Frågor som saknas i valrörelsen: 2. Reform av banksystemet


Joakim Löf 180814

För att ställa om vår ekonomi till att fungera inom våra planetära gränser och vara socialt hållbar krävs att vi vänder på alla stenar. Kärnan i vår ekonomi är finans- och penningpolitiken och banksystemet. Som ett led i Curas granskning av överlevnadsfrågor som borde lyftas i valrörelsen granskar Joakim Löf nu behovet av en skarp reform av banksystemet.

Under 2017 gjorde de svenska storbankerna vinster på 106 miljarder och 69 miljarder betalades ut till aktieägarna (1). Samtidigt har vi en kreditexpansion som är historiskt oöverträffad. Sverige är nu världens näst mest skuldsatta samhälle efter Japan (2). Man får låna mer än någonsin och trots att Finansinspektion försökt strama åt reglerna för amorteringar och bolån de senaste åren ligger belåningen på en hög nivå. Detta är gyllene tider för bankerna. Men de skenande bostadspriserna stänger effektivt ute de som vill köpa bostad och ökar ojämlikheten och boendesegregationen. En ansenlig del av bolånen går inte till att finansiera bostadsköp utan till privat konsumtion av till exempel bilar och motorbåtar, en besvärlig del av vårt överskridande av de planetära gränserna. Varför har vi ett system med så stora summor som går till bankvinster och med så negativa konsekvenser för samhället i stort?

Grunden för den globala marknadsekonomin är bankerna och den frihet de har getts sedan kopplingen till ett fast penningvärde (guldmyntfoten) togs bort. Tidigare kunde banker ge ut lån för mer än de hade i tillgångar (”fractional reserve banking”) men den totala mängden pengar begränsades av centralbankerna. Bankerna behövde ha en viss andel kapital i reserv av de krediter de lånade ut, och kapital var i sin tur stabilt på grund av valutans koppling till ett fast värde. Redan under 30-talskrisen fick guldmyntfoten problem men man återupprättade en koppling till guldet i det så kallade ”Bretton Woods-systemet” där många valutor var kopplade till dollarn som i sin tur baserades på en guldmyntfot. När USA övergav kopplingen till guldet för dollarn 1971 i kölvattnet av det extremt kostsamma Vietnamkriget följde världen efter. Systemet byggde också på att USA hade ett handelsöverskott och när det förbyttes i ett underskott på grund av Tysklands och Japans exportframgångar blev systemet instabilt (3).

Avslutningen av Bretton-Woods-systemet medförde att 1970-talet blev ekonomiskt instabilt och lösningen för allt fler länder blev att ta den ekonomiska politiken ett steg åt höger när man genom nyliberal monetarism stramade åt ekonomin med höga räntor för att stoppa en ökande inflation. För att få fart på ekonomin valde man istället för en aktiv finanspolitik från statens sida att lätta upp reglerna för bankerna. Därigenom har de tillåtits skapa mer pengar med utlåning för att det ska cirkulera i ekonomin och ge investeringar som i sin tur ger arbeten och tillväxt. Det skedde genom att andel kapital bankerna skulle ha av de krediter de skapade minskades kraftigt (”reserve requirement”). De flesta ekonomer är idag ense om att alltför lättvindiga regler grundade på en övertro på marknadens förmåga att korrigera sig själv låg bakom finanskrisen 2008. Men samtidigt har det börjat en debatt kring själva grunden för bankerna och finanssystemet.

Centralbankerna styr finanssystemet på flera sätt men det viktigaste är räntan mot vilken bankerna kan låna av centralbanken. Ju lägre ränta desto mer kan bankerna låna ut då deras kostnad för att låna minskar. Då ökar penningmängden vilket enligt teorin ska öka tillväxten och motverka lågkonjunkturer. Kritiken som funnits länge, sedan Keynes analys av den stora depressionen på 30-talet, är att det inte är en direkt effekt utan mycket av pengarna stannar istället inom finansmarknaden själv snarare än att gå till produktiva investeringar (4). Stimulans med räntevapnet visade sig vara ineffektivt under finanskrisen. Dessutom är riskerna inom finansmarknaden allt annat än självkorrigerande: dagens globala finanssystem kopplat tvärtom ihop riskerna. Till exempel genom att banker och finansinstitut lånar av varandra: faller en så blir det chockvågor i systemet.

Två vägar för att reformera banksystemet har diskuterats mest: skärpta regleringar som att man måste ha högre andel eget kapital å ena sidan, och å andra sidan att bryta upp bankerna så att de inte längre kan spekulera på inlånat kapital (5). En bankdelningsreform som delar upp bankerna i å ena sidan affärsbanker, som är förbjudna att spekulera, och å andra sidan investmentbanker, som får spekulera men inte har tillgång till vanligt sparkapital, är en beprövad metod som gällde från 30-talet fram till 90-talet. Eftersom staten genom Riksbanken garanterar att bankkundernas kapital upp till 950 000 kronor inte går förlorat vid en bankkonkurs är det rimligt att reglerna skärps för hur kundernas sparmedel får användas. Men räcker det? Finanskrisen visade också att helt vanliga affärsbanker eller institut kunde leda till stora risker: i USA bolåneinstitut som gav ut ”subprime”-bolån och i Storbritannien bland annat ”Bank of Scotland”. En ännu tuffare reglering än idag kan krävas, den kände ekonomiprofessorn Simon Johnson föreslog till USA:s senat att kapitaltäckningskravet skulle öka från runt 7 % till 25 % (6). Utvecklingen har gått åt motsatt håll: i Sverige hade bankerna kapitaltäckning på 17 % på 1920-talet och är idag nere på 4 % (7). Ett normalt företag har 10 gånger högre kapitaltäckning på sina skulder.

En kombination av bankdelning och mycket tuffare reglering är ett minimum för att få kontroll över banksektorn. Men ett annat problem är att kostnaderna för finanskriserna har vältrats över på skattebetalarna gång på gång. I USA användes i TARP-programmet 700 miljarder dollar för att köpa loss toxiska tillgångar utan några särskilda villkor under den brinnande finanskrisen (8). Svenska motsvarigheten bestod i att Riksbankens balansräkning mer än tredubblades, och då var inte Sverige i krisens epicentrum som på 90-talet utan drabbades av svallvågorna av den globala krisen (9). Det finns ett system för bankerna att bidra till kostnaderna för att hantera konkursliknande situationer (som ju inte kan sluta i full konkurs utan vanligen att staten går in i eller tar över banken). Resolutionsavgiften var 6,5 miljarder 2017, resolutionsreserven totalt på 29 miljarder och målet är att resolutionsreserven ska uppgå till 3 % av insättningarna som täcks av statliga insättningsgarantin (10). Till det tillkommer stabilitets- och insättningsgarantifonderna (vardera 40 miljarder). 109 miljarder kronor låter mycket, men räcker det? En ansenlig del är inte fonderade pengar utan pengar som staten redan använt men som utlovats (11). ”Bank of Scotland” var som nämnts tidigare en affärsbank som var konkursfärdig under finanskrisen och i storlek i förhållande till ekonomin är den jämförbar med de svenska storbankerna. Statliga garantierna för bankens insättningar uppgick till 800 miljarder pund, en lika stor summa som hela den brittiska statsskulden! I själva verket löstes krisen genom att staten köpte in sig i banken för en betydligt lägre summa, 45.5 miljarder pund. Under finanskrisen kostade de brittiska bankräddningsaktionerna totalt 171 miljarder pund; endast drygt 1 % finansierades av bankernas avgifter, resten av skattebetalarna (12). Värdet är troligen högre än så eftersom en konkursfärdig bank per definition inte kan få in kapital i banken på den vanliga marknaden, statens räddningsaktion blir därför mer värd än den summa man går in med. Finansinspektion värderade den svenska insättningsgarantin till 26 miljarder årligen mellan 1998 och 2014, men 2009, då bankerna hade svårt att ta upp lån och Swedbank kan ha gått i konkurs utan statlig hjälp, värderades den till 203 miljarder (13).

Det finns alltså en rättviseaspekt att bankerna måste stå för sina egna kostnader. De enorma skevheterna i banksystemet har också andra negativa effekter på vårt samhälle. Som tidigare analyserats hålls svensk finans- och penningpolitik på halster av den inneboende risken i ekonomin med höga skulder till hushållen och en stor banksektor. De etablerade partierna har velat betala tillbaka på statsskulden för att kunna stå stark i framtida utsatta ekonomiska lägen. Inte nog med att de avgifter bankerna betalat in troligen bara täcker en bråkdelen av kostnaden för en ny finanskris: hela ekonomiska politiken hålls defensiv på grund av riskerna.

En kraftig ökning av bank- och finanssystemets avgifter behövs alltså tillsammans med de reformer vi såg tidigare. Banksektorn är inte en fri marknad i egentlig mening eftersom konkurser inte är möjliga: därför måste också den statliga regleringen vara anpassad för det. Som analysen visade tidigare i vår förra artikel i serien krävs att ansvaret för att stimulera ekonomin skiftas över mer på finanspolitiken. Riksbankens ränta kan justeras upp och minska bankvinsterna och fastighetsbubblan om staten har en mer aktiv politik för investeringar som står för mer av stimulansen. Vidare kan Riksbankens kvantitativa lättnader ges ut delvis mer direkt till medborgarna eller via en investeringsbank i statlig regi vilket också gynnar ekonomin utan att underblåsa bankernas övervinster. En investeringsbank kan också styra till samhällsnyttiga områden som den gröna omställningen. Hela politiken skulle på det sättet hänga ihop: banksektorn skulle bidra med att få bygga upp mycket större egna kapital, betala skäliga avgifter för de risker de tar och förbjudas spekulera med insatt sparkapital, vilket i sin tur skulle frigöra politiken att inrikta sig på att investera för framtiden och i lågkonjunktur också fokusera på arbetslöshet och inte som nu uteslutande på det finansiella systemet. Statens ansvar för att hålla bankerna vid liv lär vi få leva med ett bra tag framöver, men en reform krävs för att hålla dem i schack.

Slutligen kan vi diskutera frågan om oligopol inom banksektorn. Det finns många som menar att det är det som ligger bakom de höga vinsterna. Oligopol kan uppstå när det är mycket stora etableringskostnader för nya aktörer vilket kan anses gälla i banksektorn där behovet av ett stort antal lokalkontor funnits och kapitaltäckningskraven gör insteg på marknaden svårt. Här kan staten med fördel använda sig av den statliga banken SBAB. Genom att minska vinstkraven på SBAB kan bankkundernas situation gynnas. Någonstans går givetvis en gräns där man skadar bankerna för mycket, den avvägningen behöver göras i styrningen över tid.

Ett ekologiskt och socialt hållbart samhälle kräver att alla delar av samhället bidrar till helheten. Inom den nyliberala eran som påbörjades med Thatcher och Reagan och som nu går mot sitt slut har bankerna och finansmarknaden haft en särställning som blivit en gökunge för samhället. Med ekonomijournalisten Andreas Cervenkas ord så kan man kalla det ”Den stora blåsningen” (14). En reformagenda finns redo att sätta i verket om man läser ekonomer som analyserat situationen. Var finns politikerna som vågar genomföra dem? Än så länge är det bara Vänsterpartiet som pratat om frågan i valrörelsen (15). Resten blundar.

(1) https://www.svd.se/storbankernas-vinst-106-miljarder-kronor

(2) Cervenka, A., 2017, ”Vad gör en bank”, s. 71.

(3) Varoufakis, Y., 2016, ”And the weak must suffer what they must? Europe, austerity and the threat to global stability”, s. 32ff.

(4) Skidelsky, R., 2010,  ”Keynes: the return of the master”, s. 21f.

(5) Skidelsky, 2010, s. 170ff

(6) Skidelsky, 2010, s. 172f

(7) Cervenka, 2017, s. 109.

(8) https://www.riksgalden.se/sv/omriksgalden/Finansiell-stabilitet/Bankkrishantering-resolution/Resolutionsreserven/

(9) https://en.wikipedia.org/wiki/Emergency_Economic_Stabilization_Act_of_2008

(10) https://sv.wikipedia.org/wiki/Riksbankens_balansr%C3%A4kning

(11) Cervenka, 2017, s. 113f.

(12) http://positivemoney.org/2013/05/two-main-problems-with-deposit-insurance/

(13) Cervenka, 2017, s. 95 och s. 108.

(14) Cervenka, A., 2012, ”Vad är pengar? Allt du velat veta om världsekonomin men inte vågat fråga om”, s. 167ff.

(15) https://www.vansterpartiet.se/slut-pa-bankernas-overrantor/

2 thoughts on “Frågor som saknas i valrörelsen: 2. Reform av banksystemet

  1. Det är utmärkt att Du börjar diskutera bankerna och den skenande ojämlikheten. Tyvärr är det mycket svåra frågor, vilket gör att få orkar delta i en sådan debatt. Jag har försökt att begripa mig på den moderna ekonomin, läst en hel hop böcker, men inte kommit så långt.

    En reflektion: Piketty’s beskrivning av 1800-talets England är att staten lånade pengar av de rika (statsobligationer), varvid dessa kunde leva på räntor och bli ännu rikare. Staten i sin tur finansierade räntorna genom att beskatta medborgarna, som ’de fakto’ betalade räntorna. Idag har vi således återgått till detta system, men utan statlig mellanhand. Bankerna lånar ut stora belopp till medborgarna som betalar räntor till de rika (som dels äger bankerna och dels lånar ut pengar till dessa). Medborgarna har inget val eftersom samhället succesivt tvingat medborgarna att äga den egna bostaden pga brist på hyresrätter och brist på bostäder i allmänhet. Strindberg kanske hade rätt 1886: ”Vad är ekonomi? En vetenskap uppfunnen av överklassen för att komma åt frukten av underklassens arbete”.

    En annan reflektion: Många ekonomer pekar på det stora inflytandet som bankerna har på politiken. Särskilt i USA, där många centralbankschefer och andra viktiga tjänstemän rekryteras från banksektorn. Man kan misstänka att den politiska ekonomin övertagits av bankerna, som således indirekt styr lagstiftning och regleringar till sin egen fördel. Liknande tendenser ser vi i hela världen, även hos oss. Ett exempel är hur framgångsrika politiker får välavlönade lobbyuppdrag i näringslivet kort efter att de slutat med politiken.

  2. Tack för denna artikel, och tack för nya boken och en intressant presentation av den. Jag kände igen mig i beskrivningen av MPs situation, och instämmer i övrigt med det mesta i boken.

    Det finns naturligtvis detaljer där vi tycker olika. En sådan är din åsikt om penningpolitiken, där du utan vidare diskussion (på s 110) avfärdar en penningreform som ett riskabelt experiment. Olyckligtvis använder du argument som liknar de som bankerna använder i saken, bankerna som alltså har goda anledningar att motarbeta en reform.

    Föreningen Positiva Pengar Sverige driver opinionsbildning för att åter ge ensamrätt till Riksbanken att skapa svenska kronor. Detta är inte en ny ide; förutom att den genomförts i USA i omgångar så infördes den i Sverige 1904 efter beslut i riksdagen för att reda upp i det kaos som skapats av att de privata bankerna gav ut egna pengar under det sena 1800-talet.

    Problemet med reformen är bara att den faller i glömska. Efter ett par generationer har alla utom bankerna glömt varför den var nödvändig, och bankerna kan gradvis börja ge ut egna pengar igen. Orsaken är naturligtvis att det är, som du också påpekar, en enormt lönsam verksamhet.

    Ingen lär oss medborgare att förstå hur det fungerar, inte ens blivande ekonomer har koll på hur pengar skapas. Det var t.o.m. så illa att ekonomiutbildningen tills nyligen helt ignorerade bankerna och deras roll i ekonomin. Men för att förklara det enkelt kan man använda en liknelse:
    Betalsystemet “pengar” används för att flytta värde mellan personer och/eller organisationer, på samma sätt som våra vägar används för att flytta varor. Betalsystemet är alltså liksom vägarna en viktig del av samhällets infrastruktur. Så länge betalsystemet utgjordes av kontanter hade alltså staten kontrollen över infrastrukturen, men gradvis och framför allt med datorernas intåg har bankerna tagit över. Nu har vi den extrema situationen att 98% av alla betalmedel i omlopp i Sverige är bank”pengar” och bara 2% är Riksbankspengar.

    För att använda vägarna betalar vi vägskatt; för att använda bank”pengar” betalar vi ränta. Med andra ord kan man säga att det finns två skatteindrivare i Sverige:
    – En statlig, Skatteverket, som använder de pengar de får in till utgifter som gagnar oss alla och där vi har full insyn via Riksdagen och Revisionsverket;
    – och en privat, affärsbankerna, där intäkterna går till vinst utan vårt inflytande.

    Förutom den uppenbara orättvisan i detta system så har det andra allvarliga konsekvenser för landet. Den kanske viktigaste är den starkt procykliska effekten som leder till återkommande krascher med allt vad det innebär av resursförstöring och personligt lidande. Ur klimatsynpunkt är möjligen det tryck på konsumtion som systemet skapar än värre.

    Flera centralbanker som Bank of England studerar just nu penningreform, och Riksbanken verkar ligga i täten med sina diskussioner om e-kronan. På den akademiska och ideella sidan finns bl.a. IMMR, International Movement for Monetary Reform, med medlemmar från USA, Kanada, England, Holland, Tyskland, Italien, Danmark, Sverige, Australien, Sydafrika m.fl. Ett mål för IMMR är att i förväg förklara hur nästa kris uppkommer och vad vi kan göra för att motverka eller lindra den. Alternativet, regleringar och stabilitetsfonder, avfärdas av IMMR som verkningslöst.

    Jag skulle därför önska en djupare diskussion med dig och med Cura om vikten av penningreform och hur den ska åstadkommas.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *