Curapodden nr 6: Identitetspolitik

Curapodden med Mattias Kauttmann, Joakim Löf och Rikard Linde tar sig an frågan om “identitetspolitik”. För en fördjupad förståelse av frågan publicerar Joakim Löf på bloggen även ett utdrag ur sin bok “Behovet av en ny progressiv kraft”  (Vulkan förlag, 2018) om identitetspolitik. Textavsnittet är från delen av boken som behandlar hur feminismen bl.a. frågor som Feministiskt Initiativ drivit kan bidra till en bred progressiv plattform.

“Kvinnorörelsen är tillsammans med den antirasistiska rörelsen den rörelse som har längst erfarenhet att kämpa mot förtryck grundat på immateriella faktorer. Eftersom en ny progressiv kraft med utgångspunkt i ekologismen vill förändra livsstilar, värderingar och sätt att se på oss själva och omvärlden för att uppnå en hållbar omställning är kvinnorörelsens erfarenheter centrala. Erövrandet av tillgång till utbildning var avgörande för kvinnorörelsen, vilket man kan se i att tillträde till universiteten sedan ledde till ett införande av allmän rösträtt. Men det finns ingen automatism i den processen; kvinnokampen skedde på gator och torg och ibland mot ett brutalt motstånd.

Här kommer den missförstådda frågan om ”identitetspolitik” in. Ofta misstolkas den som att enbart personer som har ett visst kön, en viss hudfärg och så vidare har trovärdighet i att uttala sig om frågor som berör dem. Skulle det vara innehållet så skulle det verkligen inskränka demokratin som ju bygger på en empatisk perspektivrörelse där vi kan ta alla andras perspektiv för att förstå varandras situationer och livsöden. Kvinnorörelsen visar att det krävdes att kvinnor tog rollen som politiska subjekt: de skrev, talade, demonstrerade och gjorde motstånd, det var nyckeln till att de skulle nå framgång. Politiken byggde med andra ord på den kvinnliga identiteten. Men den var samtidigt universalistisk, huvudkravet var att erkännas som jämbördig med männen i politik och arbetsliv. Även om det finns en del misstolkningar av identitetens betydelse även inom progressiva rörelser och inte bara av politiska motståndare, så måste erfarenheten av hur identitet och universalism samspelar värnas och bli till en viktig beståndsdel i en ny progressiv rörelse.

Barack Obama brukade använda en berättelse från sin kampanj för att illustrera en syn på identitet som ett rörligt utbyte av perspektiv, där empati skapar engagemang. En metod som användes var att dela sin personliga livshistoria med andra.

En kampanjarbetare, Ashley Baia, berättade om sin uppväxt där hon fick spara pengar genom att äta smörgåsar för att betala sjukvårdsräkningar för sin cancersjuka mamma som förlorat sitt arbete och sin sjukförsäkring. Hennes drivkraft var att hjälpa andra barn som henne som saknade tillgång till sjukvård.

‘[F]inally, at the end of [the] discussion they came to this elderly black man. ‘He’s been sitting there quietly the whole time, not saying a word’, Obama explained. ‘And Ashley asks him why he is there. […] ‘I am here because of Ashley, I am here because of this young girl, and the fact that she is willing to fight for what she believes in. And that reminds me that I still have some fight left in me, and I’m going to stand up for what I believe in’. Now by itself, that single moment of recognition between that young white girl and that old black man, that’s not enough to change the country. By itself, it’s not enough to give health care to the sick, or jobs to the jobless, or education to our children. But it is where we begin. (1)’

Statsvetaren Yascha Mounk ser Obamas sätt att inkludera stora grupper i ett universellt projekt om att förändra landet i grunden som en nyckel till hans framgång i att bli vald (2, 3). Hillary Clinton å andra sidan misslyckades med att skapa stöd för ett brett, inkluderande politiskt projekt och lyckades inte få stöd av delar av vit lägre medelklass och arbetarklass som istället röstade på Donald Trump. Även om Bernie Sanders var framgångsrik i att på kort tid mobilisera många för sin kandidatur, var han inte lika framgångsrik som Obama i att nå ut till minoriteter.”

(1) Wolffe, R. (2009). Renegade: the making of a president. New York, NY: Crown Publishers., s. 141f.

(2) Mounk, Y. (2018). “Martin Sandbu: the Economics of Populism”, the Good Fight podcast. New America, Slate magazine. http://www.slate.com/articles/podcasts/the_good_fight_podcast/2018/01/martin_sandbu_explains_how_to_fight_inequality_and_halt_the_rise_of_populism.html

(3) Hur Obama sedan misslyckades med att förändra det amerikanska samhället på det sätt som han utlovade när han kom i styrande ställning är annan fråga och mycket finns att kritisera där.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *