Regeringsformen fungerar inte


Joakim Löf 181023

Vårt lands grundlag, regeringsformen, fungerar inte. Det har vi blivit medvetna om de senaste åren och särskilt nu när väljarna blivit helt maktlösa inför ett politiskt spel som vi aldrig tidigare sett i svensk politik. Jag kommer att lyfta några exempel på lösningar av de här problemen från den tyska federala grundlagen, givetvis finns säkerligen många andra vägar men syftet är framför allt att visa att det inte är någon naturlag att vi har dessa problem utan att det har att göra med vår regeringsform.

Till att börja med: nynazististiska organisationer har tillåtits demonstrera och trakassera andra medborgare i bland annat Göteborg under Bokmässan och i Visby under Almedalsveckan. Frågan om att försöka stoppa det har blivit förvirrad eftersom svensk grundlag inte medger några inskränkningar av demonstrations- och föreningsfriheten för antidemokratiska organisationer. Regeringsformen §24 medger inskränkningar av demonstrationsfriheten enbart på grund av ”ordning och säkerhet vid sammankomsten” och föreningsfriheten får begränsas ”endast när det gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av en folkgrupp” (1). Istället har det varit ordningslagar som man använt och i vissa fall har man fått tillåta lagbrott som man kunnat förutsäga och efteråt åtala personer för hets mot folkgrupp. Otryggheten i samhället har ökat och överlevare från Förintelsen har deltagit i debatten kring nynazismens steg framåt.

Tysklands grundlag innehåller en paragraf som skulle stoppa problemet:

“§9(2) Associations whose aims or activities contravene the criminal laws, or that are directed against the constitutional order or the concept of international understanding, shall be prohibited.” (2)

Man kan hävda att nynazister då skulle dölja sina avsikter mer, men just att de kan verka fritt idag är det som skapar otrygghet och en osäkerhet när det gäller statens ansvar för att förhindra att nazismen tar en plats i samhället.

I valrörelsen i år intervjuades Sverigedemokraternas partiledare Jimmy Åkesson i Morgonpasset i P3 och han fördömde då kanalen som ”vänsterliberal smörja” och sa att ”om han själv hade varit chef för kanalen hade den lagts ner” (3). Sverigedemokraternas syn på public service beskrivs så här av SVT:s politiska reporter Pontus Matsson: ”i dag är hållningen att om public service ska vara skattefinansierat måste man organisera om och det SD vill se är större kontroll av innehållet.” (4). Skulle då Sverigedemokraterna om de fick ett inflytande över regeringsmakten kunna ställa krav på att public service eller andra massmedier ska begränsas i sin yttrandefrihet? Problemet ligger i hur grundlagen kan ändras i Sverige, till skillnad från Tyskland där delar av grundlagen som reglerar grundläggande fri- och rättigheter inte får ändras överhuvudtaget. Skulle en regering eller en majoritet av tyska förbundsdagen (parlamentet) ändå försöka inskränka yttrande- eller pressfriheten innehåller grundlagen den här formuleringen:

”§20(4). All Germans shall have the right to resist any person seeking to abolish this constitutional order, if no other remedy is available.” (2)

Det är tydligt att landets mörka erfarenheter sätter andra spår i författningen än den svenska. Det innebär att vår grundlag, och därmed vårt samhälle i stort, är betydligt mer sårbart för odemokratiska ambitioner.

Det mest aktuella problemet vi ser är den helt låsta regeringsbildningen. Allianspartierna ägnar sig åt ett politiskt spel där de medvetet för fram alternativ där de som skulle ingå i lösningen avvisat den på förhand, med ett dolt syfte som olika kommentatorer får gissa sig till. Om det handlar om att Annie Lööf ska försöka bli statsminister eller om alliansen ska dela upp sig för att kunna regera med SD:s stöd med ”hedern i behåll” spelar egentligen inte så stor roll från perspektivet vår grundlags bristande funktion. Grundproblemet är att en majoritet av riksdagen kan avsätta statsministern utan att samtidigt välja en ny och alltså skapa det limbo som vi ser nu. Politikerföraktet lär öka och makten för väljaren att styra vem som ska bilda regering minskar. Ett stort demokratiskt bekymmer. Statsvetaren Tommy Möller lyfter fram att en lösning vore att införa en ”modifierad positiv parlamentarism” som man har i Tyskland (5). I tyska grundlagen ser det ut så här:

”§67(1) The Bundestag may express its lack of confidence in the Federal Chancellor only by electing a successor by the vote of a majority of its Members and requesting the Federal President to dismiss the Federal Chancellor. The Federal President must comply with the request and appoint the person elected.” (2)

I klartext skulle det innebära att alliansens och SD:s agerande vid misstroendeomröstningen mot regeringen Löfven inte vore möjlig. Såvida man inte föreslog till exempel Ulf Kristersson som ny statsminister samtidigt. Men då hade man fått lösa sin interna meningsskiljaktigheter först innan man försatte landet i ett aldrig tidigare skådat dödläge.

En positiv parlamentarism skulle skapa ett automatiskt tryck på alla partier att ta ansvar för regeringsbildningen. Man kan se också på Finland där partierna axlar ansvaret att regera utan den här typen av politiska manövrar, det är ett slags politik för vuxna kan man säga. Att regera innebär ofta ett politiskt pris med ett minskande väljarstöd vilket främst svenska småpartier fått erfara många gånger. Därför skulle det förmodligen utvecklas en praxis som i Finland där man växlar vid makten, och kanske skulle det också utvecklas till en större pluralism vad gäller vilka partier som kan utse statsminister. Det skulle vara en stor fördel för svensk politik med en större pluralism och ett större ansvarstagande. Politikernas förtroende skulle kunna öka om de tvingades ta ansvar och om resultatet av valen blev mer förutsägbara. Demokratin skulle stärkas. Och det är väl därför vi har grundlagar?

(1) https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/kungorelse-1974152-om-beslutad-ny-regeringsform_sfs-1974-152

(2) http://www.gesetze-im-internet.de/englisch_gg/englisch_gg.html#GGengl_000P81

(3) https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7031333

(4) https://www.svt.se/nyheter/inrikes/vad-tycker-sverigedemokraterna-egentligen-om-public-service

(5) https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=7071026

Recension av “Populistiska manifestet” av Göran Greider och Åsa Linderborg

Joakim Löf 181010

Lagom till valåret kom en bok som argumenterar för en vänsterpopulistisk offensiv, ”Populistiska manifestet” (Natur & Kultur, 2018), av de välkända vänsterprofilerna Göran Greider och Åsa Linderborg. På många sätt tangerar den mitt eget bidrag till vad som saknas på den progressiva sidan av politiken. Jag läser med stort intresse men lämnar till slut läsningen med en blandad känsla. För att göra läsningen rättvisa börjar jag med de positiva intrycken.

Högerpopulismen analyseras på djupet som ett uppror mot den politiska och ekonomiska eliten i storstäderna. När socialdemokratin inte längre står kvar som en motkraft mot maktens koncentration utan snarare som en del av den blir många väljare alienerade och vänder sig till främlingsfientlighet. ”De orealistiska löften som europeiska högerpopulistiska partier kommer med — och som oftast kan sammanfattas med ’Stryp kostsam invandring för att finansiera välfärd för de egna medborgarna’ — exploaterar i själva verket den tomhet och brist på initiativ som kännetecknar demokratin som den fungerar idag” (nr 4, s. 25). Med formuleringar av det här slaget är jag fångad av texten.

En genomgående styrka i texten är att de återaktiverar en klassanalys som också tar in spänningen mellan glesbygd och storstad. När folkhemmet byggde på att alla hade ansvar att lösa fattigdomsproblem är det numera en sanning att ”folk är för slöa för att jobba eller tror att de är sjuka när de egentligen inte är det” (nr 115, s. 224). Journalisterna och partitopparna lever i enklaver utan kontakt med hur klasskillnaderna drabbar folk i förorterna eller i glesbygden.

Greider och Linderborg politiserar på ett kraftfullt sätt den ”apolitiska teknikalitet” som den marknadsliberala hegemonin säljs in som av experter och professionella (nr 30, s. 67). De lyfter på ett förtjänstfullt sätt en lång rad för samhället nedbrytande konsekvenser av den rådande politiken: finanskriser orsakade av en avreglerad finansmarknad, åtstramningspolitik som slitit sönder sociala band och ökat klassklyftorna. Man instämmer som läsare i frustrationen över att förväntningarna på framtiden ”skruvats ned till noll” i dagens politiska klimat (s. 11).

Synen på ekonomin har också moderna, gröna inslag som när Greider och Linderborg lyfter att ”[a]utomatiseringen reducerar de farliga, slitsamma och många gånger meningslösa jobben” och lösningen blir en ”fantastisk möjlighet till en rejäl arbetstidsförkortning och ett rikare liv” (nr 113, s. 222). När de angriper Macrons ”mittenpopulism” är de oerhört träffsäkra: ”Macron är tidens melodi. En ensam, stark man som ska fixa allt. Fler kommer att försöka göra som han: förneka sitt medlemskap i etablissemanget och bilda partier som är mer som företags-startups än demokratiska rörelser”. ”Macron tilltalar dem som inte vågar välja, för att de inte vet vad de vill.” (nr 106, s. 215).

Ska man börja en kritisk dekonstruktion av manifestet kan man börja med påståendet att ”populismens motsats är inte demokrati, det är elitism” (nr 3, s. 23). Greider och Linderborg vill sätta en vänsterpopulism baserad på en folklig motreaktion med stark demokratisk bas mot en teknokratisk elit. Men samtidigt försöker de trolla bort högerpopulismens unika karaktär, i sin iver att driva sin tes om populismens folkliga kärna. Inga partier är i själva verket så elitistiska som populisternas. Donald Trump driver sin administration som sitt företag och avskedar folk utan förvarning, Geert Wilders parti har bara honom själv som medlem och ledarkulten inom Sverigedemokraterna är nästan av maoistiska proportioner.

Samma förkärlek för svepande retoriska formuleringar kan man finna i påståendet att ”i Sverige är de värderingar som ligger till grund för vårt normsystem helt och hållet knutna till den genuint sekulärt präglade välfärdsstaten: jämlikhet och jämställdhet” (nr 119, s. 232). Socialdemokratiska värderingar är Sveriges metafysiska essens, ska man förstå. Vad hände med luthersk arbetsmoral, jantelag och den auktoritära konformismen, alla drag som brukar lyftas fram hos svensk kultur men som är mer moraliskt tvetydiga? I Greiders och Lindeborgs ödestro, som återspeglar tankefigurer inom marxismen, ligger också att arbetarklassen bär nyckeln till framtiden: ”det är bara arbetarklassen som kan vädja till medelklassens humana sida, att alla ska ha det bra” (nr 122, s. 244). Klassanalysen är i själva verket förlegad på flera sätt: man använder begreppet ”tjänstemannaskikt” fastän skiljelinjen mellan de med och utan högskoleutbildning är mer kulturellt formativ. Läkarsekreterare och läkare tillhör samma klass enbart från LO-borgens perspektiv. Man trevar efter någon slags socialdemokratisk kärna som gått förlorad snarare än att se sambandet mellan olika grupper i ett gemensamt projekt som det partiet lyckades med på sin storhetstid.

Där jag mest reagerar på texten är när Greider och Linderborg i sin kritik av en illa definierad identitetspolitik ger sig på feminister och antirasister. Visserligen menar de att en viss form av feminism och antirasism ingår i deras vänsterpopulistiska projekt, men angreppen är ändå anmärkningsvärda. De skriver att ”staten och skolan med en mångkulturell nick uppmuntrar föräldrarna att inte tappa kontrollen över sina ungar”, om muslimska familjer som är fast i omoderna värderingar (nr 128, s. 263). Bilden av en elit som vill hålla barn kvar i muslimsk fundamentalism är som hämtad från den sverigedemokratiska sfären. Man blir inte klok på om förläggaren missat att uppmärksamma författarna på sådana formuleringar eller om författarna är medvetet provokativa.  De påstår också att det finns en ”rödgrön vänster som kräver att svenskarna sänker sin standard för att öppna gränserna” (s. 294). Var finns den? Jag har då inte hört någon förespråka det och bor ändå i Aspudden där den rödgröna vänstern borde vara dominant. De sydeuropeiska vänsterpopulistiska partierna, vilka borde vara intressanta för Greider och Linderborg, riskerar att bli ett ”tillfälligt tomtebloss”, i jämförelse med Corbyn och Sanders. Rejäla vänstermän i rejäla traditionella partier, inte utmanare som dessutom detroniserar socialdemokratin i Spanien, Grekland och Frankrike. De flesta bedömare ser, tvärtemot Greiders och Linderborgs ”tomtebloss”-figur, vänsterpartierna som starkare i de här länderna tack vare att socialdemokratin tappat så mycket i förtroende.

Mest svårläst är boken när feministerna ska uppfostras.  Så här låter det: ”Det är ofrånkomligt, riktigt och viktigt att den unga, kulturrelativistiska feminismen och antirasismen hamnar i konflikt med den äldre generationens kvinnorörelse som aldrig tvekat att motarbeta konservativt tänkande varhelst det än uppträder” (nr 96, s. 197). De unga feministerna som är för generös invandring och samtidigt vill arbeta för kvinnors rättigheter ger alltså efter för konservativt tänkande, till skillnad från de goda äldre feministerna. Som vill vad? I slutet av boken kommer tesen om att man ska ha en maxvolym för hur många flyktingar som ska tas emot. En slags konservatism skulle man kunna säga, vilket kan vara drag man inte står ut med att se hos sig själv och gärna vill projicera på andra. Som de ”konservativa” antirasistiska feministerna.

Retoriken är snabb i vändningarna i ”Det populistiska manifestet”, men i slutdelen av texten blir det ansträngt när Greider och Linderborg skriver om asylrätten. Faktum är att ett ”mer eller mindre fast maxtak för flyktingmottagandet” (nr 124, s. 252) inte går att förena med rätten att få sin asyl från krig eller förtryck prövad som individ. Runt den motsägelsen vrider sig texten som en mask på en krok. Asylrätten är, enligt Greider och Linderborg, ”närapå helig”, den får ”knappast ens diskuteras”. FN:s flyktingkonvention är ”föråldrad” och ”djupt dubbelmoralisk”. Strax därefter kommer en ambivalent formulering: ”Den stora nackdelen med att upphäva flyktingkonventionen – vilket en del forskare hävdar är mer humanistiskt — är att asylrätten riskerar att helt urholkas” (s. 250). Ett tak är ”ofrånkomligt inhumant”, ”laddat”. Det avgörande argumentet är till slut: vid en för stor invandring kommer ”förr eller senare en tvär inskränkning av migrationen när motståndet mot migrationen ökar” (s. 252). Här krävs närmast en psykoanalytisk läsning: det är en plågad text det handlar om. Greider och Linderborg är beredda att offra humanismen för sitt populistiska projekt. Men är det verkligen ”vänsterpopulism” då det handlar om eller kanske snarare en ”mittenpopulism”?

Manifestet efterlämnar en dubbel känsla. En stor ambition lyser igenom i en bitvis stark text men som ändå haltar på grund av ett grupptänkande som författarna verkar ha hamnat i. Något slags outtalad identifikation med svensk socialdemokrati är textens blinda fläck. Jag tror på behovet av en ny progressiv kraft, men socialdemokratin behöver utmanas i sin nuvarande form.

Learning from our mistakes

Bilden på Michael Moon och hans dotter som går i Barsebäcksmarschen (troligen från 1978)

Michael Moon 181003

(English summary of the text “Miljöpartiets väg i backspegeln”, previously published on this blog)

Even political parties can learn from their mistakes, provided they own up to them and do not try to blame on others. After almost four decades acquaintance with the Swedish Greens I can point to four problem areas.

1. Strength in numbers

In the hope that the newly formed party could accommodate just about any critic of the status quo, any cause, lost or otherwise, under the Green banner, new members were asked very few questions about how compatible their views might be with those of the party or with each others’. “Might these together amount to just a string of disparate viewpoints or could they constitute a coherent ideology” was a question that, as far as I know, was never raised, since that could have deterred prospective members from joining the cause. The overall policy was a carefree “The more, the merrier”. In this policy the greens were simply continuing the almost anti-theoretical attitudes of the non-parliamentary movement to which many of them (had) belonged. The debate on the party’s intranet forum was lively in those early days, but suffered from being a bit straggly and from time to time, downright “naivistic”. And so it went on for many years. Finally though, the party leadership lost its patience and failing to see any value of these deliberations, closed down both the intranet and the think tank. Since then all “internal” debate has been forced to continue in blogs and facebook groups run by private individuals.

2. Over-emphasising the National Level

In the longer term his tendency was conducive of for the centralisation of power in the hands of the party leadership, a tendency that became more pronounced and accelerated with the creation of the all-powerful Central Committee. The reasoning behind this and other organisational innovationswas to bring the Green Party into line with the conventional structures of political parties here; and this in spite of decentralisation having been a major plank in the party’s original platform. From about the turn of the century onwards there has been a number of blatant examples of the national leadership having ridden roughshod over local and regional party groups.

3. Is “Democratic Hygiene” Still a Priority?

When the party was young, much thought and energy were spent on putting in place checks and balances to safeguard the democratic workings of the party. This resulted in three precautionary measures: 1. equal representation of women and men; 2. the rotation principle (a maximum of holding the same office for three consecutive terms; 3. maximising the number of representative seats a single person could hold at any one time. Over time these restrictions (particularly the second and third ones) came in for considerable criticism on the grounds that they were impracticable and hindered the perceived need for greater professionalism in the party. Despite these criticisms I have seen no serious attempt to evaluate those regulations or to consider the need for further measures to reinforce the ones already in place. One obvious gap in the original safety net is that it has been possible for politicians to alternate from being external representatives to holding salaried positions within the party organisation and vice versa. With this loophole an elite cadre of professionals has established itself in the upper echelons of the party. However, if the party is to be a credible force for grass-root democracy it must address this question.

4. Green instrumentalism. Means and Goals Changing Places

When Greens here got together to start a political party, a major reason for doing so was to make their society more compatible with their surroundings. This was, and still is, the purpose of the project. However, as the party got under way it acquired a structure of its own, with physical dimensions (offices, web site, membership lists etc) and gradually developed an inherent drive to further its own well-being and survival. In Systems Theory this is referred to as a system’s inertia, its tendency to conserve its own identity. This often results in the system, in this case the party, transforming itself from simply being simply a means to an end, to become at least in part a goal in its own right. This transformation, which can be seen not only in political parties but in all manner of system-entities, constitutes “instrumentality”. The upshot of this is that an element of compromise inevitably creeps into the policies of the party. And indeed a political party, however critical it sees itself to be, has to learn the practicalities of negotiation and compromise. At the same time Greens know that there is no way by which we humans can strike deals with Mother Nature. We have here two paradoxical strands that must be woven into a single ideological cloth.

A major and pressing task for the greens is therefore to recognise the existence side by side of these seemingly contradictory positions and to realise that the problems arising from this is fuelling enmity between the differing factions in the party. It is a situation that is calling out for a resolution. But the party leadership is showing little or no interest in matters of political ideology, but is apparently intent on continuing as a (very junior) partner in a new coalition government, a government whose days seem numbered even before it’s been installed!