Macronsk lösning kräver en ny opposition

Slutligen har vi fått en regering. Det blev den lösning som jag på Cura förutsade efter valet, en “mittenlösning” som består av S och MP i regering stödda av C och L i riksdagen. Att Sverigedemokraterna skulle släppas in i värmen, som jag befarade före jul när jag undrade om vi hade ett “Trump moment”, var av allt döma en verklig möjlighet om man läser Torbjörn Nilssons text om processen inom Centerpartiet. Men motståndet mot att ge SD makt kunde till slut, tack och lov, stå fast, vilket ledde till Januariavtalets 73 punkter. Jag ska analysera först det strategiska läget och sen något om det sakpolitiska innehållet.

Vi har nu en Macronsk lösning i Sverige. Marknadsliberalism sammanfogat med socialdemokratisk mainstream och en del ekomodernistiska förslag. Som i Frankrike blir det här ett tvärt kast åt höger och att progressiva röster marginaliseras. I Frankrike är vänstern och gröna systemkritiker helt marginaliserade, och i Sverige är det anmärkningsvärt hur få röster som kritiserade lösningen. Till och med en så pålitlig röst som Göran Greider menade att han kände lättnad, även om han också kritiserade innehållet. Man blandar ihop motståndet mot högerpopulismen med vad man ska ha för politisk inriktning i landet. På samma sätt som Macrons nya koalition framför allt vann tack vare motståndet mot Front National så har vi nu en regering vars huvudsyfte är att hålla SD borta från inflytande. Syftet går att hålla med om men det är inte en ursäkt för politiken som är tänkt ska bedrivas.

Carl Schlyter sätter fingret på problemet i sin intervju i P1 Morgon: “Vart ska missnöjda människor som drabbas av den här politiken vända sig?” Han motiverar att han lämnar MP i relation till bristen på opposition från det progressiva hållet: “I lojalitet med Miljöpartiet och Socialdemokraterna kommer den rödgröna kritiken att tystas och extremhögerkritiken mot samhället kommer att växa. Därför lämnar jag i dag partiet.” Genom att kritiska röster förvisas till tankesmedjor, bloggar och debattörer finns ingen kanal, förutom Vänsterpartiet, att lyfta en annan agenda. Vänsterpartiet i sin tur får en viktig position men har förmodligen ett tak i hur högt de kan lyfta på grund av sin tydliga socialistiska identitet som parti.

Gula västarna i Frankrike är en gräsrotsrörelse som är oordnad och spretig, men som innehåller en rimlig motreaktion mot låsningen av det politiska fältet i landet där Macron står mot Le Pen i ett land med ett väldigt centraliserat presidentstyre. I Sverige blir högervridningen och den marknadsliberala reformagendan ett lika stort problem för demokratiska vitaliteten. Tack vare att vi har ett mer demokratiskt valsystem finns det en chans att en ny rörelse kan uppstå och på ett mer samlat och konstruktivt sätt än de gula västarna kan motverka den förda politiken. Gula västarna delar också problemet med Femstjärnerörelsen i Italien att det inte finns någon klar ideologi bakom och att det kan komma in främlingsfientlighet eller annat destruktivt missnöje. Spanska rörelsen Podemos är ett bättre exempel på ett outsiderparti med en tydlig ideologisk riktning.

Vad betyder sakpolitiken i Januariavtalet? Man kan lyssna på Per Bolunds intervju i Studio Ett häromdagen där han ser framför sig att skattereformen som ska genomföras inte får öka skattebördan på fastigheter, det vill säga om ränteavdragen börjar trappas ned och skatten därigenom ökar så måste andra delar som skatten på vinst av försäljningen minskas. Hans linje är omöjlig att skilja från en högersosses och saknar helt en djupare analys av skuldekonomins del i vårt tillväxtberoende som gör att vi överskrider vad planeten tål flera gånger om och förstör den sociala sammanhållningen med ökade klyftor. Att han anser att effekten av subventionerna av byggnationen av hyresrätter idag är tillräckliga är helt obegripligt när bostadsköerna ökar i städerna.

Att först ha kvar moderata budgetens sänkningar av inkomstskatten och sen dessutom ta bort värnskatten på de högsta inkomsterna är en ansvarslös politik eftersom det kommer att öka den ekonomiska ojämlikheten och klyftorna mellan grupper i Sverige på ett farligt sätt. En grön skatteväxling på 15 miljarder kan göra nytta i ena änden med höjda energiskatter, men om skatterna på företagsvinster sänkt ytterligare kommer samtidigt tillväxten av produktion av miljöskadliga produkter öka och ta ut vinsterna. För att nå en ekologisk omställning i grunden behöver vi skapa nya former av företagande som bygger på sociala och ekologiska mål, inte vinster till aktieägarna. Inom välfärden kunde samhällsbolag skapa mångfald i skattefinansierad välfärd utan att pengar försvinner till riskkapitalbolag. Inom lokalt företagande kunde bättre villkor för kooperativ och nya former av socialt företagande bredda näringslivet och ge folk en chans gentemot de växande storföretagen som idag ofta utnyttjar sitt överläge på ett sätt som utarmar glesbygden. Inom penningpolitiken skulle höjda reservkrav och stopp för spekulationer på sparares kapital minska övervinster inom finanssektorn och samtidigt skulle en mer aktiv finanspolitik med sociala och gröna investeringar kunna stärka verklig samhällsnytta.

Vår nya regering ska driva en politik som består av en mix av gamla överspelade idéer som att skattesänkningar till de rika ska gynna de fattiga, som gång på gång motbevisats av ekonomisk forskning. Den riktar sig mot två grundbultar som internationella ekonomer som studerat jämlikheten i ekonomin ofta ser som centrala: hyresregleringen och arbetsrätten. Den saknar nya idéer och kommer att öka högerpopulismens kraft. Om inte en ny politisk kraft kritiserar och opponerar mot politiken som förs och ger väljarna en ny valmöjlighet om var vi vill att landet ska ta vägen.

Det etiska alternativet- en bokrecension

Recension av Billy Larssons ”Klimatkatastrofens psykologi och mänsklighetens framtid – det etiska alternativet.

Billy drev på facebook redan för flera år sedan linjen att miljöpartiet måste ta sina tre solidariteter mer på allvar, han försökte energiskt att vända den anpassningstrend som vi kunde se hos miljöpartiet då. Hans ansträngningar för att vända den miljöpartistiska skutan var tyvärr inte särskilt lyckosamma, men Billy ger sig inte. Hans nyutgivna bok vänder sig nu till en vidare krets av ”gröna” och fördjupar den solidariska tanken.

I boken ställs de etablerade win-win-stategierna mot en etisk strategi. Två olika sådana win-win-strategier beskrivs, dvs. strategier för att möta klimathotet som vi samtidigt vinner på i alla avseenden.

Den ena sätter sin lit till en fortsatt ekonomisk tillväxt. En sådan skulle göra det ekonomiskt möjligt att gå över till förnyelsebar energi och ett samhälle med koldioxid i balans. Därmed kan vi fortsätta att leva med drivkrafter som kapitalsamlande och konsumtion och fortsätta att sorglöst hänge oss åt fåfänga och prestige.

Den andra win-win-strategin betraktar den första som orealistisk, oändlig tillväxt är inte rimlig i en ändlig värld, men hävdar att ett liv utan statusjakt och frosseri skulle kunna bli mer mänskligt, mer berikande och tillfredsställande. Vi skulle alltså genom att nöja oss med den materiella standard vi i Sverige hade för, säg, femtio år sedan, vinna på nedväxt.

Billy tror inte att någon av dessa win-win-strategier är realistisk, utan menar att vi istället för att vara inriktade på att ”vinna” i alla avseenden måste medvetet avstå från en hel del av våra bekvämligheter i solidaritet med kommande generationer, med fattiga människor och med djuren.

En sådan etisk strategi skulle kunna genomföras om vi lyckades förändra våra värderingar från fokus på själviskhet och kortsiktig tillfredsställelse mot ett större innehåll av altruism och långsiktig hållbarhet. Billys huvudstrategi för att möta klimathotet är alltså att förändra våra värderingar.

Är denna etiska strategi då realistisk? Billy argumenterar för det och menar att vi nu behöver ”…påbörja en diskussion om vilka värderingar vi vill ska forma vårt samhälle.” Förutom sin egna utförligt framlagda argument stödjer han sig på författare som verkligen försökt att höja blicken såsom historikern Yuval Harari och biologen och geografen Jared Diamond, den senare citeras: ”Det som avgör om ett samhälle ska överleva eller gå under är vilka värderingar det bör hålla fast vid och vilka som bör ersättas med nya när tiderna förändras.”

Jag instämmer med Billys argumentation och hans slutsats att vi måste hitta ett sätt att sätta våra mer altruistiska värderingar i högsätet. Jag ifrågasätter emellertid bokens budskap i ett par avseenden som kan vara intressant att diskutera.

Det slumpade sig så att jag parallellt med Billys bok läste den självbiografiska romanen ”Mor gifter sig” av Moa Martinsson. Martinssons bok utspelar sig för ca ett hundra år sedan och det slår mig hur stora förändringar som skett sedan dess i våra värderingar. Speciellt tänker jag på hur man behandlar och uppskattar barn, hur man behandlar och uppskattar kvinnor, samt hur man behandlar och uppskattar handikappade. I ett avsnitt av boken beskrivs hur en ung nybliven mamma uttrycker sin avund gentemot den kvinna som fött ett dödfött barn. Barnen betraktas helt enkelt mest som en belastning och värderas inte högt. Den situation som kvinnorna befann sig i under denna tid är också chockerande för en läsare 2019. Män som hade plikt att försörja familjen kastade ofta bort inkomsterna på brännvin eller smet helt sonika från sin försörjningsbörda och lämnade kvinnorna att bära hela bördan själv. Fysiskt och psykiskt handikappade människor eller åldringar hade inte mycket till värde i medmänniskornas ögon, man ville bara bli av med dem.

Idag innebär förlusten av ett barn ett fruktansvärt trauma för föräldrar, släkt och vänner. Kvinnor respekteras med samma rättigheter och skyldigheter som män. Handikappade och åldringar betraktas alltmer som fullvärdiga medmänniskor och man ser till att ordna hjälpmedel för att integrera dem i samhällsvardagen. Våra värderingar ha ändrat sig oerhört mycket på hundra år. Moa Martinssons vittnesmål visar därmed att det är möjligt att ändra på de värderingar som präglar samhället. Men hur ska det gå till?

Vad orsakade förändringen av värderingar under 1900-talets Sverige? Var det några extra upplysta som genom ett filosofiskt resonemang kom på att dessa värderingar måste ändras och som började övertyga människor om detta, först andra intellektuella och sedan i en uppfostran av kreti och pleti? Jag tror inte det, jag tänker att det snarare var den ekonomiska utvecklingen som gjorde det möjligt för alla att bejaka de humanistiska sidor av vårt tänkande som förmodligen fanns där hela tiden.

Om samma tanke ska tillämpas idag, så är det inte diskussion om värderingar som är vägen att förändra dem, utan förändring av de samhällsförhållanden som motverkar dem. För visst är det så att vem man än frågar så bekänner hon sig utan tvekan till värderingen att vi har ett ansvar gentemot kommande generationer. De allra flesta känner också en solidaritet med fattiga människor i andra delar av världen, betänk bara hur mycket pengar välgörenhetsorganisationerna lyckas samla in.

Men vi är fångna i ett system som kräver ständig tävlan, en företagens tävlan med konkurrenter, en tävlan där det bästa dopingmedlet heter tillväxt och där det för ett företag ofta bara finns två vägar, att vinna eller försvinna. Politiker av de flesta färger vet detta och deras gemensamma paradparoll är ”ansvar för landet”, vilket egentligen betyder ansvar för att se till att svenska ”affärer” går bra. Alternativet är arbetslöshet och fattigdom. Anders Wijkman uttryckte sig så här vid DN:s klimatgala i den 26 november i fjol:

”… Det har inte blivit enklare i och med att ekonomin blivit global. Vi avreglerade finansmarknaderna på åttiotalet. Det är väldigt svårt för en enskild regering att göra särskilt mycket, för då sticker pengarna ur landet.”

Politikerna känner sig helt enkelt tvingade att prioritera svensk konkurrenskraft framför klimatpolitik och deras enda förtvivlade hopp är att man kan nå internationella överenskommelser för att bli av med konkurrensspöket.

I detta samhällssystem är ju vi som inte tillhör företagsstyrelserna statister som vant oss vid att vårt främsta människovärde ligger i att vi konsumerar. Fåfänga och prestige har blivit våra främsta drivkrafter för att få uppskattning från våra kompisar, kollegor, släktingar och vänner.

Men även om det är sådana värderingar som dominerar, så vet vi ju alla att det också finns massor av osjälviskhet, humanism och solidaritet hos våra medmänniskor. För att få dessa solidariska värderingar att blomma ut så tror jag att det är nödvändigt att vi bryter oss loss från dagens ekonomiska system som främjar egoism, skapar avundsjuka genom en accelererande ojämlikhet och med oförminskad hastighet raserar vår planet.

Jag vet verkligen inte hur det ska gå till, kanske genom medborgarlön eller kanske genom lokala ekonomier som konkurrerar ut jättarna. Eller kanske genom att vi blir fler och fler som gör personligt motstånd mot konsumismen och skapar stolthet resp. skam vilket, om det sprider sig ordentligt, kan “försätta berg”?

Billy avstår från kritik av vårt samhällssystem i sin bok och fokuserar istället på människans psyke. Jag tvivlar på att en etisk strategi som bygger på en intellektuell övertygelse är realistisk. Vi bör inrikta oss på en etisk strategi, visst, men jag tror den kan bygga på existerande värderingar.

Vi ska kanske hitta vägar att befria våra altruistiska värderingar från de barriärer som skapats och upprätthålls av vårt ekonomiska system.

Birger Schlaug har också recencerat boken.