Frågor som saknas i valrörelsen: 2. Reform av banksystemet


Joakim Löf 180814

För att ställa om vår ekonomi till att fungera inom våra planetära gränser och vara socialt hållbar krävs att vi vänder på alla stenar. Kärnan i vår ekonomi är finans- och penningpolitiken och banksystemet. Som ett led i Curas granskning av överlevnadsfrågor som borde lyftas i valrörelsen granskar Joakim Löf nu behovet av en skarp reform av banksystemet.

Under 2017 gjorde de svenska storbankerna vinster på 106 miljarder och 69 miljarder betalades ut till aktieägarna (1). Samtidigt har vi en kreditexpansion som är historiskt oöverträffad. Sverige är nu världens näst mest skuldsatta samhälle efter Japan (2). Man får låna mer än någonsin och trots att Finansinspektion försökt strama åt reglerna för amorteringar och bolån de senaste åren ligger belåningen på en hög nivå. Detta är gyllene tider för bankerna. Men de skenande bostadspriserna stänger effektivt ute de som vill köpa bostad och ökar ojämlikheten och boendesegregationen. En ansenlig del av bolånen går inte till att finansiera bostadsköp utan till privat konsumtion av till exempel bilar och motorbåtar, en besvärlig del av vårt överskridande av de planetära gränserna. Varför har vi ett system med så stora summor som går till bankvinster och med så negativa konsekvenser för samhället i stort?

Grunden för den globala marknadsekonomin är bankerna och den frihet de har getts sedan kopplingen till ett fast penningvärde (guldmyntfoten) togs bort. Tidigare kunde banker ge ut lån för mer än de hade i tillgångar (”fractional reserve banking”) men den totala mängden pengar begränsades av centralbankerna. Bankerna behövde ha en viss andel kapital i reserv av de krediter de lånade ut, och kapital var i sin tur stabilt på grund av valutans koppling till ett fast värde. Redan under 30-talskrisen fick guldmyntfoten problem men man återupprättade en koppling till guldet i det så kallade ”Bretton Woods-systemet” där många valutor var kopplade till dollarn som i sin tur baserades på en guldmyntfot. När USA övergav kopplingen till guldet för dollarn 1971 i kölvattnet av det extremt kostsamma Vietnamkriget följde världen efter. Systemet byggde också på att USA hade ett handelsöverskott och när det förbyttes i ett underskott på grund av Tysklands och Japans exportframgångar blev systemet instabilt (3).

Avslutningen av Bretton-Woods-systemet medförde att 1970-talet blev ekonomiskt instabilt och lösningen för allt fler länder blev att ta den ekonomiska politiken ett steg åt höger när man genom nyliberal monetarism stramade åt ekonomin med höga räntor för att stoppa en ökande inflation. För att få fart på ekonomin valde man istället för en aktiv finanspolitik från statens sida att lätta upp reglerna för bankerna. Därigenom har de tillåtits skapa mer pengar med utlåning för att det ska cirkulera i ekonomin och ge investeringar som i sin tur ger arbeten och tillväxt. Det skedde genom att andel kapital bankerna skulle ha av de krediter de skapade minskades kraftigt (”reserve requirement”). De flesta ekonomer är idag ense om att alltför lättvindiga regler grundade på en övertro på marknadens förmåga att korrigera sig själv låg bakom finanskrisen 2008. Men samtidigt har det börjat en debatt kring själva grunden för bankerna och finanssystemet.

Centralbankerna styr finanssystemet på flera sätt men det viktigaste är räntan mot vilken bankerna kan låna av centralbanken. Ju lägre ränta desto mer kan bankerna låna ut då deras kostnad för att låna minskar. Då ökar penningmängden vilket enligt teorin ska öka tillväxten och motverka lågkonjunkturer. Kritiken som funnits länge, sedan Keynes analys av den stora depressionen på 30-talet, är att det inte är en direkt effekt utan mycket av pengarna stannar istället inom finansmarknaden själv snarare än att gå till produktiva investeringar (4). Stimulans med räntevapnet visade sig vara ineffektivt under finanskrisen. Dessutom är riskerna inom finansmarknaden allt annat än självkorrigerande: dagens globala finanssystem kopplat tvärtom ihop riskerna. Till exempel genom att banker och finansinstitut lånar av varandra: faller en så blir det chockvågor i systemet.

Två vägar för att reformera banksystemet har diskuterats mest: skärpta regleringar som att man måste ha högre andel eget kapital å ena sidan, och å andra sidan att bryta upp bankerna så att de inte längre kan spekulera på inlånat kapital (5). En bankdelningsreform som delar upp bankerna i å ena sidan affärsbanker, som är förbjudna att spekulera, och å andra sidan investmentbanker, som får spekulera men inte har tillgång till vanligt sparkapital, är en beprövad metod som gällde från 30-talet fram till 90-talet. Eftersom staten genom Riksbanken garanterar att bankkundernas kapital upp till 950 000 kronor inte går förlorat vid en bankkonkurs är det rimligt att reglerna skärps för hur kundernas sparmedel får användas. Men räcker det? Finanskrisen visade också att helt vanliga affärsbanker eller institut kunde leda till stora risker: i USA bolåneinstitut som gav ut ”subprime”-bolån och i Storbritannien bland annat ”Bank of Scotland”. En ännu tuffare reglering än idag kan krävas, den kände ekonomiprofessorn Simon Johnson föreslog till USA:s senat att kapitaltäckningskravet skulle öka från runt 7 % till 25 % (6). Utvecklingen har gått åt motsatt håll: i Sverige hade bankerna kapitaltäckning på 17 % på 1920-talet och är idag nere på 4 % (7). Ett normalt företag har 10 gånger högre kapitaltäckning på sina skulder.

En kombination av bankdelning och mycket tuffare reglering är ett minimum för att få kontroll över banksektorn. Men ett annat problem är att kostnaderna för finanskriserna har vältrats över på skattebetalarna gång på gång. I USA användes i TARP-programmet 700 miljarder dollar för att köpa loss toxiska tillgångar utan några särskilda villkor under den brinnande finanskrisen (8). Svenska motsvarigheten bestod i att Riksbankens balansräkning mer än tredubblades, och då var inte Sverige i krisens epicentrum som på 90-talet utan drabbades av svallvågorna av den globala krisen (9). Det finns ett system för bankerna att bidra till kostnaderna för att hantera konkursliknande situationer (som ju inte kan sluta i full konkurs utan vanligen att staten går in i eller tar över banken). Resolutionsavgiften var 6,5 miljarder 2017, resolutionsreserven totalt på 29 miljarder och målet är att resolutionsreserven ska uppgå till 3 % av insättningarna som täcks av statliga insättningsgarantin (10). Till det tillkommer stabilitets- och insättningsgarantifonderna (vardera 40 miljarder). 109 miljarder kronor låter mycket, men räcker det? En ansenlig del är inte fonderade pengar utan pengar som staten redan använt men som utlovats (11). ”Bank of Scotland” var som nämnts tidigare en affärsbank som var konkursfärdig under finanskrisen och i storlek i förhållande till ekonomin är den jämförbar med de svenska storbankerna. Statliga garantierna för bankens insättningar uppgick till 800 miljarder pund, en lika stor summa som hela den brittiska statsskulden! I själva verket löstes krisen genom att staten köpte in sig i banken för en betydligt lägre summa, 45.5 miljarder pund. Under finanskrisen kostade de brittiska bankräddningsaktionerna totalt 171 miljarder pund; endast drygt 1 % finansierades av bankernas avgifter, resten av skattebetalarna (12). Värdet är troligen högre än så eftersom en konkursfärdig bank per definition inte kan få in kapital i banken på den vanliga marknaden, statens räddningsaktion blir därför mer värd än den summa man går in med. Finansinspektion värderade den svenska insättningsgarantin till 26 miljarder årligen mellan 1998 och 2014, men 2009, då bankerna hade svårt att ta upp lån och Swedbank kan ha gått i konkurs utan statlig hjälp, värderades den till 203 miljarder (13).

Det finns alltså en rättviseaspekt att bankerna måste stå för sina egna kostnader. De enorma skevheterna i banksystemet har också andra negativa effekter på vårt samhälle. Som tidigare analyserats hålls svensk finans- och penningpolitik på halster av den inneboende risken i ekonomin med höga skulder till hushållen och en stor banksektor. De etablerade partierna har velat betala tillbaka på statsskulden för att kunna stå stark i framtida utsatta ekonomiska lägen. Inte nog med att de avgifter bankerna betalat in troligen bara täcker en bråkdelen av kostnaden för en ny finanskris: hela ekonomiska politiken hålls defensiv på grund av riskerna.

En kraftig ökning av bank- och finanssystemets avgifter behövs alltså tillsammans med de reformer vi såg tidigare. Banksektorn är inte en fri marknad i egentlig mening eftersom konkurser inte är möjliga: därför måste också den statliga regleringen vara anpassad för det. Som analysen visade tidigare i vår förra artikel i serien krävs att ansvaret för att stimulera ekonomin skiftas över mer på finanspolitiken. Riksbankens ränta kan justeras upp och minska bankvinsterna och fastighetsbubblan om staten har en mer aktiv politik för investeringar som står för mer av stimulansen. Vidare kan Riksbankens kvantitativa lättnader ges ut delvis mer direkt till medborgarna eller via en investeringsbank i statlig regi vilket också gynnar ekonomin utan att underblåsa bankernas övervinster. En investeringsbank kan också styra till samhällsnyttiga områden som den gröna omställningen. Hela politiken skulle på det sättet hänga ihop: banksektorn skulle bidra med att få bygga upp mycket större egna kapital, betala skäliga avgifter för de risker de tar och förbjudas spekulera med insatt sparkapital, vilket i sin tur skulle frigöra politiken att inrikta sig på att investera för framtiden och i lågkonjunktur också fokusera på arbetslöshet och inte som nu uteslutande på det finansiella systemet. Statens ansvar för att hålla bankerna vid liv lär vi få leva med ett bra tag framöver, men en reform krävs för att hålla dem i schack.

Slutligen kan vi diskutera frågan om oligopol inom banksektorn. Det finns många som menar att det är det som ligger bakom de höga vinsterna. Oligopol kan uppstå när det är mycket stora etableringskostnader för nya aktörer vilket kan anses gälla i banksektorn där behovet av ett stort antal lokalkontor funnits och kapitaltäckningskraven gör insteg på marknaden svårt. Här kan staten med fördel använda sig av den statliga banken SBAB. Genom att minska vinstkraven på SBAB kan bankkundernas situation gynnas. Någonstans går givetvis en gräns där man skadar bankerna för mycket, den avvägningen behöver göras i styrningen över tid.

Ett ekologiskt och socialt hållbart samhälle kräver att alla delar av samhället bidrar till helheten. Inom den nyliberala eran som påbörjades med Thatcher och Reagan och som nu går mot sitt slut har bankerna och finansmarknaden haft en särställning som blivit en gökunge för samhället. Med ekonomijournalisten Andreas Cervenkas ord så kan man kalla det ”Den stora blåsningen” (14). En reformagenda finns redo att sätta i verket om man läser ekonomer som analyserat situationen. Var finns politikerna som vågar genomföra dem? Än så länge är det bara Vänsterpartiet som pratat om frågan i valrörelsen (15). Resten blundar.

(1) https://www.svd.se/storbankernas-vinst-106-miljarder-kronor

(2) Cervenka, A., 2017, ”Vad gör en bank”, s. 71.

(3) Varoufakis, Y., 2016, ”And the weak must suffer what they must? Europe, austerity and the threat to global stability”, s. 32ff.

(4) Skidelsky, R., 2010,  ”Keynes: the return of the master”, s. 21f.

(5) Skidelsky, 2010, s. 170ff

(6) Skidelsky, 2010, s. 172f

(7) Cervenka, 2017, s. 109.

(8) https://www.riksgalden.se/sv/omriksgalden/Finansiell-stabilitet/Bankkrishantering-resolution/Resolutionsreserven/

(9) https://en.wikipedia.org/wiki/Emergency_Economic_Stabilization_Act_of_2008

(10) https://sv.wikipedia.org/wiki/Riksbankens_balansr%C3%A4kning

(11) Cervenka, 2017, s. 113f.

(12) http://positivemoney.org/2013/05/two-main-problems-with-deposit-insurance/

(13) Cervenka, 2017, s. 95 och s. 108.

(14) Cervenka, A., 2012, ”Vad är pengar? Allt du velat veta om världsekonomin men inte vågat fråga om”, s. 167ff.

(15) https://www.vansterpartiet.se/slut-pa-bankernas-overrantor/

Social och ekologisk hållbarhet måste gå hand i hand

Nu bjuder Cura in Oskar Rickardsson, grön debattör, som gästkrönikör. Ni kan även följa honom på twitter på @vakentimmar.

Oskar Rickardsson 18-08-12

Somliga i samhället vill att alla ska kunna knapra jämlikt, andra tycker att de som förtjänat det, de som slitit ska få knapra. Men vissa saker måste vi minska att knapra på. Det är så viktigt att vi pratar om det, att vi inte bara fortsätter att konsumera sönder jorden, för det är ju ekologiska varor, att vi inte fortsätter att utan att ens fundera över det, alltid ta bilen under milen, för att det är en miljöbil. Att vi inte fortsätter att överkonsumera kött, bara för att det är ekologiskt. Vi behöver diskutera mängden. Vi kan inte bara diskutera innehållet. Det räcker inte.

Vi måste komma ihåg att Sverigedemokraterna inte minskar bara för att vi utesluter dem. Att utesluta Sverigedemokraterna gör en bäst genom att motverka klassklyftor, arbetslöshet och elitism. Att vara för en öppen migrationspolitik samtidigt som en inte alls kämpar för att motverka klyftor är enormt farligt och leder oss mest till ett samhälle där alla blir konkurrenter, där allt blir en marknad där de som inte har råd slås ut. Människor som mår dåligt har en större benägenhet att söka sig till extrema rörelser. Människor som mår dåligt söker sig mer till sina egoistiska sidor snarare än sina empatiska sidor. Det är just därför det vore så farligt för Miljöpartiet att samarbeta med L och C i regeringsställning. Båda partierna är öppna och liberala när det kommer till migration, särskilt C, men att göra något åt klyftorna bryr de sig inte särskilt mycket om. Med en sådan politik, samtidigt som en ser det som ett problem att SD ökar, kommer SD göra just det; öka. Det blir allt för ofta utsatta grupper som ställs mot varandra, men det blir inte enbart politikerna som får ta smällen för deras politik, det blir de utsatta grupperna som får ta den smällen. I ett mer nyliberalt samhälle så finns öppenheten möjligen, folk är välkomna hit, men när de väl kommit får de klara sig själva bäst de vill. Orsak och verkan…

Det är viktigt att prata om att Sverige går bra (bra för ”ekonomin”, sämre för Parismålet), men det är också viktigt att prata om att många är oroliga. De som är oroliga är de som politiken behöver vara till för. Politiken kan inte främst vara till för de som klarar sig bra ändå, som kanske gnäller över något skattehöjning men som i själva verket knappt märker av den. Men de som slås ut av försäkringskassans nya regler, de som drabbas av att välfärden mer och mer blir en marknad, det är de som behöver politiken och ser en inte dem, så kan otryggheten fortsätta öka, hur mycket en nu väljer att motarbeta SD genom att säga att de är rasister. För ja, det är de. Det vet nog de allra flesta nuförtiden. Problemet är ju att de flesta av SDs väljare inte bryr sig så mycket om det. För utsatta grupper har ställts mot varandra, klyftorna ökar – och med det extremismen.

Orsak och verkan. Vi kan inte tro att människor är för en human migrationspolitik eller för all del en hållbar klimatpolitik om vi inte samtidigt gör något åt de ökade klyftorna. Precis som att det blir märkligt att göra reklam för att vi ska flyga mer, konsumera mer, arbeta mer, mer, mer efter att de nyss pratat om att klimatet är vår tids ödesfråga så blir det märkligt att inte se att ökade klyftor och en ökad främlingsfientlighet också hör ihop. Precis som att det inte går att föra en grön poltik och samtidigt låta marknadskrafter få styra över kapitalflödet. Vi behöver stoppa överuttagen av naturresurser och vi behöver stoppa överuttagen av mänskliga resurser. Jag längtar till dagen ett grönt parti förstår detta. Det behövs ett socialt samvete i varje fråga och att en förstår vad ens politik leder till.

Det handlar inte nödvändigtvis om höger eller vänster, det handlar om anständighet och hållbarhet eller inte. Helt enkelt. När gröna säger att ”de vill fokusera på klimatet” så glöms det ofta bort att sociala frågor också påverkar klimatet, att dessa frågor hör ihop. Att tackla klimat- och miljöproblem går helt enkelt inte om en inte samtidigt har förståelse för att de sociala frågorna hör ihop med klimat- och miljöproblemen. Och nej, jag vet också att vi har haft en majoritet i riksdagen som inte är för grön politik, men det handlar inte bara om vad som går igenom i riksdagen eller inte, det handlar minst lika mycket om att driva opinion för gröna frågor. Allt kommer inte gå igenom, men ju fler röster som hörs, desto mer kan det påverka samhället i den riktningen ändå. Och ja, det spelar inte så stor roll vad riksdagsledamöterna tycker om Social hållbarhet när väljarna inte ser och hör att dessa frågor lyfts.