Recension av “Populistiska manifestet” av Göran Greider och Åsa Linderborg

Joakim Löf 181010

Lagom till valåret kom en bok som argumenterar för en vänsterpopulistisk offensiv, ”Populistiska manifestet” (Natur & Kultur, 2018), av de välkända vänsterprofilerna Göran Greider och Åsa Linderborg. På många sätt tangerar den mitt eget bidrag till vad som saknas på den progressiva sidan av politiken. Jag läser med stort intresse men lämnar till slut läsningen med en blandad känsla. För att göra läsningen rättvisa börjar jag med de positiva intrycken.

Högerpopulismen analyseras på djupet som ett uppror mot den politiska och ekonomiska eliten i storstäderna. När socialdemokratin inte längre står kvar som en motkraft mot maktens koncentration utan snarare som en del av den blir många väljare alienerade och vänder sig till främlingsfientlighet. ”De orealistiska löften som europeiska högerpopulistiska partier kommer med — och som oftast kan sammanfattas med ’Stryp kostsam invandring för att finansiera välfärd för de egna medborgarna’ — exploaterar i själva verket den tomhet och brist på initiativ som kännetecknar demokratin som den fungerar idag” (nr 4, s. 25). Med formuleringar av det här slaget är jag fångad av texten.

En genomgående styrka i texten är att de återaktiverar en klassanalys som också tar in spänningen mellan glesbygd och storstad. När folkhemmet byggde på att alla hade ansvar att lösa fattigdomsproblem är det numera en sanning att ”folk är för slöa för att jobba eller tror att de är sjuka när de egentligen inte är det” (nr 115, s. 224). Journalisterna och partitopparna lever i enklaver utan kontakt med hur klasskillnaderna drabbar folk i förorterna eller i glesbygden.

Greider och Linderborg politiserar på ett kraftfullt sätt den ”apolitiska teknikalitet” som den marknadsliberala hegemonin säljs in som av experter och professionella (nr 30, s. 67). De lyfter på ett förtjänstfullt sätt en lång rad för samhället nedbrytande konsekvenser av den rådande politiken: finanskriser orsakade av en avreglerad finansmarknad, åtstramningspolitik som slitit sönder sociala band och ökat klassklyftorna. Man instämmer som läsare i frustrationen över att förväntningarna på framtiden ”skruvats ned till noll” i dagens politiska klimat (s. 11).

Synen på ekonomin har också moderna, gröna inslag som när Greider och Linderborg lyfter att ”[a]utomatiseringen reducerar de farliga, slitsamma och många gånger meningslösa jobben” och lösningen blir en ”fantastisk möjlighet till en rejäl arbetstidsförkortning och ett rikare liv” (nr 113, s. 222). När de angriper Macrons ”mittenpopulism” är de oerhört träffsäkra: ”Macron är tidens melodi. En ensam, stark man som ska fixa allt. Fler kommer att försöka göra som han: förneka sitt medlemskap i etablissemanget och bilda partier som är mer som företags-startups än demokratiska rörelser”. ”Macron tilltalar dem som inte vågar välja, för att de inte vet vad de vill.” (nr 106, s. 215).

Ska man börja en kritisk dekonstruktion av manifestet kan man börja med påståendet att ”populismens motsats är inte demokrati, det är elitism” (nr 3, s. 23). Greider och Linderborg vill sätta en vänsterpopulism baserad på en folklig motreaktion med stark demokratisk bas mot en teknokratisk elit. Men samtidigt försöker de trolla bort högerpopulismens unika karaktär, i sin iver att driva sin tes om populismens folkliga kärna. Inga partier är i själva verket så elitistiska som populisternas. Donald Trump driver sin administration som sitt företag och avskedar folk utan förvarning, Geert Wilders parti har bara honom själv som medlem och ledarkulten inom Sverigedemokraterna är nästan av maoistiska proportioner.

Samma förkärlek för svepande retoriska formuleringar kan man finna i påståendet att ”i Sverige är de värderingar som ligger till grund för vårt normsystem helt och hållet knutna till den genuint sekulärt präglade välfärdsstaten: jämlikhet och jämställdhet” (nr 119, s. 232). Socialdemokratiska värderingar är Sveriges metafysiska essens, ska man förstå. Vad hände med luthersk arbetsmoral, jantelag och den auktoritära konformismen, alla drag som brukar lyftas fram hos svensk kultur men som är mer moraliskt tvetydiga? I Greiders och Lindeborgs ödestro, som återspeglar tankefigurer inom marxismen, ligger också att arbetarklassen bär nyckeln till framtiden: ”det är bara arbetarklassen som kan vädja till medelklassens humana sida, att alla ska ha det bra” (nr 122, s. 244). Klassanalysen är i själva verket förlegad på flera sätt: man använder begreppet ”tjänstemannaskikt” fastän skiljelinjen mellan de med och utan högskoleutbildning är mer kulturellt formativ. Läkarsekreterare och läkare tillhör samma klass enbart från LO-borgens perspektiv. Man trevar efter någon slags socialdemokratisk kärna som gått förlorad snarare än att se sambandet mellan olika grupper i ett gemensamt projekt som det partiet lyckades med på sin storhetstid.

Där jag mest reagerar på texten är när Greider och Linderborg i sin kritik av en illa definierad identitetspolitik ger sig på feminister och antirasister. Visserligen menar de att en viss form av feminism och antirasism ingår i deras vänsterpopulistiska projekt, men angreppen är ändå anmärkningsvärda. De skriver att ”staten och skolan med en mångkulturell nick uppmuntrar föräldrarna att inte tappa kontrollen över sina ungar”, om muslimska familjer som är fast i omoderna värderingar (nr 128, s. 263). Bilden av en elit som vill hålla barn kvar i muslimsk fundamentalism är som hämtad från den sverigedemokratiska sfären. Man blir inte klok på om förläggaren missat att uppmärksamma författarna på sådana formuleringar eller om författarna är medvetet provokativa.  De påstår också att det finns en ”rödgrön vänster som kräver att svenskarna sänker sin standard för att öppna gränserna” (s. 294). Var finns den? Jag har då inte hört någon förespråka det och bor ändå i Aspudden där den rödgröna vänstern borde vara dominant. De sydeuropeiska vänsterpopulistiska partierna, vilka borde vara intressanta för Greider och Linderborg, riskerar att bli ett ”tillfälligt tomtebloss”, i jämförelse med Corbyn och Sanders. Rejäla vänstermän i rejäla traditionella partier, inte utmanare som dessutom detroniserar socialdemokratin i Spanien, Grekland och Frankrike. De flesta bedömare ser, tvärtemot Greiders och Linderborgs ”tomtebloss”-figur, vänsterpartierna som starkare i de här länderna tack vare att socialdemokratin tappat så mycket i förtroende.

Mest svårläst är boken när feministerna ska uppfostras.  Så här låter det: ”Det är ofrånkomligt, riktigt och viktigt att den unga, kulturrelativistiska feminismen och antirasismen hamnar i konflikt med den äldre generationens kvinnorörelse som aldrig tvekat att motarbeta konservativt tänkande varhelst det än uppträder” (nr 96, s. 197). De unga feministerna som är för generös invandring och samtidigt vill arbeta för kvinnors rättigheter ger alltså efter för konservativt tänkande, till skillnad från de goda äldre feministerna. Som vill vad? I slutet av boken kommer tesen om att man ska ha en maxvolym för hur många flyktingar som ska tas emot. En slags konservatism skulle man kunna säga, vilket kan vara drag man inte står ut med att se hos sig själv och gärna vill projicera på andra. Som de ”konservativa” antirasistiska feministerna.

Retoriken är snabb i vändningarna i ”Det populistiska manifestet”, men i slutdelen av texten blir det ansträngt när Greider och Linderborg skriver om asylrätten. Faktum är att ett ”mer eller mindre fast maxtak för flyktingmottagandet” (nr 124, s. 252) inte går att förena med rätten att få sin asyl från krig eller förtryck prövad som individ. Runt den motsägelsen vrider sig texten som en mask på en krok. Asylrätten är, enligt Greider och Linderborg, ”närapå helig”, den får ”knappast ens diskuteras”. FN:s flyktingkonvention är ”föråldrad” och ”djupt dubbelmoralisk”. Strax därefter kommer en ambivalent formulering: ”Den stora nackdelen med att upphäva flyktingkonventionen – vilket en del forskare hävdar är mer humanistiskt — är att asylrätten riskerar att helt urholkas” (s. 250). Ett tak är ”ofrånkomligt inhumant”, ”laddat”. Det avgörande argumentet är till slut: vid en för stor invandring kommer ”förr eller senare en tvär inskränkning av migrationen när motståndet mot migrationen ökar” (s. 252). Här krävs närmast en psykoanalytisk läsning: det är en plågad text det handlar om. Greider och Linderborg är beredda att offra humanismen för sitt populistiska projekt. Men är det verkligen ”vänsterpopulism” då det handlar om eller kanske snarare en ”mittenpopulism”?

Manifestet efterlämnar en dubbel känsla. En stor ambition lyser igenom i en bitvis stark text men som ändå haltar på grund av ett grupptänkande som författarna verkar ha hamnat i. Något slags outtalad identifikation med svensk socialdemokrati är textens blinda fläck. Jag tror på behovet av en ny progressiv kraft, men socialdemokratin behöver utmanas i sin nuvarande form.

2 thoughts on “Recension av “Populistiska manifestet” av Göran Greider och Åsa Linderborg

  1. Intressant analys, tack! Jag har inte läst boken och trodde att titeln var sarkastisk, men det verkar tydligt att författarna menar allvar. Grundide’n är att SAP tappar väljare till populism och behöver ändra sitt program för att passa även dem. Detta är givetvis en fundamental kantring från politik som ideologiernas kamp, till politik som popularitetstävling. När inte ren marknadsföring hjälper längre mot nya populiströrelser har etablerade partier över hela världen börjat ta till sig populisternas slogans för att behålla de rösterna. Det har fungerat bra ibland, praktexemplet är väl Trump, men slagit fel andra gånger, som t.ex. Moderaternas flört med SD tidigt 2017 vilket ledde till AKBs avgång.

    Författarna förstår den risken, om man får gissa från den ambivalenta texten, men ändå framgår att de tycker det är viktigare för SAP att maximera antalet röster än att driva en konsistent och genomtänkt vänsterpolitik. Detta är politik som kohandel, sorgligt utifrån ett demokratiperspektiv.

    1. Det finns faktiskt en vänsterpopulistisk tradition som inte har något att göra med högerpopulismen. I USA är “populist” oftast någon till vänster. Syriza och Podemos och även Melenchons Det okuvliga Frankrike har vänsterpopulistiska inslag. Men egentligen är det bara Melenchon som har tydliga traditionalistiska inslag med avvisande av EU-samarbetet som helhet och att vilja begränsa invandringen. Podemos t ex har snarare sett flyktingmottagande som en positiv sak grundat på solidaritet med andra folk. Greider & Linderborg tror jag är medvetna om att de blandar ihop lite de olika begreppen och att deras förslag om asyltak spelar på en auktoritär och traditionalistisk planhalva. Det är en av sakerna jag vill lyfta fram som inte riktigt hänger ihop i deras text.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *