Är den här veckan Sveriges ”Trump moment”?

Joakim Löf

181213

Många man pratar med skakar på huvudet över att de inte förstår svensk politik just nu. Ändå har inte det värsta hänt än skulle jag säga. Lyssna på era amerikanska vänner. Jag har pratat med min amerikanske svåger som flyttade från New York till Sverige nyligen och hur han och hans vänner upplevde Trumps valvinst 2016. Ingen kunde egentligen tro att Trump kunde vinna ett val när han sa så extrema saker och till synes verkade förolämpa så många viktiga väljargrupper, kvinnor, svarta, mexikaner. Chocken över att inse att man är styrd av en vulgär, narcissistisk populist var total. Kan något liknande hända i Sverige? Står vi inför vårt ”Trump-moment”?

Visst, Jimmie Åkesson är en f.d. nynazist som tillsammans med ett kompisgäng lyckades ta över ett obskyrt högerextremt parti, inte en korrupt fastighetsmiljardär och TV-kändis. Ska vi titta efter vad Sverigedemokraterna har för inspirationskälla ska vi nog främst titta på Danmark. Det som är på väg att hända i Sverige, efter alla turer i regeringsfrågan, är att man kopierar den danska regeringsmodellen. Två etablerade högerpartier bildar regering (Venstre och Det konservative Folkeparti/Moderaterna och Kristdemokraterna) med stöd i riksdagen av ett högerpopulistiskt parti som tar väljare brett i väljarkåren och skiftar majoriteten åt höger (Danskt Folkeparti/ Sverigedemokraterna). Högerliberala partier accepterar detta för att de sätter den ekonomiska politiken högst (Liberal Alliance/Centerpartiet och Liberalerna). Vi kommer att se framför oss en utveckling i dansk riktning. Invandrares egendom ska beslagtas. De som ska utvisas ska samlas på ett läger på en ö i Östersjön. Och så vidare. Jag menar inte att det blir en kopia av Danmark men en inriktning åt samma håll. Vi kommer att bli chockade vi också.

Är det verkligen ditåt vi är på väg? I gårdagens budgetomröstning vann en röstande koalition bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Det vet vi. Men kommer samma koalition att få regera i slutändan?

I tisdagens Aftonbladet publicerades en undersökning där över 2000 väljare tillfrågades över nätet på måndagen om regeringsbildningsprocessen. Det är alltså en omedelbar reaktion på beskedet om sammanbrottet i förhandlingarna om en mittenregering.

Eftersom ungefär 60 % i valet röstade på allianspartier eller SD är det inte så förvånande att 46 % vill se en regering ledd av Moderaterna. En effekt av sammanbrottet kan vara att stödet för en M-KD regering där SD är ett stödparti nu ökat till 23 % från att ha varit bara 17 % före valet. En ren alliansregering vill nu endast 16 % se och 7 % vill se en koalition mellan hela alliansen och SD.

På den rödgröna sidan är det fortfarande en rödgrön koalition med S, V och MP som flest vill se, 18 %. På andra plats finns en mittenregering med S, MP, C och L på 14 % och på tredje plats en S+C+L-regering på 8 %. Endast 2 % vill se en S+MP-regering. Totalt stöd för en S-ledd regering är 42 %. En storkoalition mellan S och M har stöd av endast 3 % av väljarna.

Tre av fyra anser att partierna hanterat regeringsförhandlingarna dåligt och av dem anser en stor majoritet på 55 % att Centerpartiet är ansvariga för det. Av den minoritet som anser att partierna hanterat det bra är 42 % positiva till Socialdemokraternas hantering med C på andra plats på 23 %.

Det troliga som kommer att hända med opinionen är nu att Centerpartiet tappar stöd och att det blir en polarisering utifrån regeringsfrågan. Man har redan sett att förtroendet för Annie Lööf och Jan Björklund fallit kraftigt. De av C:s och L:s väljare som vill se Löfven kan gå till S medan de som vill se en höger- eller alliansregering kan välja att gå högerut. Därför talar mycket för att Annie Lööf kommer att vara rädd för ett extraval och i slutändan släppa fram en regering som hon hittills röstat nej till. Liberalernas beslut är mindre viktigt eftersom de inte har vågmästarpositionen.

Det scenario med en mittenregering som vi förutsade efter valet på bloggen här på Cura föll i den senaste veckans sammanbrott i förhandlingarna. Just nu talar därför det mesta för att Kristersson får bilda regering. Centerpartiets partisekreterare Michael Arthursson uttalade sig avslöjande i SR Studio Ett på måndagen: programledaren frågade om C såg fler möjligheter till förhandlingar med S framöver så svarade han att ”som vi ser det finns inte något förhandlingsutrymme, vi har gått väldigt långt från Centerpartiets sida”. Istället upprepar han Annie Lööfs idé om en storkoalition, som aldrig kommer att bli av. Gårdagens budgetomröstning slutade med att Moderaternas och Kristdemokraternas budgetförslag går igenom och där här vi troligen också den konstellation som kommer att styra landet de närmaste fyra åren.

Det kanske måste gå ändå till en fjärde omröstning i början av nästa år, men den här veckan har Sverige troligen haft sitt ”Trump-moment” då respektabla liberaler och liberalkonservativa slutligen gav efter för högerpopulismen. I USA hade Trump aldrig kunnat vinna om han inte fick de traditionella republikanska väljarna och kongressledamöterna att ge med sig, i Sverige bygger SD:s inflytande helt på hur allianspartierna förändrar sig för att utnyttja SD:s röster. Det hägrande målet, skattesänkningar och ett marknadsliberalt systemskifte, helgar helt enkelt medlen.

Resultatet kommer att bli att mittenpartierna reduceras och det blir en ökad polarisering i väljarkåren mellan S+V å ena sidan och det nya högerblocket M+KD+SD å andra sidan. MP löper stor risk att försvinna i den här förändringen, särskilt eftersom de gjort sig till stödparti åt en högerpolitik i Stockholms stad och region och väljare som vill påverka vilken väg styret av svensk politik kan tveka inför att rösta på dem.

Det är därför min övertygelse att en ekologisk politik nu behöver bli socialekologisk och knyta den ekologiska omställningen till sociala frågor om makt och rättvisa. Alla progressiva partier behöver samla sin krafter, vässa sina idéer och sina kampanjer för att vinna väljare. Precis som amerikanska progressiva har fått bli självkritiska så behöver vi se vad man har misslyckats med. I USA har den självkritiska analysen ofta handlat om behovet av att mobilisera dem som egentligen delar ens värderingar och att framstå som några som vill se en förändring av systemet och inte representerar status quo. Slutsatser som har relevans även för svenska progressiva.

I Sverige tror jag det behövs en kraftfull förnyelse av de progressiva partierna med nya företrädare och nya sätt att arbeta politiskt. Allianspartierna har vunnit på att framstå som de ”nya”, ”framtiden”, fastän de står för idéer som visat sig katastrofala i finanskraschen 2008 och kriserna som följde efter det, och i likaså i förhållningssättet till klimatkrisen. Den progressiva, socialekologiska inriktningen är framtiden, låt oss visa det.