Är det verkligen en ideologi vi vill ha?

Gröna veteraner som Michael Moon, Birger Schlaug och Per Gahrton betonar ofta vikten av att ett parti ska stå på en fast ideologisk grund. Och ett par av dem har visat en viss oro för att det nya Partiet Vändpunkt hade för lite av den varan vid sitt bildande.

I ett inlägg här på Cura i juni förra året skisserade jag några idéer för en ny grön-röd rörelse och hamnade då i tvivel om ideologins nödvändighet. Flera kommentatorer protesterade och jag vill här utveckla mina tankar något.

Den israeliske historikern Yuval Noah Harari identifierar tre stora hot mot vår civilisation:

  • klimatförändringarna,
  • atombombskrig och
  • artificiell intelligens.

Han förvånas, liksom jag, över att den politiska debatten behandlar dessa hot så lite, istället är det frågor som brexit, mottagande och integration av flyktingar, säkerhet mot tänkbara terrorister eller odling av gammal rysskräck som dominerar debatter och politiska uttalanden.

Jag tror Harari har rätt och att vi verkligen borde fokusera på att reda ut orsakerna till uppkomsten av de hot han pekar på. För att hitta medel att eliminera, eller åtminstone dämpa dem.

De tre hoten hänger förstås samman, men är de resultaten av att människan tillämpat en viss ideologi? Eller är de resultat av någon sammansvärjning, av någon elak gud eller av giriga kapitalister? Jag tror inte det, jag skulle snarare betrakta dem som oförutsägbara resultat av en evolutionär process som pågått i några hundra år.

  • Klimatförändringarna beror, vet vi numera, på förbränningen av fossila bränslen. Något som ingen kunde ana när kolbrytningen satte fart på ångmaskinen och indusrialiseringen för knappt trehundra år sedan. Visst betydde kapitalismens framväxt att hela utvecklingen accelererade okontrollerat, men ingen visste vad det skulle leda till, andra drivkrafter än omsorg om planeten dominerade.
  • Atombombens förverkligande berodde kanske specifikt på krigshetsen under andra världskriget, men förutsättningarna för den gavs av den fantastiska utvecklingen av naturvetenskapen under de senaste, säg, fem århundradena. Och den hade inte heller kunnat utvecklas utan den enorma ekonomiska och tekniska tillväxt som fossila bränslen och kapitalism åstadkommit.
  • Den artificiella intellegensen är det oförutsägbara resultatet av en evig strävan hos människor att förenkla, rationalisera och snabba på beräkningsmetoder. Men precis som för atombomben, så hade den inte kommit långt utan den svindlande tillväxten och de kapitalistiska drivkrafterna. Och vem hade kunnat ana för bara några decennier sedan att ett företag som Google skulle ha full koll på våra vardagliga handlingar?

Evolutionen som burit fram handlingar som skapat denna hotbild har inte styrts av någon ideologi. Oavsett vilken ideologi som dominerat den politiska makten, liberalism, konservatism eller socialism så har kol och olja förbränts i svindlande fart, atombomber producerats och ansträngningar gjorts för att ersätta människor med datorer.

Utvecklingen som skapat de tre hoten har inte drivits av teorier, övergripande värderingar eller ideologier. Den har drivits blint av människors och beslutsfattares närliggande värderingar, intressen och problem. I de fall de har påverkats av ideologier, så har det varit omedvetet. De kan på sin höjd sägas vara biprodukter av ideologiskt drivna handlingar såsom klasstrider, konkurrens och nationalism.

Vi har nu hamnat i ett stadium då vi börjar inse farorna och det är dags att också inse att de inte försvinner av sig självt, genom ”business as usual”. Knappast heller genom uppfostran med en förändrad övergripande moral, en ny teori eller ideologi.

Vi bör inte eftersträva revolution, utan styrd evolution. Vi behöver hitta organisationsformer och incitament som får människor att ta beslut i vardagen som leder i en annan riktning än den som dominerat de senaste århundradena. Den kapitalistiska grundläggande drivkraften ”största möjliga vinst till den enskilde entreprenören” måste på något sätt ersättas med en annan. Men jag tror inte man kan tänka ut den, den måste liksom sin föregångare växa fram evolutionärt. Genom att vi människor puffar på rätt ställen och i rätt riktning.

Jag tror att detta bör lösas med en ”social ingenjörskonst steg för steg” i linje med filosofen Karl Poppers, nu något halvt århundrade gamla, idé om politik. Det handlar då om att identifera samhälleliga problem, analysera deras orsaker och prova åtgärder för att reducera dem.

När det handlar om de tre stora hoten klimat, atombomb och AI så är de av den arten att de inte är kopplade till klass, kön, nationalitet eller någon annan människouppdelning, hoten är påtagliga för varje människa utan undantag. Detta bör därför vara problem vars lösning alla människor skulle kunna inbegripas i, utan hänsuyn till deras övergripande värderingar, ideologiska rötter eller grupptillhörighet.

Men för att få med alla, måste fokuset på de stora hoten kompletteras med ett fokus på ojämlikheten. Människors kreativitet kan inte utvecklas under känslor av orättvisa.

Jag tror att Partiet Vändpunkt skulle kunna bli ett svenskt nav i detta arbete. En ny kraft, som fokuserar på lösningen av vår tids överskuggande problem och som med hjälp av en omfattande demokratisering på samhällets alla nivåer kan få med människor av alla de slag i jakten på lösningar. Ideologiska käpphästar får inte bli till hinder att ena människor i problemlösningen.

Programmet, problemlösningsriktningen,

  • kan identifieras som grönt i det avseendet att lösningen på klimatproblematiken måste innebära en anpassning till naturen.
  • kan identifieras som rött i det avseendet att den enda möjligheten att inbegripa en stor mängd människor i det demokratiska arbetet kräver en ökad jämlikhet.
  • kan identifieras som liberalt i det avseendet att varje enskild människa ses som en unik resurs i idé-fabriken, istället för artificiell intelligens, gäller det att organisera en kollektiv intelligens.

Även om vi behöver sikta på att få 60 % av människorna med oss för att få till stånd en vändning så behöver partiet inte ha sympatier från 60 % av väljarna. Det kan ödmjukt lyssna till andra partier och organisationer, ta deras förslag på allvar, vara villiga att hjälpa till att pröva dem och vara kreativt kritiska till såväl deras som de egna förslagen.

Istället för en värderingsbestämd teori tänker jag alltså att några övergripande problem bör identifieras av Partiet Vändpunkt och att dessa problem ska angripas med ett demokratiskt problemlösningsperspektiv.

Om detta kan kallas ideologi så må det vara hänt, men behövs det verkligen mer än så?