Frågor som saknas i valrörelsen: 1. Finans- och penningpolitiken

Joakim Löf 180719

Mycket av det som sätter ramen för politiken diskuteras inte alls i valrörelsen. Regeringen och allianspartierna är överens om finans- och penningpolitiken men få vet vad de tar för beslut eller vilka konsekvenser det har. Som en del i Curas bevakning av valrörelsen kommer vi att skriva om frågor eller perspektiv som saknas i valrörelsen. Först ut är hur Sveriges pengaflöden styrs av politikerna. Påståendet att det är politikerna som styr våra pengar kanske är kontroversiellt: den etablerade sanningen är att demokratin har fått ta ett steg tillbaka och regeringen och allianspartierna är eniga om att så ska det förbli. Hur är det möjligt att vi hamnat i detta?

Riksbanken har sedan 90-talskrisen gjorts oberoende av riksdag och regering och ska följa ett mål om prisstabilitet och säkra betalningsväsendet. I finanserna gäller ett överskottsmål, även det sedan 90-talet, där det länge var 1 % överskott som skulle gälla över tid och nästa år sänks regeln till 0,33 %. För att omsätta det i reda pengar är 1 % av statsbudgeten 9,4 miljarder kronor. Det motsvarar mer än statens utgifter för all natur- och miljövård eller ungefär hälften av kostnaden för allt studiestöd till alla Sveriges studenter.

Ursprunget till att svenska etablerade partierna lämnat över makten över penningpolitiken till riksbanken och satt en stark begränsning på budgetprocessen är framför allt 90-talskrisen. Genom en kreditexpansion och fastighetsbubbla som underblåstes av avregleringen av finansmarknaderna av finansminister Kjell-Olof Feldt skapades en extremt sårbar ekonomi för omvärldens kriser. När krisen slog till mot Sverige kollapsade kronans koppling till andra europeiska valutor, budgetunderskottet sköt i höjden och trovärdigheten för statsfinanserna hotades. Det kunde betyda att de räntor Sverige kunde få betala för sina allt högre lån skulle bli högre och högre. I värsta fall kunde det leda till en förlängd depression där skulderna äter upp allt mer av skattemedlen. För Sveriges politiker kan också landets oberoende ha upplevts hotat, även om vi idag i backspegeln har svårt att jämföra vårt lands ekonomi med Greklands de senaste åren där man till största delen tappat sin demokratiska makt över ekonomin.

Våra politiker blev vettskrämda av krisen och skapade en tvångströja. Men behövs de här hårda reglerna idag? Statsskulden är nu 41 %, betydligt under EU-snittet på 81 %. Enligt IMF bör länder satsa på investeringar snarare än besparingar upp till en viss nivå av statsskuld för att finansiera stora klumpsummor med annat än bara beskattning (som mer lämpar sig för löpande utgifter). IMF-ekonomernas bedömning är att Sverige har stort utrymme kvar att låna mer inom det ”säkra” området av belåning. De menar att investeringarnas positiva effekt på tillväxten kan minska statsskuldens del av BNP utan de negativa sociala och ekonomiska konsekvenserna av en besparingspolitik (1). Just nu befinner vi oss inte en besparingspolitik på grund av högkonjunkturen i Sverige, men vi kan snabbt vara där igen. Däremot gör vi mycket mindre med de ekonomiska möjligheterna än vi kunde göra.

Vi har mycket stora investeringsbehov i exempelvis sjukhus för att möta ökande vårdbehov, järnvägar för nya sätt att transportera oss och en grön omställning som har tekniken för att ställa om elenergisystemet helt med den i nyproduktion prisvärda vindkraften och ersätta den döende kärnkraften. Men på område efter område saknas resurser. Planerna blir ständigt förskjutna: järnvägsrenoveringarna  får ske  nästa mandatperiod, planerna för nya stambanor är omtvistade och byggstarten flera år fram. I Stockholm kan så uppenbart nödvändiga behov som ett nytt akutsjukhus eller en tunnelbanelinje till Nacka (en av landets största kommuner) fördröjas på grund av brist på resurser och samtidigt tränger utgifterna för de utdragna investeringarna undan de ökande aktuella behoven. Genom överskottsmålet blockeras möjligheten att ta lån för en rekordlåg ränta för att åtgärda våra akuta investeringsbrister.

Finns då inte risken att ett avskaffande av målet leder tillbaka till tiden av stora budgetunderskott och den turbulens som det leder till? Denna vanliga invändning skiljer inte på att låna för konsumtion och investeringar. Som alla med företags- eller föreningsekonomisk erfarenhet vet är det helt olika saker: när man börjar låna i en etablerad verksamhet för löpande utgifter är det något grundläggande fel med hela strukturen medan att låna för investeringar tvärtom oftast är en del av en framtidsplan där man tar höjd för framtida behov och utvecklar sin verksamhet.

Valrörelsen skulle behöva någon som bryter upp det här tankemonopolet och lyfter fram en vision om att vi måste vara progressiva nog att idag sätta igång arbetet med framtidens samhälle. Regeringens retorik om att bygga Sverige håller inte med de svaga och defensiva satsningar man har gjort. Istället får vi den intellektuellt tveksamma tävlingen mellan Magdalena Andersson och allianspartiernas ledare om vem som ska ”sparar mest i ladorna”. En progressiv linje är att stå för politikens ansvar för finans- och penningpolitiken och komma med planer för framtiden.

Inom penningpolitiken är situationen lika illa. Eller värre: när det ändå varit en del debatt kring överskottsmålet och lånefinansiering av nya järnvägar är debatten om Riksbankens penningpolitik helt död. Däremot finns det i omvärlden en stor debatt kring världens penningpolitik och hur den bidragit till finanskrisen från 2008 och framåt. Ekonomer som Joseph Stiglitz, Yanis Varoufakis och Robert Reich har visat att den enorma kreditexpansionen som finansmarknaden iscensatte före krisen möjliggjordes av en extremt smal penningpolitik där prisstabilitet var det enda som styrde centralbankernas räntor utan att tillgångar som aktier och fastigheter räknades in. Om börsvärdet och fastighetsbubblan hade räknats in hade man ansett politiken vansinnig: man blåste upp bubblan. Vilket den också var: en faktor i den galenskapen är finansmarknadens inflytande på politiken är viktig här, till exempel har varannan finansminister i USA de senaste tjugo åren plockats från Wall Streets toppbanker. När centralbankerna tvingas rädda banker och finansinstitutionen som var på konkursens rand gjorde man det med mycket få motkrav. De fick ett slags grönt ljus att fortsätta. Många menar att de justeringar som trots alls gjorts i regleringen av finansmarknader är mycket otillräckliga. I USA håller Trump dessutom på att ta bort de skärpningar Obama införde.

En annan svårighet är när sänkningen av räntorna som medel att stimulera ekonomin blev verkningslösa,vilket blev resultatet när centralbankernas räntor närmade sig noll. För att ändå försöka stimulera ekonomin började centralbankerna köpa tillbaka statsobligationer från bankerna med pengar skapade ur tomma intet med förhoppningen att bankerna skulle låna pengarna till produktiva investeringar. Riksbanken har till exempel under 2017 köpt 60 miljarder av statens skulder (2). Metoden kallas ”kvantitativa lättnader”, på engelska ”quantitative easing” (QE). Kvantitativa lättnader anses visserligen ha gynnat ekonomin genom minskade kostnader för det allmänna att ta upp lån men samtidigt finns en kritik mot hur mycket av pengarna som verkligen når utanför bankerna. Som Keynes beskrev redan i sin analys av 30-talskrisen tenderar stor osäkerhet i ekonomin göra aktörer på marknaden ovilliga att ta de risker som skulle behövas för att hjälpa ekonomin framåt (3).

Finns det då inte sätt att staten kan vara mer aktiv i penningpolitiken och fylla den balanserande roll som Keynes såg som nödvändig för att motverka osäkerhet? Den gröna ekonomen Kate Raworth har lyft fram två former av alternativ penningpolitik:

”Tänk om centralbankerna… tacklade djupa depressioner genom att ge ut nya pengar direkt till varje hushåll … en idé som har kommit att kallas ‘people’s QE’? Dessutom … kunde centralbanken kanalisera pengar till nationella investeringsbanker för gröna och sociala infrastrukturprojekt … en idé som nu kallas ’green QE’. Sådana idéer för statsledda penningpolitiska reformer kan först verka radikala, men de ser ut att vara mer och mer genomförbara. Samtidigt som de gynnar ekonomisk stabilitet, skulle de öka ekonomisk jämlikhet, vara fördelaktigt för de med låga inkomster och hög skuldsättning snarare än att för bankerna och de som har stora tillgångar.” (4)

Riksbanken skulle kunna ges en till roll: att gynna sysselsättning förutom prisstabilitet och ges rätten att använda nya metoder för kvantitativa lättnader på det sätt Raworth tar upp. Säkerligen kommer banksystemet fortsatt att behöva stöd av Riksbanken även under kriser framöver, åtminstone tills man reformerar hur det fungerar, men den här reformen skulle innebära en progressiv politik där alla medborgares intressen och vår vision om vad vi vill i framtiden skulle bli en del av penningpolitiken.

Om ändå valrörelsen kunde handla om grunderna för vårt samhälle, en grundläggande systemkritik och moderna, progressiva reformer! Om ändå inte dansen efter Sverigedemokraterna format den här valrörelsen! Sju veckor kvar nu till valet, och ännu inga tecken på att de stora frågorna kommer att diskuteras överhuvudtaget. Resultatet? Det politiska etablissemanget kommer att fortsätta på samma kortsiktiga och ohållbara sätt som tidigare.

1) https://www.economist.com/free-exchange/2015/06/03/how-much-is-too-much

http://www.imf.org/en/Publications/Staff-Discussion-Notes/Issues/2016/12/31/When-Should-Public-Debt-Be-Reduced-42931

2) Riksgälden, “Statsupplåning: Prognos och analys 2017:1”.

3) Skidelsky, R. (2010). ”Keynes:  the Return of the Master”, s. 21f.

4) Raworth, K. (2017), “Doughnut economics: seven ways to think like a 21st century economist”, s. 184f.

Respons på Almedalen: Sjöstedt får min röst

Joakim Löf 2018-07-08

I måndags höll Jonas Sjöstedt tal i Visby och förklarade vad Vänsterpartiet går till val på. Han är den skickligaste partiledaren på den progressiva sidan av politiken och har lyckats driva en konsekvent linje för en förstärkt välfärd i partiets kommunikation. Nu var det en tandvård som folk har råd med och en satsning på ungdomsidrott som han lyfte fram. Samtidigt lyfte han på rätt sätt ihop den rikaste delen av befolkningens livsstil som den största bidragande faktorn till klimatpåverkan och miljöförstöring:

”För en progressiv miljörörelse måste det vara självklart att vi både kan öka den ekonomiska jämlikheten och klara klimatet. En progressiv miljörörelse ställer störst krav på den som släpper ut mest. Ser till att klimatomställningen genomförs rättvist. De rikaste 10 procent i världen står för nästan hälften av koldioxidutsläppen. Omställningen måste bli störst och mest kännbar i toppen. Det är den globala överklassen som måste ändra sin livsstil mest!”

Jämför man med Isabella Lövins tal som avslutade Almedalsveckan idag finns likheter i världsbilden men också stora luckor. Hon nämner inte ekonomisk ojämlikhet i Sverige överhuvudtaget, utan fokuserar på fattigdom globalt sett. Lövins ekonomiska politik handlar om att den gröna omställningen ska bli ”en kraftfull motor för hållbar svensk sysselsättning och ekonomi” och att avvisa ”skattesänkningar i mångmiljardklassen, som de borgerliga och Sverigedemokraterna tävlar om”. Här blir det tyvärr tydligt att Miljöpartiet saknar en självständig ekonomisk politik och domineras av socialdemokratiska resonemang. Den bästa delen av Lövins tal är när hon lyfter frågor om vår livsstil och vår syn på arbete, men på den engagerande beskrivningen följer inga förslag som kan förväntas komma åt problemen. Den koppling mellan skenande ojämlikhet och miljöförstöring som Vänsterpartiet gör är något som regeringens politik saknar: man utgår ifrån att enbart miljöpolitiska styrmedel ska nå resultat utan att den ekonomiska fördelningen av resurser ska behöva ändras i någon större utsträckning. Som systemkritisk grön blir det därför i det här valet Sjöstedt som får min röst. Även Feministiskt Initiativ har en liknande politik och ett betydligt modernare partiprogram men deras läge är för svårt och de har en för smal profil för att nå fram i år dessvärre.

Från Almedalen har vi också översköljts av den vanliga SD-hypen i media, ”näst största parti”, ”ökar mest”, ”vem samarbetar med SD”, och så vidare. Samtidigt har en av de otäckaste delarna av SD:s svans visat sig från sin värsta sida. Det extrema mediafokuset på högerextrema är precis vad de själva vill ha för att avgöra valet. Eftersom en majoritet av svenska folket nu vill ha striktare invandring, inte så konstigt när parti efter parti sagt att det är nödvändigt, då blir rösten på SD för dem ett logiskt steg när det framstår som den viktigaste frågan. Sjöstedts vänsterparti är den progressiva kraft som är mest obrydd av den här utvecklingen och driver en rak och ärlig linje rakt igenom mandatperioden.

Lööfs centerparti kan framstå som raka i retoriken, men hur har de tänkt ställa sig i regeringsfrågan? Om de verkligen värderade mänskliga rättigheter högst och inte privatiseringar och skattesänkningar borde de skapa en koalition mellan de mer progressiva partierna när det gäller tolerans och medmänsklighet. I realiteten lär frågan urvattnas rejält i alliansregeringens skapande, om man lyssnar på politiska kommentatorers bedömning som Annie Reutersköld. Någon möjlighet till att stödja Löfven som statsminister finns knappast för Lööf med tanke på den retoriken hon haft, om hon inte ska få en omöjlig svekdebatt från egna leden. Lööfs plan bygger på att alliansen blir största block och när det valresultatet nu framstår som mer och mer osannolikt så borde avsaknaden av en plan bli tydlig för väljarna. I allt rabalder kring hur utskottsordföranden ska väljas där C snabbt backade kom samtidigt den fråga bort som kanske kan ses som den trojanska hästens innehåll: att alliansen är överens om att föreslå en egen talman även om de inte är största block. Kristerssons statsministerutnämning ska bli av även om SD:s röster är enda vägen dit, tycks C därmed också ha gått med på.

Frågorna om ojämlikhet, välfärd och en omställning av vår livsstil driver Vänsterpartiet just nu bäst. Samtidigt ser man som grön systemkritiker en hel del som saknas i Sjöstedts linje. Han driver förtjänstfullt skatt på höga kapital, på den ohållbara nivån av flygande och han vill också begränsa vinsterna i välfärden som förstör skol- och vårdsektorerna. Men budskapen är alltför mycket åt det negativa hållet. Som balans till skatt på de med störst inkomster skulle man behöva driva en basinkomstinriktad reform som når bredare grupper än de reformer V driver idag. Där skulle också partiets reform om minskning av arbetstiden vara en del av en bredare förändring av synen på arbete för att ge människor större plats i livet för annat. Utan en positiv vision framstår det som oklart vad syftet med skattepolitiken är. Till flygskatten behövs en direkt koppling till billigare tågbiljetter och satsningar på när- och ekoturism, så att den för klimatet nödvändiga livstilsomställningen lyfts fram på ett helt annat sätt än idag. För frågan om vinster i välfärden behöver man slå fast att det är ideella krafter som ska ha rätt att driva välfärd med skattemedel istället för vinstdrivande bolag där riskkapitalisternas intressen styr. Repaalus snåriga utredning är en slags halvmesyr som inte är något att utgå ifrån. Vänsterpartiets engagemang i frågan är otvetydigt men den reform som ligger på bordet är ingen lyckad produkt.

Efter Almedalen blir det tydligt att en mer positiv vision kring vilket samhälle man vill se och en modernare grund för ett parti idémässigt är något som saknas i årets val på den progressiva sidan. Det finns tendenser som visar vägar framåt men ingen sammanhållen berättelse. Det behövs en ny progressiv kraft där Sjöstedts sympatisörer är en vital del, liksom feminister och systemkritiska gröna. I årets val finns inte den kraften, mitt val blir att stärka den mest tongivande delen i den kraften genom att lägga min röst på Sjöstedt.