Myterna i regeringsfrågan

Myterna i regeringsfrågan

Joakim Löf 2018-03-08

Det är valår och vi kan räkna med allt mer fokus på regeringsfrågan. Det finns kanske ingen fråga där man kan se lika mycket förvrängningar av frågan för det egna partiets syften. Ett oberoende, radikalt demokratiskt perspektiv behöver granska alla påståenden om regeringsbildning och avslöja vilka myter de försöker föra fram. Först några övergripande myter som ofta lyfts i svensk debatt innan vi går in på de aktuella myter som olika partier försöker lyfta fram:

1) ”Ett majoritetsvalsystem är mer demokratiskt för att det ger väljaren ett tydligare val”.

Då och då kommer förslaget att vi skulle gå över till majoritetsval som i de anglosaxiska länderna och Frankrike. Tanken är att det leder till regeringar med majoritet i parlamentet för ett enda parti som därför blir handlingskraftiga och stabila. För det första är det inte någon garanti som de brittiska parlamentsvalen 2010 och 2017 visar, då fick Tories ta hjälp av andra partier. Man brukar inte heller välja att beskriva de enorma brister i representation som blir följden. George Monbiot beskriver det brittiska systemet så här: ”Our first-past-the-post electoral system creates two classes of voters: the majority, who live in constituencies in which power is unlikely to change hands, and can therefore be safely ignored, and a minority (reckoned at 800,000 out of 45 million electors) of floating voters in marginal constituencies, who must be courted and flattered… with all the resources at the parties’ disposal” (“Out of the wreckage”, 2017, s. 136). Det brittiska valet 2015 var ett av de minst rättvisa i historien:

Parti Rösteandel Andel mandat
Tories 37% 51%
Labour 30% 36%
UKIP 13% 0,2%
Lib Dems 7,9% 1,2%
SNP 4,7% 8,6%
Greens 3,8% 0,2%

Det blir också väldigt svårt att starta nya partier vilket kan få stora konsekvenser. 1968 hade just Robert Kennedy blivit skjuten och den enda kvarvarande antikrigskandidaten i det amerikanska presidentvalet var Eugene McCarthy. I ett rättvisare valsystem han hade troligen startat ett nytt parti som skulle fått ett ansenligt stöd och satt press på landets ledning. Nu blev resultat det katastrofala demokratiska konventet 1968 där fredsdemonstranter brutalt slogs ned av den demokratiska borgmästarens polisstyrkor och splittringen beredde vägen för att etablissemangets Hubert Humphrey förlorade mot Richard Nixon. Vietnamkriget förlängdes med tusentals dödsoffer som följd.

2) ”Man har alltid en starkare förhandlingsposition om man sitter i en regering än om man är ett stödparti”.

I statsvetenskaplig forskning kallas ett parti som röstar för en regeringsbildare och en budget men annars förhåller sig fritt som ingående i ”confidence and supply”. Brittiska “the Guardian” sammanfattar för- och nackdelarna:

“What’s in it for the larger party? It allows a minority administration the chance to govern without conceding too much to the junior partner or partners. For example such an agreement could take place between Labour and the SNP without Labour agreeing to scrap Trident or another referendum in Scotland.”

Det här skulle kunna tala för att man som regeringspartner har ett bredare inflytande eftersom man är delaktig i alla frågor.

”What’s in it for the smaller party? As part of the deal the larger parties would agree to enact some elements of the smaller party’s manifesto. Politically, they would avoid being tainted as a full coalition partner of a potentially unpopular government.”

Det här är ett skydd för det mindre partiet att inte tappa förtroende för att man går med på impopulära reformer. MP skulle t.ex. kunna ha sluppit blivit förknippade med åtstramningen av migrationspolitiken eller försäljningen av Vattenfalls brunkolsgruvor.

“What are the disadvantages? It would be a weak arrangement prone to early collapse. There are rarely enough incentives in terms of legislative measures for the agreement to last for a long period. By the nature of such agreements government would be conducted through almost constant horse-trading between the parties involved.”

Här kan man se att mindre partiet kan få ut mer inflytande på de frågor de väljer att driva genom en konstant kohandel. Vänsterpartiet kan t.ex. idag lättare än MP gå ifrån förhandlingsbordet som de gjorde i frågan om vinster i välfärden i höstas. På så sätt kan man få resultat i de frågor man väljer att prioritera.
Sammanfattningsvis kan man säga att man i koalition är mer sårbar för motgångar och att man när man hamnar i underläge i förhandlingar kan bli fastlåst; i gengäld kan man nå inflytande i fler och bredare frågor. Medan man i ”confidence and supply” kan förena fördelar med att påverka regeringen och vara i opposition vilket kan vara idealiskt när man har stora skiljelinjer i viktiga frågor med regeringspartiet.

Så till de mer specifika svenska frågorna:

3) ”Decemberöverenskommelsen var odemokratisk.”

När man undersökt hur stödet var för överenskommelsen bland väljarna var det endast S, V och Fi som hade väljare som tydligt stödde den. MP var lika mycket positiva som negativa medan de borgerliga partierna var negativa. C och L var något negativa medan KD och M var mycket negativa (Bjereld, Ulf, Eriksson, Karin och Hinnfors, Jonas, Decemberöverenskommelsens fall – en spegel av strategiskt tänkande partisympatisörer?, s. 302). Forskarna hittade inom M:s väljarkår tre åsikter som förutsade vad man tyckte om decemberöverenskommelsen: ”ta emot färre flyktingar i Sverige”, negativ inställning till EU samt ”Införa ett förbud mot tiggeri” (Ibid., s. 307). Forskarnas slutsats är att missnöjet till stor del handlar om att motståndet mot överenskommelsen handlade om åsikter som Sverigedemokraterna drev. Väljare som hade åsikter närmare SD var missnöjda över att de åsikterna inte fick genomslag i politiken. Inom MP kan kanske Peter Erikssons motstånd påverkat, han förespråkade att statsministern måste ha aktivt stöd av en majoritet i riksdagen. Den sammantagna bilden är ändå att överenskommelsen i huvudsak handlade om att utestänga SD och att borgerliga väljare och politiker som vill ta hjälp av SD var emot: politikens inriktning var problemet, inte spelreglerna. Idag utspelas samma problem men då istället i regeringsfrågan. M och KD vill kunna regera med hjälp av SD även om alliansen är mindre än de rödgröna, medan C och L än så länge motsatt sig detta.

4) ”Sverigedemokraterna avgör vem som blir statsminister”

Det här är en argumentation som kommer främst från S och som går ut på att även om allianspartierna blir större än de rödgröna så kommer Åkessons sverigedemokrater att styra över regeringsmakten. Anders Lindberg på Aftonbladet skriver till exempel: ”Så länge Centerpartiet och Liberalerna vägrar ta Stefan Löfvens utsträckta hand över blockgränsen kommer Åkessons parti att avgöra vem som blir nästa statsminister.” Scenariot som kan vara en trolig utgång av 2018 års riksdagsval liknar det som regeringen Reinfeldt II hade: största block men inte egen majoritet. S-debattörernas linje är att det även i det läget behövs en blocköverskridande regering ledd av, hör och häpna, S. Men precis som mellan 2010 och 2014 skulle en borgerlig alliansregering ganska enkelt kunna få igenom en stor del av sina förslag på grund av att Sverigedemokraterna inte skulle enas med de rödgröna i särskilt många frågor. Inte heller i budgeten lär de rödgröna ha en anledning att lägga ett samlat budgetförslag som SD kan rösta på för att sätta grus i maskineriet för en sådan regering: V och MP har tvärtom all anledning att profilera sig själva vid en valförlust. I en negativ parlamentarism där det räcker att inte ha en majoritet emot sig så kan en regering styra med en mindre andel av rösterna om oppositionen är splittrad. Men nackdelen är att det blir en svagare regering när det gäller möjligheten att genomdriva reformer. Sammantaget får man konstatera att sossarna helt enkelt får ta och inse att de måste vinna valet för att kunna inneha statsministerposten.

***

Slutsatserna man kan dra när man dekonstruerar de här myterna är att givet nuvarande blockpolitik gäller fortfarande decemberöverenskommelsens grundregel: största block regerar. Enda undantaget kan bli om de rödgröna blir största block utan egen majoritet och C och L skulle rösta ned Löfven. Då öppnar sig möjligheten till en mittenregering och att alliansen spricker; men en sådan situation kan lika gärna sluta i fortsatt rödgrönt regerande och något slags uppgörelse över blockgränsen.

Hur ska småpartierna resonera? Att gå i opposition måste övervägas hela tiden för att kunna behålla sin profil och förtroendet hos väljarna, vilket MP fått erfara. Samma problem kommer att gälla C och L i en alliansregering eftersom klyftorna inom borgerliga blocket är mycket större nu än under Reinfeldts tid. Ett mer stabilt politiskt system kunde kräva en majoritetsparlamentarism där regeringen skulle behöva ett aktivt stöd i riksdagen. Frågan är hur instabilt det svenska politiska systemet ska bli innan partierna erkänner detta behov?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *