Curapodden nr 2 – Förnya demokratin

Vilka möjligheter finns att förnya demokratin? Är Sverige redo för nya progressiva partier? Varför har kontakten med folkrörelserna utarmats hos svenska partier? Med utgångspunkt i sådana frågor har Curas Mattias Kauttmann och Joakim Löf ett samtal i ett nytt poddavsnitt.

Curapodden är en regelbunden podd där du som lyssnare kan komma med frågor. Skriv i kommentarsfält på hemsidan eller Facebook så väljer vi ut några frågor till nästa avsnitt.

Miljöpartiet in i framtiden eller vid vägs ände?

Miljöpartiets framtid

Michael Moon 2018-02-05

Den del av de tankegångarna, som jag utvecklar här har jag tidigare tagit upp i boken Grön filosofi. Tankar kring en ny ideologi (Arkiv förlag, 2014). Teserna i den då nyutkomna boken möttes av en kompakt, för att inte säga isande, tystnad från det gröna partiets ledning. Ett av få undantag var f d. språkröret Birger Schlaug, som avslutade sin långa och seriöst hållna recension med dessa för mig uppmuntrande meningar:

– När jag kommit till sista stycket hör jag mig själv tänka: […] Väl värt att läsa, fundera över. Hoppas språkrör, riksdagsledamöter och en och annan politisk journalist läser så att de begriper mer av grönt tänkande i en tid när grönt reducerats till en fråga om enbart naturvård och 40 öre mer i bensinskatt…

– Sen tänker jag: Men du Michael, nu skiter jag i vad andra har sagt och tyckt och tänkt – boken är till stor del en genomgång av tänkare som kan kopplas till den gröna sfären på ett eller annat sätt. Jag vill veta, i klartext, utan att du är analytisk in på mikronivå, vad du med hela din ryggsäck full med kunskaper, själv tycker och tänker. Rått och skoningslöst och tydligt och rakt utan minsta akademiska finlir.

Birger var inte ensam om att kritisera mig för att jag använde ett torrt och alltför akademiskt språk, så allt sedan dess har jag försökt undvika de mest abstrakta och akademiska termerna.

Mitt tidigare inlägg här om MP:s framtid avslutades med orden:
– De gamla trötta begreppen “fundis” [från ordet fundamentalister] och “realos” [från realister] har spelat ut sin roll.

Jag ansåg att dessa ord måste skärskådas och ersättas av bättre och vassare begrepp, som ska föras in i den politiska debatten. Låt oss återuppta tråden här:

Flera goda skäl till att överge dessa begrepp har framförts från olika håll. Ett, kanske det viktigaste, har att göra med det som alltid har varit problematiskt för partiet, nämligen att kompromissa. För fundamentalisten innebär en kompromiss att man i någon mån gör avkall på sin ideologi, något som hon ser som ett misslyckande. Realisten, å sin sida, menar att det är just genom att vara villig till kompromisser att man kan göra sig gällande i politiken och påverka samhällsutvecklingen. I den praktiska politiken måste man alltså vara beredd att frångå åtminstone delar av sin ideologi.

Alla som har satt sig in i politikens villkor aldrig så lite inser att realisten har rätt – i princip. Men nu infinner sig den svåra frågan: Varifrån kan man få vägledning när det gäller när, och i vilka frågor, man ska kunna frångå sin ideologi? Det paradoxala, till synes motsägande svaret på denna fråga är att det inte kan vara någon annanstans än i själva ideologin. Finns det då något slags överordnad, ”meta-”ideologi som man kan vända sig till för svar i dessa frågor? Svaret är ”nej!” Blir man då inte tvungen att förlita sig på sin magkänsla eller sitt s k bondförnuft? Miljöpartiets historia på senare år, inte minst efter det att det ingick i regeringen som minoritetspartner, säger oss att denna intuition är ytterst opålitlig, speciellt då enskilda politikers personliga intressen står på spel.

Så här långt har jag bara gett en läges- och problembeskrivning, som jag tror att de flesta gröna sympatisörer och väljare kan känna igen sig i. Men för att komma vidare måste man kunna föreslå konstruktiva lösningar på det nuvarande samhälles predikament, med alla dess sammanvävda och komplexa problem. Och detta är allt annat än enkelt. Hur kan man i dagens dystopiska värld ens föreställa sig ett förhållningssätt som förenar följande tre saker: Människans intellektuella skärpa, hennes empati med alla nödställda och hennes inneboende livsglädje. En sådan omvälvande förändring av vår världsbild, en holistisk kulturrevolution, har föresvävat många gröna tänkare men hittills har ingen lyckats formulera den, än mindre omsätta den i en praktisk verklighet. Denna uppgift blir ännu svårare nu när den offentliga debatten har kommit att bli en högljud tvekamp mellan å ena sidan en Trumpfrälst extremhöger och ett upplyst vetenskapsinspirerat (”positivistiskt”) etablissemang å den andra. I detta diskussionsklimat trängs den gröna rörelsens idédebatt alltmer ut i marginalen. I den pågående kontroversen om ”alternativa fakta” och ”faktaresistens” finns det inget utrymme för att t ex. problematisera relationen mellan fakta och värderingar. Och denna tudelning är precis det jag ville ifrågasätta i min tidigare analys av den gröna ideologins grundvalar.

I det allt mer polariserade samhällsklimat som har vuxit fram sedan dess ser jag ingen större vits med att fortsätta med detta tidsödande och krävande arbete. Vi får se i vilken skepnad miljöpartiet kommer tillbaks efter höstens val och om det blir mer meningsfullt då!