Från en rödgrön röra till ett grönrött parti

Inspirerad av Karl Popper, Yuval Noah Harari, Chantal Moeffe, samt Göran Greider och Åsa Lindeborg får jag följande tankar.

Vi ser för närvarande en socialdemokrati som gett upp sin ambition att stå på de förtrycktas sida mot överheten. Vi ser ett grönt parti som gett upp sin ambition att övertyga konsumenterna att evig tillväxt är ohållbar. Vi ser ett vänsterparti och ett feministiskt initativ som lutar sig mot varsin teoretisk konstruktion; socialismen respektive teorin om patriarkatet, ståndpunkter som tycks vara dömda till sekterism.

(S) och (MP) verkar ha sugits med i den nyliberala yra som nystartade någon gång på åttiotalet när socialismen fick sin slutgiltiga dödsstöt genom Sovjetunionens sönderfall. I konkurrens med allianspartierna tävlar man om vem som bäst styr “the economic man”, den enda möjliga politiska ledstjärnan. Politiken har i enlighet med dena nyliberala agenda reducerats till en administration av ett samhälle med “economic men”, vars viktiga beslut tas långt från de demokratiska institutionerna. Avgörande beslut tas istället av enskilda företag och människor som råkat ha turen att ha tillskansat sig enorma förmögenheter. Då avser jag t.ex.

  • beslut om åtgärder för att öka konsumtionen,
  • beslut i strid med vetenskapliga rön, t.ex. att utvinna och bränna ännu mer fossila bränslen eller att öka matproduktion med hjälp av konstgödsel och antibiotika, eller
  • beslut att producera varor som resulterar utarmning av jordens resurser, förorening av luft och vatten och till utrotande av arter.

Inför valet i september är en överväldigande majoritet av de politiska partierna inställda på att tävla om att få administrera de offentliga institutionerna. Deras ambitioner begränsas till att maximera sitt eget partis inflytande i dessa institutioner, långsiktiga ambitioner avseende ovanstående uppräkning av samhällsavgörande beslut lyser med sin frånvaro.

Jag tycker det är dags för en ny politisk rörelse som siktar på ett hållbart samhällsbygge, återupprättar demokratin och utmanar makteliten. Jag tänker att en sådan rörelse kanske ska ha ett

  • problemlösningsperspektiv som huvudinriktning, med
  • klimatproblematiken som huvudproblem, och med
  • en jämlikhetspolitik som huvudverktyg.

Problemlösningsperspektiv

Inom vetenskaps- och allmän kunskapsutveckling finns det ett verktyg som är oslagbart: Att pröva sig fram, att lära sig av misstag och att ompröva misslyckade idéer. Det är detta verktyg som ligger till grund för hela vår naturvetenskapliga och tekniska utveckling.

Varför känns det så omöjligt att tillämpa den inom samhällsutvecklingen, inom politiken? En orsak är att samhället hela tiden förändras och att varje erfarenhet är färskvara; vi kan inte lära mycket av misstag som gjorts i en annan tid eller i ett annat sammanhang. Där har naturvetenskapen ett bättre utgångsläge, då tyngdlagen, ljusets hastighet och atomens sammansättning är av samma slag nu som när vi började pröva oss fram till ständigt förbättrade teorier i mänsklighetens barndom.

En annan orsak är att politiken sätter alltför stor lit till ideologier. Om man lägger fram ett förslag för att lösa ett samhällsproblem, ett “reform”-förslag så gör man det utifrån sin ideologi. Därför får det genast mothugg från de andra ideologierna och värst av allt, när det genomförs och misslyckas så erkänner man inte att man hade fel utan skyller på allehanda omständigheter som man inte kunde behärska. Om man erkänner fel i en ideologistyrd verksamhet så sätter man nämligen en tagg i den egna ideologin och förlorar i anseende.

Inom vetenskapen vinner man istället i anseende om man vågar prova en djärv hypotes även om man misslyckas. Då drar man lärdom och lägger grunden för en bättre hypotes inför nästa prövning.

Samhällsbygge är oerhört mycket svårare att bemästra än naturvetenskap. Just därför bör den vetenskapliga metoden med försök, misslyckanden och förnyade försök få en plats i politiken, en öppen och välvillig dialog och öppen och ärlig analys av reform-resultat skulle kunna ge resultat.

Att stora framsteg i vetenskapen kommit till genom enskilda genier är en myt. Naturvetenskapens framgångar beror i huvudsak på den öppna diskussionen och kritiken, samt samarbetet och utbytet mellan många människor med liknande inriktning.

På samma sätt kan vi inom politiken inte hoppas på att något geni eller teoretiker kommer på en idé till ett samhällssystem som löser problemen. I stället måste vi alla involveras i att styra utvecklingen i en gynnsam riktning utgående från just det samhällssystem vi lever i.

Till skillnad mot naturvetenskapen är vi många som kan involveras i den processen, vi är nämligen alla gediget insatta i hur samhället fungerar.

En ny politisk rörelse måste sträva efter att lösa samhälleliga problem, föreslå åtgärder utifrån befintlig kunskap och samhällsstruktur, erkänna och dra lärdom av misslyckanden och bjuda in såväl breda folklager som“motståndarna” till att om möjligt utarbeta bättre förslag.

Klimatproblematiken.

Naturvetenskapen arbetar intensivt med att utifrån historisk kunskap, aktuella mätningar och avancerade simuleringsverktyg förutsäga utvecklingen hos de oerhört komplexa klimatsystemen. Hypotesen om människans påverkan av växthuseffekten presenterades av den svenske kemisten Arrhenius redan för 120 år sedan. Tyvärr har hans hypotes bekräftats och sedan en halvsekel har forskarna till och med kunnat beräkna växthuseffektens storlek utifrån halten av olika växthusgaser i atmosfären.

Dessa beräkningar visar olyckligtvis att vi är på väg mot en klimatkatastrof som bara kan hejdas om vi på bara ett par decennier lyckas stoppa ökningen av växthusgasernas koncentration. Detta i ett samhälle som är byggt på olja och kol!

Omfattningen av den omställning som krävs är långt ifrån förstådd hos gemene man och ledande företag och andra makthavare i världen ignorerar omställningskraven. Utsläppen fortsätter att öka trots en oerhört skrämmande vetenskaplig prognos och en omfattande debatt.

En ny politisk rörelse måste inriktas på att lösa detta problem genom att bygga upp ett livsalternativ utan flyg, utan privatbilism och med huvudsakligen vegetarisk kost.

Jämlikhetspolitik

För att lösa klimatkrisen räcker det inte med aldrig så förnuftiga argument, det krävs en folkrörelse som omfattar en dominerande majoritet av befolkningen. Och den vinner man inte med förnuft.

Om genomsnittsmänniskan i Sverige ska övertygas om att avstå från flygresor till semesterparadis i söder så måste hon slippa att se hur politiker, forskare, affärsmän och rika knösar flyger härs och tvärs över jorden för sina “viktiga möten”. Det håller inte att minska flygandet med hjälp av flygskatt då detta “drabbar” just de flygresnärer som har det sämst ekonomiskt, medan de som har det bäst är ekonomiskt oberörda och dessutom får en legitimitet i sitt flygande.

Om genomsnittsmänniskan i Sverige ska övertygas om att avstå från sin bil måste hon slippa att se hur städernas medelklass tar sig till gymmet och jobbet och skjutsar barnen till allehanda aktiviteter med SUV:en inom avstånd som kunde tillryggalagts med promenad, cykel eller buss.

Vi måste se till att förskolor, skolor och arbetsplatser arrangeras inom cykelavstånd till bostäderna. Vi bör se till att biltrafik i städerna blir långsammare än buss, handikapptrafik och cykel och därmed bli utkonkurrerat avseende bekvämlighet.

Om genomsnittsmänniskan i Sverige ska övertygas om att äta mer vegetariskt får vi se till att vegetariska rätter i skolan, på arbetsplatser och i restauranger är godare än kötträtterna.

En ny politisk rörelse måste se till att varje förslag för att lösa samhällsproblem, utan undantag är utformat så att det inte drabbar hårdast för dem som har det sämst.

Då kan vi möjligen få med en överväldigande majoritet på den nödvändiga omställningen.

Ett grön-rött parti

Den rödgröna röran uppstod för att grön och röd ideologi var för sig inte räckte till för majoritet i de parlamentariska församlingarna. Man tvingades att samarbeta, men ofta på tvärs med ideologiska grundbultar och med hemliga förhandlingar och taktiska manövrer försökte (och försöker) man manipulera röstboskapen. Resultatet, den röd-gröna röran blev kraftlös.

Ett grön-rött parti lägger de traditionella ideologierna åt sidan och bygger en problemlösningspolitik i takt med folkmedvetandet. Det är grönt i avseende att rädda mänskligheten från klimatkatastrofen, rött i avseende att föra över ekonomiska resurser och makt till det arbetande folket. Det gröna och det röda är båda omistliga delar i politiken.

Konkreta förslag

Hur ser man till att smahällsåtgärder avseende klimatet inte främst drabbar dem som har det sämst? Om miljöskatter ska användas utformas de så att de oavkortat delas ut till människor, inte sugs in i statskassan. James Hansen har presenterat en idé i den andan, en accelererande koldioxidskatt och den svenska tillämpningen finns att läsa hos “Klimatsvaret – CCL Sverige”.

Men de främsta verktygen bör kanske vara som i andra orostider: ransoneringar och förbud istället för bonus/malus. Till exempel:

Vi inför omedelbar ransonering på flygresor. Varje person får göra en flygresa per år. Detta skulle innebära att vi i ett slag kom ner på den nivå som gällde 1997. Var och en som var vuxen 1997 inser att detta inte är något orimligt första steg.

I motsats till flygskatt betyder ransonering en helt jämlik inskränkning.

Man kunde tänka sig att ransoneringskupongerna kunde överlåtas och att därmed en klimatansvarig familj kunde sälja alla sina kuponger och få ett rejält inkomsttillskott. Detta skulle kunna ge en positiv jämlikhetseffekt.

Man kunde till och med låta marknaden avgöra när det är dags att skärpa ransoneringen, nämligen när priset sjunkit till en given nivå.

Förmodligen skulle åtgärden också leda till att företagen äntligen fick ordning på de tekniska hjälpmedel för digitala möten som nu, efter ett par decennier, är orimligt krångliga att använda.

Ideologi

När jag diskuterat dessa idéer med några bekanta har några ifrågasatt möjligheten att lägga ideologierna åt sidan. Kanske kan man ändå tolka ovanstående skiss som en typ av ideologi med huvudpunkterna:

  1. Den enskilda människans inskränkthet kräver samarbete. I relation till det globala tekniska system som skapats de senaste tvåhundra åren är den enskilda människan oerhört inskränkt i sitt tänkande. Därför är det nödvändigt att samhälleliga beslut tas i samarbete mellan många männsikor med vitt skilda erfarenheter, kunskaper och kulturer.
  2. Ett reellt samarbete kräver jämlikhet. Varje människa ska ha inflytande på samhällsbygget. Hon ska inte bara formellt ha den möjligheten, utan känna ett sådant förtroende för processen att hon engagerar sig. Detta kräver en ökad jämlikhet såväl avseende ekonomiska resurser som mellan könen.

15 thoughts on “Från en rödgrön röra till ett grönrött parti

  1. En mycket intressant text, med många bra idéer. Visst har politiken degraderats till att administrera ”the economic man”. Visst ska man prova sig fram, och ta vara på alla goda idéer (oavsett ideologisk hemvist). Visst måste man utgå från det samhällssystem vi lever i. Visst krävs en folkrörelse som omfattar en majoritet för att lösa klimatkrisen. Visst krävs samarbete för att komma nånvart. Och visst krävs jämlikhet för att få en folkrörelse som bygger på samarbete (vilket visats av Wilkinson och Picket i ”En trösterik sanning”).
    Jag har dock två invändningar. Ska man lösa samhällsproblem krävs en problemformulering, vilket oftast kräver en ideologi. Att lösa klimatkrisen helt utan flyg, privatbilism och kött utgår inte från det samhällssystem vi lever i; vi bör engagera såväl folket som vetenskapen för att hitta en genomförbar lösning.

    1. Angående dina invändningar. Jag är inte säker på att man behöver mer ideologi än den jag skisserat. Men du är inte ensam om den kritiken, så det tål nog att tänka på ett tag till.

      Jag skriver faktiskt inte “helt utan flyg, privatbilism och kött” utan att vi bör “bygga upp ett livsalternativ” utan dessa klimatbovar. Jag kan nämligen inte tänka mig att jordens resurser kan räcka till flyg, privatbilism och köttätande i den utsträckning som vi i väst utövar det. Så om man tror på jämlikhet och ett stabiliserat klimat så kan jag inte se annat än att vi måste vänja oss av med dessa tre värstingar bland ovanor.

      Själva (min hustru och jag) håller vi på att prova om det går genom att sluta flyga, genom att minimera privatbilismen (vi har ju just gått över till en el-moppe-bil) och genom att lära oss att laga god vegetarisk mat. Det går bra än så länge och inte inkräktar det på vårt välmående!

  2. Jag har alls inga invändningar mot syften och mål i ditt program men det kunde vara intressant att fundera på vilka ytterligeare som är med dig. Några “rika knösar” i sina SUV:ar blir förstås inte så glada men det lär nog finnas fler. Nu var väl inte själva “striden” syftet med det här programmet men nog är det ganska revolutionärt i betydelsen omstörtande. Den stora frågan blir förstås hur man vinner acceptans hos stora grupper. Men nånstans ska man börja och ditt “ideologiska” program är en lovande start.

    Fotnot: “rödgrön röra” var väl urprungligen en nedsättande beteckning som jag vill minnas att Carl Bildt gärna använde. Försiktighet med motståndarnas diskurs anbefalles..

    1. Jag är medveten om att det nog var Bildt som myntade begreppet rödgrön röra i nedsättande syfte. Men jag tycker att uttrycket är lite träffande i den tolkning jag gett det här.

  3. Tack för ditt bidrag! Håller med om mycket. Några synpunkter:

    Problemlösningsperspektiv: jag sympatiserar i grunden med inriktningen. Finns ju överlappning mellan Poppers syn och “reformism” dvs vänster som är prövande med olika lösningar och som historiskt varit viktig för bl.a. socialdemokratin. Men: det går inte att separera värderingar helt från samhällsvetenskap. T.ex. i ekonomin: är det totala BNP som är väsentlig eller är fördelningen av resurser en lika viktig målsättning? Ska miljöförstöring bara räknas med som kostnader när ekonomin drabbas på sikt (externaliteter) eller har miljön ett absolut egenvärde? Jag skulle därför sätta grundläggande värderingar först i uppräkningen av vad som behövs och sen ta in problemlösningsperspektiv som en aspekt av hur man arbetar politiskt med att nå sina mål.

    Ransonering: jag ser det viktiga för framgång att skapa en motsättningen mellan å ena sidan folket och å andra sidan en ekonomisk och politisk elit. I gröna omställningen ska de hårdaste förslagen riktas mot de rikaste individerna och mot de multinationella storföretagen. Den vanlige medborgaren ska stegvis föras in i att ta mer miljökalkyler; ett frontalangrepp som ransonering kommer att slå tillbaka psykologiskt. Bättre att ta till med hårdhandskarna mot en elit som man ändå aldrig kommer att få röster av. Det skulle kunna handla om förbud mot privatjetplan, ett tak för hur stora motorbåtar ska vara och en “högkapitalskatt” ungefär i linje med förmögenhetsskatten. När det gäller flyg så är väl det vetenskapligt korrekta att folk ska betala för längden på resan? En flygresa till Gotland har ju 1 % av utsläppen som en till Thailand? Där tror jag på principen flygskatt men att den ska vara avståndsbaserad och redovisad på det sättet på flygbiljetten. Instämmer i att man behöver tydligare koppling till vad miljöskatter går: t.ex. att man har “klimatväxling” där bensin, diesel- och flygskatter går direkt till spårinvesteringar, underhåll och till subventioner av tågbiljetter. Tåget måste vara billigare än flyget för att folk ska skifta över.

    1. Angående värderingar så delas avgörande värderingar numera av de flesta politiska riktningar, t.ex. avseende allmän moral och “de mänskliga rättigheterna”. Den stora skillnaden mellan höger och vänster går snarare i metoderna för genomförande; om man tror på kollektiv planering eller litar till enskilda drivkrafter. De som tror på kollektiv planering målar gärna upp ett teoretiskt ideal att sträva mot, medan motståndarna menar att genomförandet av sådana ideal strider mot den mänskliga naturen.

      Min uppfattning är att den mänskliga naturen hela tiden förändras, men att det är en ytterst långsam evolutionär process som inte kan styras uppifrån. Därför har båda dessa “ideologier” rätt (dessa tankar grundar sig i viss mån på bok som heter ” A conflict of visions” av Sowell).

      En politisk rörelse som löser viktiga samhällsproblem behöver inte ta ställning mellan dylika ideologiska motsättningar, menar jag, utan ha en mer nyanserad pragmatisk syn. Men, lösningarna kräver att en överväldigande majoritet av befolkningen är med på noterna och då tror jag att det främsta hindret är ojämlikheten som leder till att de flesta människor inte känner sig delaktiga i samhällsutvecklingen.

      Mitt förslag om ransonering som metod istället för miljöskatter tänker jag skulle få just den effekt som du eftersträvar, den skulle slå hårdast mot de rika individerna och de multinationella bolagen. De flyger nämligen oerhört mycket mer än en genomsnittsfamilj. Och en flygresa per år och person skulle knappast vara någon chock för genomsnittsfamiljen, utom möjligen för dem som har familjemedlemmar boende på andra kontinenter.

      Hur man skulle utforma ransoneringen avseende längden på resor och dylikt måste förstås redas ut; mitt förslag avser bara principen att ingen miljöåtgärd ska tillåtas öka ojämlikheten.

  4. Enligt min mening strävar Miljöpartiet efter ett samhälle som i många avseende sammanfaller med Thomas version: uthålligt, jämlikt, jämställt och grönt. En viktig skillnad är att Miljöpartiet menar att omställningen måste ske nu. Vi kan inte vänta på en ny folkrörelse, ett nytt medvetetande. Vi måste börja genast. För oss har makten inget värde i sig utan ger oss möjlighet att göra vad vi kan nu. Vi åstadkommer mer förändring om vi deltar i stadsbyggnadsnämnden än om vi står utanför. Vi minskar flyget mer med en flygskatt som lnförs än med en ransonering som vi inte får gehör för. Vi gör mer nytta om vi arbetar inom Miljöpartiet än om vi ställer oss utanför och drömmer om ett annat samhälle, en annan människa och om andra politiska majoriteter än de vi faktiskt kan uppnå.

    1. Skillnaden mellan våra synsätt är kanske att du och miljöpartiet främst utgår ifrån den partipolitiska frågan: hur ska vi agera för att få majoritet i riksdagen för gröna förslag? Och då analyserar man hur de nuvarande partierna förväntas agera utifrån deras ideologier och/eller tidigare agerande.

      Jag utgår istället från den politiska frågan: hur ska vi agera för att få folkopinionen att ändra på partiernas agerande?

      Jag inbillar mig att drömmen om en annan människa inte är så orealistisk, men att den människan bara kan träda fram i ett samhälle som är jämlikt och visar respekt för människorna oavsett inkomst och ställning. Och ett sådant samhälle kan man genast arbeta för att åstadkomma.

  5. Det är en intressant och välformulerad ansats, med en del goda idéer. Till exempel är ransonering, när det behövs, ett ibland bättre verktyg än punktskatter, som välsituerade inte behöver bry sig om, och en samhällsbyggnad som gynnar miljöanpassad verksamhet är förstås eftersträvansvärt.
    Jag är rätt säker på att en ideologi behövs som rättesnöre, men som du skriver på slutet kan en sådan skapas. Om man inte har någon får man ändå mothugg, bland annat just för den skull.
    Så stämmer det inte att Alliansen är nyliberal och bara tillgodoser “economic man”. Det är två socialliberala partier i den, så styrkeförhållanden inom Alliansen avgör en hel del.
    Huvudfrågan är förstås, som nämnts i kommentarer, om det är möjligt att få till stånd ett nytt parti eller en ny intressegemenskap inom rimligt kort tid. Jag skulle nog tro att det är effektivare att verka inom existerande partier (något parti som är på spåret) och påverka dem i avsedd riktning (där tyvärr Miljöpartiet nog ställt sig bortom räddning). Invändning kan vara att Sverigedemokraterna blivit stora på förvånansvärt kort tid. Det är ett enfrågeparti med det enkla budskapet att allt kommer att bli bra om vi blir av med icke-arierna, och det samlar nu en tredjedel av svenska män som sympatisörer. Om motsvarande, allt kommer att bli bra om vi slutar flyga, får samma gensvar är dock inte säkert.

  6. Ja, SD:s framgångar är förstås en föranledning till mina funderingar. För att vara kortfattad, SD får sympatier på grund av två stora känslor i folklagren:
    1. Känslan av att vara nertryckt av etablissemanget och
    2. främlingsrädslan.

    Mitt förslag till ny politisk rörelse anammar den första av dessa känslor och avser att göra något åt den genom jämlikhetspolitik och demokratisering.

    Den andra måste vi nog lösa genom en bättre integrationspolitik, men hur det ska gå till vill jag inte blanda in just här.

  7. Hoppas att det inlägg du gör Thomas kommer att fortsatt leda till en dialog om hur en politik för ett hållbart samhälle ser ut och hur vägen dit bör utformas och drivas.
    Personligen håller jag helt med om att jämlikhet måste stå i centrum. Klarar vi inte av att vända trenden mot en allt ojämlikare kapital- och lönestruktur är risken uppenbar att den populistiska utveckling vi ser idag leder till något ännu värre. Utvecklingen har ju väl dokumenterats av Piketty med en djupare analys av Branco Milanovic i hans bok “Global ojämlikhet”. Och den allt större ojämlikheten har inte bara lett till att en allt större del av medborgarna i Europa och USA har halkat efter – lönerna har i stort sett legat stilla för dem vi kallar medelklassen i de flesta länderna de senaste tre decennierna -, den har också lett till att allt mer av den politiska makten har flyttats från “folket” till en allt rikare elit som direkt och via lobbygrupper påverkar politiken.
    Det andra området som i allt större utsträckning påverkar politiken och medborgarnas möjligheter genom demokratiska val ha inflytande, är den teknokratisering vi har sett sedan slutet av 80-talet. Vi ser det idag mer eller mindre som självklart att det är Riksbanken som ska bestämma landets räntepolitik och därmed även i praktiken får ett stort inflytande på ett antal andra politikområden, som bostads- och arbetsmarknadområdena. På EU-nivå blir detta ännu tydligare, där Europadomstolen – utan möjlighet för något demokratiskt forum att säga emot – kan sätta sig över länders demokratiska beslut. Eller ECB som i praktiken beslutade – tillsammans med andra odemokratiska institutioner som IMF – att Greklands folkomröstning totalt kördes över.
    I många stycken är den utveckling vi ser en konsekvens av nyliberalismens framväxt – och som skrivs i inlägget, har anammats av i stort sett alla partier i Sverige idag – där inriktningen ju är att statens roll ska begränsas till förmån för en så fri konkurrens som möjligt, ner på individnivå. Vi behöver bara titta på utvecklingen inom välfärdssektorn, där de privata, vinstdrivna koncernerna har växt mycket omsättningsmässigt även under denna mandatperiod. Detta trots att såväl S som MP säger sig vara emot vinstdrivna företag i välfärdssektorn.
    Som jag ser det, behöver vi ha med maktförhållandena och orsakerna till att allt fler människor vänder de etablerade politikerna ryggen, om vi ska kunna utforma en handlingssvag som leder till den nödvändiga omställning vi står inför. Människor måste känna att förändringarna är rättvisa och inte innebär att den utveckling vi har idag mot allt större ojämlikhet består.

    1. Tack Roger för den kommentaren, det glädjer mig verkligen att våra tankar tycks gå i liknande banor.

  8. Jag gillar verkligen den här passagen. Den är inte så vanlig i politiska analyser och den här tar ett idéhistoriskt grepp om utvecklingen. Vanligtvis rör sig analyserna inom partikontroverser eller politiska strategier inför val.

    “S) och (MP) verkar ha sugits med i den nyliberala yra som nystartade någon gång på åttiotalet när socialismen fick sin slutgiltiga dödsstöt genom Sovjetunionens sönderfall. I konkurrens med allianspartierna tävlar man om vem som bäst styr “the economic man”, den enda möjliga politiska ledstjärnan. Politiken har i enlighet med denna nyliberala agenda reducerats till en administration av ett samhälle med “economic men”, vars viktiga beslut tas långt från de demokratiska institutionerna. Avgörande beslut tas istället av enskilda företag och människor som råkat ha turen att ha tillskansat sig enorma förmögenheter.”

    Jag håller också med Thomas Svensson, om att både S och Mp sugits med i detta paradigm. Jag ser med stort intresse fram mot vad som händer när de gröna radikala i MP som nu “åker med” in det pliktskyldiga partikramandet inför valet (jag har full förståelse för det då de inte vill se Alliansen ta regeringsmakten) och jag ser ännu mer fram mot vad som händer i nästa steg. Vi såg Mp få Greenwashpristet, sugas med i en allt mer SD-orienterad flyktingpolitik och vi såg Mp glida med i en Natoideologi såväl som vinster i välfärden. På sin blogg flaggar Gahrton hoppfullt då han skriver “storsatsning på de gröna kärnfrågorna”. Vad jag ser är det är en fokusering på gröna teman som ligger inom ett neoliberalt pragmatiskt stängsel och inte i riktning mot de radikala perspektiv som exempelvis Schlaug betonar. Förr eller senare blir det uppenbart att det inte går att likt Houdini klämma sig in i den nyliberala boxen.

    När Mp, (om det kommer in) i riksdagen, glider in i samarbete med Centern, Liberalerna, och (S) eller med (S) och (V) kommer Mp (såsom krympt parti) att bli ännu svagare än efter förra valet och förbli i ännu en minoritetsregering – inom ramarna för en neoliberalt dominerad riksdag – och där är det inte särskilt troligt att Mp:s “storsatsning på de gröna kärnfrågorna” kommer att vara något Mp:s partistyrelsens kommer vilja kännas vid – om något år. Konsumismen, arbetslinjen, och den bank- och spekulationsdrivna tillväxten är redan inpiskade faktum i Mp, och det – före – valet.

  9. Största fara för mänskligheten är nog inte antropocen klimatförändring just nu vid närmare eftertanke. Orsaken till antropocen är snarare problemet verkar det som.
    Liberal ekonomisk politik, global överkonsumtion, råvarubaserad produktionshysteri och ovanpå det befolkningsökning.
    Global liberal ekonomiskt betingad överkonsumtion har kommit så snabbt ur evolutionsbiologisk synpunkt att det blir “för mycket begärt” av människor att frivilligt avstå från konsumtion, uppmaning som sprutar ut ur ohämmad marknadsföring.

    Vi klarar bildligt talat inte ta med oss skräpet hem när köpa nytt kommer före återvinning och recirkulation.
    Också resedrömmar som dunkas på oss utan minsta budskap om kvantiteter fossila bränslen de förutsätter när vi egentligen är skapta för att till fots vandra i närområde.

    Kan det vara mening med medelhavssemester när faunan där dött ut? Diskussionen bör nog lägga mer tonvikt på vår livsstil än på klimatet. Missförstå inte!!!

  10. The Team | Climate Bonds Initiative
    https://www.climatebonds.net/about/coordinating-team
    Sean Kidney. CEO. Justine Leigh-Bell. Director of Market Development. Manuel Adamini. Director of Investor Engagement. Karthik Iyer. Commercial Director.
    En medelålderskris förde Sean Kidney sin uppenbarelse. “Min far dog och jag hade en stroke”, säger han. “Det var ett väckarklocka om vad jag gjorde för att skapa en värld som mina barn kunde överleva i.” Kidney hade varit konsult på topp australiensiska pensionsfonder men nu lovade han att använda sina färdigheter på ett nytt sätt: bekämpa klimatförändringar.

    Finans och miljö är traditionellt icke så enkla sängkamrater, men de har blivit trevliga för sent. Stark avkastning från gröna investeringar, plus de allt tydligare ekonomiska konsekvenserna av klimatpåverkan, har dragit stora pengarflöden till projekt för att bekämpa och mildra den globala uppvärmningen. Det ger också alternativa typer av investeringar som är avsedda att hjälpa till att rädda planeten. Kunde kapitalismen lyckas där regeringarna i stor utsträckning har misslyckats – eller är det hela grönt nonsens?

    Fixeringen på snabba avkastningar gör finansen till synes illa utrustad för att klara ett långsiktigt problem som klimatförändringen. Handens algoritmer tjänar pengar över tidsintervaller av millisekunder; VD kan anställas och avskedas baserat på kvartalsvis avkastning; till och med centralbanker tenderar att arbeta med två eller tre års cykler när de fastställer penningpolitiken. Mark Carney, guvernör i Bank of England, erkänd för ett i ett tal 2015. Klimatförändringarna är en “horisont av tragedier”, sade han vid Lloyds, den Londonbaserade försäkringsgivaren. “När klimatförändringen blir en avgörande fråga för finansiell stabilitet, kan det redan vara för sent.”

    Sedan dess har en ny vind börjat blåsa. Koldioxidtekniken har fortsatt att mogna, med solenergi i synnerhet examen från högkostnadsnyhet till finansiell stjärna, tack …

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *