Den gröna politiska diskursen sedd som delvis överlappande nivåer

Michael Moon 18-09-27

Efter en mandatperiod då MP har suttit som minoritetspartner i en S-ledd koalitionsregering finns det vitt skilda uppfattningar om vilken roll partiet bör spela i svensk politik framöver och inte minst hur det ska förhålla sig till den gröna rörelsen i stort. Utifrån sett har vi genomlevt fyra år av ideliga kontroverser, som har gällt hur MP:s representanter har lyckats i den rödgröna koalitionen. Här har funnits huvudsakligen två linjer: försvararna och kritikerna. I efterhand kan konstateras ingen av sidorna lyckades få en meningsfull respons från den motsatta sidan. Detta haveri i den interna kommunikationen är anledningen till att jag vill titta på den gröna diskursen ur ett bredare perspektiv. Jag föreslår att rörelsens, inklusive partiets, diskurs kan tolkas som fem nivåer.

Här finns risk att olika aktörer med olika utgångspunkter talar förbi varandra och att de olikheter som finns cementeras och uppförstoras som följd. I ett försök att överblicka den mångfacetterade gröna diskursen föreslår jag en uppdelning i fem nivåer.

De fem diskursnivåerna

1. En kortsiktig, taktisk nivå;
2. En långsiktig, strategisk nivå;
3. En ideologisk nivå;
4. En filosofisk (idéhistorisk) nivå;
5. En kosmologisk (existentiell) nivå.

Dessa nivåer tenderar att överlappa varandra men i den mån det går är det bra att konceptuellt hålla isär dem. Se bilden!

1. Den kortsiktiga, taktiska, nivån
Politikens främsta uppgift på denna nivå är att öka eller åtminsone bibehålla partiets ställning och dess parlamentariska makt. Detta kan tyckas vara själklart, men det implicerar ett par följder som sällan uttalas öppet. För det första är partiets sakpolitiska ställningtagande, på denna nivå, av underordnad betydelse jämfört med partiets väl och ve. För det andra, de partier som utgör det största hotet är de partier vars politik ligger närmast det egna partiets. Detta har visat sig när partier försöker samarbeta i utomparlamentariska rörelser som sträcker sig över partigränserna.

En av ett partis taktikers främsta uppgifter är att hålla koll på allaandra partiers ställningstaganden för att maximera det egna partiets interventioner. På så vis kan partiet hålla sig i den offentliga debattens framkant och kan kännas angeläget för så stora befolkningsgrupper som möjligt.
Detta är ett led i det som kallas ”politisk triangulering”, ett PR-arbete som ofta görs med hjälp av inhyrda experter, personer utan koppling till partiet för övrigt. Därför blir politik på denna nivå alltmer likartad och oberoende av vilket parti det gäller.

Mycket behöver sägas om de svårigheter och dilemman som möter ett radikalt systemförändrande parti när det tar plats i en regering, där man förväntas ta ansvar bl a för hur det nuvarande samhället fungerar. Dessa frågor borde studeras noga nu när mandatperiod är över.

Frågor som exemplifierar nivå 1:
Vilka sakfrågor lönar sig bäst för partiet att koncentrera sig på?
Vilka personer (eller snarare deras personliga kvalitéer) är viktigast om man ska representera partiet?
Vilka av de andra partierna bör man söka samarbete med? (Även nästa nivå).

Nivå 2. Långsiktiga, strategiska mål (över längre än en mandatperiod)
Här fokuseras intresset på sakpolitiska mål, som handlar om vad som bör uppnås i samhället i stort.
Utarbetande och förankring av partiprogram och handlingsprogram, bakgrundsrapporter och liknande dokument. Generellt för dessa gäller att de bör presenteras, diskuteras och helst antas som policy dokument av partiet.
Att hålla sig ajour med sociala och tekniska innovationer.
Att initiera och att på olika sätt stödja den interna idédebatten.

Frågor som exemplifierar nivå 2:
Vilka förändringar är nödvändiga för att uppnå det hållbara samhället?
Vilka alternativ finns till dagens tillväxtsamhälle?
Hur ser det gröna samhället ut?
Hur når man dit?

Nivå 3. Den ideologiska nivån
Ett partiprogram bör helst utgå ifrån en ideologisk grund. Utmärkande för den senare är att den har en inre konsistens, d v s dess olika punkter hänger ihop. Målkonflikter kan visserligen förekomma, men då måste ideologin ange hur man prioriterar mellan de mål som är motstridiga.
Dessutom består en ideologi normalt av både beskrivande och föreskrivande delar. Kraven på koherens gäller även att dessa delar ska hänga ihop.
Ett problem är att begreppet ”ideologi” ibland anses vara suspekt då den står i kontrast till ”vetenskap”. Å andra sidan är det vanligt att, exempelvis”en grön ideologi” uppfattas som eftersträvansvärd, t o m en nödvändighet.

Frågor som exemplifierar nivå 3:
Finns det några frågor i det nuvarande programmet, som borde betonas mer/mindre i det fortsatta programarbetet?
Förekommer det målkonflikter i programmen?
Hur ska dessa i så fall avhjälpas?
Bör partiet ha högre krav på sina egna medlemmar än vad det har på andra partiers?

Nivå 4. Den filosofiska (idéhistoriska) nivån. (Fördjupning av föregående nivå)
Den gröna rörelsen anses ofta ha uppstått i början på 60-talet, men dess rötter går mycket längre tillbaks i tiden. Ändå stämmer det att som en politisk rörelsen uppstod den som en reaktion mot det moderna samhället. Modernitet har präglats i stor utsträckning av det naturvetenskapliga världsbilden och dess teknologi. I många avseenden lever man bättre och längre idag än för ett par hundra år sedan, i alla fall i länder som har råd att efterfråga vetenskapens framgångar. Men den skapar nya problem, t ex miljöproblemen. Och framför allt gör inte vetenskapen att vi blir visare!

Frågor som exemplifierar denna nivå:
Många menar att ekologiskt ansvar och socialt ansvar hänger ihop; att de är oskiljaktiga. Stämmer det?
Vilka tidigare politiska/kulturella rörelser (eller idéströmningar) har påverkat den gröna rörelsens uppkomst?
Bör “framsteg” vara ett viktigt mål för den gröna rörelsen?
I så fall, hur ska det definieras?
Är framsteg och ökat materiellt välstånd två helt skilda saker?
Har den gröna rörelsen något svar på det dominerande synsättet att naturen är till för människan att exploatera?

Nivå 5. Den kosmologiska (existentiella) nivån
Denna nivå anses av en del (även vissa gröna) som irrelevant för den politiska diskursen.
Men i och med att människan fått allt större och mer negativ inverkan på miljön och på våra medvarelser blir denna nivå alltmer betydelsefull. Jfr begreppet antropocen!

Alltfler gröna menar att det moderna samhällets utveckling är på kollisionskurs med den globala miljön. Samtidigt bevittnar vi en allt extremare ojämlikhet både inom landet men framförallt länderna emellan. Resultatet är att racism och våld ökar exponentiellt.
Vilka faktorer är det som driver denna utveckling? En uppenbar orsak, och en som speciellt socialisterna pekar på, är den globala kapitalismens härjningar. Och det är svårt att inte hålla med om detta.
Andra menar att det det finns en intim interaktion mellan människornas inre ( psykiska och andliga) tillstånd och den tilltagande förödelse, som breder sig ut över hav och land. Detta andra synsätt har i alla tider hävdats av poeter, konstnärer, mystiker m fl men har sorgfälligt ignorerats av politiker.
Skulle dessa vara ömsesidigt uteslutande förklaringar? Inte alls, i alla fall inte ur ett holistiskt perspektiv. Ett och samma fenomen kan ha flera orsaker och det kan vara fåfängt att tillskriva den ena förklaring större vikt än den andra.
Och här kommer vi till det som utmärker denna femte nivå: I motsats till vad som gäller på de andra nivåerna gäller det här att acceptera och respektera människors olikheter, deras skilda bakgrund och erfarenheter. Därför bör man bejaka och dra nytta av människors olikheter. Framförallt ska man inte försöka undertrycka dem. Bara för att en person inser nödvändigheten av att omfatta en radikal grön politik behöver hon inte för den sakens skull dela samma livsåskådning som alla sina meningsfränder. Den tolerans och vidsynthet, som ska gälla på denna grundläggande nivå, kommer förhoppningsvis att prägla det politiska samarbetet på de andra nivåerna. Detta är den främsta skillnaden mellan en liten intolerant sekt och en bred folkrörelse.

Frågor som exemplifierar nivå 5:
Är det andliga och det materiella olika sidor av samma grundtillstånd?
Är människoarten en del av naturen, eller står hon som rationell varelse ovanför och utanför naturen?
Finns det en risk att att uppmärksamhet på (den yttre) miljökrisen gör att människornas inre tillstånd negligeras?

Slutord
Det nyss avslutade valet är en vändpunkt som tvingar den gröna rörelsen att utvärdera och rannsaka sig själv och sin egen effektivitet. Många känner sig desperata, men det är ur den kollektiva ångesten nya krafter kommer att födas. Samtidigt som befintliga partier och grupper strävar vidare kan nya grupperingar uppstå. Alla kommer vi att behöva lära oss av våra erfarenheter, av våra framgångar och nederlag; lära oss av allt det som den gröna rörelsen har genomlevt de senaste decennierna.
Denna text är en vidareutveckling av en del tankar i min bok: Grön filosofi. Tankar kring en ny ideologi (Arkiv förlag, Lund. 2014).

Miljöpartiets väg i backspegeln


Bilden på Michael Moon och hans dotter som går i Barsebäcksmarschen (troligen från 1978)

Michael Moon 18-09-27

Partier, precis som människor, gör fel ibland och då är det bra om man kan lära sig något av dessa felsteg. För att kunna göra detta måste man acceptera att ens fel verkligen är ens egna och inte beror på andra, vare sig på människor eller partier. Som en av de glada 400 som var med och bildade miljöpartiet har jag samlat på mig en hel del erfarenheter, vissa positiva och andra mindre positiva. Här vill jag dela med mig av några av de mindre positiva, som jag delar upp i fyra huvudproblem. Samtliga har legat och gnagt alltsedan september 1981.

Problemområde 1. Storleken ger styrka
Detta var det första som dök upp då det hängde ihop med att partiet har en del av sina rötter i den utomparlamentariska rörelsen. Många av oss kände oss som aktivister; och det var vi stolta för! Men eftersom vi hade så varierande specialintressen kröp det in en svaghet, nämligen att man inte hade tid och lust att gräva ned sig i våra olikheter, utan att den allt överskuggande uppgiften var att nå resultat, t ex att stoppa en miljövidrig exploatering, kärnkraftsutbyggnad eller vad det kunde vara. Det gällde att få ihop så många människor som möjligt i sina manifestationer och diversitet i synsätt sågs snarast som en styrka. Speciellt gröna partier, inklusive det svenska, övertog detta bristande intresse för teorier. ”Finns det hjärterum, så finns det stjärterum!” var en devis man kanske inte hörde i partiet men väl den mer tillspetsade “Mångfald inte enfald”. Andemeningen är ju den samma: teoretiska problem är oviktiga och kan lämnas därhän för att i bästa fall lösa sig själva. Ett resultat av denna nonchalans har varit att partiet lät den påbörjade interna debatten försvinna helt och hållet. För närvarande har denna funktion övertagits av enskilda medlemmar och sympatisörer, som förtjänstfullt administrerar debattforumet Grön Omstart (GO).

Problemområde 2. Överbetoning av den nationella nivån i partiets arbete
När ett nytt parti bildas kan det ”naturliga” tillvägagångssättet tyckas vara att först bygga upp ett nätverk av lokala och regionala grupper som sedan går samman och bildar det nationella partiet. Med några undantag fungerade det inte så med miljöpartiet. Snarare var det så att rikspartiet bildades först och att detta sedan skaffade det sig kontaktpersoner på läns- och kommunnivån för att där starta ny lokala partier. Dessutom fick några få ”starka” kommuner under en kortare tid hjälpa sina mindre grannkommuner att komma igång. Detta arbetssätt var inte fel i sig men man vande sig vid att initiativen kom uppifrån; partiet var ett centralistiskt projekt. Detta faktum blev extra tydligt efter riksdagsinträdet 1988 då partiets olika nationella organ, utskott m m, samlades i Stockholm. I och med denna koncentration till Stockholms innerstad fick partiet en struktur som blev en kopia av de andra partierna, förutom att det fortfarande saknandes en sammanhållen partistyrelse. En sådan bildades dock fyra år senare vid kongressen 1992. Därefter fanns alla förutsättningar för den hierarkiska maktutövningen, som vi har sett prov på sedan dess.

Det kan te sig paradoxalt att det första problemområdet handlade om svagheter som hade sin grund i den utomparlamentariska bakgrunden medan detta andra område handlar om partiets framväxande centralistiska tendenser. Men det är inte så konstigt om man betänker att även den utomparlamentariska miljörörelsen genomgick sina egna centralistiska strävanden alltsedan det tidiga 70-talet. Då bildades paraplyorganisationer som Miljögruppernas riksförbund, MIGRI (1971), Jordens Vänner (1971) och Miljöförbundet (1976). De två sistnämnda slogs ihop 1992. En annan omständighet värd att hålla i minnet är att många av dem som var med och bildade det nya partiet hade ingen som helst koppling till alternativrörelsen.

Problemområde 3. Den interna demokratin urholkas över tid
Under partiets första tid var man mycket upptagen med att förhindra maktkoncentration och maktmissbruk inom partiet. Därför införde man rotationsprincipen (högst tre mandatperioder på en och samma stol), förbud mot mångsyssleri (ingen ska sitta på många stolar, eller på olika nivåer, samtidigt) och könskvotering (minst 40% av det underrepresenterade könet).
Med detta nöjde sig partiet och brydde sig inte om att utvärdera dessa förebyggande åtgärder för att se efter hur väl de fungerade i verkligheten. Det visade sig senare att detta skyddsnät hade flera stora hål i sig. EU-nivå kom till och mandatperiodernas längd utökades från tre till fyra år. Men det största hålet gällde möjligheten att gå från förtroendeuppdrag till arvoderade tjänstemannapositioner eller tvärtom. Idag är det uppenbart att partiet har har fått ett eget elitskikt av politikerproffs precis som de andra partierna.

Problemområde 4. Grön instrumentalism. Medel blir mål och visa versa
Människor kommer samman och bildar ett parti för att de vill påverka sin omgivning, naturligtvis till det bättre. Ett grönt parti bildas i första hand för att få till stånd ett samhälle som lever i samklang med sin miljö, med naturen. Detta är en högst lovvärd målsättning och kan sägas vara ”meningen med partiprojektet”. Men när väl detta projekt har satts igång och har fått en materiell organisation, kommer det hos denna struktur att uppstå en inneboende tendens att värna om sin egen existens. I systemteori talar man om att system uppvisar en tröghet, som konserverar sin identitet. Regelmässigt ser man att en organisation, i det här fallet partiet, tenderar att övergå från att har varit ett medel till att vara ett mål, ett självändamål. När en företeelse övergår från att vara ett medel till att bli ett mål, är detta ett exempel på ”instrumentalitet”.

Även det mest samhällskritiska parti kan inte ta avstånd från det föränderliga samhället omkring sig. Med det av människan skapade samhället kan man, måste man, vara beredd att förhandla och kompromissa. Men med Moder Jord går det inte att kompromissa. Detta har de gröna insett från Dag Ett vilket är en av det gröna partiets viktigaste förtjänster.

Michael Moon, humanekolog med inriktning på grön ideologi

Vad händer nu? Analys av valresultatet och regeringsfrågan

En dramatisk valnatt och Sverige vaknar till en ny politisk situation. De rödgröna har 144 mandat, alliansen 143 mandat och SD 62 mandat. Sena förtidsröster och utlandsröster tillkommer på onsdag men enligt Aftonbladets beräkningar baserat på förra valets onsdagsröster kommer det troligen inte förändra mandatfördelningen. Men läsaren bör veta att ett mandat kan skifta till alliansens fördel senare i veckan och då kan de eventuellt tänka att de kan regera enklare själva.

Stefan Löfven avgår inte utan vill sondera blocköverskridande lösningar. Hans avgång är dock rätt given eftersom alliansen tänker rösta bort honom med SD:s röster. Efter detta finns det kanske en skiljelinje mellan M och KD å ena sidan och C och L å andra sidan, om man får tro Sveriges Radio Ekots analys av partiledarnas uttalanden. M och KD menar att de behöver stöd i riksdagen, utan närmare specifikation, medan C och L pekar ut stöd över blockgränsen som nödvändigt för att alliansen ska kunna regera i detta läge. Jan Björklund lyfter till och med en radikal lösning: storkoalition enligt tysk modell där ju borgerliga CDU/CSU till slut fick socialdemokratiska SDP som juniorpartner efter att samtal med liberala FDP och de Gröna kraschat ihop.

Vi kan börja med att utesluta alternativ. En rödgrön regering är omöjlig eftersom deras röstetal 40,6 % skulle röstas ned lätt av M+KD+SD med 43,8 %. Det skulle alltså inte räcka ens om C och L la ned sina röster. Likaså är en alliansregering stödd av MP meningslös då man fortfarande på 44,6 % skulle röstas ned av en taktikröst från SD på en S-budget (totalt 46,0 %). Att MP som gjorde en dålig valspurt skulle ta en sådan risk är dessutom osannolikt.

Då återstår egentlig två alternativ. En mittenregering bestående av S+MP+C+L som samlar 46,8 % och en storkoalition mellan alliansen och S som samlar 68,7 %.

  1. Mittenregering S+MP+C+L: Idag har S gått ut och återigen sagt att de vill ha denna lösning. Här skulle man få en stabil regering men C och L skulle få en svekdebatt. Räkna med att de undviker detta i det längsta och kan de se en chans att alliansen kan bli största block i ett extraval kan de föredra det. Opinionsmätningarna under förhandlingen är väsentliga för de beslut som tas eftersom extra val kan vara ett hot eller en möjlighet för olika parter. Den övergripande risken med en mittenregering är att det konservativa blocket med M och KD skulle kunna öka i opinionen och tillsammans med SD nosa på 50%.
  2. Storkoalition alliansen+S: Här skulle alliansen kunna hålla ihop och ta statsministerposten från S. Det skulle vara svårt för Stefan Löfven som person att sitta i den regeringen men S skulle å andra sidan inte ha brist på kompetenta personer till olika ministerposter. Socialdemokraterna lär undvika detta scenario eftersom det blir ett slags underläge för dem. SDP i Tyskland har fallit ned till 17 % i de senaste opinionsmätningarna och har straffats av väljarna för sitt ansvarstagande. Dock är ju valvinden inte direkt till S fördel så ett extraval kan vara en ännu större risk. Räkna med att S försöker spela på att C och L svikit sina löften till väljarna genom att använda SD:s röster för att fälla Löfvens regering för att försöka vända opinionen.

Slutligen finns lösningen kvar att alliansen helt enkelt chansar och låter SD avgöra om de kan regera. Med den “negativa parlamentarismen” räcker det ju med att SD lägger ned sina röster för att alliansen ska kunna styra. Alliansen skulle kunna hamna där om S är omedgörliga och mena att det är det mest naturliga eftersom de försöker måla upp bilden av att de vunnit valet. Precis som förra valet är det ju dock SD som “vunnit valet” (i meningen ökat mest) men utan att resten av de politiska partierna tillåter det att slå igenom. Scenariot att alliansen chansar att regera själv är en guldgruva för de rödgröna oppositionspartierna. Baserat på uttalanden från alliansledarna att de inte vill ha SD i en “utpressningssituation” verkar detta minst sannolikt. Men det politiska spelet kan vara på en djupare nivå och allmänheten vet inte hur diskussionerna låter bakom stängda dörrar.

Vi på Cura är bekymrade över den politiska utvecklingen och ser framför oss att många frågor kommer att saknas i diskussionerna om hur landet ska styras framöver. Frågor om en ekologisk omställning i grunden, att bryta finansmarknadens maktställning och motarbeta vinstintressets dominans på olika områden kommer sannolikt inte att spela någon roll i regeringsbildningen oavsett vilken väg det blir. Därför är opinionsbildning än viktigare framöver.

Intervju om boken “Behovet av en ny progressiv kraft”

Curapodden #4 – Intervju med Lena Stark partiledare för Basinkomstpartiet

Vad står vi inför för regering?

Vad står vi inför för regering? Om vi tittar på de opinionsmätningar som kom idag står de rödgröna på 42,2 % i DN/Ipsos och 41,4 % i SvD/Sifo. Det är större än alliansen på 38,7 % respektive 37,4 %. Förra valet hade båda blocken sagt att största block skulle regera, men efter alla turer kring decemberöverenskommelsen är den principen helt förstörd. Istället har alliansen unisont lovat att rösta ned Löfven som statsminister medan SD gjort detsamma. Vi får alltså en ny regering, men vilken? Centerpartiet vill inte regera med “aktivt stöd” av SD. Liberalerna kallar SD:s nazismkopplingar “fruktansvärda”. Moderaterna och Kristdemokraterna tar också avstånd från SD men har samtidigt sagt att de ska göra allt för att bilda regering. Jag listar de möjliga lösningarna jag ser med de mest sannolika först.

  1. Alliansen (38,7 % DN/Ipsos, 37,4 % SvD/Sifo).

Regeringsbildningen blir smidig med samspelta partier men budgetomröstningen ger SD möjlighet att fälla en alliansbudget genom att taktikrösta på det socialdemokratiska budgetförslaget (S och SD har 43 % totalt). SD:s kaotiska förhållningssätt i budgetomröstningen har ju gynnat dem så det lär de inte sluta med. C och L skulle kunna riskera en svekdebatt om de verkar anpassa sig i förväg till SD i alliansbudgeten för att undvika att den fälls. Men de kan välja denna väg av rädsla för alternativen. Sverige skulle få fyra år av nyliberal skattesänkar- och välfärdsurholkande politik kryddat med lite innehållslös klimatpolitik och en anpassning till främlingsfientlighet. Detta scenario har störst risk för regeringskris och extra val, till exempel den andra budgeten om SD släpper igenom den första.

2.. Alliansen + MP (43,7 % DN/Ipsos, 42,7% SvD/ Sifo).

En lösning som skyddar mot SD:s taktikröstning i DN:s siffror men inte SvD:s. Fördelaktigt för alliansen som helhet eftersom regeringen blir mer stabil men kan anses riskabelt för M som kan tappa väljare till SD för att samarbeta med “mjuka” MP. Å andra sidan kan MP flyttas från det rödgröna blocket, en strategisk vinst. Per Bolund har signalerat att man vill göra upp med borgerliga partier om skatter medan Isabella Lövin inte kan tänka sig regera med M. Så ska detta ske blir det troligen en uppgörelse om budget med mera i riksdagen och inte att MP ingår i regeringen. För MP som ligger på 5,0-5,3 % vore detta ett sätt att försöka få fortsatt inflytande men samtidigt riskabelt.

  1. S+MP+C+L (47,0 % DN/Ipsos, 46,2 % SvD/Sifo)

Löfvens önskeregering och som det verkar MP:s. Bryter upp alliansen och kan framstå som ett nederlag för Lööf och Björklund att ingå i. Just att Löfven och MP-ledningen så gärna pratar om denna regering gör det svårare för Lööf och Björklund att gå in i den. Å andra sidan en ganska handlingskraftig regering som kan få sin politik genom riksdagen ganska lätt. Det här skulle innebära en mittenpolitik som skulle förändra mycket lite av dagens politiska inriktning och gynna V och M framför allt genom guldlägen att driva opposition ifrån. C och L vill säkert undvika detta scenario p.g.a. riskerna för att anses ha svikit alliansen men kan kanske tvingas in i det.

  1. Rödgröna (42,2 % DN/Ipsos, 41,4 % SvD/Sifo)

Det minst sannolika resultatet eftersom samma regering som fälls efter valet skulle tillträda igen. Det skulle kunna bli möjligt om C och L lägger ned sina röster i omröstningen om statsminister kanske efter tryck från medlemmar och opinionen att inte låta SD få inflytande. Det skulle förmodligen behöva följas av olika uppgörelser i riksdagen så att C och L har saker att visa väljarna. Osannolikt scenario trots allt.

Vad har alla fyra scenarion gemensamt? En stor grupp väljare kommer att känna att de har lurats och kan känna ökat förakt för det politiska systemet. Den negativa parlamentarismen, där man kan regera så länge man inte har en majoritet emot sig, fungerar inte nu när SD är så pass stora. Kanske kan valet leda till en debatt om att gå över till en positiv parlamentarism där en majoritet måste stödja en regering. I Finland fungerar regeringsbildandet bra trots 3-4 jämnstora partier och flera småpartier. I svensk kontext kanske det skulle innebära att vissa partier stödjer en regering i riksdagen snarare än ingår i den, hur som helst skulle det stärka demokratin och öka kravet på ansvarstagande från våra politiker. Ett minimum borde väl vara att väljarna vet ungefär vad de får när de röstar på ett parti?