Miljöpartiets framtid

Miljöpartiets framtid

Michael Moon 2017-12-10

För ett par veckor sedan skrev Per Gahrton på Facebook att Miljöpartiet borde kunna ha plats för både pragmatiker och radikala, systemkritiska, grupper. Eller, för att använda partigrundarens egen terminologi: Både “realos” och “fundis” sida vid sida. Tanken att partiet ska inrymma ett brett spektrum av olika gröna nyanser kan te sig sympatiskt och dessutom strategiskt klokt då man därmed kommer att attrahera flest gröna människor till partiet. Men med tiden visade sig denna ambition vara allt svårare att upprätthålla.

Gahrton har så gott som alltid stött en utpräglad strategi som resulterat i att stora grupper, radikala medlemmar och presumptiva väljare, har vänt partiet ryggen. Hur kan han då säga sig slå vakt om den ideologiska mångfalden inom partiet?

Om jag tolkar honom rätt menar Gahrton att det är bra för partiets image att ha några radikala element bland sina medlemmar, men när det kommer till kritan ska inte deras övertygelse få lov att påverka paritets politik. Han har själv använt ett specialuttryck för detta: “radikala alibin”.

Så problemet uppstår: Hur kan man få vitt skilda ståndpunkter att samsas i ett och samma parti, speciellt när det ger sig ut för att vara ett idéparti? Detta är en ideologisk fråga som Gahrton, liksom flertalet andra centralt placerade människor inom partiet, tycks ha glidit förbi.

Under en följd av år har det skett en fortskridande polarisering inom partiet där den pragmatiska gruppen har tagit överhanden och de radikala har blivit alltmer utmanövrerade.

Idag är partiet inte bara genomborrat av öppna stridigheter och skandaler utan också föremål för återkommande djuplodande kritisk analys i såväl de stora som de sociala medierna. Det har gått så långt att alltfler i partiet, nuvarande och f d medlemmar, diskuterar om att starta ett nytt systemkritiskt parti.

I detta och följande inlägg vill jag bringa ökad klarhet i den ideologiska debatten omkring såväl inom MP som den gröna rörelsen i stort.

Lite mer historia

Den första gången man kunde se en tydlig uppdelning av de olika tendenserna, som gav formellt avtryck i partiet var 1988 då MP kom med i riksdagen. På den tiden fick inte de som satt i politiska ledningen, politiska utskottet = PU (som motsvarar dagens partistyrelsen) kandidera till riksdagen och omvänt. Det blev ett “dubbelkommando” där PU ägnade sig åt långsiktiga ideologiska frågor och riksdagsgruppen jobbade med den dagsaktuella politiken.

När partiet åkte ur riksdagen 1988 ansågs denna oklara ledningsfunktion har stor skuld till detta misslyckande. Då företogs en långtgående förändring av beslutsstrukturerna som innebar att PU försvann och det tidigare förbudet för riksdagsledamöter att sitta i partistyrelsen (PS) togs bort. Men det var inte allt: arbetet med den långsiktiga ideologiska utvecklingen stannade av och alla resurser gick åt för att MP återigen skulle bli ett riksdagsparti och så småningom att ingå i en framtida regering. Dessa dubbla ambitioner lyckades man med: Fyra år senare, i riksdagsvalet 1994, blev MP återvalt in i riksdagen och valrörelsens slagord, “återvinnarna” blev verklighet. Därefter blev nästa mål att bli en del av en regeringskoalition, helst med S. Även denna ambition gick i uppfyllelse men först vid valet 2014.

För att uppnå dessa strategiska mål sågs arbetet med att fördjupa den gröna ideologin som i bästa fall onödigt eller, värre, direkt kontraproduktivt. Följdriktigt tonades den interna debatten ner; de sista stegen i detta nedtonande var avskaffandet av partiets debattnätverk Gittan och avvecklandet av tankesmedjan Cogito. På senare tid har den “interna” debatten återuppstått men nu i informella externa forum såsom Grön Omstart (GO).

Förra gången partiet hamnade i djup kris var alltså för 29 år sedan. Då trodde man att lösningen var att strömlinjeforma partiets organisation, att vara mer flexibla och mindre renläriga. Nästa gång, om ett år kanske, blir det annorlunda. Denna gång blir insikten en annan: Partiets förmåga att attrahera och entusiasmera människorna kommer att infinna sig tack vare dess ideologiska insikter, grundbultar som partiet är ensamt om. För att förbereda oss för denna monumentala uppgift måste vi djupstudera den gröna ideologin som har negligerats i bortåt tre decennier. Första steget blir att skaffa oss ett nytt och mer genomtänkt sätt att prata. Detta måste jag återkomma till i senare inlägg, men så mycket kan sägas här och nu: de gamla trötta begreppen “fundis” och “realos” har spelat ut sin roll. De måste ersättas av bättre och vassare begrepp, som ska föras in i den politiska debatten. Orden, begreppen, finns att plocka upp ur den svenska och internationella gröna rörelsens källskrifter. Låt oss inte vänta för länge!

Fortsättningen följer …

4 thoughts on “Miljöpartiets framtid

  1. Ett ord i rättan tid. Det är dags att ställa frågorna om mp:s inre liv och politik. En utvärdering som kan bidra till en genomgripande förnyelse. Den utveckling som skett har gått så långt att partiets existensberättigande kan ifrågasättas. Att mp under 30 år inte uppått ett väljarstöd på mer än 7% är ett stort misslyckande. Det är väljarnas dom över de krafter som format partiet och dess politik.

  2. Delar i stort analysen ovan.
    Om man bara ska ha ett partistrategiskt perspektiv så kan man väl säga att nedtoningen av den interna ideologiska debatten och den omsvängning till, ur min synvinkel, slätstruken politik hade väldigt dålig timing. I stället för att ta ledarrollen i den systemkritiska vind som så smått började bildas i samband med finanskrisen 2009 blev man alltmer lik det politiska etablissemanget. Medan Tim Jackson ”Prosperity without growht” analyserade och väckte en grundlig debatt om systemets dysfunktionella påverkan på möjligheterna att nå en hållbar utveckling pratade MP om grön tillväxt och lekte med begreppet ”klimatångest”. Inför 2018 har utvecklingen sprungit förbi MP. Malena Ernman som förutom operasång har blivit känd som en freds- och klimatdebatter ser inte MP som ett systemkritiskt parti som kan driva den opinion och klimatpolitik vi behöver. Hon upplever att både FI och V är större hopp enligt ett FB-inlägg nyligen. Det är förstås bara ett exempel men visar att MP mycket snabbt kan marginaliseras ytterligare.

  3. Pingback: Cura
  4. Michael skriver: “Fyra år senare, i riksdagsvalet 1994, blev MP återvalt in i riksdagen och valrörelsens slagord, “återvinnarna” blev verklighet. Därefter blev nästa mål att bli en del av en regeringskoalition, helst med S. ”
    Detta hävdar jag inte alls stämmer. Såväl 1994 som 1998 hade vi en annan målsättning: “Orientera så att vi får största möjliga inflytande”. 1994 resulterade detta till att vi redan efter första samtalet med S (jag, kvinnliga språkröret Marianne Samuelsson och Pagrotsky, som kom med hembakad tårta) kunde konstatera att ett samarbete skulle tvinga oss att kompromissa så att vi skulle tvingas ta steg bakåt utifrån våra värderingar. 1998 beslöt vi att budgetsamarbeta men inte att ens försöka ingå i regering, eftersom vi inte blev tillräckligt stora för att kunna räkna med att rimligt inflytande i en regering men ändå bli låsta från att driva oppositionspolitik med opinionsbildning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *