 % av människorna med oss i arbetet. Tror du att det är möjligt att få 60 % av männsikrona att bekänna sig till ekosolidismen? Jag tror inte det, men jag tror att 60 % av människorna möjligen skulle kunna identifiera de viktigaste problemen och vara villiga att försöka lösa dem.

      1. Som du skriver behöver partiet inte få 60 procent av rösterna. Man kan leda intellektuellt och moraliskt även om många av personliga skäl fortsätter rösta på vänsterpartier eller högerpartier mm.

        Att identifiera de viktigaste problemen är knappast så enkelt som du tror. Du nämnde tre problem, men kunde också nämnt exempelvis minskande biologisk mångfald, markförstörelse, arbetslöshet, religiös extremism, folkvandringar, överbefolkning, extrema förmögenhetsansamlingar, robotvapen, ett orimligt penningsystem, sinande naturresurser mm.

        1. Det ligger onekligen en del i dina motargument. I dín uppräkning av andra väsentliga problem så tänker jag emellertid att de hänger så mycket ihop med mina tre utpekade huvudproblem (och jämlikhetstanken) att de kan ses som underordnade. Men mina huvudproblem (eller Hararis närmare bestämt) är förstås inte huggna i sten, man kan ju tänka sig komplettering.

          Det som främst ororar mig är att fokusering på ideologi tar bort uppmärksamheten från problemlösningsperspektivet och riskerar att bli till sekterism snarare än intellektuell och moralisk vägledning.

          1. Jag har en del konkreta idéer som jag håller inne med ett tag eftersom jag anser att det är viktigt att få det ideologiska tänkandet rätt. Jag är absolut med på att ekosolidism inte ensamt räcker som ideologiskt svar, utan kompletterar den gärna med människoekologism, planetarianism och folkhemshumanism.

            Mer om det kan du läsa i ett inlägg med rubriken “I jakt på en ism, eller fyra”, som finns hos EkoSoLiD och i Grön Omstart: https://m.facebook.com/groups/1562526114044739?view=permalink&id=2066887786941900

  15. En överspelad debatt

    Karl Poppers idéer om ”social ingenjörskonst” är, som Thomas antyder, ingen riktig ideologi; på sin höjd är den en surrogat (eller “default”) ideologi, en sentida variant av scientism. Det är en teori som gör gällande, felaktigt, att (natur-)vetenskapen kan tillhandahålla insikterna som behövs för att styra ett samhälle på rationalismens grund. Men det vetenskapliga idealet att eftersträva objektivitet går tvärt emot denna ambition. En teori, som bygger på (natur-) vetenskap, och som avses att styra en politisk praktik, måste i så fall kompletteras med anvisningar om den politikens inriktning. Men dessa anvisningar – eller värderingar – kan inte, per definition, ingå i det vetenskapliga underlaget då detta omöjligen kan ange politikens mål. I bästa fall kan scientism ange de politiska medlen, ty vetenskapens rationalitet är till sin natur instrumentell. Den kan bara säga oss hur vi ska uppnå mål, inte vad dessa mål består i. Att hänvisa till vetenskap i samband med att man fastställer politiska mål blir då enbart tom retorik.
    Vi i den gröna rörelsen har fått bevittna under flera decennier hur miljöförstörelsen och rovdrift har brett ut sig över hela världen, bestämt av den globala makteliten och dess vetenskapliga och teknologiska hantlangare. Dessa erfarenheter borde räcka för att inse att scientismens väg är en återvändsgränd.

    1. Jag håller inte med om att Poppers ”sociala ingenjörskonst steg för steg” skulle vara ett uttryck för scientism. Ordet ”scientism” har visserligen några olika tolkningar och en av dessa tolkningar kan man möjligtvis relatera till denna konst, nämligen att man försöker översätta naturvetenskapliga metoder till samhällsstyrning. Detta gör Popper emellertid bara i ett specifikt avseende, nämligen metoden att prova sig fram. Det är därför han betonar tillägget ”steg för steg”.

      Samhällsvetenkapen är ju oerhört olik naturvetenskpaen i många avseenden. Speciellt är det så att naturvetenskapen ägnar sig åt att studera och modellera naturlagar, dvs. lagar som gällt i miljarder år och vars egenskaper den mänskliga vetenskapen ägnat mer än tusen år att studera och modellera med ständiga förbättringar som resultat. Det är för sådana företeelser som ”vetenskap” i Poppersk mening utvecklats. Samhällsvetenskapen har helt andra förutsättningar. De företeelser som studeras varierar starkt såväl i tid som rum och varje ”vetenskapligt” framsteg gäller bara lokalt och under mycket kort tid. Dessutom finns alltid en återkoppling mellan modellerna själva och den verklighet de vill beskriva. Popper menar att man trots dessa svårigheter kan ta tillvara en del av naturvetenskpens framgångsrika metod, nämligen den att prova sig fram.

      Det är denna metod jag förspråkar i kontrast till den etablerade politiska metod som sätter problemlösandet i andra hand och hävdandet av respektive ideologis förträfflighet i första.
      Min uppfattning är att Popper själv är en ivrig kritiker av scientism och han betonar i hela sin teori en ödmjukhet inför en verklighet som vi inte begriper och aldrig kommer att få ett fullständigt grepp om. Det vi kan göra är att försöka hitta modeller för företeelser som hjälper oss att styra våra liv. Och det gör bäst genom att prova oss fram.

      Jag håller dock med om att metoden ”social ingenjörskonst steg för steg” måste kompletteras med politiska mål, då sådana inte objektivt kan härledas från någon slags vetenskaplig utredning. Och i min text föreslår jag också några sådana politiska mål, nämligen att bekämpa de tre akuta hot som mänskligheten just nu står inför: klimatkris, atomkrig och AI-dominans. För att kunna klara det menar jag att man dessutom måste ha det politiska målet att minska ojämlikheten.

      Så visst, scientism är ingenting att stå efter, men att bedriva politik i en dialog med rationella argument är något helt annat.

      1. Jag förstår att Popper, med sin “sociala ingenjörskonst”, inte vill likställas med begreppet “scientism” men så vitt jag kan se är dessa idéer “samma andas barn”. Båda är sprungna ur en idétraditon med rötter i upplysningen, sekularismen (i motsats till metafysiken), positivismen och empirismen. Politiskt sett ligger denna tradition betydligt närmare liberalismen än den gör till konservativism och socialism.

        Sedan sextiotalet har denna vetenskapsorienterade tradition varit föremål för ihärdig kritik (bl a av den i anglosachsiska världen förkommande “counterculture”). Den senare blev en betydelsefull idékälla till den internationella gröna rörelsen.

        Dessa två motstridiga traditioner gav upphov två paradigm som på olika sätt har informerat den gröna rörelsen. Detta är en viktig anledning till att många (med mig) känner behov av att finna ett sätt att föra dessa båda traditioner närmare varandra för att då inleda en dialog. Denna ambition kallar jag för att finna en ny ideologi, men jag kan förstå om detta ord, även det, är belastat.

        En lösning har jag hittat i ekofeminism och som där kallas “komplementaritet”.

        Uppenbart är att något nytt behövs för att det gröna tänkandet ska kunna påverka sämhällsutvecklingen på ett mycket mer genomgripande sätt än som sker idag.

Lämna ett svar till Leif Engström Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *