Bokrelease “Behovet av en ny progressiv kraft” av Joakim Löf

Välkommen på bokrelease!

Nu kommer boken ”Behovet av en ny progressiv kraft” av en av Curas skribenter Joakim Löf, på Vulkan Förlag. Presentation av texten:

“Det politiska systemet är i omvandling och i många länder föds nya progressiva rörelser som utmanar de etablerade partierna. Joakim Löf undersöker hur den gröna rörelsen har sina rötter i 60- och 70-talets politiska aktivism och hur Miljöpartiet tappat kontakten med dagens aktivister och gräsrötter som ofta inspireras av den globala rättviserörelsen. Kan det spanska succépartiet Podemos bli en modell för att skapa en ny progressiv kraft i Sverige? Boken avslutas med en analys av hur ekologismens, feminismens och den nya vänsterns idéer skulle kunna samlas i en ny progressiv politisk plattform.”

Bokreleasen är den 28:e augusti på Whippet Lab & Social Justice Club på Södermalm. Den finns redan nu att beställa på förlagets hemsida, på Adlibris som bok och som e-bok, på Bokus som bok och som e-bok.

För Curas läsare kan ni läsa förordet i fulltext nedan och ni ser också en synopsis av bokens fem kapitel. Håll utkik efter fler aktiviteter kopplad till bokreleasen på Cura närmaste tiden!

Bokrelease “Behovet av en ny progressiv kraft”

Tid: Tisdag 28/8 klockan 18:00.

Plats: Whippet Lab & Social Justice Club, Rutger Fuchsgatan 5, T-bana Skanstull, Stockholm.

Inbjudan/föranmälan: ett öppet event, föranmälan obligatorisk, joakim_lof@yahoo.se.

Förord (delas till Curas läsare i fulltext)

Förklarar syftet med boken som är att visa hur man kan skapa en gemensam plattform och ett nytt sätt att kommunicera baserat på den nya vänstern, ekologism och feminism. Deltagardemokrati och gräsrotsinflytande förklaras som avgörande för att kanalisera engagemang från de sociala rörelserna.

Kapitel 1. Den gröna rörelsens rötter

Berättar historien om hur det begynnande naturmedvetandet övergick till en grön rörelse i kölvattnet av 68-rörelsen. Antikärnkraftsrörelsen var roten för de gröna partierna och där ingick en systemkritik dels mot industriella marknadsekonomin och statliga planeringen, dels mot de etablerande partiernas bristande demokrati. Men i takt med en alltmer hierarkisk styrning har interndemokratin urholkats och kontakten med sociala rörelserna tappats. En ”ekologism”, som förutsatte en förändring av samhället och livsstilen i grunden, har skiftat över till en ”ekomodernism” där teknik och begränsade reformer står i centrum.

Kapitel 2. Gräsrötter kontra partielit

Beskriver Hannah Arendts deltagardemokratiska teori som väsentlig för att förstå partisystemets demokratiska brister, med exempel från ryska och tyska revolutionerna på hur spontan organisering undertrycktes av partieliter. Arendts idéer används för att analysera dagens svenska situation. Innehåller en beskrivning av deltagande budgetering, globala rättviserörelsens sätt att organisera sig och förslag på hur en starkare interndemokrati kan skapas.

Kapitel 3. Miljöpartiets PR-politik

Målet att skapa en bild av partiet som ”regeringsdugligt” analyseras som en dominans för PR-tänkande över politikens innehåll, där Arendts analys av ”Pentagon Papers” används som historisk parallell. MP:s regeringsperiod granskas utifrån analysverktygen PR-politik och problemlösande teknokrater.

Kapitel 4. Podemos: en modell för Sverige?

Beskriver hur det spanska progressiva partiet Podemos använde sig av den sociala proteströrelsens engagemang för att bli ett 20-procentsparti och hur de använder deltagardemokrati. Podemos strategi är influerad av Chantal Mouffe och förändrar den politiska agendan genom att ställa folk mot elit samtidigt som den inte är detsamma som populism. För svensk del lyfts utmaningen av socialdemokraterna om den ledande ställningen på den progressiva sidan av politiken fram som avgörande och möjligheterna till detta analyseras.

Kapitel 5. Ekologism, feminism och den nya vänstern

Beskriver konvergens mellan vänsteridéer, systemkritiskt grönt tänkande och feministiska infallsvinklar i att skapa en plattform som kan bli basen för en ny progressiv kraft. Ett övergripande tema är hur en ekonomisk politik som riktar in sig mot dagens ojämlika makt- och resursfördelning kan förena gröna ekonomers program med jämlikhetsinriktade ekonomer. Vidare lyfts bland annat reformer för att stärka deltagardemokrati, arbetstidsförkortning och basinkomstreformer, social skatteväxling av skatt till kapital och företag och hur identitetspolitik kan infogas i ett universellt projekt.

Efterord

Sammanfattar slutsatserna och diskuterar det aktuella läget i svensk politik i skrivande stund (april 2018). Jämförelse med Naomi Kleins idé om att alternativa visioner behövs och att “Nej är inte nog”.

2 thoughts on “Bokrelease “Behovet av en ny progressiv kraft” av Joakim Löf

  1. Du stödjer dig i mångt och mycket på de två tänkarna Moeffe och Arendt. Detta innebär ett välgörande lyft från den vanliga politiska debattnivån och ger upphov till nya intressanta tankar.

    På sidan 12 skriver du, inspererad av Moeffe att politik inte är en akademisk övning och inte baseras på filosofiska begrepp eller rent förnuft. Det krävs en rörelse och en motpatrt som man vill besegra. Jag håller delvis med om idén, men inte fullt ut. Det finns faktiskt viktiga samhällsproblem som man i princip skulle kunna lösa i samförstånd med rent förnuft och med vetenskapliga verktyg. Miljöproblem som klimatförändringar, global förgiftning och fiskdöd är sådant som alla människor vill råda bot på och vars lösningar i stor utsträckning handlar om kunskap och vetenskapliga metoder. Andra samhällsproblem, såsom gängbrottslighet, katastrofberedskap och sjuk- och åldringsvård kan man också tänka sig att lösa genom samhälleliga experiment fria från ideologiska skygglappar. Här tror jag nog mer på Karl Poppers “social ingenjörskonst steg för steg” (https://thomas1epikure.wordpress.com/2007/06/16/politik-ar-att-losa-samhalleliga-problem/).

    Jag skulle alltså vilja se att politik i stor utsträckning handlar om lösandet av samhälleliga problem. Men en sådan syn riskerar att skapa ett teknokratiskt styrsystem, vilket är förödande såväl för resultaten (då teknokrater är “inskränkta”) som för det folkliga engagemanget. Jag funderar därför över om Moeffes idé om den klassmässiga konfrontationen ska vara det huvudsakliga sättet att åstadkomma folkligt engagemang. Kanske kan man tänka sig att en fördjupad demokrati kunde vara ett annat, kompletterande sätt? Och där tycks Arendts tankar passa in om jag förstår dig rätt.

    Du skriver på sidan 49 att Arendts politiska grundsyn är en radikal deltagardemokrati där alla ska ges möjlighet till deltagande i politiska beslut. Det låter fint, men frågan är hur något sådant ska kunna organiseras. De lokala råd som kallades “sovjet” i Sovjetunionens barndom kunde tydligen vara en inspirationskälla, men frågan är om det är möjligt att ge sådana råd tillräcklig makt för att engagera så många att de blir legitima, smat att man kan permanenta deras maktposition och undvika att de tas som gisslan av ett dominerande parti som skedde i Sovjetunionen.

    Ytterligare ett problem med deltagardemokrati är att dagens komplexa samhälle inte kan förstås av den enskilde och att deltagardemokrati i folkomröstningsform därför knappast är en lösning. På något sätt måste nog beslutande församlingar bygga på öppen dialog där många kunskaper, erfarenheter och angreppssätt stöts och blöts innan besluten tas. Jag tror att öppenheten här är det allra viktigaste, det ger möjlighet också för människor med specialinsikter som inte blivit tillfrågade ändå kan lägga sig i dialogen om det är läge för det. Hemliga folkomröstningar är ju i praktiken bara en mätning av den eskilda människans medelståndpunkt. Och den ståndpunkten är oftast “inskränkt”, bara tillsammans kan vi åstadkomma kloka beslut, tror jag.

    Dessa synpunkter tycks mig vara i enlighet med dina och Arendts tankar, på sidan 63 skriver du ju: “Det väsentliga hon vill möjliggöra med ett rådssystem är deltagandet i den politiska diskussionen där kreativa nya förslag kan lyftas fram och där erfarenheter från breda lager av folket får ta plats.”

    Jag gillar också Arendts kritiska syn på det som Popper kallar “historicismen”. På sidan 75 skriver du “… Arendt menar att samhällsvetenskaperna vanligen överskattar förmågan att predicera mänskligt beteende. våra handlingar är i grunden oförutsägbara och bygger på fri handlingsförmåga i samarbete med andra, och den har många gånger i historien visat sig ta andra vägar än de flesta trott. Frestelsen för problemlösarna är att passa in fakta i sina teorier som “brus” eller tillfälligheter.”

    Dina skisser över vad en ny progrssiv rörelse skulle kunna framföra för förslag är omfattande och det är nog bra, visioner behöver ha konkreta handlingsvägar. Det är emellertid viktigt, tror jag, att betrakta dem just som skisser för “våra handlingar är i grunden oförutsägbara” och de folkliga “råden” måste väl vara de som utformar förslagen?

    1. Tack för dina kommentarer! Jag ska försöka besvara dem en och en. När det gäller problemlösning så kan det absolut vara situationer där man samlas kring gemensamma värderingar och löser problem rationellt. Men det brukar vara när man enas kring en gemensam fiende. Under andra världskriget kunde enorma utmaningar lösas av de allierade tack vare att det yttre fascistiska hotet samlade alla och man la gamla konflikter åt sidan. Under efterkrigstiden var det istället kommunismen som blev ett yttre hot och socialdemokrater och liberalkonservativa kunde enas om den ekonomiska politiken. Om jag förstått Mouffe rätt menar hon inte att människan alltid är styrd av sina passioner utan att den västerländska demokratin pga sin struktur ger upphov till konflikter där de politiska positionerna formar tänkandet. T ex är det väl inget tvivel om att klimatinriktade reformer är rationellt ändå förnekas detta av borgerliga partier och stora delar av S eftersom det utmanar positioner som fossilbilsberoende och tung industri delar av samhället har. Tankar “filtreras” genom politiska konflikter. Därav värdet att tänka igenom hur man aktivt ska ställa sig och forma sina positioner snarare än bli formad.

      Deltagardemokratin: jag tar ju upp deltagande budgetering som en slags reform av det allmänna. Men jag lägger mest fokus på partiernas interndemokrati av flera skäl. Dels är det här bland en mer engagerad och utbildad grupp som en livaktig dialog kan bli möjlig. Dels måste en rörelse föregå med gott exempel och visa praktiskt hur det går till att arbeta mer icke-hierarkiskt. Jag är inte direktdemokrati i strikt mening utan tänker mig en mix av direkt- och representativ demokrati där särintressen och pengar så långt som möjligt hindras påverka den demokratiska sfären.

      Historicismen finns inbyggd i kritiken av MP. Per Gahrton och Gustav Fridolin är strängt övertygade om att MP:s regeringsmedverkan måste fullföljas och kommer att leda till goda konsekvenser. Jag har läst Gahrtons empiri och den är rätt skral, statsvetenskapen är sällan en exakt vetenskap och här har han ju väldigt lite att gå på. Snarare är det personliga aspekter som formar tankarna dvs den politiska positionen man eftersträvar att bli erkänd som “en av alla andra” i maktens korridorer.

      Som jag skriver så är en gemensam plattform en demokratiskt sett komplicerad historia och inget för en liten krets. Däremot ville jag med egna exempel visa hur jag tänker och hur nära de olika ideologierna på den mest progressiva sidan numera ligger varandra. Kommunismens utplantering har möjliggjort en konvergens men det är ovanligt att man kanaliserat detta. I Frankrike är t ex splittringen större än någonsin! Det leder till att man tappar det politiska Initiativet till motståndarna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *