Är den här veckan Sveriges ”Trump moment”?

Joakim Löf

181213

Många man pratar med skakar på huvudet över att de inte förstår svensk politik just nu. Ändå har inte det värsta hänt än skulle jag säga. Lyssna på era amerikanska vänner. Jag har pratat med min amerikanske svåger som flyttade från New York till Sverige nyligen och hur han och hans vänner upplevde Trumps valvinst 2016. Ingen kunde egentligen tro att Trump kunde vinna ett val när han sa så extrema saker och till synes verkade förolämpa så många viktiga väljargrupper, kvinnor, svarta, mexikaner. Chocken över att inse att man är styrd av en vulgär, narcissistisk populist var total. Kan något liknande hända i Sverige? Står vi inför vårt ”Trump-moment”?

Visst, Jimmie Åkesson är en f.d. nynazist som tillsammans med ett kompisgäng lyckades ta över ett obskyrt högerextremt parti, inte en korrupt fastighetsmiljardär och TV-kändis. Ska vi titta efter vad Sverigedemokraterna har för inspirationskälla ska vi nog främst titta på Danmark. Det som är på väg att hända i Sverige, efter alla turer i regeringsfrågan, är att man kopierar den danska regeringsmodellen. Två etablerade högerpartier bildar regering (Venstre och Det konservative Folkeparti/Moderaterna och Kristdemokraterna) med stöd i riksdagen av ett högerpopulistiskt parti som tar väljare brett i väljarkåren och skiftar majoriteten åt höger (Danskt Folkeparti/ Sverigedemokraterna). Högerliberala partier accepterar detta för att de sätter den ekonomiska politiken högst (Liberal Alliance/Centerpartiet och Liberalerna). Vi kommer att se framför oss en utveckling i dansk riktning. Invandrares egendom ska beslagtas. De som ska utvisas ska samlas på ett läger på en ö i Östersjön. Och så vidare. Jag menar inte att det blir en kopia av Danmark men en inriktning åt samma håll. Vi kommer att bli chockade vi också.

Är det verkligen ditåt vi är på väg? I gårdagens budgetomröstning vann en röstande koalition bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Det vet vi. Men kommer samma koalition att få regera i slutändan?

I tisdagens Aftonbladet publicerades en undersökning där över 2000 väljare tillfrågades över nätet på måndagen om regeringsbildningsprocessen. Det är alltså en omedelbar reaktion på beskedet om sammanbrottet i förhandlingarna om en mittenregering.

Eftersom ungefär 60 % i valet röstade på allianspartier eller SD är det inte så förvånande att 46 % vill se en regering ledd av Moderaterna. En effekt av sammanbrottet kan vara att stödet för en M-KD regering där SD är ett stödparti nu ökat till 23 % från att ha varit bara 17 % före valet. En ren alliansregering vill nu endast 16 % se och 7 % vill se en koalition mellan hela alliansen och SD.

På den rödgröna sidan är det fortfarande en rödgrön koalition med S, V och MP som flest vill se, 18 %. På andra plats finns en mittenregering med S, MP, C och L på 14 % och på tredje plats en S+C+L-regering på 8 %. Endast 2 % vill se en S+MP-regering. Totalt stöd för en S-ledd regering är 42 %. En storkoalition mellan S och M har stöd av endast 3 % av väljarna.

Tre av fyra anser att partierna hanterat regeringsförhandlingarna dåligt och av dem anser en stor majoritet på 55 % att Centerpartiet är ansvariga för det. Av den minoritet som anser att partierna hanterat det bra är 42 % positiva till Socialdemokraternas hantering med C på andra plats på 23 %.

Det troliga som kommer att hända med opinionen är nu att Centerpartiet tappar stöd och att det blir en polarisering utifrån regeringsfrågan. Man har redan sett att förtroendet för Annie Lööf och Jan Björklund fallit kraftigt. De av C:s och L:s väljare som vill se Löfven kan gå till S medan de som vill se en höger- eller alliansregering kan välja att gå högerut. Därför talar mycket för att Annie Lööf kommer att vara rädd för ett extraval och i slutändan släppa fram en regering som hon hittills röstat nej till. Liberalernas beslut är mindre viktigt eftersom de inte har vågmästarpositionen.

Det scenario med en mittenregering som vi förutsade efter valet på bloggen här på Cura föll i den senaste veckans sammanbrott i förhandlingarna. Just nu talar därför det mesta för att Kristersson får bilda regering. Centerpartiets partisekreterare Michael Arthursson uttalade sig avslöjande i SR Studio Ett på måndagen: programledaren frågade om C såg fler möjligheter till förhandlingar med S framöver så svarade han att ”som vi ser det finns inte något förhandlingsutrymme, vi har gått väldigt långt från Centerpartiets sida”. Istället upprepar han Annie Lööfs idé om en storkoalition, som aldrig kommer att bli av. Gårdagens budgetomröstning slutade med att Moderaternas och Kristdemokraternas budgetförslag går igenom och där här vi troligen också den konstellation som kommer att styra landet de närmaste fyra åren.

Det kanske måste gå ändå till en fjärde omröstning i början av nästa år, men den här veckan har Sverige troligen haft sitt ”Trump-moment” då respektabla liberaler och liberalkonservativa slutligen gav efter för högerpopulismen. I USA hade Trump aldrig kunnat vinna om han inte fick de traditionella republikanska väljarna och kongressledamöterna att ge med sig, i Sverige bygger SD:s inflytande helt på hur allianspartierna förändrar sig för att utnyttja SD:s röster. Det hägrande målet, skattesänkningar och ett marknadsliberalt systemskifte, helgar helt enkelt medlen.

Resultatet kommer att bli att mittenpartierna reduceras och det blir en ökad polarisering i väljarkåren mellan S+V å ena sidan och det nya högerblocket M+KD+SD å andra sidan. MP löper stor risk att försvinna i den här förändringen, särskilt eftersom de gjort sig till stödparti åt en högerpolitik i Stockholms stad och region och väljare som vill påverka vilken väg styret av svensk politik kan tveka inför att rösta på dem.

Det är därför min övertygelse att en ekologisk politik nu behöver bli socialekologisk och knyta den ekologiska omställningen till sociala frågor om makt och rättvisa. Alla progressiva partier behöver samla sin krafter, vässa sina idéer och sina kampanjer för att vinna väljare. Precis som amerikanska progressiva har fått bli självkritiska så behöver vi se vad man har misslyckats med. I USA har den självkritiska analysen ofta handlat om behovet av att mobilisera dem som egentligen delar ens värderingar och att framstå som några som vill se en förändring av systemet och inte representerar status quo. Slutsatser som har relevans även för svenska progressiva.

I Sverige tror jag det behövs en kraftfull förnyelse av de progressiva partierna med nya företrädare och nya sätt att arbeta politiskt. Allianspartierna har vunnit på att framstå som de ”nya”, ”framtiden”, fastän de står för idéer som visat sig katastrofala i finanskraschen 2008 och kriserna som följde efter det, och i likaså i förhållningssättet till klimatkrisen. Den progressiva, socialekologiska inriktningen är framtiden, låt oss visa det.

Curapodden nr 6: Identitetspolitik

Curapodden med Mattias Kauttmann, Joakim Löf och Rikard Linde tar sig an frågan om “identitetspolitik”. För en fördjupad förståelse av frågan publicerar Joakim Löf på bloggen även ett utdrag ur sin bok “Behovet av en ny progressiv kraft”  (Vulkan förlag, 2018) om identitetspolitik. Textavsnittet är från delen av boken som behandlar hur feminismen bl.a. frågor som Feministiskt Initiativ drivit kan bidra till en bred progressiv plattform.

“Kvinnorörelsen är tillsammans med den antirasistiska rörelsen den rörelse som har längst erfarenhet att kämpa mot förtryck grundat på immateriella faktorer. Eftersom en ny progressiv kraft med utgångspunkt i ekologismen vill förändra livsstilar, värderingar och sätt att se på oss själva och omvärlden för att uppnå en hållbar omställning är kvinnorörelsens erfarenheter centrala. Erövrandet av tillgång till utbildning var avgörande för kvinnorörelsen, vilket man kan se i att tillträde till universiteten sedan ledde till ett införande av allmän rösträtt. Men det finns ingen automatism i den processen; kvinnokampen skedde på gator och torg och ibland mot ett brutalt motstånd.

Här kommer den missförstådda frågan om ”identitetspolitik” in. Ofta misstolkas den som att enbart personer som har ett visst kön, en viss hudfärg och så vidare har trovärdighet i att uttala sig om frågor som berör dem. Skulle det vara innehållet så skulle det verkligen inskränka demokratin som ju bygger på en empatisk perspektivrörelse där vi kan ta alla andras perspektiv för att förstå varandras situationer och livsöden. Kvinnorörelsen visar att det krävdes att kvinnor tog rollen som politiska subjekt: de skrev, talade, demonstrerade och gjorde motstånd, det var nyckeln till att de skulle nå framgång. Politiken byggde med andra ord på den kvinnliga identiteten. Men den var samtidigt universalistisk, huvudkravet var att erkännas som jämbördig med männen i politik och arbetsliv. Även om det finns en del misstolkningar av identitetens betydelse även inom progressiva rörelser och inte bara av politiska motståndare, så måste erfarenheten av hur identitet och universalism samspelar värnas och bli till en viktig beståndsdel i en ny progressiv rörelse.

Barack Obama brukade använda en berättelse från sin kampanj för att illustrera en syn på identitet som ett rörligt utbyte av perspektiv, där empati skapar engagemang. En metod som användes var att dela sin personliga livshistoria med andra.

En kampanjarbetare, Ashley Baia, berättade om sin uppväxt där hon fick spara pengar genom att äta smörgåsar för att betala sjukvårdsräkningar för sin cancersjuka mamma som förlorat sitt arbete och sin sjukförsäkring. Hennes drivkraft var att hjälpa andra barn som henne som saknade tillgång till sjukvård.

‘[F]inally, at the end of [the] discussion they came to this elderly black man. ‘He’s been sitting there quietly the whole time, not saying a word’, Obama explained. ‘And Ashley asks him why he is there. […] ‘I am here because of Ashley, I am here because of this young girl, and the fact that she is willing to fight for what she believes in. And that reminds me that I still have some fight left in me, and I’m going to stand up for what I believe in’. Now by itself, that single moment of recognition between that young white girl and that old black man, that’s not enough to change the country. By itself, it’s not enough to give health care to the sick, or jobs to the jobless, or education to our children. But it is where we begin. (1)’

Statsvetaren Yascha Mounk ser Obamas sätt att inkludera stora grupper i ett universellt projekt om att förändra landet i grunden som en nyckel till hans framgång i att bli vald (2, 3). Hillary Clinton å andra sidan misslyckades med att skapa stöd för ett brett, inkluderande politiskt projekt och lyckades inte få stöd av delar av vit lägre medelklass och arbetarklass som istället röstade på Donald Trump. Även om Bernie Sanders var framgångsrik i att på kort tid mobilisera många för sin kandidatur, var han inte lika framgångsrik som Obama i att nå ut till minoriteter.”

(1) Wolffe, R. (2009). Renegade: the making of a president. New York, NY: Crown Publishers., s. 141f.

(2) Mounk, Y. (2018). “Martin Sandbu: the Economics of Populism”, the Good Fight podcast. New America, Slate magazine. http://www.slate.com/articles/podcasts/the_good_fight_podcast/2018/01/martin_sandbu_explains_how_to_fight_inequality_and_halt_the_rise_of_populism.html

(3) Hur Obama sedan misslyckades med att förändra det amerikanska samhället på det sätt som han utlovade när han kom i styrande ställning är annan fråga och mycket finns att kritisera där.

Regeringsformen fungerar inte


Joakim Löf 181023

Vårt lands grundlag, regeringsformen, fungerar inte. Det har vi blivit medvetna om de senaste åren och särskilt nu när väljarna blivit helt maktlösa inför ett politiskt spel som vi aldrig tidigare sett i svensk politik. Jag kommer att lyfta några exempel på lösningar av de här problemen från den tyska federala grundlagen, givetvis finns säkerligen många andra vägar men syftet är framför allt att visa att det inte är någon naturlag att vi har dessa problem utan att det har att göra med vår regeringsform.

Till att börja med: nynazististiska organisationer har tillåtits demonstrera och trakassera andra medborgare i bland annat Göteborg under Bokmässan och i Visby under Almedalsveckan. Frågan om att försöka stoppa det har blivit förvirrad eftersom svensk grundlag inte medger några inskränkningar av demonstrations- och föreningsfriheten för antidemokratiska organisationer. Regeringsformen §24 medger inskränkningar av demonstrationsfriheten enbart på grund av ”ordning och säkerhet vid sammankomsten” och föreningsfriheten får begränsas ”endast när det gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av en folkgrupp” (1). Istället har det varit ordningslagar som man använt och i vissa fall har man fått tillåta lagbrott som man kunnat förutsäga och efteråt åtala personer för hets mot folkgrupp. Otryggheten i samhället har ökat och överlevare från Förintelsen har deltagit i debatten kring nynazismens steg framåt.

Tysklands grundlag innehåller en paragraf som skulle stoppa problemet:

“§9(2) Associations whose aims or activities contravene the criminal laws, or that are directed against the constitutional order or the concept of international understanding, shall be prohibited.” (2)

Man kan hävda att nynazister då skulle dölja sina avsikter mer, men just att de kan verka fritt idag är det som skapar otrygghet och en osäkerhet när det gäller statens ansvar för att förhindra att nazismen tar en plats i samhället.

I valrörelsen i år intervjuades Sverigedemokraternas partiledare Jimmy Åkesson i Morgonpasset i P3 och han fördömde då kanalen som ”vänsterliberal smörja” och sa att ”om han själv hade varit chef för kanalen hade den lagts ner” (3). Sverigedemokraternas syn på public service beskrivs så här av SVT:s politiska reporter Pontus Matsson: ”i dag är hållningen att om public service ska vara skattefinansierat måste man organisera om och det SD vill se är större kontroll av innehållet.” (4). Skulle då Sverigedemokraterna om de fick ett inflytande över regeringsmakten kunna ställa krav på att public service eller andra massmedier ska begränsas i sin yttrandefrihet? Problemet ligger i hur grundlagen kan ändras i Sverige, till skillnad från Tyskland där delar av grundlagen som reglerar grundläggande fri- och rättigheter inte får ändras överhuvudtaget. Skulle en regering eller en majoritet av tyska förbundsdagen (parlamentet) ändå försöka inskränka yttrande- eller pressfriheten innehåller grundlagen den här formuleringen:

”§20(4). All Germans shall have the right to resist any person seeking to abolish this constitutional order, if no other remedy is available.” (2)

Det är tydligt att landets mörka erfarenheter sätter andra spår i författningen än den svenska. Det innebär att vår grundlag, och därmed vårt samhälle i stort, är betydligt mer sårbart för odemokratiska ambitioner.

Det mest aktuella problemet vi ser är den helt låsta regeringsbildningen. Allianspartierna ägnar sig åt ett politiskt spel där de medvetet för fram alternativ där de som skulle ingå i lösningen avvisat den på förhand, med ett dolt syfte som olika kommentatorer får gissa sig till. Om det handlar om att Annie Lööf ska försöka bli statsminister eller om alliansen ska dela upp sig för att kunna regera med SD:s stöd med ”hedern i behåll” spelar egentligen inte så stor roll från perspektivet vår grundlags bristande funktion. Grundproblemet är att en majoritet av riksdagen kan avsätta statsministern utan att samtidigt välja en ny och alltså skapa det limbo som vi ser nu. Politikerföraktet lär öka och makten för väljaren att styra vem som ska bilda regering minskar. Ett stort demokratiskt bekymmer. Statsvetaren Tommy Möller lyfter fram att en lösning vore att införa en ”modifierad positiv parlamentarism” som man har i Tyskland (5). I tyska grundlagen ser det ut så här:

”§67(1) The Bundestag may express its lack of confidence in the Federal Chancellor only by electing a successor by the vote of a majority of its Members and requesting the Federal President to dismiss the Federal Chancellor. The Federal President must comply with the request and appoint the person elected.” (2)

I klartext skulle det innebära att alliansens och SD:s agerande vid misstroendeomröstningen mot regeringen Löfven inte vore möjlig. Såvida man inte föreslog till exempel Ulf Kristersson som ny statsminister samtidigt. Men då hade man fått lösa sin interna meningsskiljaktigheter först innan man försatte landet i ett aldrig tidigare skådat dödläge.

En positiv parlamentarism skulle skapa ett automatiskt tryck på alla partier att ta ansvar för regeringsbildningen. Man kan se också på Finland där partierna axlar ansvaret att regera utan den här typen av politiska manövrar, det är ett slags politik för vuxna kan man säga. Att regera innebär ofta ett politiskt pris med ett minskande väljarstöd vilket främst svenska småpartier fått erfara många gånger. Därför skulle det förmodligen utvecklas en praxis som i Finland där man växlar vid makten, och kanske skulle det också utvecklas till en större pluralism vad gäller vilka partier som kan utse statsminister. Det skulle vara en stor fördel för svensk politik med en större pluralism och ett större ansvarstagande. Politikernas förtroende skulle kunna öka om de tvingades ta ansvar och om resultatet av valen blev mer förutsägbara. Demokratin skulle stärkas. Och det är väl därför vi har grundlagar?

(1) https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/kungorelse-1974152-om-beslutad-ny-regeringsform_sfs-1974-152

(2) http://www.gesetze-im-internet.de/englisch_gg/englisch_gg.html#GGengl_000P81

(3) https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7031333

(4) https://www.svt.se/nyheter/inrikes/vad-tycker-sverigedemokraterna-egentligen-om-public-service

(5) https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=7071026

Recension av “Populistiska manifestet” av Göran Greider och Åsa Linderborg

Joakim Löf 181010

Lagom till valåret kom en bok som argumenterar för en vänsterpopulistisk offensiv, ”Populistiska manifestet” (Natur & Kultur, 2018), av de välkända vänsterprofilerna Göran Greider och Åsa Linderborg. På många sätt tangerar den mitt eget bidrag till vad som saknas på den progressiva sidan av politiken. Jag läser med stort intresse men lämnar till slut läsningen med en blandad känsla. För att göra läsningen rättvisa börjar jag med de positiva intrycken.

Högerpopulismen analyseras på djupet som ett uppror mot den politiska och ekonomiska eliten i storstäderna. När socialdemokratin inte längre står kvar som en motkraft mot maktens koncentration utan snarare som en del av den blir många väljare alienerade och vänder sig till främlingsfientlighet. ”De orealistiska löften som europeiska högerpopulistiska partier kommer med — och som oftast kan sammanfattas med ’Stryp kostsam invandring för att finansiera välfärd för de egna medborgarna’ — exploaterar i själva verket den tomhet och brist på initiativ som kännetecknar demokratin som den fungerar idag” (nr 4, s. 25). Med formuleringar av det här slaget är jag fångad av texten.

En genomgående styrka i texten är att de återaktiverar en klassanalys som också tar in spänningen mellan glesbygd och storstad. När folkhemmet byggde på att alla hade ansvar att lösa fattigdomsproblem är det numera en sanning att ”folk är för slöa för att jobba eller tror att de är sjuka när de egentligen inte är det” (nr 115, s. 224). Journalisterna och partitopparna lever i enklaver utan kontakt med hur klasskillnaderna drabbar folk i förorterna eller i glesbygden.

Greider och Linderborg politiserar på ett kraftfullt sätt den ”apolitiska teknikalitet” som den marknadsliberala hegemonin säljs in som av experter och professionella (nr 30, s. 67). De lyfter på ett förtjänstfullt sätt en lång rad för samhället nedbrytande konsekvenser av den rådande politiken: finanskriser orsakade av en avreglerad finansmarknad, åtstramningspolitik som slitit sönder sociala band och ökat klassklyftorna. Man instämmer som läsare i frustrationen över att förväntningarna på framtiden ”skruvats ned till noll” i dagens politiska klimat (s. 11).

Synen på ekonomin har också moderna, gröna inslag som när Greider och Linderborg lyfter att ”[a]utomatiseringen reducerar de farliga, slitsamma och många gånger meningslösa jobben” och lösningen blir en ”fantastisk möjlighet till en rejäl arbetstidsförkortning och ett rikare liv” (nr 113, s. 222). När de angriper Macrons ”mittenpopulism” är de oerhört träffsäkra: ”Macron är tidens melodi. En ensam, stark man som ska fixa allt. Fler kommer att försöka göra som han: förneka sitt medlemskap i etablissemanget och bilda partier som är mer som företags-startups än demokratiska rörelser”. ”Macron tilltalar dem som inte vågar välja, för att de inte vet vad de vill.” (nr 106, s. 215).

Ska man börja en kritisk dekonstruktion av manifestet kan man börja med påståendet att ”populismens motsats är inte demokrati, det är elitism” (nr 3, s. 23). Greider och Linderborg vill sätta en vänsterpopulism baserad på en folklig motreaktion med stark demokratisk bas mot en teknokratisk elit. Men samtidigt försöker de trolla bort högerpopulismens unika karaktär, i sin iver att driva sin tes om populismens folkliga kärna. Inga partier är i själva verket så elitistiska som populisternas. Donald Trump driver sin administration som sitt företag och avskedar folk utan förvarning, Geert Wilders parti har bara honom själv som medlem och ledarkulten inom Sverigedemokraterna är nästan av maoistiska proportioner.

Samma förkärlek för svepande retoriska formuleringar kan man finna i påståendet att ”i Sverige är de värderingar som ligger till grund för vårt normsystem helt och hållet knutna till den genuint sekulärt präglade välfärdsstaten: jämlikhet och jämställdhet” (nr 119, s. 232). Socialdemokratiska värderingar är Sveriges metafysiska essens, ska man förstå. Vad hände med luthersk arbetsmoral, jantelag och den auktoritära konformismen, alla drag som brukar lyftas fram hos svensk kultur men som är mer moraliskt tvetydiga? I Greiders och Lindeborgs ödestro, som återspeglar tankefigurer inom marxismen, ligger också att arbetarklassen bär nyckeln till framtiden: ”det är bara arbetarklassen som kan vädja till medelklassens humana sida, att alla ska ha det bra” (nr 122, s. 244). Klassanalysen är i själva verket förlegad på flera sätt: man använder begreppet ”tjänstemannaskikt” fastän skiljelinjen mellan de med och utan högskoleutbildning är mer kulturellt formativ. Läkarsekreterare och läkare tillhör samma klass enbart från LO-borgens perspektiv. Man trevar efter någon slags socialdemokratisk kärna som gått förlorad snarare än att se sambandet mellan olika grupper i ett gemensamt projekt som det partiet lyckades med på sin storhetstid.

Där jag mest reagerar på texten är när Greider och Linderborg i sin kritik av en illa definierad identitetspolitik ger sig på feminister och antirasister. Visserligen menar de att en viss form av feminism och antirasism ingår i deras vänsterpopulistiska projekt, men angreppen är ändå anmärkningsvärda. De skriver att ”staten och skolan med en mångkulturell nick uppmuntrar föräldrarna att inte tappa kontrollen över sina ungar”, om muslimska familjer som är fast i omoderna värderingar (nr 128, s. 263). Bilden av en elit som vill hålla barn kvar i muslimsk fundamentalism är som hämtad från den sverigedemokratiska sfären. Man blir inte klok på om förläggaren missat att uppmärksamma författarna på sådana formuleringar eller om författarna är medvetet provokativa.  De påstår också att det finns en ”rödgrön vänster som kräver att svenskarna sänker sin standard för att öppna gränserna” (s. 294). Var finns den? Jag har då inte hört någon förespråka det och bor ändå i Aspudden där den rödgröna vänstern borde vara dominant. De sydeuropeiska vänsterpopulistiska partierna, vilka borde vara intressanta för Greider och Linderborg, riskerar att bli ett ”tillfälligt tomtebloss”, i jämförelse med Corbyn och Sanders. Rejäla vänstermän i rejäla traditionella partier, inte utmanare som dessutom detroniserar socialdemokratin i Spanien, Grekland och Frankrike. De flesta bedömare ser, tvärtemot Greiders och Linderborgs ”tomtebloss”-figur, vänsterpartierna som starkare i de här länderna tack vare att socialdemokratin tappat så mycket i förtroende.

Mest svårläst är boken när feministerna ska uppfostras.  Så här låter det: ”Det är ofrånkomligt, riktigt och viktigt att den unga, kulturrelativistiska feminismen och antirasismen hamnar i konflikt med den äldre generationens kvinnorörelse som aldrig tvekat att motarbeta konservativt tänkande varhelst det än uppträder” (nr 96, s. 197). De unga feministerna som är för generös invandring och samtidigt vill arbeta för kvinnors rättigheter ger alltså efter för konservativt tänkande, till skillnad från de goda äldre feministerna. Som vill vad? I slutet av boken kommer tesen om att man ska ha en maxvolym för hur många flyktingar som ska tas emot. En slags konservatism skulle man kunna säga, vilket kan vara drag man inte står ut med att se hos sig själv och gärna vill projicera på andra. Som de ”konservativa” antirasistiska feministerna.

Retoriken är snabb i vändningarna i ”Det populistiska manifestet”, men i slutdelen av texten blir det ansträngt när Greider och Linderborg skriver om asylrätten. Faktum är att ett ”mer eller mindre fast maxtak för flyktingmottagandet” (nr 124, s. 252) inte går att förena med rätten att få sin asyl från krig eller förtryck prövad som individ. Runt den motsägelsen vrider sig texten som en mask på en krok. Asylrätten är, enligt Greider och Linderborg, ”närapå helig”, den får ”knappast ens diskuteras”. FN:s flyktingkonvention är ”föråldrad” och ”djupt dubbelmoralisk”. Strax därefter kommer en ambivalent formulering: ”Den stora nackdelen med att upphäva flyktingkonventionen – vilket en del forskare hävdar är mer humanistiskt — är att asylrätten riskerar att helt urholkas” (s. 250). Ett tak är ”ofrånkomligt inhumant”, ”laddat”. Det avgörande argumentet är till slut: vid en för stor invandring kommer ”förr eller senare en tvär inskränkning av migrationen när motståndet mot migrationen ökar” (s. 252). Här krävs närmast en psykoanalytisk läsning: det är en plågad text det handlar om. Greider och Linderborg är beredda att offra humanismen för sitt populistiska projekt. Men är det verkligen ”vänsterpopulism” då det handlar om eller kanske snarare en ”mittenpopulism”?

Manifestet efterlämnar en dubbel känsla. En stor ambition lyser igenom i en bitvis stark text men som ändå haltar på grund av ett grupptänkande som författarna verkar ha hamnat i. Något slags outtalad identifikation med svensk socialdemokrati är textens blinda fläck. Jag tror på behovet av en ny progressiv kraft, men socialdemokratin behöver utmanas i sin nuvarande form.

Learning from our mistakes

Bilden på Michael Moon och hans dotter som går i Barsebäcksmarschen (troligen från 1978)

Michael Moon 181003

(English summary of the text “Miljöpartiets väg i backspegeln”, previously published on this blog)

Even political parties can learn from their mistakes, provided they own up to them and do not try to blame on others. After almost four decades acquaintance with the Swedish Greens I can point to four problem areas.

1. Strength in numbers

In the hope that the newly formed party could accommodate just about any critic of the status quo, any cause, lost or otherwise, under the Green banner, new members were asked very few questions about how compatible their views might be with those of the party or with each others’. “Might these together amount to just a string of disparate viewpoints or could they constitute a coherent ideology” was a question that, as far as I know, was never raised, since that could have deterred prospective members from joining the cause. The overall policy was a carefree “The more, the merrier”. In this policy the greens were simply continuing the almost anti-theoretical attitudes of the non-parliamentary movement to which many of them (had) belonged. The debate on the party’s intranet forum was lively in those early days, but suffered from being a bit straggly and from time to time, downright “naivistic”. And so it went on for many years. Finally though, the party leadership lost its patience and failing to see any value of these deliberations, closed down both the intranet and the think tank. Since then all “internal” debate has been forced to continue in blogs and facebook groups run by private individuals.

2. Over-emphasising the National Level

In the longer term his tendency was conducive of for the centralisation of power in the hands of the party leadership, a tendency that became more pronounced and accelerated with the creation of the all-powerful Central Committee. The reasoning behind this and other organisational innovationswas to bring the Green Party into line with the conventional structures of political parties here; and this in spite of decentralisation having been a major plank in the party’s original platform. From about the turn of the century onwards there has been a number of blatant examples of the national leadership having ridden roughshod over local and regional party groups.

3. Is “Democratic Hygiene” Still a Priority?

When the party was young, much thought and energy were spent on putting in place checks and balances to safeguard the democratic workings of the party. This resulted in three precautionary measures: 1. equal representation of women and men; 2. the rotation principle (a maximum of holding the same office for three consecutive terms; 3. maximising the number of representative seats a single person could hold at any one time. Over time these restrictions (particularly the second and third ones) came in for considerable criticism on the grounds that they were impracticable and hindered the perceived need for greater professionalism in the party. Despite these criticisms I have seen no serious attempt to evaluate those regulations or to consider the need for further measures to reinforce the ones already in place. One obvious gap in the original safety net is that it has been possible for politicians to alternate from being external representatives to holding salaried positions within the party organisation and vice versa. With this loophole an elite cadre of professionals has established itself in the upper echelons of the party. However, if the party is to be a credible force for grass-root democracy it must address this question.

4. Green instrumentalism. Means and Goals Changing Places

When Greens here got together to start a political party, a major reason for doing so was to make their society more compatible with their surroundings. This was, and still is, the purpose of the project. However, as the party got under way it acquired a structure of its own, with physical dimensions (offices, web site, membership lists etc) and gradually developed an inherent drive to further its own well-being and survival. In Systems Theory this is referred to as a system’s inertia, its tendency to conserve its own identity. This often results in the system, in this case the party, transforming itself from simply being simply a means to an end, to become at least in part a goal in its own right. This transformation, which can be seen not only in political parties but in all manner of system-entities, constitutes “instrumentality”. The upshot of this is that an element of compromise inevitably creeps into the policies of the party. And indeed a political party, however critical it sees itself to be, has to learn the practicalities of negotiation and compromise. At the same time Greens know that there is no way by which we humans can strike deals with Mother Nature. We have here two paradoxical strands that must be woven into a single ideological cloth.

A major and pressing task for the greens is therefore to recognise the existence side by side of these seemingly contradictory positions and to realise that the problems arising from this is fuelling enmity between the differing factions in the party. It is a situation that is calling out for a resolution. But the party leadership is showing little or no interest in matters of political ideology, but is apparently intent on continuing as a (very junior) partner in a new coalition government, a government whose days seem numbered even before it’s been installed!

Den gröna politiska diskursen sedd som delvis överlappande nivåer

Michael Moon 18-09-27

Efter en mandatperiod då MP har suttit som minoritetspartner i en S-ledd koalitionsregering finns det vitt skilda uppfattningar om vilken roll partiet bör spela i svensk politik framöver och inte minst hur det ska förhålla sig till den gröna rörelsen i stort. Utifrån sett har vi genomlevt fyra år av ideliga kontroverser, som har gällt hur MP:s representanter har lyckats i den rödgröna koalitionen. Här har funnits huvudsakligen två linjer: försvararna och kritikerna. I efterhand kan konstateras ingen av sidorna lyckades få en meningsfull respons från den motsatta sidan. Detta haveri i den interna kommunikationen är anledningen till att jag vill titta på den gröna diskursen ur ett bredare perspektiv. Jag föreslår att rörelsens, inklusive partiets, diskurs kan tolkas som fem nivåer.

Här finns risk att olika aktörer med olika utgångspunkter talar förbi varandra och att de olikheter som finns cementeras och uppförstoras som följd. I ett försök att överblicka den mångfacetterade gröna diskursen föreslår jag en uppdelning i fem nivåer.

De fem diskursnivåerna

1. En kortsiktig, taktisk nivå;
2. En långsiktig, strategisk nivå;
3. En ideologisk nivå;
4. En filosofisk (idéhistorisk) nivå;
5. En kosmologisk (existentiell) nivå.

Dessa nivåer tenderar att överlappa varandra men i den mån det går är det bra att konceptuellt hålla isär dem. Se bilden!

1. Den kortsiktiga, taktiska, nivån
Politikens främsta uppgift på denna nivå är att öka eller åtminsone bibehålla partiets ställning och dess parlamentariska makt. Detta kan tyckas vara själklart, men det implicerar ett par följder som sällan uttalas öppet. För det första är partiets sakpolitiska ställningtagande, på denna nivå, av underordnad betydelse jämfört med partiets väl och ve. För det andra, de partier som utgör det största hotet är de partier vars politik ligger närmast det egna partiets. Detta har visat sig när partier försöker samarbeta i utomparlamentariska rörelser som sträcker sig över partigränserna.

En av ett partis taktikers främsta uppgifter är att hålla koll på allaandra partiers ställningstaganden för att maximera det egna partiets interventioner. På så vis kan partiet hålla sig i den offentliga debattens framkant och kan kännas angeläget för så stora befolkningsgrupper som möjligt.
Detta är ett led i det som kallas ”politisk triangulering”, ett PR-arbete som ofta görs med hjälp av inhyrda experter, personer utan koppling till partiet för övrigt. Därför blir politik på denna nivå alltmer likartad och oberoende av vilket parti det gäller.

Mycket behöver sägas om de svårigheter och dilemman som möter ett radikalt systemförändrande parti när det tar plats i en regering, där man förväntas ta ansvar bl a för hur det nuvarande samhället fungerar. Dessa frågor borde studeras noga nu när mandatperiod är över.

Frågor som exemplifierar nivå 1:
Vilka sakfrågor lönar sig bäst för partiet att koncentrera sig på?
Vilka personer (eller snarare deras personliga kvalitéer) är viktigast om man ska representera partiet?
Vilka av de andra partierna bör man söka samarbete med? (Även nästa nivå).

Nivå 2. Långsiktiga, strategiska mål (över längre än en mandatperiod)
Här fokuseras intresset på sakpolitiska mål, som handlar om vad som bör uppnås i samhället i stort.
Utarbetande och förankring av partiprogram och handlingsprogram, bakgrundsrapporter och liknande dokument. Generellt för dessa gäller att de bör presenteras, diskuteras och helst antas som policy dokument av partiet.
Att hålla sig ajour med sociala och tekniska innovationer.
Att initiera och att på olika sätt stödja den interna idédebatten.

Frågor som exemplifierar nivå 2:
Vilka förändringar är nödvändiga för att uppnå det hållbara samhället?
Vilka alternativ finns till dagens tillväxtsamhälle?
Hur ser det gröna samhället ut?
Hur når man dit?

Nivå 3. Den ideologiska nivån
Ett partiprogram bör helst utgå ifrån en ideologisk grund. Utmärkande för den senare är att den har en inre konsistens, d v s dess olika punkter hänger ihop. Målkonflikter kan visserligen förekomma, men då måste ideologin ange hur man prioriterar mellan de mål som är motstridiga.
Dessutom består en ideologi normalt av både beskrivande och föreskrivande delar. Kraven på koherens gäller även att dessa delar ska hänga ihop.
Ett problem är att begreppet ”ideologi” ibland anses vara suspekt då den står i kontrast till ”vetenskap”. Å andra sidan är det vanligt att, exempelvis”en grön ideologi” uppfattas som eftersträvansvärd, t o m en nödvändighet.

Frågor som exemplifierar nivå 3:
Finns det några frågor i det nuvarande programmet, som borde betonas mer/mindre i det fortsatta programarbetet?
Förekommer det målkonflikter i programmen?
Hur ska dessa i så fall avhjälpas?
Bör partiet ha högre krav på sina egna medlemmar än vad det har på andra partiers?

Nivå 4. Den filosofiska (idéhistoriska) nivån. (Fördjupning av föregående nivå)
Den gröna rörelsen anses ofta ha uppstått i början på 60-talet, men dess rötter går mycket längre tillbaks i tiden. Ändå stämmer det att som en politisk rörelsen uppstod den som en reaktion mot det moderna samhället. Modernitet har präglats i stor utsträckning av det naturvetenskapliga världsbilden och dess teknologi. I många avseenden lever man bättre och längre idag än för ett par hundra år sedan, i alla fall i länder som har råd att efterfråga vetenskapens framgångar. Men den skapar nya problem, t ex miljöproblemen. Och framför allt gör inte vetenskapen att vi blir visare!

Frågor som exemplifierar denna nivå:
Många menar att ekologiskt ansvar och socialt ansvar hänger ihop; att de är oskiljaktiga. Stämmer det?
Vilka tidigare politiska/kulturella rörelser (eller idéströmningar) har påverkat den gröna rörelsens uppkomst?
Bör “framsteg” vara ett viktigt mål för den gröna rörelsen?
I så fall, hur ska det definieras?
Är framsteg och ökat materiellt välstånd två helt skilda saker?
Har den gröna rörelsen något svar på det dominerande synsättet att naturen är till för människan att exploatera?

Nivå 5. Den kosmologiska (existentiella) nivån
Denna nivå anses av en del (även vissa gröna) som irrelevant för den politiska diskursen.
Men i och med att människan fått allt större och mer negativ inverkan på miljön och på våra medvarelser blir denna nivå alltmer betydelsefull. Jfr begreppet antropocen!

Alltfler gröna menar att det moderna samhällets utveckling är på kollisionskurs med den globala miljön. Samtidigt bevittnar vi en allt extremare ojämlikhet både inom landet men framförallt länderna emellan. Resultatet är att racism och våld ökar exponentiellt.
Vilka faktorer är det som driver denna utveckling? En uppenbar orsak, och en som speciellt socialisterna pekar på, är den globala kapitalismens härjningar. Och det är svårt att inte hålla med om detta.
Andra menar att det det finns en intim interaktion mellan människornas inre ( psykiska och andliga) tillstånd och den tilltagande förödelse, som breder sig ut över hav och land. Detta andra synsätt har i alla tider hävdats av poeter, konstnärer, mystiker m fl men har sorgfälligt ignorerats av politiker.
Skulle dessa vara ömsesidigt uteslutande förklaringar? Inte alls, i alla fall inte ur ett holistiskt perspektiv. Ett och samma fenomen kan ha flera orsaker och det kan vara fåfängt att tillskriva den ena förklaring större vikt än den andra.
Och här kommer vi till det som utmärker denna femte nivå: I motsats till vad som gäller på de andra nivåerna gäller det här att acceptera och respektera människors olikheter, deras skilda bakgrund och erfarenheter. Därför bör man bejaka och dra nytta av människors olikheter. Framförallt ska man inte försöka undertrycka dem. Bara för att en person inser nödvändigheten av att omfatta en radikal grön politik behöver hon inte för den sakens skull dela samma livsåskådning som alla sina meningsfränder. Den tolerans och vidsynthet, som ska gälla på denna grundläggande nivå, kommer förhoppningsvis att prägla det politiska samarbetet på de andra nivåerna. Detta är den främsta skillnaden mellan en liten intolerant sekt och en bred folkrörelse.

Frågor som exemplifierar nivå 5:
Är det andliga och det materiella olika sidor av samma grundtillstånd?
Är människoarten en del av naturen, eller står hon som rationell varelse ovanför och utanför naturen?
Finns det en risk att att uppmärksamhet på (den yttre) miljökrisen gör att människornas inre tillstånd negligeras?

Slutord
Det nyss avslutade valet är en vändpunkt som tvingar den gröna rörelsen att utvärdera och rannsaka sig själv och sin egen effektivitet. Många känner sig desperata, men det är ur den kollektiva ångesten nya krafter kommer att födas. Samtidigt som befintliga partier och grupper strävar vidare kan nya grupperingar uppstå. Alla kommer vi att behöva lära oss av våra erfarenheter, av våra framgångar och nederlag; lära oss av allt det som den gröna rörelsen har genomlevt de senaste decennierna.
Denna text är en vidareutveckling av en del tankar i min bok: Grön filosofi. Tankar kring en ny ideologi (Arkiv förlag, Lund. 2014).

Miljöpartiets väg i backspegeln


Bilden på Michael Moon och hans dotter som går i Barsebäcksmarschen (troligen från 1978)

Michael Moon 18-09-27

Partier, precis som människor, gör fel ibland och då är det bra om man kan lära sig något av dessa felsteg. För att kunna göra detta måste man acceptera att ens fel verkligen är ens egna och inte beror på andra, vare sig på människor eller partier. Som en av de glada 400 som var med och bildade miljöpartiet har jag samlat på mig en hel del erfarenheter, vissa positiva och andra mindre positiva. Här vill jag dela med mig av några av de mindre positiva, som jag delar upp i fyra huvudproblem. Samtliga har legat och gnagt alltsedan september 1981.

Problemområde 1. Storleken ger styrka
Detta var det första som dök upp då det hängde ihop med att partiet har en del av sina rötter i den utomparlamentariska rörelsen. Många av oss kände oss som aktivister; och det var vi stolta för! Men eftersom vi hade så varierande specialintressen kröp det in en svaghet, nämligen att man inte hade tid och lust att gräva ned sig i våra olikheter, utan att den allt överskuggande uppgiften var att nå resultat, t ex att stoppa en miljövidrig exploatering, kärnkraftsutbyggnad eller vad det kunde vara. Det gällde att få ihop så många människor som möjligt i sina manifestationer och diversitet i synsätt sågs snarast som en styrka. Speciellt gröna partier, inklusive det svenska, övertog detta bristande intresse för teorier. ”Finns det hjärterum, så finns det stjärterum!” var en devis man kanske inte hörde i partiet men väl den mer tillspetsade “Mångfald inte enfald”. Andemeningen är ju den samma: teoretiska problem är oviktiga och kan lämnas därhän för att i bästa fall lösa sig själva. Ett resultat av denna nonchalans har varit att partiet lät den påbörjade interna debatten försvinna helt och hållet. För närvarande har denna funktion övertagits av enskilda medlemmar och sympatisörer, som förtjänstfullt administrerar debattforumet Grön Omstart (GO).

Problemområde 2. Överbetoning av den nationella nivån i partiets arbete
När ett nytt parti bildas kan det ”naturliga” tillvägagångssättet tyckas vara att först bygga upp ett nätverk av lokala och regionala grupper som sedan går samman och bildar det nationella partiet. Med några undantag fungerade det inte så med miljöpartiet. Snarare var det så att rikspartiet bildades först och att detta sedan skaffade det sig kontaktpersoner på läns- och kommunnivån för att där starta ny lokala partier. Dessutom fick några få ”starka” kommuner under en kortare tid hjälpa sina mindre grannkommuner att komma igång. Detta arbetssätt var inte fel i sig men man vande sig vid att initiativen kom uppifrån; partiet var ett centralistiskt projekt. Detta faktum blev extra tydligt efter riksdagsinträdet 1988 då partiets olika nationella organ, utskott m m, samlades i Stockholm. I och med denna koncentration till Stockholms innerstad fick partiet en struktur som blev en kopia av de andra partierna, förutom att det fortfarande saknandes en sammanhållen partistyrelse. En sådan bildades dock fyra år senare vid kongressen 1992. Därefter fanns alla förutsättningar för den hierarkiska maktutövningen, som vi har sett prov på sedan dess.

Det kan te sig paradoxalt att det första problemområdet handlade om svagheter som hade sin grund i den utomparlamentariska bakgrunden medan detta andra område handlar om partiets framväxande centralistiska tendenser. Men det är inte så konstigt om man betänker att även den utomparlamentariska miljörörelsen genomgick sina egna centralistiska strävanden alltsedan det tidiga 70-talet. Då bildades paraplyorganisationer som Miljögruppernas riksförbund, MIGRI (1971), Jordens Vänner (1971) och Miljöförbundet (1976). De två sistnämnda slogs ihop 1992. En annan omständighet värd att hålla i minnet är att många av dem som var med och bildade det nya partiet hade ingen som helst koppling till alternativrörelsen.

Problemområde 3. Den interna demokratin urholkas över tid
Under partiets första tid var man mycket upptagen med att förhindra maktkoncentration och maktmissbruk inom partiet. Därför införde man rotationsprincipen (högst tre mandatperioder på en och samma stol), förbud mot mångsyssleri (ingen ska sitta på många stolar, eller på olika nivåer, samtidigt) och könskvotering (minst 40% av det underrepresenterade könet).
Med detta nöjde sig partiet och brydde sig inte om att utvärdera dessa förebyggande åtgärder för att se efter hur väl de fungerade i verkligheten. Det visade sig senare att detta skyddsnät hade flera stora hål i sig. EU-nivå kom till och mandatperiodernas längd utökades från tre till fyra år. Men det största hålet gällde möjligheten att gå från förtroendeuppdrag till arvoderade tjänstemannapositioner eller tvärtom. Idag är det uppenbart att partiet har har fått ett eget elitskikt av politikerproffs precis som de andra partierna.

Problemområde 4. Grön instrumentalism. Medel blir mål och visa versa
Människor kommer samman och bildar ett parti för att de vill påverka sin omgivning, naturligtvis till det bättre. Ett grönt parti bildas i första hand för att få till stånd ett samhälle som lever i samklang med sin miljö, med naturen. Detta är en högst lovvärd målsättning och kan sägas vara ”meningen med partiprojektet”. Men när väl detta projekt har satts igång och har fått en materiell organisation, kommer det hos denna struktur att uppstå en inneboende tendens att värna om sin egen existens. I systemteori talar man om att system uppvisar en tröghet, som konserverar sin identitet. Regelmässigt ser man att en organisation, i det här fallet partiet, tenderar att övergå från att har varit ett medel till att vara ett mål, ett självändamål. När en företeelse övergår från att vara ett medel till att bli ett mål, är detta ett exempel på ”instrumentalitet”.

Även det mest samhällskritiska parti kan inte ta avstånd från det föränderliga samhället omkring sig. Med det av människan skapade samhället kan man, måste man, vara beredd att förhandla och kompromissa. Men med Moder Jord går det inte att kompromissa. Detta har de gröna insett från Dag Ett vilket är en av det gröna partiets viktigaste förtjänster.

Michael Moon, humanekolog med inriktning på grön ideologi

Vad händer nu? Analys av valresultatet och regeringsfrågan

En dramatisk valnatt och Sverige vaknar till en ny politisk situation. De rödgröna har 144 mandat, alliansen 143 mandat och SD 62 mandat. Sena förtidsröster och utlandsröster tillkommer på onsdag men enligt Aftonbladets beräkningar baserat på förra valets onsdagsröster kommer det troligen inte förändra mandatfördelningen. Men läsaren bör veta att ett mandat kan skifta till alliansens fördel senare i veckan och då kan de eventuellt tänka att de kan regera enklare själva.

Stefan Löfven avgår inte utan vill sondera blocköverskridande lösningar. Hans avgång är dock rätt given eftersom alliansen tänker rösta bort honom med SD:s röster. Efter detta finns det kanske en skiljelinje mellan M och KD å ena sidan och C och L å andra sidan, om man får tro Sveriges Radio Ekots analys av partiledarnas uttalanden. M och KD menar att de behöver stöd i riksdagen, utan närmare specifikation, medan C och L pekar ut stöd över blockgränsen som nödvändigt för att alliansen ska kunna regera i detta läge. Jan Björklund lyfter till och med en radikal lösning: storkoalition enligt tysk modell där ju borgerliga CDU/CSU till slut fick socialdemokratiska SDP som juniorpartner efter att samtal med liberala FDP och de Gröna kraschat ihop.

Vi kan börja med att utesluta alternativ. En rödgrön regering är omöjlig eftersom deras röstetal 40,6 % skulle röstas ned lätt av M+KD+SD med 43,8 %. Det skulle alltså inte räcka ens om C och L la ned sina röster. Likaså är en alliansregering stödd av MP meningslös då man fortfarande på 44,6 % skulle röstas ned av en taktikröst från SD på en S-budget (totalt 46,0 %). Att MP som gjorde en dålig valspurt skulle ta en sådan risk är dessutom osannolikt.

Då återstår egentlig två alternativ. En mittenregering bestående av S+MP+C+L som samlar 46,8 % och en storkoalition mellan alliansen och S som samlar 68,7 %.

  1. Mittenregering S+MP+C+L: Idag har S gått ut och återigen sagt att de vill ha denna lösning. Här skulle man få en stabil regering men C och L skulle få en svekdebatt. Räkna med att de undviker detta i det längsta och kan de se en chans att alliansen kan bli största block i ett extraval kan de föredra det. Opinionsmätningarna under förhandlingen är väsentliga för de beslut som tas eftersom extra val kan vara ett hot eller en möjlighet för olika parter. Den övergripande risken med en mittenregering är att det konservativa blocket med M och KD skulle kunna öka i opinionen och tillsammans med SD nosa på 50%.
  2. Storkoalition alliansen+S: Här skulle alliansen kunna hålla ihop och ta statsministerposten från S. Det skulle vara svårt för Stefan Löfven som person att sitta i den regeringen men S skulle å andra sidan inte ha brist på kompetenta personer till olika ministerposter. Socialdemokraterna lär undvika detta scenario eftersom det blir ett slags underläge för dem. SDP i Tyskland har fallit ned till 17 % i de senaste opinionsmätningarna och har straffats av väljarna för sitt ansvarstagande. Dock är ju valvinden inte direkt till S fördel så ett extraval kan vara en ännu större risk. Räkna med att S försöker spela på att C och L svikit sina löften till väljarna genom att använda SD:s röster för att fälla Löfvens regering för att försöka vända opinionen.

Slutligen finns lösningen kvar att alliansen helt enkelt chansar och låter SD avgöra om de kan regera. Med den “negativa parlamentarismen” räcker det ju med att SD lägger ned sina röster för att alliansen ska kunna styra. Alliansen skulle kunna hamna där om S är omedgörliga och mena att det är det mest naturliga eftersom de försöker måla upp bilden av att de vunnit valet. Precis som förra valet är det ju dock SD som “vunnit valet” (i meningen ökat mest) men utan att resten av de politiska partierna tillåter det att slå igenom. Scenariot att alliansen chansar att regera själv är en guldgruva för de rödgröna oppositionspartierna. Baserat på uttalanden från alliansledarna att de inte vill ha SD i en “utpressningssituation” verkar detta minst sannolikt. Men det politiska spelet kan vara på en djupare nivå och allmänheten vet inte hur diskussionerna låter bakom stängda dörrar.

Vi på Cura är bekymrade över den politiska utvecklingen och ser framför oss att många frågor kommer att saknas i diskussionerna om hur landet ska styras framöver. Frågor om en ekologisk omställning i grunden, att bryta finansmarknadens maktställning och motarbeta vinstintressets dominans på olika områden kommer sannolikt inte att spela någon roll i regeringsbildningen oavsett vilken väg det blir. Därför är opinionsbildning än viktigare framöver.

Intervju om boken “Behovet av en ny progressiv kraft”

Curapodden #4 – Intervju med Lena Stark partiledare för Basinkomstpartiet