Tvärvändningen och idépolitiken

Det är snart två år sedan regeringen införde hårdare regler för flyktingar och det kom i veckan en dokumentär på SVT: ”Tvärvändningen” av Pontus Mattsson. Den har en viktig poäng i att den visar att 90-talets politiska utveckling på området är väldigt likt det som hände 2015. En regering som säger sig stå för en generös, humanitär flyktingpolitik. Ett inbördeskrig, tusentals döda civila, en flyktingvåg till EU. Ett nytt politiskt parti angriper etablissemangets förljugenhet och kanaliserar rädslor och osäkerhet i befolkningen. De kommer in i riksdagen. Ett större antal flyktingar kommer till landets gränser än någonsin tidigare. Mottagningssystemet pressas och kommunerna klagar till regeringen. Det främlingsfientliga partiet växer i opinionen. Regeringen gör en tvärvändning och det politiska samtalet ändrar karaktär. Det är verkligen slående hur likt det är! Men det finns en stor skillnad: Ny demokrati åkte ur riksdagen och debatten kunde den gången bli mer normal medan Sverigedemokraterna är fortsatt starka.

Situationen sätter fingret på vad ett politiskt parti egentligen är, vad dess rötter är. Historiskt har partier ofta varit intressepartier, de har uttryckt vad en viss grupp i samhället har för ekonomiska intressen och arbetat för förslag som gynnar dem. På det har lagts idéer som är universella, men partier med en intressegrund är annorlunda än mer tydliga idépartier. Länge var Folkpartiet och VPK de tydligaste idépartierna i svensk politik. Folkpartiet hade något slags förankring i medelklassen men det var en flytande grupp. VPK närde kopplingar till den internationella kommunismen och till delar av arbetarrörelsen men hade knappast någon stark bas. Socialdemokraterna under Palme fick en tydligare idépolitisk inriktning men vid krislägen blev ändå makten avgörande. Exempel från 1900-talet är deras linje i folkomröstningen kärnkraft, dubbelspelet med hur mycket samarbete man, tvärtemot retoriken, hade med NATO bakom kulisserna och hur man manövrerade bort löntagarfondsfrågan när det blev för besvärligt. Partiet kunde även under Palme vid flera tillfällen sätta arbetarrörelsens tillgång till makten före idéerna. Samtidigt lyckades socialdemokraterna vid sina bästa tillfällen kombinera en kontakt med idédrivna folkrörelser och ekonomiska intressen.

Miljöpartiet ville vara alternativrörelsens parlamentariska gren och hade från början en stark folkrörelsekaraktär med miljörörelsen som drivkraft samtidigt som freds- och kvinnorörelsen också var viktiga. Men partiet hade ingen klassbas utan partiets framgångar byggde framför allt på att locka unga och högutbildade. Den typiske idédrivna väljaren, ett röstmönster som idag delas med Feministiskt initiativ. När socialdemokraterna tappat kontakten med folkrörelserna framstår MP, Fi och V som idébärarna på progressiva sidan av politiken.

Det som händer när ett främlingsfientligt parti växer till ett hot mot makten är att intressepartierna går tillbaka till sina rötter och prioriterar makten. Pontus Mattsson lyfter i dokumentären fram det idag kanske bortglömda luciabeslutet 1989 då arbetarrörelsens och näringslivets två politiska organ gjorde gemensam sak. 2015 kunde man höra Stefan Löfven först låta som en vänsterradikal på medborgarplatsen och bara några veckor senare besluta att landet ska lägga sig på europeisk miniminivå. Makten var hotad, kommunalråden var frustrerade och opinionssiffrorna var i gungning. Att socialdemokraterna är och förblir ett uttalat maktparti framgår av intervjun med Morgan Johansson som med sitt ”det går inte” utstrålar ett förment sunt förnuft men egentligen pratar om sin egen position.

Det är viktigt att inte skönmåla verkligheten: även ett idéparti behöver anpassa sina förslag till en föränderlig verklighet. Men flyktingströmmen 2015 hade varit tillfällig på den nivån oavsett hur Sverige agerat eftersom EU:s gränser var på väg att stängas. Tyskland höll fast vid asylrätten även under 2016 och tog emot 745 000 flyktingar mot 476 000 2015, utan att landet kollapsade. Under 2017 har antalet asylsökande i Tyskland fallit drastiskt främst på grund av EU:s skärpta gränspolitik (från 200 000 tusen andra kvartalet 2016 till 40 000). Även i Tyskland har diskussionen som i Sverige väckts när det dykt upp ett politiskt parti som kapitaliserat på frågan. Frågan om hur mycket man kan ta emot är med andra ord främst en fråga om politisk vilja. En flykting som sett sin stad bombas sönder av Assads helikoptrar och jetplan bryr sig knappast om han eller hon får sova i en gymnastiksal eller ett tält snarare än i en lägenhet; men många svenskar blir påverkade i sin bild av sitt eget land.

Miljöpartiets Gustav Fridolin blir också intervjuad i dokumentären och säger att partiet ”alltid ska finnas med där besluten fattas” för att ”göra skillnad”. Man gjorde hösten 2015 ett vägval: att försöka agera som ett intresseparti som alltid ska vara med i maktens centrum även om idéerna kan skifta. Fallet i opinionen handlar om att man som idéparti inte har någon stabil bas att stödja sig emot. Den gröna väljaren är rörlig, nyfiken. Tappar man kontakten med de progressiva sociala rörelserna är man illa ute.

En progressiv, radikal politisk rörelse måste alltid vare idéburen. Mot en sådan linje kommer alltid att ställas maktinriktade partier. Så har det alltid sett ut och det lär inte ändras. Men i politiken gäller inte ”if you can’t beat them, join them”. Visionerna måste ha en tydlig plats i den politiska debatten och de kan bara lyftas från en position av integritet. Därför behöver ett idéparti vara berett att gå i opposition om dess grundprinciper åsidosätts av en regeringspartner. Det kan hända att maktpartierna skulle fortsätta styra på sitt vanliga sätt utifrån ekonomiska förtecken. Men genom en bevarad integritet skulle ett idépartis visioner vara levande och med det hoppet om en annan slags politik än den där egenintresset styr. Väljarna behöver det alternativet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *