Respons på Almedalen: Sjöstedt får min röst

Joakim Löf 2018-07-08

I måndags höll Jonas Sjöstedt tal i Visby och förklarade vad Vänsterpartiet går till val på. Han är den skickligaste partiledaren på den progressiva sidan av politiken och har lyckats driva en konsekvent linje för en förstärkt välfärd i partiets kommunikation. Nu var det en tandvård som folk har råd med och en satsning på ungdomsidrott som han lyfte fram. Samtidigt lyfte han på rätt sätt ihop den rikaste delen av befolkningens livsstil som den största bidragande faktorn till klimatpåverkan och miljöförstöring:

”För en progressiv miljörörelse måste det vara självklart att vi både kan öka den ekonomiska jämlikheten och klara klimatet. En progressiv miljörörelse ställer störst krav på den som släpper ut mest. Ser till att klimatomställningen genomförs rättvist. De rikaste 10 procent i världen står för nästan hälften av koldioxidutsläppen. Omställningen måste bli störst och mest kännbar i toppen. Det är den globala överklassen som måste ändra sin livsstil mest!”

Jämför man med Isabella Lövins tal som avslutade Almedalsveckan idag finns likheter i världsbilden men också stora luckor. Hon nämner inte ekonomisk ojämlikhet i Sverige överhuvudtaget, utan fokuserar på fattigdom globalt sett. Lövins ekonomiska politik handlar om att den gröna omställningen ska bli ”en kraftfull motor för hållbar svensk sysselsättning och ekonomi” och att avvisa ”skattesänkningar i mångmiljardklassen, som de borgerliga och Sverigedemokraterna tävlar om”. Här blir det tyvärr tydligt att Miljöpartiet saknar en självständig ekonomisk politik och domineras av socialdemokratiska resonemang. Den bästa delen av Lövins tal är när hon lyfter frågor om vår livsstil och vår syn på arbete, men på den engagerande beskrivningen följer inga förslag som kan förväntas komma åt problemen. Den koppling mellan skenande ojämlikhet och miljöförstöring som Vänsterpartiet gör är något som regeringens politik saknar: man utgår ifrån att enbart miljöpolitiska styrmedel ska nå resultat utan att den ekonomiska fördelningen av resurser ska behöva ändras i någon större utsträckning. Som systemkritisk grön blir det därför i det här valet Sjöstedt som får min röst. Även Feministiskt Initiativ har en liknande politik och ett betydligt modernare partiprogram men deras läge är för svårt och de har en för smal profil för att nå fram i år dessvärre.

Från Almedalen har vi också översköljts av den vanliga SD-hypen i media, ”näst största parti”, ”ökar mest”, ”vem samarbetar med SD”, och så vidare. Samtidigt har en av de otäckaste delarna av SD:s svans visat sig från sin värsta sida. Det extrema mediafokuset på högerextrema är precis vad de själva vill ha för att avgöra valet. Eftersom en majoritet av svenska folket nu vill ha striktare invandring, inte så konstigt när parti efter parti sagt att det är nödvändigt, då blir rösten på SD för dem ett logiskt steg när det framstår som den viktigaste frågan. Sjöstedts vänsterparti är den progressiva kraft som är mest obrydd av den här utvecklingen och driver en rak och ärlig linje rakt igenom mandatperioden.

Lööfs centerparti kan framstå som raka i retoriken, men hur har de tänkt ställa sig i regeringsfrågan? Om de verkligen värderade mänskliga rättigheter högst och inte privatiseringar och skattesänkningar borde de skapa en koalition mellan de mer progressiva partierna när det gäller tolerans och medmänsklighet. I realiteten lär frågan urvattnas rejält i alliansregeringens skapande, om man lyssnar på politiska kommentatorers bedömning som Annie Reutersköld. Någon möjlighet till att stödja Löfven som statsminister finns knappast för Lööf med tanke på den retoriken hon haft, om hon inte ska få en omöjlig svekdebatt från egna leden. Lööfs plan bygger på att alliansen blir största block och när det valresultatet nu framstår som mer och mer osannolikt så borde avsaknaden av en plan bli tydlig för väljarna. I allt rabalder kring hur utskottsordföranden ska väljas där C snabbt backade kom samtidigt den fråga bort som kanske kan ses som den trojanska hästens innehåll: att alliansen är överens om att föreslå en egen talman även om de inte är största block. Kristerssons statsministerutnämning ska bli av även om SD:s röster är enda vägen dit, tycks C därmed också ha gått med på.

Frågorna om ojämlikhet, välfärd och en omställning av vår livsstil driver Vänsterpartiet just nu bäst. Samtidigt ser man som grön systemkritiker en hel del som saknas i Sjöstedts linje. Han driver förtjänstfullt skatt på höga kapital, på den ohållbara nivån av flygande och han vill också begränsa vinsterna i välfärden som förstör skol- och vårdsektorerna. Men budskapen är alltför mycket åt det negativa hållet. Som balans till skatt på de med störst inkomster skulle man behöva driva en basinkomstinriktad reform som når bredare grupper än de reformer V driver idag. Där skulle också partiets reform om minskning av arbetstiden vara en del av en bredare förändring av synen på arbete för att ge människor större plats i livet för annat. Utan en positiv vision framstår det som oklart vad syftet med skattepolitiken är. Till flygskatten behövs en direkt koppling till billigare tågbiljetter och satsningar på när- och ekoturism, så att den för klimatet nödvändiga livstilsomställningen lyfts fram på ett helt annat sätt än idag. För frågan om vinster i välfärden behöver man slå fast att det är ideella krafter som ska ha rätt att driva välfärd med skattemedel istället för vinstdrivande bolag där riskkapitalisternas intressen styr. Repaalus snåriga utredning är en slags halvmesyr som inte är något att utgå ifrån. Vänsterpartiets engagemang i frågan är otvetydigt men den reform som ligger på bordet är ingen lyckad produkt.

Efter Almedalen blir det tydligt att en mer positiv vision kring vilket samhälle man vill se och en modernare grund för ett parti idémässigt är något som saknas i årets val på den progressiva sidan. Det finns tendenser som visar vägar framåt men ingen sammanhållen berättelse. Det behövs en ny progressiv kraft där Sjöstedts sympatisörer är en vital del, liksom feminister och systemkritiska gröna. I årets val finns inte den kraften, mitt val blir att stärka den mest tongivande delen i den kraften genom att lägga min röst på Sjöstedt.

6 thoughts on “Respons på Almedalen: Sjöstedt får min röst

  1. Tack för din analys Joakim Löf. Håller med dig i mycket men gör en delvis annan analys. Jag tror nämligen inte V kommer vara med i en regeringsbildning efter valet och då blir en röst på dem bortkastad. Mkt tyder idag på att det blir en mittenregering och då gäller det att S blir så starka som möjligt så att de kan få mer inflytande och minska de borgeliga partiernas inflytande. Allianspartierna kommer aldrig släppa fram V. S, V och mp är för svaga och mp kan dessutom mkt väl ramla ur riksdagen (vilket gör det till en ev bortkastad röst). Kd ramlar antagligen ur och en alliansregering blir omöjlig (tack o lov).

    Ang V så stödjer jag deras politik i flera frågor men de är tyvärr ganska populistiska. Själv gillar jag att problematisera, jag tycker det finns för lite av det i politiken. V:s blindhet inför hedersvåld och islamism är också skrämmande och hur de t ex. har behandlat Amineh Kakabaveh är gräsligt och oförlåtligt. Deras migrationspolitik är tyvärr också naiv. Därför tror jag mer på S i år. Vill absolut inte se en borgelig regering igen som börjar med sin utförsäljning av folkets egendom (nu senast förslaget att sälja ut SBAB), nedmontering av välfärden och att de åter förstör ekonomin med sina eviga skattesänkningar, som de har lyckats göra varje gång de suttit vid makten.. Tycker att S trots alla sina brister ändå rör sig åt rätt håll nu med t ex bankavgiften (som fick Nordea att flytta), förbud mot religiösa friskolor, arbetet mot vinster i välfärden, höjda pensioner, välfärdsfrågorna men även en mer realistisk migrationspolitik, straffskärpningar ang vissa brott, förstärkt rättsväsende osv. (sånt som tyvärr v och mp aldrig bryr sig om…).

    Tycker också att det är imponerande att de lyckas hålla ihop ett sånt stort parti och många riktningar och viljor. Det tyder på en stor mognad och en stor vilja till kompromisser och en kultur av samarbete. Det uppskattar jag nu allt mer i livet och politiken. har ju själv varit aktiv många år i en del mindre patier och insett hur inskränkt, omoget och småaktigt det ofta är under ytan, trots allt tal om mångfald, demokrati och radikalitet…

    Ang mp så tror att det vore nyttigt för dem att få vila ut utanför riksdagen i 4 år och få tid till självreflektion, analys och självterapi. Sedan kanske återkomma som ett starkare och mer moget grönt parti.

    Bland småparierna utanför riksdagen ser jag Basinkomstpartiet och Initiativet som intressanta alternativ i framtiden. Tror dock att båda dessa partier behöver många år på sig att utvecklas och mogna innan det kan bli aktuellt att rösta på dem. Allt har sin tid. När man är ett litet barn behöver man leka, utvecklas och läsa sig gå innan man kan springa.

    1. Vi hade ju även lite diskussion om det här på Facebook: min ställning i frågan om taktikröstning är att det kan vara av värde att tänka kring 4%-spärren eftersom den kan ha så stor betydelse. Där har Fi svårigheter i årets val, hade de legat starkare hade jag kunnat överväga dem. Men däremot att rösta på ett parti som ligger långt ifrån sina egna övertygelser och som ändå kommer att finnas i riksdagen, som socialdemokraterna, det går emot min integritet.

  2. Dagens stora frågor är klimat och miljö samt den skenande ojämlikheten. Endast Lövin och Sjöstedt tar upp dessa frågor. Jag håller med om att Sjöstedt presenterade det bästa talet, och är ensam om att ta ojämlikheten på allvar. Min invändning mot Sjöstedt är hans extrema hållning till företagen. Visst finns det destruktiva företag, men dessa är säkert i minoritet. Som Isabella Lövin visade, så driver många företag en positiv klimatpolitik, alltmer ju mer vi lär oss om klimatfrågan. Alla måste arbeta för klimatet, politiken, de enskilda OCH företagen. Som Löf påpekar är Sjöstedts politik alltför negativ, mot de rika och mot företagande, istället för att lyfta fram solidaritet och jämlikhetsreformer för dem som har det sämre. Så, trots bristen på tydliga jämlikhetsmål lutar jag nog åt Lövin. Klimatet och havsmiljön är ytterst kritiska frågor för hela mänskligheten där Sverige kan gå före. Lövin missade dock att övergödningen är minst lika farlig för havsmiljön som plasten.

    1. Hej! Det finns mycket spännande som sker utanför riksdagen. Här på Cura har vi gjort en intervju med Initiativets partiledare på Curapodden som du kanske sett.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *