Macronsk lösning kräver en ny opposition

Slutligen har vi fått en regering. Det blev den lösning som jag på Cura förutsade efter valet, en “mittenlösning” som består av S och MP i regering stödda av C och L i riksdagen. Att Sverigedemokraterna skulle släppas in i värmen, som jag befarade före jul när jag undrade om vi hade ett “Trump moment”, var av allt döma en verklig möjlighet om man läser Torbjörn Nilssons text om processen inom Centerpartiet. Men motståndet mot att ge SD makt kunde till slut, tack och lov, stå fast, vilket ledde till Januariavtalets 73 punkter. Jag ska analysera först det strategiska läget och sen något om det sakpolitiska innehållet.

Vi har nu en Macronsk lösning i Sverige. Marknadsliberalism sammanfogat med socialdemokratisk mainstream och en del ekomodernistiska förslag. Som i Frankrike blir det här ett tvärt kast åt höger och att progressiva röster marginaliseras. I Frankrike är vänstern och gröna systemkritiker helt marginaliserade, och i Sverige är det anmärkningsvärt hur få röster som kritiserade lösningen. Till och med en så pålitlig röst som Göran Greider menade att han kände lättnad, även om han också kritiserade innehållet. Man blandar ihop motståndet mot högerpopulismen med vad man ska ha för politisk inriktning i landet. På samma sätt som Macrons nya koalition framför allt vann tack vare motståndet mot Front National så har vi nu en regering vars huvudsyfte är att hålla SD borta från inflytande. Syftet går att hålla med om men det är inte en ursäkt för politiken som är tänkt ska bedrivas.

Carl Schlyter sätter fingret på problemet i sin intervju i P1 Morgon: “Vart ska missnöjda människor som drabbas av den här politiken vända sig?” Han motiverar att han lämnar MP i relation till bristen på opposition från det progressiva hållet: “I lojalitet med Miljöpartiet och Socialdemokraterna kommer den rödgröna kritiken att tystas och extremhögerkritiken mot samhället kommer att växa. Därför lämnar jag i dag partiet.” Genom att kritiska röster förvisas till tankesmedjor, bloggar och debattörer finns ingen kanal, förutom Vänsterpartiet, att lyfta en annan agenda. Vänsterpartiet i sin tur får en viktig position men har förmodligen ett tak i hur högt de kan lyfta på grund av sin tydliga socialistiska identitet som parti.

Gula västarna i Frankrike är en gräsrotsrörelse som är oordnad och spretig, men som innehåller en rimlig motreaktion mot låsningen av det politiska fältet i landet där Macron står mot Le Pen i ett land med ett väldigt centraliserat presidentstyre. I Sverige blir högervridningen och den marknadsliberala reformagendan ett lika stort problem för demokratiska vitaliteten. Tack vare att vi har ett mer demokratiskt valsystem finns det en chans att en ny rörelse kan uppstå och på ett mer samlat och konstruktivt sätt än de gula västarna kan motverka den förda politiken. Gula västarna delar också problemet med Femstjärnerörelsen i Italien att det inte finns någon klar ideologi bakom och att det kan komma in främlingsfientlighet eller annat destruktivt missnöje. Spanska rörelsen Podemos är ett bättre exempel på ett outsiderparti med en tydlig ideologisk riktning.

Vad betyder sakpolitiken i Januariavtalet? Man kan lyssna på Per Bolunds intervju i Studio Ett häromdagen där han ser framför sig att skattereformen som ska genomföras inte får öka skattebördan på fastigheter, det vill säga om ränteavdragen börjar trappas ned och skatten därigenom ökar så måste andra delar som skatten på vinst av försäljningen minskas. Hans linje är omöjlig att skilja från en högersosses och saknar helt en djupare analys av skuldekonomins del i vårt tillväxtberoende som gör att vi överskrider vad planeten tål flera gånger om och förstör den sociala sammanhållningen med ökade klyftor. Att han anser att effekten av subventionerna av byggnationen av hyresrätter idag är tillräckliga är helt obegripligt när bostadsköerna ökar i städerna.

Att först ha kvar moderata budgetens sänkningar av inkomstskatten och sen dessutom ta bort värnskatten på de högsta inkomsterna är en ansvarslös politik eftersom det kommer att öka den ekonomiska ojämlikheten och klyftorna mellan grupper i Sverige på ett farligt sätt. En grön skatteväxling på 15 miljarder kan göra nytta i ena änden med höjda energiskatter, men om skatterna på företagsvinster sänkt ytterligare kommer samtidigt tillväxten av produktion av miljöskadliga produkter öka och ta ut vinsterna. För att nå en ekologisk omställning i grunden behöver vi skapa nya former av företagande som bygger på sociala och ekologiska mål, inte vinster till aktieägarna. Inom välfärden kunde samhällsbolag skapa mångfald i skattefinansierad välfärd utan att pengar försvinner till riskkapitalbolag. Inom lokalt företagande kunde bättre villkor för kooperativ och nya former av socialt företagande bredda näringslivet och ge folk en chans gentemot de växande storföretagen som idag ofta utnyttjar sitt överläge på ett sätt som utarmar glesbygden. Inom penningpolitiken skulle höjda reservkrav och stopp för spekulationer på sparares kapital minska övervinster inom finanssektorn och samtidigt skulle en mer aktiv finanspolitik med sociala och gröna investeringar kunna stärka verklig samhällsnytta.

Vår nya regering ska driva en politik som består av en mix av gamla överspelade idéer som att skattesänkningar till de rika ska gynna de fattiga, som gång på gång motbevisats av ekonomisk forskning. Den riktar sig mot två grundbultar som internationella ekonomer som studerat jämlikheten i ekonomin ofta ser som centrala: hyresregleringen och arbetsrätten. Den saknar nya idéer och kommer att öka högerpopulismens kraft. Om inte en ny politisk kraft kritiserar och opponerar mot politiken som förs och ger väljarna en ny valmöjlighet om var vi vill att landet ska ta vägen.