Dramat i Katalonien handlar om demokrati

Tvärvändningen och idépolitiken

Dramat i Katalonien går nu i en ny akt och världen har sina ögon på regionen. Spanska regeringen under Rajoy och högerpartiet Partido Popular deklarade i dagarna att de upphäver Kataloniens självstyre med stöd av den aldrig tidigare använda artikel 155. Vad är bakgrunden till konflikten?

Den katalanska självständighetsrörelsen har reagerat på Spaniens bristande demokrati de senaste åren. I spåren av finanskrisen 2008 uppstod en politisk kris där PP tillsammans med socialdemokratiska PSOE gjorde hårda besparingar för att möta kraven från sina långivare särskilt inom EU. Bankernas kris i Spanien innebar att staten tog över bankernas dåliga krediter. Politikerna understödde utvecklingen och det fanns inslag av korruption där politiker för de två ledande partierna genom svindlerier, mutor med mera drog ekonomisk nytta av utvecklingen (Elstad, L., 2015, Podemos: vänsterpolitik i kristid, s. 76ff).

Samtidigt med den allmänna förtroendekrisen i Spanien för de stora partierna hade det funnits en process att Katalonien skulle få ökat självstyre kring sina finanser. Till det bidrog att andra partier styrde i regionen än i Madrid och att förtroendet för hur finanserna hanterades var sjunkande. Det ingick även att man skulle erkännas som nation inom Spanien på samma sätt som Baskien. 2006 stoppades förslaget om ökad autonomi av högsta domstolen efter att högerpartiet PP överklagat beslutet. Högsta domstolens beslut betraktades av många katalaner som politiserat och många domare hade anknytningar till högerpartiet. I motståndet mot ökat självstyre stödjer man sig på spanska konstitutionen som definierar Spanien som ett enat land och på en oro kring en försvagning av landet.

I samband med ekonomiska krisen kringskars den spanska demokratin genom ”munkavlelagen” som förbjöd demonstrationer vid vissa platser och ”förolämpningar” av polisen. Lagen är internationellt ifrågasatt av mänskliga rättighetsorganisationer och har lyfts till Europadomstolen. Efter den ekonomiska krisen tog självständighetsrörelsen ny fart och 2012 vann partier för självständighet en majoritet i katalanska parlamentet för första gången. Dåvarande president Artur Mas anordnade med stöd av det valresultatet 2014 en folkomröstning som inte godkändes av spanska staten, och som ledde till att han åtalades och förbjöds inneha ett offentligt ämbete i 10 år. Omröstningen i år har alltså byggts från en långvarig framgångsvåg för de självständighetsivrande partierna. Trots att rörelsen motarbetats länge av Madrid var chocken stor att det 1:a oktober blev en så brutal polisaktion med hundratals skadade och många slogs blodiga av kravallpolisens batonger eller träffades av gummikulor.

Reaktionen från EU-länderna har varit avvisande. Kommissionens ordförande Juncker har menat att det är en intern angelägenhet och att man litar på Rajoys regering. Alla utom två partigrupper, de Gröna och Vänstern, har varit lika avvisande. Tyvärr har svenska Miljöpartiets ledning varit tysta i frågan. I debatten har det lyfts viktiga svårigheter i situationen, till exempel lyfte ledaren för den liberala gruppen i EU-parlamentet Guy Verhofstadt att oppositionen i Katalonien som är emot självständighet inte har fått komma till tals i omröstningen vilket ju vore det normala i vanliga fall. Samtidigt har regionpresident Puigdemont varit tydlig med att självständighetsrörelsens mål är en folkomröstning enligt skotsk modell där det finns en ja- och en nejkampanj som ger ett tydligt val. Omröstningen 1:a oktober var ett resultat av spanska regeringens blanka avvisande av demokrati när det gäller frågan av självstyre.

De senaste dagarna har spanska centralregeringen blivit mer repressiva igen och fängslat två ledare för självständighetsgrupper på ett summariskt sätt för ”upplopp”. Det är inte vilka organisationer som helst: Omnium Cultural har funnits sedan 60-talet, var ett tag förbjudet under Franco och samlar idag 73000 medlemmar. 2010 lyckades organisationen samla en miljon katalaner för en massiv demonstration för ökat självstyre. Katalanska Nationalförsamlingen har funnits sedan 2011 och har 80000 medlemmar. 2013 samlade de över 1,6 miljoner katalaner som bildade en mänsklig kedja över stora delar av regionen för att lyfta självständighetsfrågan.

Inom partipolitiken samlar självständighetsrörelsen en bredd av politiska riktningar: Vänsterrepublikanerna ERC med rötter i 30-talets folkfront är ett brett vänster-mittenparti, liberalkonservativa PDeCAT med marknadsekonomiskt fokus som sedan 70-talet i olika former varit viktiga i katalansk politik och det vänsterradikala CUP som fokuserar på lokal deltagardemokrati. Dessutom är koalitionen Catalunya En Comu för självbestämmande i en legal omröstning, även om den rymmer olika åsikter om vilket slags mål vad gäller självstyre man har. I koalitionen ingår flera partier som skapades ur proteströrelsen mot finanskrisen: progressiva kraften Podemos och Barcelonas borgmästares Ada Colaus sociala rättviserörelse Barcelona En Comu. Dessutom ingår ekosocialistiska ICV som har varit betydligt mer framgångsrika i Katalonien än gröna systerpartiet Equo i Spanien som helhet.

I svensk kontext skulle det vara som om att en moderatregering summariskt fängslade LO- och TCO-ledarna för att de hade strejkat utan stöd från regeringen. Repression i Katalonien har ett eko av Francotiden: till exempel var det den nationella polisstyrkan Guardia Civil som brutalt försökte stoppa omröstningen 1:a oktober inblandade i ett kuppförsök 1981 för att hindra utvecklingen mot demokrati. Det blir svårt att som svensk hitta paralleller här utifrån dagens kontext: man behöver gå tillbaka till tiden runt första världskriget för att hitta liknande dramatisk dynamik och det är idag bortglömt. Även spanska regeringens plan att ta över public service-TV i Katalonien får anses mycket kontroversiellt utifrån perspektivet demokrati och mänskliga rättigheter och har kritiserats skarpt av journalistorganisationer.

Hur ser egentligen katalanerna på självständighet? 1:a oktober röstade runt 43% av befolkningen och 92% röstade ja. Givetvis bidrog omständigheterna kring omröstningen, flera av de katalanska oppositionspartierna var emot omröstningen till exempel. En ny opinionsundersökning om vad hela katalanska befolkningen har för åsikter i frågan visade att 36% vill ha självständighet, 47% en överenskommelse med Spanien om ökat självstyre och 9% ville ha status quo. När man 2016 frågade väljarna om hur de skulle rösta i en självständighetsomröstning svarade 44% att de skulle rösta ja, 34% nej och hela 17% skulle avstå från att rösta. Gruppen i mitten vill ha ökat självstyre, till exempel att Katalonien ska vara en stat i ett federalt Spanien, snarare än full självständighet; det kan vara de som har svårt att veta vad de ska rösta i en ja/nej-omröstning. Har den gruppen efter spanska centralregeringens repression flyttats till att vilja se full självständighet? I en snabbt skiftande situation är det svårt att veta.

Demokratiskt sett är situationen ett dilemma och kräver mer debatt, dialog och öppenhet än dagens situation möjliggör. Det som är säkert är att katalanernas politiska frihet behöver återställas och en konstitutionell debatt möjliggöras. En legal folkomröstning är en självklar väg framåt, men lika gärna förhandlingar och debatt mellan de politiska partierna som kan ge katalanerna vad de helst önskar: integritet och respekt. Spanska regeringen har nu sagt att de ska utlysa nyval inom sex månader, men det är tveksamt om det ändrar låsningarna: en färsk opinionsundersökning visar status quo mellan partierna i Katalonien.

Ser vi bredare på problemet är det en fråga om stärkt demokrati som liknar Greklands kamp mot trojkan EU-kommissionen, ECB och IMF, även om motsättningarna kring Katalonien handlar om en bredare förtroendeklyfta än bara i ekonomiska frågor. Var demokratin ska stärkas och vilka nivåer som ska ha mest makt är i ständig förändring och kan inte besvaras en gång för alla.

En positiv syn på mer lokal demokrati har lyfts fram inom rörelsen Democracy in Europe Movement 2025 (DiEM25). DiEM25 startades av bland annat den tidigare grekiska finansministern Yanis Varoufakis och har som mål att demokratisera EU innan 2025. De fokuserar särskilt på bristande transparens, ekonomisk ojämlikhet i spåren av besparingspolitiken och att reformera EU:s institutioner i demokratisk riktning. I en analys av Katalonienfrågan lyfter man som en viktig utveckling att närhet till beslutsfattandet gynnar deltagande i demokratin: ”we need to review the division of powers between the local, national, and European levels. It is time that some competencies be given back to regions and municipalities, promoting a real democracy of proximity.”

Andra tankar inom DiEM25 är att Europa skulle kunna ha svarat på ett progressivt sätt på katalanska krisen och gynnat en demokratiutveckling. Misstaget är att se självständighetsrörelser som nödvändigtvis nationalistiska och ”höger”, när de kan inrymma en potential för ökad demokratisering och som i Kataloniens fall till stor del drivna av partier till vänster. Det finns också en stark gräsrotsdemokratisk ådra i självständighetsrörelsen som kan förklaras av gröna idéers inflytande och en katalansk tradition influerad av anarkism och syndikalism. Kataloniens kamp blir en spegel där vi kan vidga vår syn på vad demokrati är och som belyser bristerna i dagens europeiska ordning.

Joakim Löf