Miljöpartiet in i framtiden eller vid vägs ände?

Miljöpartiets framtid

Michael Moon 2018-02-05

Den del av de tankegångarna, som jag utvecklar här har jag tidigare tagit upp i boken Grön filosofi. Tankar kring en ny ideologi (Arkiv förlag, 2014). Teserna i den då nyutkomna boken möttes av en kompakt, för att inte säga isande, tystnad från det gröna partiets ledning. Ett av få undantag var f d. språkröret Birger Schlaug, som avslutade sin långa och seriöst hållna recension med dessa för mig uppmuntrande meningar:

– När jag kommit till sista stycket hör jag mig själv tänka: […] Väl värt att läsa, fundera över. Hoppas språkrör, riksdagsledamöter och en och annan politisk journalist läser så att de begriper mer av grönt tänkande i en tid när grönt reducerats till en fråga om enbart naturvård och 40 öre mer i bensinskatt…

– Sen tänker jag: Men du Michael, nu skiter jag i vad andra har sagt och tyckt och tänkt – boken är till stor del en genomgång av tänkare som kan kopplas till den gröna sfären på ett eller annat sätt. Jag vill veta, i klartext, utan att du är analytisk in på mikronivå, vad du med hela din ryggsäck full med kunskaper, själv tycker och tänker. Rått och skoningslöst och tydligt och rakt utan minsta akademiska finlir.

Birger var inte ensam om att kritisera mig för att jag använde ett torrt och alltför akademiskt språk, så allt sedan dess har jag försökt undvika de mest abstrakta och akademiska termerna.

Mitt tidigare inlägg här om MP:s framtid avslutades med orden:
– De gamla trötta begreppen “fundis” [från ordet fundamentalister] och “realos” [från realister] har spelat ut sin roll.

Jag ansåg att dessa ord måste skärskådas och ersättas av bättre och vassare begrepp, som ska föras in i den politiska debatten. Låt oss återuppta tråden här:

Flera goda skäl till att överge dessa begrepp har framförts från olika håll. Ett, kanske det viktigaste, har att göra med det som alltid har varit problematiskt för partiet, nämligen att kompromissa. För fundamentalisten innebär en kompromiss att man i någon mån gör avkall på sin ideologi, något som hon ser som ett misslyckande. Realisten, å sin sida, menar att det är just genom att vara villig till kompromisser att man kan göra sig gällande i politiken och påverka samhällsutvecklingen. I den praktiska politiken måste man alltså vara beredd att frångå åtminstone delar av sin ideologi.

Alla som har satt sig in i politikens villkor aldrig så lite inser att realisten har rätt – i princip. Men nu infinner sig den svåra frågan: Varifrån kan man få vägledning när det gäller när, och i vilka frågor, man ska kunna frångå sin ideologi? Det paradoxala, till synes motsägande svaret på denna fråga är att det inte kan vara någon annanstans än i själva ideologin. Finns det då något slags överordnad, ”meta-”ideologi som man kan vända sig till för svar i dessa frågor? Svaret är ”nej!” Blir man då inte tvungen att förlita sig på sin magkänsla eller sitt s k bondförnuft? Miljöpartiets historia på senare år, inte minst efter det att det ingick i regeringen som minoritetspartner, säger oss att denna intuition är ytterst opålitlig, speciellt då enskilda politikers personliga intressen står på spel.

Så här långt har jag bara gett en läges- och problembeskrivning, som jag tror att de flesta gröna sympatisörer och väljare kan känna igen sig i. Men för att komma vidare måste man kunna föreslå konstruktiva lösningar på det nuvarande samhälles predikament, med alla dess sammanvävda och komplexa problem. Och detta är allt annat än enkelt. Hur kan man i dagens dystopiska värld ens föreställa sig ett förhållningssätt som förenar följande tre saker: Människans intellektuella skärpa, hennes empati med alla nödställda och hennes inneboende livsglädje. En sådan omvälvande förändring av vår världsbild, en holistisk kulturrevolution, har föresvävat många gröna tänkare men hittills har ingen lyckats formulera den, än mindre omsätta den i en praktisk verklighet. Denna uppgift blir ännu svårare nu när den offentliga debatten har kommit att bli en högljud tvekamp mellan å ena sidan en Trumpfrälst extremhöger och ett upplyst vetenskapsinspirerat (”positivistiskt”) etablissemang å den andra. I detta diskussionsklimat trängs den gröna rörelsens idédebatt alltmer ut i marginalen. I den pågående kontroversen om ”alternativa fakta” och ”faktaresistens” finns det inget utrymme för att t ex. problematisera relationen mellan fakta och värderingar. Och denna tudelning är precis det jag ville ifrågasätta i min tidigare analys av den gröna ideologins grundvalar.

I det allt mer polariserade samhällsklimat som har vuxit fram sedan dess ser jag ingen större vits med att fortsätta med detta tidsödande och krävande arbete. Vi får se i vilken skepnad miljöpartiet kommer tillbaks efter höstens val och om det blir mer meningsfullt då!

2 thoughts on “Miljöpartiet in i framtiden eller vid vägs ände?

  1. Angående tudelningen mellan fakta och värderingar skulle jag vilja höra vad din uppfattning är om följande:

    Filosofen Karl Popper diskuterar relationen mellan fakta och värderingar i kapitel 5 i sin bok “Det öppna samhället och dess fiender”. Popper menar att det är omöjligt att återföra beslut eller normer till fakta, han talar om en dualism melllan fakta och beslut. Hans inställning beskrivs bäst med ett exempel:

    “Beslutet att vara motståndare till slaveriet grundar sig till exempel inte på det faktiska förhållandet att alla människor är födda fria och jämlika, och att ingen människa är född i bojor. Ty även om all människor vore födda fria är det tänkbart att somliga skulle försöka lägga andra i bojor och de kanske till och med skulle tro att de borde lägga dem i bojor. Och omvänt, även om alla människor föddes i bojor skulle många bland oss kanske kräva att dessa bojor skulle bort. Eller, för att uttrycka saken lite mer precist, om vi anser att ett faktiskt förhållande går att ändra på – exempelvis det faktum att många människor lider av sjukdomar – kan vi alltid inta olika ställningar till detta faktum. Närmare bestämt kan vi besluta att göra ett försök att ändra på det, eller vi kan besluta oss för att motsätta oss varje sådant försök, eller vi kan besluta att inte handla alls.
    På det sättet gäller att alla moraliska beslut ett eller annat faktiskt förhållande, i synnerhet något faktum om samhällslivet, och alla fakta (som går att ändra) om samhällslivet kan ge upphov till många olika beslut. Detta bevisar att besluten aldrig kan härledas ur dessa faktiska förhållanden, eller ur en beskrivning av dessa.”

    Denna inställning går, vad jag kan förstå, emot mycket av de argument man hör från gröna: såsom att människan är född fri eller att diverse förhållanden bör bevaras för att de är “naturliga”. Jag tänker istället att frihet och jämlikhet är eftersträvansvärt för att det skapar ett samhälle av mer förnöjsamhet, att man bör vara ytterst försiktig i förhållandet till naturen, då balanser riskerar att rubbas till mänsklighetens nackdel samt att vår kunskap om vad våra beslut kan leda till är ytterst begränsad.

    1. Det finns en viktig skillnad mellan sakförhållanden (oftast utanför oss) och fakta. Kanske kan vi vara överens om att utan ett varseblivande subjekt är det inte meningsfullt att tala om fakta. Detta är en av grunderna för den konstruktivistisk kunskapssyn (dock inte socialkontruktivism) som jag utgår ifrån. För mig är det allstå möjligt och rimligt att tala om att sakförhållanden finns oavsett om människor (eller annan varelse) finns eller ej, medan fakta är resultat av våra aktiva val. Är detta filosofiskt hårklyveri? Nej inte mig, därför att det finns en grundläggande skillnad mellan att se kunskapsprocessen som en aktiv eller en passiv process.
      Om dessa ej alltför enkla saker, skriver jag i min bok Grön filosofi. Tankar kring en ny ideologi (kap. 10-12)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *