Frågor som saknas i valrörelsen: 1. Finans- och penningpolitiken

Joakim Löf 180719

Mycket av det som sätter ramen för politiken diskuteras inte alls i valrörelsen. Regeringen och allianspartierna är överens om finans- och penningpolitiken men få vet vad de tar för beslut eller vilka konsekvenser det har. Som en del i Curas bevakning av valrörelsen kommer vi att skriva om frågor eller perspektiv som saknas i valrörelsen. Först ut är hur Sveriges pengaflöden styrs av politikerna. Påståendet att det är politikerna som styr våra pengar kanske är kontroversiellt: den etablerade sanningen är att demokratin har fått ta ett steg tillbaka och regeringen och allianspartierna är eniga om att så ska det förbli. Hur är det möjligt att vi hamnat i detta?

Riksbanken har sedan 90-talskrisen gjorts oberoende av riksdag och regering och ska följa ett mål om prisstabilitet och säkra betalningsväsendet. I finanserna gäller ett överskottsmål, även det sedan 90-talet, där det länge var 1 % överskott som skulle gälla över tid och nästa år sänks regeln till 0,33 %. För att omsätta det i reda pengar är 1 % av statsbudgeten 9,4 miljarder kronor. Det motsvarar mer än statens utgifter för all natur- och miljövård eller ungefär hälften av kostnaden för allt studiestöd till alla Sveriges studenter.

Ursprunget till att svenska etablerade partierna lämnat över makten över penningpolitiken till riksbanken och satt en stark begränsning på budgetprocessen är framför allt 90-talskrisen. Genom en kreditexpansion och fastighetsbubbla som underblåstes av avregleringen av finansmarknaderna av finansminister Kjell-Olof Feldt skapades en extremt sårbar ekonomi för omvärldens kriser. När krisen slog till mot Sverige kollapsade kronans koppling till andra europeiska valutor, budgetunderskottet sköt i höjden och trovärdigheten för statsfinanserna hotades. Det kunde betyda att de räntor Sverige kunde få betala för sina allt högre lån skulle bli högre och högre. I värsta fall kunde det leda till en förlängd depression där skulderna äter upp allt mer av skattemedlen. För Sveriges politiker kan också landets oberoende ha upplevts hotat, även om vi idag i backspegeln har svårt att jämföra vårt lands ekonomi med Greklands de senaste åren där man till största delen tappat sin demokratiska makt över ekonomin.

Våra politiker blev vettskrämda av krisen och skapade en tvångströja. Men behövs de här hårda reglerna idag? Statsskulden är nu 41 %, betydligt under EU-snittet på 81 %. Enligt IMF bör länder satsa på investeringar snarare än besparingar upp till en viss nivå av statsskuld för att finansiera stora klumpsummor med annat än bara beskattning (som mer lämpar sig för löpande utgifter). IMF-ekonomernas bedömning är att Sverige har stort utrymme kvar att låna mer inom det ”säkra” området av belåning. De menar att investeringarnas positiva effekt på tillväxten kan minska statsskuldens del av BNP utan de negativa sociala och ekonomiska konsekvenserna av en besparingspolitik (1). Just nu befinner vi oss inte en besparingspolitik på grund av högkonjunkturen i Sverige, men vi kan snabbt vara där igen. Däremot gör vi mycket mindre med de ekonomiska möjligheterna än vi kunde göra.

Vi har mycket stora investeringsbehov i exempelvis sjukhus för att möta ökande vårdbehov, järnvägar för nya sätt att transportera oss och en grön omställning som har tekniken för att ställa om elenergisystemet helt med den i nyproduktion prisvärda vindkraften och ersätta den döende kärnkraften. Men på område efter område saknas resurser. Planerna blir ständigt förskjutna: järnvägsrenoveringarna  får ske  nästa mandatperiod, planerna för nya stambanor är omtvistade och byggstarten flera år fram. I Stockholm kan så uppenbart nödvändiga behov som ett nytt akutsjukhus eller en tunnelbanelinje till Nacka (en av landets största kommuner) fördröjas på grund av brist på resurser och samtidigt tränger utgifterna för de utdragna investeringarna undan de ökande aktuella behoven. Genom överskottsmålet blockeras möjligheten att ta lån för en rekordlåg ränta för att åtgärda våra akuta investeringsbrister.

Finns då inte risken att ett avskaffande av målet leder tillbaka till tiden av stora budgetunderskott och den turbulens som det leder till? Denna vanliga invändning skiljer inte på att låna för konsumtion och investeringar. Som alla med företags- eller föreningsekonomisk erfarenhet vet är det helt olika saker: när man börjar låna i en etablerad verksamhet för löpande utgifter är det något grundläggande fel med hela strukturen medan att låna för investeringar tvärtom oftast är en del av en framtidsplan där man tar höjd för framtida behov och utvecklar sin verksamhet.

Valrörelsen skulle behöva någon som bryter upp det här tankemonopolet och lyfter fram en vision om att vi måste vara progressiva nog att idag sätta igång arbetet med framtidens samhälle. Regeringens retorik om att bygga Sverige håller inte med de svaga och defensiva satsningar man har gjort. Istället får vi den intellektuellt tveksamma tävlingen mellan Magdalena Andersson och allianspartiernas ledare om vem som ska ”sparar mest i ladorna”. En progressiv linje är att stå för politikens ansvar för finans- och penningpolitiken och komma med planer för framtiden.

Inom penningpolitiken är situationen lika illa. Eller värre: när det ändå varit en del debatt kring överskottsmålet och lånefinansiering av nya järnvägar är debatten om Riksbankens penningpolitik helt död. Däremot finns det i omvärlden en stor debatt kring världens penningpolitik och hur den bidragit till finanskrisen från 2008 och framåt. Ekonomer som Joseph Stiglitz, Yanis Varoufakis och Robert Reich har visat att den enorma kreditexpansionen som finansmarknaden iscensatte före krisen möjliggjordes av en extremt smal penningpolitik där prisstabilitet var det enda som styrde centralbankernas räntor utan att tillgångar som aktier och fastigheter räknades in. Om börsvärdet och fastighetsbubblan hade räknats in hade man ansett politiken vansinnig: man blåste upp bubblan. Vilket den också var: en faktor i den galenskapen är finansmarknadens inflytande på politiken är viktig här, till exempel har varannan finansminister i USA de senaste tjugo åren plockats från Wall Streets toppbanker. När centralbankerna tvingas rädda banker och finansinstitutionen som var på konkursens rand gjorde man det med mycket få motkrav. De fick ett slags grönt ljus att fortsätta. Många menar att de justeringar som trots alls gjorts i regleringen av finansmarknader är mycket otillräckliga. I USA håller Trump dessutom på att ta bort de skärpningar Obama införde.

En annan svårighet är när sänkningen av räntorna som medel att stimulera ekonomin blev verkningslösa,vilket blev resultatet när centralbankernas räntor närmade sig noll. För att ändå försöka stimulera ekonomin började centralbankerna köpa tillbaka statsobligationer från bankerna med pengar skapade ur tomma intet med förhoppningen att bankerna skulle låna pengarna till produktiva investeringar. Riksbanken har till exempel under 2017 köpt 60 miljarder av statens skulder (2). Metoden kallas ”kvantitativa lättnader”, på engelska ”quantitative easing” (QE). Kvantitativa lättnader anses visserligen ha gynnat ekonomin genom minskade kostnader för det allmänna att ta upp lån men samtidigt finns en kritik mot hur mycket av pengarna som verkligen når utanför bankerna. Som Keynes beskrev redan i sin analys av 30-talskrisen tenderar stor osäkerhet i ekonomin göra aktörer på marknaden ovilliga att ta de risker som skulle behövas för att hjälpa ekonomin framåt (3).

Finns det då inte sätt att staten kan vara mer aktiv i penningpolitiken och fylla den balanserande roll som Keynes såg som nödvändig för att motverka osäkerhet? Den gröna ekonomen Kate Raworth har lyft fram två former av alternativ penningpolitik:

”Tänk om centralbankerna… tacklade djupa depressioner genom att ge ut nya pengar direkt till varje hushåll … en idé som har kommit att kallas ‘people’s QE’? Dessutom … kunde centralbanken kanalisera pengar till nationella investeringsbanker för gröna och sociala infrastrukturprojekt … en idé som nu kallas ’green QE’. Sådana idéer för statsledda penningpolitiska reformer kan först verka radikala, men de ser ut att vara mer och mer genomförbara. Samtidigt som de gynnar ekonomisk stabilitet, skulle de öka ekonomisk jämlikhet, vara fördelaktigt för de med låga inkomster och hög skuldsättning snarare än att för bankerna och de som har stora tillgångar.” (4)

Riksbanken skulle kunna ges en till roll: att gynna sysselsättning förutom prisstabilitet och ges rätten att använda nya metoder för kvantitativa lättnader på det sätt Raworth tar upp. Säkerligen kommer banksystemet fortsatt att behöva stöd av Riksbanken även under kriser framöver, åtminstone tills man reformerar hur det fungerar, men den här reformen skulle innebära en progressiv politik där alla medborgares intressen och vår vision om vad vi vill i framtiden skulle bli en del av penningpolitiken.

Om ändå valrörelsen kunde handla om grunderna för vårt samhälle, en grundläggande systemkritik och moderna, progressiva reformer! Om ändå inte dansen efter Sverigedemokraterna format den här valrörelsen! Sju veckor kvar nu till valet, och ännu inga tecken på att de stora frågorna kommer att diskuteras överhuvudtaget. Resultatet? Det politiska etablissemanget kommer att fortsätta på samma kortsiktiga och ohållbara sätt som tidigare.

1) https://www.economist.com/free-exchange/2015/06/03/how-much-is-too-much

http://www.imf.org/en/Publications/Staff-Discussion-Notes/Issues/2016/12/31/When-Should-Public-Debt-Be-Reduced-42931

2) Riksgälden, “Statsupplåning: Prognos och analys 2017:1”.

3) Skidelsky, R. (2010). ”Keynes:  the Return of the Master”, s. 21f.

4) Raworth, K. (2017), “Doughnut economics: seven ways to think like a 21st century economist”, s. 184f.

2 thoughts on “Frågor som saknas i valrörelsen: 1. Finans- och penningpolitiken

  1. Bra skrivet !
    Låter nästan som en form av medborgarlön kunde införas. Peoples EQ…..
    Investeringar för framtiden är nog så viktiga för att få vårt fallerande samhällssystem att fungera. Att investera sig ur kriser……heter det visst. Så varför gör inte staten det med de låga räntorna som är ? Ju längre man väntar, desto fler alternativa / fakta tillåtes florera, vilket bara gynnar mörka krafter med andra avsikter än att att hjälpa ett behövande folk.
    Sedan kan många förslag verkligen beaktas ur hur behovet är. 60 miljarder till JAS – plan ? 400 miljarder till höghastighetståg ? För en del av dom pengarna skulle det kunna skapas ett ” Fryshus ” i varje stad i hela landet för all framtid. Det är en investering som hjälper samhällett och folket. Att skapa stabilitet i samhällssystemen borde vara ” prio 1″. Vi har ett starkt land, sägs det, men alldeles för mycket krackelerar f n. Är det en medvetenhet bakom detta, månne ? Oförstående befolkning utan kunskap om rättigheter, eller skyldigheter, är lättare att ” hantera ” i de styrandes ögon. Nej, låt oss återta den starka förebild vi en gång var för en stor del världen, detta lilla land. Vi kan och vi ska !!!

    1. Ja basinkomst är en given väg att ge ut penningmängden där den ger som mest nytta. Sen kommer sedvanligt stöd till banksystemet behövas när det ser ut som det gör idag. Mer om reformer av finansmarknaden framöver!

      Nya stambanor tror jag är en av de saker vi borde använda de goda statsfinanserna till. Snabbt! Annars kommer vi ha otroligt svårt att klara gröna omställningen. Inte bara persontrafik utan också gods ska ju över på järnväg. Om det ska vara höghastighetståg eller inte får man överlåta till en expertbedömning. Vi kan frigöra XX antal miljarder: hur gör den mest klimatnytta och understödja omställningen? Sen måste biljettpriserna också ner, kan tänka mig att foga in flygskatten i ett bonus-malussystem för långväga resor. Pengarna från flygskatten går direkt till att subventionera billigare tågbiljetter på medellånga och långa distanser.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *