Är det verkligen en ideologi vi vill ha?

Gröna veteraner som Michael Moon, Birger Schlaug och Per Gahrton betonar ofta vikten av att ett parti ska stå på en fast ideologisk grund. Och ett par av dem har visat en viss oro för att det nya Partiet Vändpunkt hade för lite av den varan vid sitt bildande.

I ett inlägg här på Cura i juni förra året skisserade jag några idéer för en ny grön-röd rörelse och hamnade då i tvivel om ideologins nödvändighet. Flera kommentatorer protesterade och jag vill här utveckla mina tankar något.

Den israeliske historikern Yuval Noah Harari identifierar tre stora hot mot vår civilisation:

  • klimatförändringarna,
  • atombombskrig och
  • artificiell intelligens.

Han förvånas, liksom jag, över att den politiska debatten behandlar dessa hot så lite, istället är det frågor som brexit, mottagande och integration av flyktingar, säkerhet mot tänkbara terrorister eller odling av gammal rysskräck som dominerar debatter och politiska uttalanden.

Jag tror Harari har rätt och att vi verkligen borde fokusera på att reda ut orsakerna till uppkomsten av de hot han pekar på. För att hitta medel att eliminera, eller åtminstone dämpa dem.

De tre hoten hänger förstås samman, men är de resultaten av att människan tillämpat en viss ideologi? Eller är de resultat av någon sammansvärjning, av någon elak gud eller av giriga kapitalister? JAg tror inte det, jag skulle snarare betrakta dem som oförutsägbara resultat av en evolutionär process som pågått i några hundra år.

  • Klimatförändringarna beror, vet vi numera, på förbränningen av fossila bränslen. Något som ingen kunde ana när kolbrytningen satte fart på ångmaskinen och industialiseringen för knappt trehundra år sedan. Visst betydde kapitalismens framväxt att hela utvecklingen accelererade okontrollerat, men ingen visste vad det skulle leda till, andra drivkrafter än omsorg om planeten dominerade.
  • Atombombens förverkligande berodde kanske specifikt på krigshetsen under andra världskriget, men förutsättningarna för den gavs av den fantastiska utvecklingen av naturvetenskapen under de senaste, säg, fem århundradena. Och den hade inte heller kunnat utvecklas utan den enorma ekonomiska och tekniska tillväxten som fossila bränslen och kapitalism åstadkommit.
  • Den artificiella intellegensen är det oförutsägbara resultatet av en evig strävan hos människor att förenkla, rationalisera och snabba på beräkningsmetoder. Men precis som för atombomben, så hade den inte kommit långt utan den svindlande tillväxten och de kapitalistiska drivkrafterna. Och vem hade kunnat ana för bara några decennier sedan att ett företag som Google skulle ha full koll på våra vardagliga handlingar?

Evolutionen som burit fram handlingar som skapat denna hotbild har inte styrts av någon ideologi. Oavsett vilken ideologi som dominerat den politiska makten, liberalism, konservatism eller socialism så har kol och olja förbränts i svindlande fart, atombomber producerats och ansträngningar gjorts för att ersätta människor med datorer.

Utvecklingen som skapat de tre hoten har inte drivits av teorier, övergripande värderingar eller ideologier. Den har drivits blint av människors och beslutsfattares närliggande värderingar, intressen och problem. I de fall de har påverkats av ideologier, så har det varit omedvetet. De kan snarare sägas vara biprodukter av ideologiskt drivna handlingar såsom klasstrider, konkurrens och nationalism.

Vi har nu hamnat i ett stadium då vi börjar inse farorna och det är dags att också inse att de inte försvinner av sig självt, genom ”business as usual”. Knappast heller genom uppfostran med en förändrad övergripande moral, en ny teori eller ideologi.

Vi bör inte eftersträva revolution, utan styrd evolution. Vi behöver hitta organisationsformer och incitament som får människor att ta beslut i vardagen som leder i en annan riktning än den som dominerat de senaste århundradena. Den kapitalistiska grundläggande drivkraften ”största möjliga vinst till den enskilde entreprenören” måste på något sätt ersättas med en annan. Men jag tror inte man kan tänka ut den, den måste liksom sin föregångare växa fram evolutionärt. Genom att vi människor puffar på rätt ställen och i rätt riktning.

Jag tror att detta bör lösas med en ”social ingenjörskonst steg för steg” i linje med filosofen Karl Poppers, nu något halvt århundrades gamla, idé om politik. Det handlar då om att identifera samhälleliga problem, analysera deras orsaker och prova åtgärder för att reducera dem.

När det handlar om de tre stora hoten klimat, atombomb och AI så är de av den arten att de inte är kopplade till klass, kön, nationalitet eller någon annan människouppdelning, hoten är påtagliga för varje människa utan undantag. Detta bör därför vara problem vars lösning alla människor skulle kunna inbegripas i, utan hänsuyn till deras övergripande värderingar, ideologiska rötter eller grupptillhörighet. Men för att få med alla, måste fokuset på de stora hoten kompletteras med ett fokus på ojämlikheten. Människors kreativitet kan inte utvecklas under känslor av orättvisa.

Jag tror att Partiet Vändpunkt skulle kunna bli ett svenskt nav i detta arbete. En ny kraft, som fokuserar på lösningen av vår tids överskuggande problem och som med hjälp av en omfattande demokratisering på samhällets alla nivåer kan få med människor av alla de slag i jakten på lösningar. Ideologiska käpphästar får inte bli till hinder att ena människor i problemlösningen.

Programmet, problemlösningsriktningen,

  • kan identifieras som grönt i det avseendet att lösningen på klimatproblematiken måste innebära en anpassning till naturen.
  • kan identifieras som rött i det avseendet att den enda möjligheten att inbegripa en stor mängd människor i det demokratiska arbetet kräver en ökad jämlikhet.
  • kan identifieras som liberalt i det avseendet att varje enskild människa ses som en unik resurs i idé-fabriken, istället för artificiell intelligens, gäller det att organisera en kollektiv intelligens.

Även om vi behöver sikta på att få 60 % av människorna med oss för att få tillstånd en vändning så behöver partiet inte ha sympatier från 60 % av väljarna. Det kan ödmjukt lyssna till andra partier och organisationer, ta deras förslag på allvar, vara villiga att hjälpa till att pröva dem och vara kreativt kritiska till såväl deras som de egna förslagen.

Istället för en värderingsbestämd teori tänker jag alltså att några övergripande problem bör identifieras av Partiet Vändpunkt och att dessa problem ska angripas med ett demokratiskt problemlösningsperspektiv.

Om detta kan kallas ideologi så må det vara hänt, men behövs det verkligen mer än så?

Människans bevekelsegrunder

Ett inlägg om ideologi av Michael Moon:

I ett tidigare inlägg skrev jag att det finns tre saker som bör göras innan ett nytt parti bildas.
”Dessa är 1. Att ta fram ett handlingsprogram bestående av konkreta punkter som organisationen ska verka för (förslag finns redan) 2. Att föreslå riktlinjer för hur ett partis interndemokrati ska kunna realiseras, och 3. Att identifiera de teoretiska grundpelare, som ett nytt, eller ombildat, parti ska bygga på.

I denna artikel behandlas några tankar om den tredje av dessa uppgifter: Den teoretiska underbyggnaden för en ny grön rörelse och ett nytt grönt parti.

Summary in English
The function of an ideology is twofold: Its cognitive (descriptive) function is to tell us about the way our world works; and the normative (prescriptive) aspect is to provide us with guidance as to how we should act here. Contrary to conventional wisdom these two aspects of ideology are inseparable. This is, I claim, a starting point for a green ideology. But the scope of any ideology is far wider and more multifaceted than this and comprehends our innate unconscious sensibilities and urges. This is implicit in our recognition of humans as being a part of nature.

De flesta nuvarande gröna politiker hänvisar från gång till annan till ”den gröna ideologin”, men ganska få har försökt definiera vad de menar med detta. En del, även gröna, anser t o m att begreppet ”ideologi” är suspekt. För att undersöka svårigheterna med begreppet närmare börjar vi med en historisk tillbakablick.

Idéhistoriska axplock

Redan i mitten på 1800-talet skrev socialismens lärofäder att människans medvetande styrs (” i sista instans”) av de ekonomiska villkoren hon lever under.
Under den långa tid som gått sedan Marx och Engels satt sina tankar på pränt har vi haft många och starka anledningar att fundera över varför människor handlar som de gör; ibland rationellt men oftast irrationellt. Speciellt när de blev äldre tog dessa herrar avstånd ifrån alla former av ideologi och ville ersätta dessa med vetenskap. Med tanke på hur man såg på vetenskap på den tiden var deras uppfattning en utpräglat föråldrad materialistisk människosyn, vilket jag ägnade en kapitel åt i min bok Grön filosofi. Tankar kring en ny ideologi (2014; s. 68-74). Detta synsätt innebär i mitt tycke en nedvärdering av människan som historisk agent men detta får jag återkomma till.

Mycket lärde vi oss om människans irrationalitet av Sigmund Freud (1856-1939), men ännu mer av 1900-talets folkmord och krig – tyvärr. Vi har också lärt oss att alla moderna vetenskapliga och teknologiska landvinningar inte har avhjälpt dessa problem, snarare tvärtom! Denna övertro på vetenskapen som lösningen på våra samhälleliga problem kallas ibland ”scientism”.

”Kulturell kontamination”

Varje miljöpartist jag känner har liksom jag själv påverkats i olika hög grad av majoritetssamhället, dess attityder och preferenser och av de saker det tar för givet. Den italienska socialisten Antonio Gramsci (1891-1937) kallade denna smygande påverkan för (kulturell) hegemoni. Detta fenomen borde vi alla vara uppmärksamma på för att bättre förstå hur ideologier fungerar.

Så länge de gröna var i opposition fanns det mekanismer, som motverkade denna påverkan men i och med att partiet (2014) ingick i en S-ledd koalition ökade kraven på anpassning. Detta syns i den politik partiet har verkat för; men minst lika tydligt märks det på ”det gröna språket”. Det som förut var ärligt deklarerade löften och ställningstaganden har kommit att få en fadd smak av retorik. De vaga och överslätande replikerna på journalisters frågor låter snarlikt de andra partiernas svar. Endast de s k ytterlighetspartierna, de som nogsamt lämnas utanför regeringskoalitioner, tycks våga säga sin mening. Om miljöpartiet kommer att överleva ännu en mandatperiod som en liten koalitionspartner känns i högsta grad osäkert.

Objektivism och ideologi

Den alltjämt dominerande kunskapssynen, objektivismen, gör gällande att pålitlig kunskap ska vara värderingsfri och att värderingar bara är subjektiva uppfattningar. Enligt denna teori utgör värderingar felkällor i kunskapsprocessen och bör hållas isär från alla försök att beskriva och förstå vår tillvaro. Ideologi och vetenskap uppfattas som varandra motsats. Detta synsätt leder lätt till att uppfatta värderingar som bortom den sakliga diskursen och då i någon mening godtyckliga.
I detta ligger ett tankemässigt problem: Det grundar sig på att ideologi som begrepp har två aspekter: dels att den talar om hur man ska bete sig och dels säger något om hur världen (eller snarare samhället) är funtad. Dessa två funktioner, det föreskrivande och det beskrivande, har länge ansetts vara två kategorier som bör hållas åtskilda, men som i praktiken är oupplösligt inflätade i varandra. Detta är ett problem inte minst för ett grönt parti eftersom man där är ense om att den vetenskapliga ekologin är partiets viktigaste ideologiska hörnpelare, och ekologin uppfattas som en viktig kunskapskälla och på samma gång som vägledande för partiets politik. Med andra ord är ekologin på samma gång beskrivande och föreskrivande, precis detta som förväntas av en ideologi.
För många är detta ett olösligt dilemma. De flesta miljöpartister, även många i ledande ställning, tycks ”lösningen” vara att blanda ihop begreppen ideologi och värderingar. Det var kanske detta som”språkrörsupproret” gjorde (i DN den 24 november 2016). Dessa åtta ledargestalter (inklusive sex f d. språkrör) avslutade sin uppmärksammade kritik av den nuvarande partiledningen med några punkter. Jag citerar bara de två sista punkter i denna lista.

° våga känna tillit till den ideologiska grund som partiet vilar på,
° våga stå för de värderingar som låg till grund för partiets bildande.

Om detta är en regelrätt sammanblandning av begreppen eller inte kan diskuteras; men det är tydligt att någon klar distinktion mellan ideologi och värderingar inte görs. Om mitt påpekande uppfattas som kritik mot artikelförfattarna, kan jag tillägga att den nuvarande ledningen över huvud taget inte befattar sig med sådana kinkiga frågor.

Jag återkom till denna fråga längre fram i boken ”Grön filosofi” (s. 92-96) där jag försökte mig på att klargöra begreppen. Det är uppenbarligen de kunskapsmässiga anspråken hos begreppet ”ideologi” som väcker kontroverser. Även utanför den gröna rörelsen finner man samma tveksamhet; där har det blivit populärt att istället för ”ideologi” använda ordet ”värdegrund”, ett uttryck som Svensk ordbok definierar som ”ett system av etiska principer som bildar under­lag för handlande”.

Med tanke på den begränsade genomslagskraft som den gröna rörelsen har haft, även i Sverige, kan man fråga sig om de grönas brist på reell makt hänger samman med deras överdrivna uppfattningar om sin egen högstående moral.
Samtidigt har jag iakttagit att miljöpartiet och den gröna rörelsen överlag har en övertro på hur effektiva etiska värderingar är när det gäller att påverka samhällsutvecklingen.

”Jag fruktar […] att gröna företrädare förväntar sig att dessa [etiska värderingar] ska göra göra större delen av jobbet för dem, till och med ersätta och kompensera grundläggande fel i vårt [västerlandets] tänkesätt. Bildligt talat tycks det mig som om mycket av den gröna etiken används för att dölja sprickor i den underliggande sönderfallande (dualistiska) världssynen. (s. 94).

Idag vidhåller jag dessa uppfattningar, men känner behov av att bättra på mina argument.

Grön etik

Trots mina invändningar här ovan är ett av de vanligaste recepten för att uppnå en livskraftig grön rörelse att skapa nya ekologiska värderingar. Detta innebär att den antropocentriska (människocentrerade) etiken bör kompletteras med eller, enligt vissa, ersättas av en biocentrisk (livsorientad) etik. Exempel på biocentriska värderingar är att tillskriva djur och växter eller ett helt ekosystem, som en flod eller skog, sådana rättigheter.
För egen del har jag haft svårt att se hur denna nyfunna etik kommer att göra sig gällande i den praktiska politiken, i synnerhet när man betänker hur svårt det ibland är för även de konventionella antropocentriska värderingarna att vara politiskt vägledande. Men observera att denna invändning drabbar inte bara gröna värderingar utan effektiviteten hos alla etiska värderingar. Denna kritik har jag gett uttryck för tidigare; dessutom håller jag fast vid ytterligare en sak: Att en anledning till värderingarnas bristande genomslagskraft är det konventionella synsättet: Att man inte kan kan styrka värderingar med sakargument, eftersom de i grunden och botten är subjektiva. Dessa två ståndpunkter vidhåller jag, men på senare tid har jag kommit underfund med att det finns andra, och starkare argument.

Lite självkritik

Alltså var mina egna tvivelsmål om värderingarnas möjlighet att bestämma samhällsutvecklingen, presenterade i Grön filosofi, inte helt originella. Men en anledning till att denna text från 2014 inte rönte större acceptans kan vara att jag tillämpade en alldeles för bred definition av begreppet värderingar.

Trots att de flesta av dessa kriterier är pre-teoretiska och undermedvetna dristar jag mig att kalla dem ”värderingar” i brist på någon bättre term” (s. 93).

Att denna begreppsdefinition är smått avvikande uppmärksammade jag själv (i not 10 på s. 96). Felet jag gjorde var att jag delade upp ideologin i endast två beståndsdelar: i en teoretisk beskrivande del och i ”värderingar”. I själva verket finns det andra och viktigare kategorier varav två är drifter eller instinkter och viljeakter.

Idag har man förstått att varseblivande varelser, inklusive människor, inte är passiva mottagare av sinnesintryck utan att vi aktivt filtrerar, omformar och bearbetar dessa, bl a med hjälp av våra värderingar, men i än högre grad utifrån mer basala funktioner, som drifter och instinkter ( = konation) och viljeakter ( = volition). Orden i parentes är sällan förekommande fackuttryck i den politiska diskursen, men betecknar viktiga och sammanflätade, oftast omedvetna, processer som styr hur vi förnimmer vår värld och vårt handlande.

Överlevnadsinstinkten är ju en grundläggande drivkraft, liksom lusten att föda barn och ta hand om dem. Också nyfikenheten och driften att övervinna utmaningar är djupt inbäddade i människans biologiska konstitution. I den negativa vågskålen finns rädsla och avsky. Inga av dessa kallas ”värderingar” i vanligt tal. Värderingar handlar till stor del om medvetna och reflekterade val och är oftast socialt betingade och med ett visst mått av flexibilitet: de kan moderera och omforma våra biologiskt betingande drifter men endast i undantagsfall kan de upphäva dem.

Det är alltså missvisande att, som jag gjorde, kalla dessa drivkrafter för värderingar. Såväl viljan som drifterna är biologiskt förankrade i de undermedvetna delarna av vår hjärna, man talar lite oegentligt om ”reptilhjärnan”, och är produkter av årmiljoners evolution. Därför är de icke- (eller pre-) rationella, men för den sakens skull sällan irrationella i betydelsen oförnuftiga. Värderingar, speciellt när de uppstår som resultat av medvetna överväganden, ligger närmare det rationella, men kan ibland drivas av vårt undermedvetna och kan då vara irrationella och rentav oförnuftiga.

Våra värderingar ligger, å andra sidan, betydligt närmare det medvetna, utan att för den sakens skull nödvändigtvis vara förnuftiga. Våra olika bevekelsegrunder är därför uttryck för dessa olika aspekter och skikt av vårt varande, och om den gröna rörelsen ska komma fram till en ideologi som effektivt påverkar vårt sociala handlande måste den vila på den ovan skisserade helhetsbilden av människan som såväl en biologisk som en social varelse. Trots vårt reflekterande medvetande är vi en del av naturen: Detta är för mig en grön utgångspunkt.

Michael Moon

Curapodden #8 Begreppet grönt – intervju med Michael Moon

Intervju med Michael Moon, Om begreppet grönt. Är det tömt på innehåll idag? Vad behövs för nästa nya gröna rörelser?

Intervjuare Mattias Kauttmann, Joakim Lööf.

Macronsk lösning kräver en ny opposition

Slutligen har vi fått en regering. Det blev den lösning som jag på Cura förutsade efter valet, en “mittenlösning” som består av S och MP i regering stödda av C och L i riksdagen. Att Sverigedemokraterna skulle släppas in i värmen, som jag befarade före jul när jag undrade om vi hade ett “Trump moment”, var av allt döma en verklig möjlighet om man läser Torbjörn Nilssons text om processen inom Centerpartiet. Men motståndet mot att ge SD makt kunde till slut, tack och lov, stå fast, vilket ledde till Januariavtalets 73 punkter. Jag ska analysera först det strategiska läget och sen något om det sakpolitiska innehållet.

Vi har nu en Macronsk lösning i Sverige. Marknadsliberalism sammanfogat med socialdemokratisk mainstream och en del ekomodernistiska förslag. Som i Frankrike blir det här ett tvärt kast åt höger och att progressiva röster marginaliseras. I Frankrike är vänstern och gröna systemkritiker helt marginaliserade, och i Sverige är det anmärkningsvärt hur få röster som kritiserade lösningen. Till och med en så pålitlig röst som Göran Greider menade att han kände lättnad, även om han också kritiserade innehållet. Man blandar ihop motståndet mot högerpopulismen med vad man ska ha för politisk inriktning i landet. På samma sätt som Macrons nya koalition framför allt vann tack vare motståndet mot Front National så har vi nu en regering vars huvudsyfte är att hålla SD borta från inflytande. Syftet går att hålla med om men det är inte en ursäkt för politiken som är tänkt ska bedrivas.

Carl Schlyter sätter fingret på problemet i sin intervju i P1 Morgon: “Vart ska missnöjda människor som drabbas av den här politiken vända sig?” Han motiverar att han lämnar MP i relation till bristen på opposition från det progressiva hållet: “I lojalitet med Miljöpartiet och Socialdemokraterna kommer den rödgröna kritiken att tystas och extremhögerkritiken mot samhället kommer att växa. Därför lämnar jag i dag partiet.” Genom att kritiska röster förvisas till tankesmedjor, bloggar och debattörer finns ingen kanal, förutom Vänsterpartiet, att lyfta en annan agenda. Vänsterpartiet i sin tur får en viktig position men har förmodligen ett tak i hur högt de kan lyfta på grund av sin tydliga socialistiska identitet som parti.

Gula västarna i Frankrike är en gräsrotsrörelse som är oordnad och spretig, men som innehåller en rimlig motreaktion mot låsningen av det politiska fältet i landet där Macron står mot Le Pen i ett land med ett väldigt centraliserat presidentstyre. I Sverige blir högervridningen och den marknadsliberala reformagendan ett lika stort problem för demokratiska vitaliteten. Tack vare att vi har ett mer demokratiskt valsystem finns det en chans att en ny rörelse kan uppstå och på ett mer samlat och konstruktivt sätt än de gula västarna kan motverka den förda politiken. Gula västarna delar också problemet med Femstjärnerörelsen i Italien att det inte finns någon klar ideologi bakom och att det kan komma in främlingsfientlighet eller annat destruktivt missnöje. Spanska rörelsen Podemos är ett bättre exempel på ett outsiderparti med en tydlig ideologisk riktning.

Vad betyder sakpolitiken i Januariavtalet? Man kan lyssna på Per Bolunds intervju i Studio Ett häromdagen där han ser framför sig att skattereformen som ska genomföras inte får öka skattebördan på fastigheter, det vill säga om ränteavdragen börjar trappas ned och skatten därigenom ökar så måste andra delar som skatten på vinst av försäljningen minskas. Hans linje är omöjlig att skilja från en högersosses och saknar helt en djupare analys av skuldekonomins del i vårt tillväxtberoende som gör att vi överskrider vad planeten tål flera gånger om och förstör den sociala sammanhållningen med ökade klyftor. Att han anser att effekten av subventionerna av byggnationen av hyresrätter idag är tillräckliga är helt obegripligt när bostadsköerna ökar i städerna.

Att först ha kvar moderata budgetens sänkningar av inkomstskatten och sen dessutom ta bort värnskatten på de högsta inkomsterna är en ansvarslös politik eftersom det kommer att öka den ekonomiska ojämlikheten och klyftorna mellan grupper i Sverige på ett farligt sätt. En grön skatteväxling på 15 miljarder kan göra nytta i ena änden med höjda energiskatter, men om skatterna på företagsvinster sänkt ytterligare kommer samtidigt tillväxten av produktion av miljöskadliga produkter öka och ta ut vinsterna. För att nå en ekologisk omställning i grunden behöver vi skapa nya former av företagande som bygger på sociala och ekologiska mål, inte vinster till aktieägarna. Inom välfärden kunde samhällsbolag skapa mångfald i skattefinansierad välfärd utan att pengar försvinner till riskkapitalbolag. Inom lokalt företagande kunde bättre villkor för kooperativ och nya former av socialt företagande bredda näringslivet och ge folk en chans gentemot de växande storföretagen som idag ofta utnyttjar sitt överläge på ett sätt som utarmar glesbygden. Inom penningpolitiken skulle höjda reservkrav och stopp för spekulationer på sparares kapital minska övervinster inom finanssektorn och samtidigt skulle en mer aktiv finanspolitik med sociala och gröna investeringar kunna stärka verklig samhällsnytta.

Vår nya regering ska driva en politik som består av en mix av gamla överspelade idéer som att skattesänkningar till de rika ska gynna de fattiga, som gång på gång motbevisats av ekonomisk forskning. Den riktar sig mot två grundbultar som internationella ekonomer som studerat jämlikheten i ekonomin ofta ser som centrala: hyresregleringen och arbetsrätten. Den saknar nya idéer och kommer att öka högerpopulismens kraft. Om inte en ny politisk kraft kritiserar och opponerar mot politiken som förs och ger väljarna en ny valmöjlighet om var vi vill att landet ska ta vägen.

Det etiska alternativet- en bokrecension

Recension av Billy Larssons ”Klimatkatastrofens psykologi och mänsklighetens framtid – det etiska alternativet.

Billy drev på facebook redan för flera år sedan linjen att miljöpartiet måste ta sina tre solidariteter mer på allvar, han försökte energiskt att vända den anpassningstrend som vi kunde se hos miljöpartiet då. Hans ansträngningar för att vända den miljöpartistiska skutan var tyvärr inte särskilt lyckosamma, men Billy ger sig inte. Hans nyutgivna bok vänder sig nu till en vidare krets av ”gröna” och fördjupar den solidariska tanken.

I boken ställs de etablerade win-win-stategierna mot en etisk strategi. Två olika sådana win-win-strategier beskrivs, dvs. strategier för att möta klimathotet som vi samtidigt vinner på i alla avseenden.

Den ena sätter sin lit till en fortsatt ekonomisk tillväxt. En sådan skulle göra det ekonomiskt möjligt att gå över till förnyelsebar energi och ett samhälle med koldioxid i balans. Därmed kan vi fortsätta att leva med drivkrafter som kapitalsamlande och konsumtion och fortsätta att sorglöst hänge oss åt fåfänga och prestige.

Den andra win-win-strategin betraktar den första som orealistisk, oändlig tillväxt är inte rimlig i en ändlig värld, men hävdar att ett liv utan statusjakt och frosseri skulle kunna bli mer mänskligt, mer berikande och tillfredsställande. Vi skulle alltså genom att nöja oss med den materiella standard vi i Sverige hade för, säg, femtio år sedan, vinna på nedväxt.

Billy tror inte att någon av dessa win-win-strategier är realistisk, utan menar att vi istället för att vara inriktade på att ”vinna” i alla avseenden måste medvetet avstå från en hel del av våra bekvämligheter i solidaritet med kommande generationer, med fattiga människor och med djuren.

En sådan etisk strategi skulle kunna genomföras om vi lyckades förändra våra värderingar från fokus på själviskhet och kortsiktig tillfredsställelse mot ett större innehåll av altruism och långsiktig hållbarhet. Billys huvudstrategi för att möta klimathotet är alltså att förändra våra värderingar.

Är denna etiska strategi då realistisk? Billy argumenterar för det och menar att vi nu behöver ”…påbörja en diskussion om vilka värderingar vi vill ska forma vårt samhälle.” Förutom sin egna utförligt framlagda argument stödjer han sig på författare som verkligen försökt att höja blicken såsom historikern Yuval Harari och biologen och geografen Jared Diamond, den senare citeras: ”Det som avgör om ett samhälle ska överleva eller gå under är vilka värderingar det bör hålla fast vid och vilka som bör ersättas med nya när tiderna förändras.”

Jag instämmer med Billys argumentation och hans slutsats att vi måste hitta ett sätt att sätta våra mer altruistiska värderingar i högsätet. Jag ifrågasätter emellertid bokens budskap i ett par avseenden som kan vara intressant att diskutera.

Det slumpade sig så att jag parallellt med Billys bok läste den självbiografiska romanen ”Mor gifter sig” av Moa Martinsson. Martinssons bok utspelar sig för ca ett hundra år sedan och det slår mig hur stora förändringar som skett sedan dess i våra värderingar. Speciellt tänker jag på hur man behandlar och uppskattar barn, hur man behandlar och uppskattar kvinnor, samt hur man behandlar och uppskattar handikappade. I ett avsnitt av boken beskrivs hur en ung nybliven mamma uttrycker sin avund gentemot den kvinna som fött ett dödfött barn. Barnen betraktas helt enkelt mest som en belastning och värderas inte högt. Den situation som kvinnorna befann sig i under denna tid är också chockerande för en läsare 2019. Män som hade plikt att försörja familjen kastade ofta bort inkomsterna på brännvin eller smet helt sonika från sin försörjningsbörda och lämnade kvinnorna att bära hela bördan själv. Fysiskt och psykiskt handikappade människor eller åldringar hade inte mycket till värde i medmänniskornas ögon, man ville bara bli av med dem.

Idag innebär förlusten av ett barn ett fruktansvärt trauma för föräldrar, släkt och vänner. Kvinnor respekteras med samma rättigheter och skyldigheter som män. Handikappade och åldringar betraktas alltmer som fullvärdiga medmänniskor och man ser till att ordna hjälpmedel för att integrera dem i samhällsvardagen. Våra värderingar ha ändrat sig oerhört mycket på hundra år. Moa Martinssons vittnesmål visar därmed att det är möjligt att ändra på de värderingar som präglar samhället. Men hur ska det gå till?

Vad orsakade förändringen av värderingar under 1900-talets Sverige? Var det några extra upplysta som genom ett filosofiskt resonemang kom på att dessa värderingar måste ändras och som började övertyga människor om detta, först andra intellektuella och sedan i en uppfostran av kreti och pleti? Jag tror inte det, jag tänker att det snarare var den ekonomiska utvecklingen som gjorde det möjligt för alla att bejaka de humanistiska sidor av vårt tänkande som förmodligen fanns där hela tiden.

Om samma tanke ska tillämpas idag, så är det inte diskussion om värderingar som är vägen att förändra dem, utan förändring av de samhällsförhållanden som motverkar dem. För visst är det så att vem man än frågar så bekänner hon sig utan tvekan till värderingen att vi har ett ansvar gentemot kommande generationer. De allra flesta känner också en solidaritet med fattiga människor i andra delar av världen, betänk bara hur mycket pengar välgörenhetsorganisationerna lyckas samla in.

Men vi är fångna i ett system som kräver ständig tävlan, en företagens tävlan med konkurrenter, en tävlan där det bästa dopingmedlet heter tillväxt och där det för ett företag ofta bara finns två vägar, att vinna eller försvinna. Politiker av de flesta färger vet detta och deras gemensamma paradparoll är ”ansvar för landet”, vilket egentligen betyder ansvar för att se till att svenska ”affärer” går bra. Alternativet är arbetslöshet och fattigdom. Anders Wijkman uttryckte sig så här vid DN:s klimatgala i den 26 november i fjol:

”… Det har inte blivit enklare i och med att ekonomin blivit global. Vi avreglerade finansmarknaderna på åttiotalet. Det är väldigt svårt för en enskild regering att göra särskilt mycket, för då sticker pengarna ur landet.”

Politikerna känner sig helt enkelt tvingade att prioritera svensk konkurrenskraft framför klimatpolitik och deras enda förtvivlade hopp är att man kan nå internationella överenskommelser för att bli av med konkurrensspöket.

I detta samhällssystem är ju vi som inte tillhör företagsstyrelserna statister som vant oss vid att vårt främsta människovärde ligger i att vi konsumerar. Fåfänga och prestige har blivit våra främsta drivkrafter för att få uppskattning från våra kompisar, kollegor, släktingar och vänner.

Men även om det är sådana värderingar som dominerar, så vet vi ju alla att det också finns massor av osjälviskhet, humanism och solidaritet hos våra medmänniskor. För att få dessa solidariska värderingar att blomma ut så tror jag att det är nödvändigt att vi bryter oss loss från dagens ekonomiska system som främjar egoism, skapar avundsjuka genom en accelererande ojämlikhet och med oförminskad hastighet raserar vår planet.

Jag vet verkligen inte hur det ska gå till, kanske genom medborgarlön eller kanske genom lokala ekonomier som konkurrerar ut jättarna. Eller kanske genom att vi blir fler och fler som gör personligt motstånd mot konsumismen och skapar stolthet resp. skam vilket, om det sprider sig ordentligt, kan “försätta berg”?

Billy avstår från kritik av vårt samhällssystem i sin bok och fokuserar istället på människans psyke. Jag tvivlar på att en etisk strategi som bygger på en intellektuell övertygelse är realistisk. Vi bör inrikta oss på en etisk strategi, visst, men jag tror den kan bygga på existerande värderingar.

Vi ska kanske hitta vägar att befria våra altruistiska värderingar från de barriärer som skapats och upprätthålls av vårt ekonomiska system.

Birger Schlaug har också recencerat boken.

Är den här veckan Sveriges ”Trump moment”?

Joakim Löf

181213

Många man pratar med skakar på huvudet över att de inte förstår svensk politik just nu. Ändå har inte det värsta hänt än skulle jag säga. Lyssna på era amerikanska vänner. Jag har pratat med min amerikanske svåger som flyttade från New York till Sverige nyligen och hur han och hans vänner upplevde Trumps valvinst 2016. Ingen kunde egentligen tro att Trump kunde vinna ett val när han sa så extrema saker och till synes verkade förolämpa så många viktiga väljargrupper, kvinnor, svarta, mexikaner. Chocken över att inse att man är styrd av en vulgär, narcissistisk populist var total. Kan något liknande hända i Sverige? Står vi inför vårt ”Trump-moment”?

Visst, Jimmie Åkesson är en f.d. nynazist som tillsammans med ett kompisgäng lyckades ta över ett obskyrt högerextremt parti, inte en korrupt fastighetsmiljardär och TV-kändis. Ska vi titta efter vad Sverigedemokraterna har för inspirationskälla ska vi nog främst titta på Danmark. Det som är på väg att hända i Sverige, efter alla turer i regeringsfrågan, är att man kopierar den danska regeringsmodellen. Två etablerade högerpartier bildar regering (Venstre och Det konservative Folkeparti/Moderaterna och Kristdemokraterna) med stöd i riksdagen av ett högerpopulistiskt parti som tar väljare brett i väljarkåren och skiftar majoriteten åt höger (Danskt Folkeparti/ Sverigedemokraterna). Högerliberala partier accepterar detta för att de sätter den ekonomiska politiken högst (Liberal Alliance/Centerpartiet och Liberalerna). Vi kommer att se framför oss en utveckling i dansk riktning. Invandrares egendom ska beslagtas. De som ska utvisas ska samlas på ett läger på en ö i Östersjön. Och så vidare. Jag menar inte att det blir en kopia av Danmark men en inriktning åt samma håll. Vi kommer att bli chockade vi också.

Är det verkligen ditåt vi är på väg? I gårdagens budgetomröstning vann en röstande koalition bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Det vet vi. Men kommer samma koalition att få regera i slutändan?

I tisdagens Aftonbladet publicerades en undersökning där över 2000 väljare tillfrågades över nätet på måndagen om regeringsbildningsprocessen. Det är alltså en omedelbar reaktion på beskedet om sammanbrottet i förhandlingarna om en mittenregering.

Eftersom ungefär 60 % i valet röstade på allianspartier eller SD är det inte så förvånande att 46 % vill se en regering ledd av Moderaterna. En effekt av sammanbrottet kan vara att stödet för en M-KD regering där SD är ett stödparti nu ökat till 23 % från att ha varit bara 17 % före valet. En ren alliansregering vill nu endast 16 % se och 7 % vill se en koalition mellan hela alliansen och SD.

På den rödgröna sidan är det fortfarande en rödgrön koalition med S, V och MP som flest vill se, 18 %. På andra plats finns en mittenregering med S, MP, C och L på 14 % och på tredje plats en S+C+L-regering på 8 %. Endast 2 % vill se en S+MP-regering. Totalt stöd för en S-ledd regering är 42 %. En storkoalition mellan S och M har stöd av endast 3 % av väljarna.

Tre av fyra anser att partierna hanterat regeringsförhandlingarna dåligt och av dem anser en stor majoritet på 55 % att Centerpartiet är ansvariga för det. Av den minoritet som anser att partierna hanterat det bra är 42 % positiva till Socialdemokraternas hantering med C på andra plats på 23 %.

Det troliga som kommer att hända med opinionen är nu att Centerpartiet tappar stöd och att det blir en polarisering utifrån regeringsfrågan. Man har redan sett att förtroendet för Annie Lööf och Jan Björklund fallit kraftigt. De av C:s och L:s väljare som vill se Löfven kan gå till S medan de som vill se en höger- eller alliansregering kan välja att gå högerut. Därför talar mycket för att Annie Lööf kommer att vara rädd för ett extraval och i slutändan släppa fram en regering som hon hittills röstat nej till. Liberalernas beslut är mindre viktigt eftersom de inte har vågmästarpositionen.

Det scenario med en mittenregering som vi förutsade efter valet på bloggen här på Cura föll i den senaste veckans sammanbrott i förhandlingarna. Just nu talar därför det mesta för att Kristersson får bilda regering. Centerpartiets partisekreterare Michael Arthursson uttalade sig avslöjande i SR Studio Ett på måndagen: programledaren frågade om C såg fler möjligheter till förhandlingar med S framöver så svarade han att ”som vi ser det finns inte något förhandlingsutrymme, vi har gått väldigt långt från Centerpartiets sida”. Istället upprepar han Annie Lööfs idé om en storkoalition, som aldrig kommer att bli av. Gårdagens budgetomröstning slutade med att Moderaternas och Kristdemokraternas budgetförslag går igenom och där här vi troligen också den konstellation som kommer att styra landet de närmaste fyra åren.

Det kanske måste gå ändå till en fjärde omröstning i början av nästa år, men den här veckan har Sverige troligen haft sitt ”Trump-moment” då respektabla liberaler och liberalkonservativa slutligen gav efter för högerpopulismen. I USA hade Trump aldrig kunnat vinna om han inte fick de traditionella republikanska väljarna och kongressledamöterna att ge med sig, i Sverige bygger SD:s inflytande helt på hur allianspartierna förändrar sig för att utnyttja SD:s röster. Det hägrande målet, skattesänkningar och ett marknadsliberalt systemskifte, helgar helt enkelt medlen.

Resultatet kommer att bli att mittenpartierna reduceras och det blir en ökad polarisering i väljarkåren mellan S+V å ena sidan och det nya högerblocket M+KD+SD å andra sidan. MP löper stor risk att försvinna i den här förändringen, särskilt eftersom de gjort sig till stödparti åt en högerpolitik i Stockholms stad och region och väljare som vill påverka vilken väg styret av svensk politik kan tveka inför att rösta på dem.

Det är därför min övertygelse att en ekologisk politik nu behöver bli socialekologisk och knyta den ekologiska omställningen till sociala frågor om makt och rättvisa. Alla progressiva partier behöver samla sin krafter, vässa sina idéer och sina kampanjer för att vinna väljare. Precis som amerikanska progressiva har fått bli självkritiska så behöver vi se vad man har misslyckats med. I USA har den självkritiska analysen ofta handlat om behovet av att mobilisera dem som egentligen delar ens värderingar och att framstå som några som vill se en förändring av systemet och inte representerar status quo. Slutsatser som har relevans även för svenska progressiva.

I Sverige tror jag det behövs en kraftfull förnyelse av de progressiva partierna med nya företrädare och nya sätt att arbeta politiskt. Allianspartierna har vunnit på att framstå som de ”nya”, ”framtiden”, fastän de står för idéer som visat sig katastrofala i finanskraschen 2008 och kriserna som följde efter det, och i likaså i förhållningssättet till klimatkrisen. Den progressiva, socialekologiska inriktningen är framtiden, låt oss visa det.

Curapodden nr 6: Identitetspolitik

Curapodden med Mattias Kauttmann, Joakim Löf och Rikard Linde tar sig an frågan om “identitetspolitik”. För en fördjupad förståelse av frågan publicerar Joakim Löf på bloggen även ett utdrag ur sin bok “Behovet av en ny progressiv kraft”  (Vulkan förlag, 2018) om identitetspolitik. Textavsnittet är från delen av boken som behandlar hur feminismen bl.a. frågor som Feministiskt Initiativ drivit kan bidra till en bred progressiv plattform.

“Kvinnorörelsen är tillsammans med den antirasistiska rörelsen den rörelse som har längst erfarenhet att kämpa mot förtryck grundat på immateriella faktorer. Eftersom en ny progressiv kraft med utgångspunkt i ekologismen vill förändra livsstilar, värderingar och sätt att se på oss själva och omvärlden för att uppnå en hållbar omställning är kvinnorörelsens erfarenheter centrala. Erövrandet av tillgång till utbildning var avgörande för kvinnorörelsen, vilket man kan se i att tillträde till universiteten sedan ledde till ett införande av allmän rösträtt. Men det finns ingen automatism i den processen; kvinnokampen skedde på gator och torg och ibland mot ett brutalt motstånd.

Här kommer den missförstådda frågan om ”identitetspolitik” in. Ofta misstolkas den som att enbart personer som har ett visst kön, en viss hudfärg och så vidare har trovärdighet i att uttala sig om frågor som berör dem. Skulle det vara innehållet så skulle det verkligen inskränka demokratin som ju bygger på en empatisk perspektivrörelse där vi kan ta alla andras perspektiv för att förstå varandras situationer och livsöden. Kvinnorörelsen visar att det krävdes att kvinnor tog rollen som politiska subjekt: de skrev, talade, demonstrerade och gjorde motstånd, det var nyckeln till att de skulle nå framgång. Politiken byggde med andra ord på den kvinnliga identiteten. Men den var samtidigt universalistisk, huvudkravet var att erkännas som jämbördig med männen i politik och arbetsliv. Även om det finns en del misstolkningar av identitetens betydelse även inom progressiva rörelser och inte bara av politiska motståndare, så måste erfarenheten av hur identitet och universalism samspelar värnas och bli till en viktig beståndsdel i en ny progressiv rörelse.

Barack Obama brukade använda en berättelse från sin kampanj för att illustrera en syn på identitet som ett rörligt utbyte av perspektiv, där empati skapar engagemang. En metod som användes var att dela sin personliga livshistoria med andra.

En kampanjarbetare, Ashley Baia, berättade om sin uppväxt där hon fick spara pengar genom att äta smörgåsar för att betala sjukvårdsräkningar för sin cancersjuka mamma som förlorat sitt arbete och sin sjukförsäkring. Hennes drivkraft var att hjälpa andra barn som henne som saknade tillgång till sjukvård.

‘[F]inally, at the end of [the] discussion they came to this elderly black man. ‘He’s been sitting there quietly the whole time, not saying a word’, Obama explained. ‘And Ashley asks him why he is there. […] ‘I am here because of Ashley, I am here because of this young girl, and the fact that she is willing to fight for what she believes in. And that reminds me that I still have some fight left in me, and I’m going to stand up for what I believe in’. Now by itself, that single moment of recognition between that young white girl and that old black man, that’s not enough to change the country. By itself, it’s not enough to give health care to the sick, or jobs to the jobless, or education to our children. But it is where we begin. (1)’

Statsvetaren Yascha Mounk ser Obamas sätt att inkludera stora grupper i ett universellt projekt om att förändra landet i grunden som en nyckel till hans framgång i att bli vald (2, 3). Hillary Clinton å andra sidan misslyckades med att skapa stöd för ett brett, inkluderande politiskt projekt och lyckades inte få stöd av delar av vit lägre medelklass och arbetarklass som istället röstade på Donald Trump. Även om Bernie Sanders var framgångsrik i att på kort tid mobilisera många för sin kandidatur, var han inte lika framgångsrik som Obama i att nå ut till minoriteter.”

(1) Wolffe, R. (2009). Renegade: the making of a president. New York, NY: Crown Publishers., s. 141f.

(2) Mounk, Y. (2018). “Martin Sandbu: the Economics of Populism”, the Good Fight podcast. New America, Slate magazine. http://www.slate.com/articles/podcasts/the_good_fight_podcast/2018/01/martin_sandbu_explains_how_to_fight_inequality_and_halt_the_rise_of_populism.html

(3) Hur Obama sedan misslyckades med att förändra det amerikanska samhället på det sätt som han utlovade när han kom i styrande ställning är annan fråga och mycket finns att kritisera där.

Regeringsformen fungerar inte


Joakim Löf 181023

Vårt lands grundlag, regeringsformen, fungerar inte. Det har vi blivit medvetna om de senaste åren och särskilt nu när väljarna blivit helt maktlösa inför ett politiskt spel som vi aldrig tidigare sett i svensk politik. Jag kommer att lyfta några exempel på lösningar av de här problemen från den tyska federala grundlagen, givetvis finns säkerligen många andra vägar men syftet är framför allt att visa att det inte är någon naturlag att vi har dessa problem utan att det har att göra med vår regeringsform.

Till att börja med: nynazististiska organisationer har tillåtits demonstrera och trakassera andra medborgare i bland annat Göteborg under Bokmässan och i Visby under Almedalsveckan. Frågan om att försöka stoppa det har blivit förvirrad eftersom svensk grundlag inte medger några inskränkningar av demonstrations- och föreningsfriheten för antidemokratiska organisationer. Regeringsformen §24 medger inskränkningar av demonstrationsfriheten enbart på grund av ”ordning och säkerhet vid sammankomsten” och föreningsfriheten får begränsas ”endast när det gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av en folkgrupp” (1). Istället har det varit ordningslagar som man använt och i vissa fall har man fått tillåta lagbrott som man kunnat förutsäga och efteråt åtala personer för hets mot folkgrupp. Otryggheten i samhället har ökat och överlevare från Förintelsen har deltagit i debatten kring nynazismens steg framåt.

Tysklands grundlag innehåller en paragraf som skulle stoppa problemet:

“§9(2) Associations whose aims or activities contravene the criminal laws, or that are directed against the constitutional order or the concept of international understanding, shall be prohibited.” (2)

Man kan hävda att nynazister då skulle dölja sina avsikter mer, men just att de kan verka fritt idag är det som skapar otrygghet och en osäkerhet när det gäller statens ansvar för att förhindra att nazismen tar en plats i samhället.

I valrörelsen i år intervjuades Sverigedemokraternas partiledare Jimmy Åkesson i Morgonpasset i P3 och han fördömde då kanalen som ”vänsterliberal smörja” och sa att ”om han själv hade varit chef för kanalen hade den lagts ner” (3). Sverigedemokraternas syn på public service beskrivs så här av SVT:s politiska reporter Pontus Matsson: ”i dag är hållningen att om public service ska vara skattefinansierat måste man organisera om och det SD vill se är större kontroll av innehållet.” (4). Skulle då Sverigedemokraterna om de fick ett inflytande över regeringsmakten kunna ställa krav på att public service eller andra massmedier ska begränsas i sin yttrandefrihet? Problemet ligger i hur grundlagen kan ändras i Sverige, till skillnad från Tyskland där delar av grundlagen som reglerar grundläggande fri- och rättigheter inte får ändras överhuvudtaget. Skulle en regering eller en majoritet av tyska förbundsdagen (parlamentet) ändå försöka inskränka yttrande- eller pressfriheten innehåller grundlagen den här formuleringen:

”§20(4). All Germans shall have the right to resist any person seeking to abolish this constitutional order, if no other remedy is available.” (2)

Det är tydligt att landets mörka erfarenheter sätter andra spår i författningen än den svenska. Det innebär att vår grundlag, och därmed vårt samhälle i stort, är betydligt mer sårbart för odemokratiska ambitioner.

Det mest aktuella problemet vi ser är den helt låsta regeringsbildningen. Allianspartierna ägnar sig åt ett politiskt spel där de medvetet för fram alternativ där de som skulle ingå i lösningen avvisat den på förhand, med ett dolt syfte som olika kommentatorer får gissa sig till. Om det handlar om att Annie Lööf ska försöka bli statsminister eller om alliansen ska dela upp sig för att kunna regera med SD:s stöd med ”hedern i behåll” spelar egentligen inte så stor roll från perspektivet vår grundlags bristande funktion. Grundproblemet är att en majoritet av riksdagen kan avsätta statsministern utan att samtidigt välja en ny och alltså skapa det limbo som vi ser nu. Politikerföraktet lär öka och makten för väljaren att styra vem som ska bilda regering minskar. Ett stort demokratiskt bekymmer. Statsvetaren Tommy Möller lyfter fram att en lösning vore att införa en ”modifierad positiv parlamentarism” som man har i Tyskland (5). I tyska grundlagen ser det ut så här:

”§67(1) The Bundestag may express its lack of confidence in the Federal Chancellor only by electing a successor by the vote of a majority of its Members and requesting the Federal President to dismiss the Federal Chancellor. The Federal President must comply with the request and appoint the person elected.” (2)

I klartext skulle det innebära att alliansens och SD:s agerande vid misstroendeomröstningen mot regeringen Löfven inte vore möjlig. Såvida man inte föreslog till exempel Ulf Kristersson som ny statsminister samtidigt. Men då hade man fått lösa sin interna meningsskiljaktigheter först innan man försatte landet i ett aldrig tidigare skådat dödläge.

En positiv parlamentarism skulle skapa ett automatiskt tryck på alla partier att ta ansvar för regeringsbildningen. Man kan se också på Finland där partierna axlar ansvaret att regera utan den här typen av politiska manövrar, det är ett slags politik för vuxna kan man säga. Att regera innebär ofta ett politiskt pris med ett minskande väljarstöd vilket främst svenska småpartier fått erfara många gånger. Därför skulle det förmodligen utvecklas en praxis som i Finland där man växlar vid makten, och kanske skulle det också utvecklas till en större pluralism vad gäller vilka partier som kan utse statsminister. Det skulle vara en stor fördel för svensk politik med en större pluralism och ett större ansvarstagande. Politikernas förtroende skulle kunna öka om de tvingades ta ansvar och om resultatet av valen blev mer förutsägbara. Demokratin skulle stärkas. Och det är väl därför vi har grundlagar?

(1) https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/kungorelse-1974152-om-beslutad-ny-regeringsform_sfs-1974-152

(2) http://www.gesetze-im-internet.de/englisch_gg/englisch_gg.html#GGengl_000P81

(3) https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7031333

(4) https://www.svt.se/nyheter/inrikes/vad-tycker-sverigedemokraterna-egentligen-om-public-service

(5) https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=7071026

Recension av “Populistiska manifestet” av Göran Greider och Åsa Linderborg

Joakim Löf 181010

Lagom till valåret kom en bok som argumenterar för en vänsterpopulistisk offensiv, ”Populistiska manifestet” (Natur & Kultur, 2018), av de välkända vänsterprofilerna Göran Greider och Åsa Linderborg. På många sätt tangerar den mitt eget bidrag till vad som saknas på den progressiva sidan av politiken. Jag läser med stort intresse men lämnar till slut läsningen med en blandad känsla. För att göra läsningen rättvisa börjar jag med de positiva intrycken.

Högerpopulismen analyseras på djupet som ett uppror mot den politiska och ekonomiska eliten i storstäderna. När socialdemokratin inte längre står kvar som en motkraft mot maktens koncentration utan snarare som en del av den blir många väljare alienerade och vänder sig till främlingsfientlighet. ”De orealistiska löften som europeiska högerpopulistiska partier kommer med — och som oftast kan sammanfattas med ’Stryp kostsam invandring för att finansiera välfärd för de egna medborgarna’ — exploaterar i själva verket den tomhet och brist på initiativ som kännetecknar demokratin som den fungerar idag” (nr 4, s. 25). Med formuleringar av det här slaget är jag fångad av texten.

En genomgående styrka i texten är att de återaktiverar en klassanalys som också tar in spänningen mellan glesbygd och storstad. När folkhemmet byggde på att alla hade ansvar att lösa fattigdomsproblem är det numera en sanning att ”folk är för slöa för att jobba eller tror att de är sjuka när de egentligen inte är det” (nr 115, s. 224). Journalisterna och partitopparna lever i enklaver utan kontakt med hur klasskillnaderna drabbar folk i förorterna eller i glesbygden.

Greider och Linderborg politiserar på ett kraftfullt sätt den ”apolitiska teknikalitet” som den marknadsliberala hegemonin säljs in som av experter och professionella (nr 30, s. 67). De lyfter på ett förtjänstfullt sätt en lång rad för samhället nedbrytande konsekvenser av den rådande politiken: finanskriser orsakade av en avreglerad finansmarknad, åtstramningspolitik som slitit sönder sociala band och ökat klassklyftorna. Man instämmer som läsare i frustrationen över att förväntningarna på framtiden ”skruvats ned till noll” i dagens politiska klimat (s. 11).

Synen på ekonomin har också moderna, gröna inslag som när Greider och Linderborg lyfter att ”[a]utomatiseringen reducerar de farliga, slitsamma och många gånger meningslösa jobben” och lösningen blir en ”fantastisk möjlighet till en rejäl arbetstidsförkortning och ett rikare liv” (nr 113, s. 222). När de angriper Macrons ”mittenpopulism” är de oerhört träffsäkra: ”Macron är tidens melodi. En ensam, stark man som ska fixa allt. Fler kommer att försöka göra som han: förneka sitt medlemskap i etablissemanget och bilda partier som är mer som företags-startups än demokratiska rörelser”. ”Macron tilltalar dem som inte vågar välja, för att de inte vet vad de vill.” (nr 106, s. 215).

Ska man börja en kritisk dekonstruktion av manifestet kan man börja med påståendet att ”populismens motsats är inte demokrati, det är elitism” (nr 3, s. 23). Greider och Linderborg vill sätta en vänsterpopulism baserad på en folklig motreaktion med stark demokratisk bas mot en teknokratisk elit. Men samtidigt försöker de trolla bort högerpopulismens unika karaktär, i sin iver att driva sin tes om populismens folkliga kärna. Inga partier är i själva verket så elitistiska som populisternas. Donald Trump driver sin administration som sitt företag och avskedar folk utan förvarning, Geert Wilders parti har bara honom själv som medlem och ledarkulten inom Sverigedemokraterna är nästan av maoistiska proportioner.

Samma förkärlek för svepande retoriska formuleringar kan man finna i påståendet att ”i Sverige är de värderingar som ligger till grund för vårt normsystem helt och hållet knutna till den genuint sekulärt präglade välfärdsstaten: jämlikhet och jämställdhet” (nr 119, s. 232). Socialdemokratiska värderingar är Sveriges metafysiska essens, ska man förstå. Vad hände med luthersk arbetsmoral, jantelag och den auktoritära konformismen, alla drag som brukar lyftas fram hos svensk kultur men som är mer moraliskt tvetydiga? I Greiders och Lindeborgs ödestro, som återspeglar tankefigurer inom marxismen, ligger också att arbetarklassen bär nyckeln till framtiden: ”det är bara arbetarklassen som kan vädja till medelklassens humana sida, att alla ska ha det bra” (nr 122, s. 244). Klassanalysen är i själva verket förlegad på flera sätt: man använder begreppet ”tjänstemannaskikt” fastän skiljelinjen mellan de med och utan högskoleutbildning är mer kulturellt formativ. Läkarsekreterare och läkare tillhör samma klass enbart från LO-borgens perspektiv. Man trevar efter någon slags socialdemokratisk kärna som gått förlorad snarare än att se sambandet mellan olika grupper i ett gemensamt projekt som det partiet lyckades med på sin storhetstid.

Där jag mest reagerar på texten är när Greider och Linderborg i sin kritik av en illa definierad identitetspolitik ger sig på feminister och antirasister. Visserligen menar de att en viss form av feminism och antirasism ingår i deras vänsterpopulistiska projekt, men angreppen är ändå anmärkningsvärda. De skriver att ”staten och skolan med en mångkulturell nick uppmuntrar föräldrarna att inte tappa kontrollen över sina ungar”, om muslimska familjer som är fast i omoderna värderingar (nr 128, s. 263). Bilden av en elit som vill hålla barn kvar i muslimsk fundamentalism är som hämtad från den sverigedemokratiska sfären. Man blir inte klok på om förläggaren missat att uppmärksamma författarna på sådana formuleringar eller om författarna är medvetet provokativa.  De påstår också att det finns en ”rödgrön vänster som kräver att svenskarna sänker sin standard för att öppna gränserna” (s. 294). Var finns den? Jag har då inte hört någon förespråka det och bor ändå i Aspudden där den rödgröna vänstern borde vara dominant. De sydeuropeiska vänsterpopulistiska partierna, vilka borde vara intressanta för Greider och Linderborg, riskerar att bli ett ”tillfälligt tomtebloss”, i jämförelse med Corbyn och Sanders. Rejäla vänstermän i rejäla traditionella partier, inte utmanare som dessutom detroniserar socialdemokratin i Spanien, Grekland och Frankrike. De flesta bedömare ser, tvärtemot Greiders och Linderborgs ”tomtebloss”-figur, vänsterpartierna som starkare i de här länderna tack vare att socialdemokratin tappat så mycket i förtroende.

Mest svårläst är boken när feministerna ska uppfostras.  Så här låter det: ”Det är ofrånkomligt, riktigt och viktigt att den unga, kulturrelativistiska feminismen och antirasismen hamnar i konflikt med den äldre generationens kvinnorörelse som aldrig tvekat att motarbeta konservativt tänkande varhelst det än uppträder” (nr 96, s. 197). De unga feministerna som är för generös invandring och samtidigt vill arbeta för kvinnors rättigheter ger alltså efter för konservativt tänkande, till skillnad från de goda äldre feministerna. Som vill vad? I slutet av boken kommer tesen om att man ska ha en maxvolym för hur många flyktingar som ska tas emot. En slags konservatism skulle man kunna säga, vilket kan vara drag man inte står ut med att se hos sig själv och gärna vill projicera på andra. Som de ”konservativa” antirasistiska feministerna.

Retoriken är snabb i vändningarna i ”Det populistiska manifestet”, men i slutdelen av texten blir det ansträngt när Greider och Linderborg skriver om asylrätten. Faktum är att ett ”mer eller mindre fast maxtak för flyktingmottagandet” (nr 124, s. 252) inte går att förena med rätten att få sin asyl från krig eller förtryck prövad som individ. Runt den motsägelsen vrider sig texten som en mask på en krok. Asylrätten är, enligt Greider och Linderborg, ”närapå helig”, den får ”knappast ens diskuteras”. FN:s flyktingkonvention är ”föråldrad” och ”djupt dubbelmoralisk”. Strax därefter kommer en ambivalent formulering: ”Den stora nackdelen med att upphäva flyktingkonventionen – vilket en del forskare hävdar är mer humanistiskt — är att asylrätten riskerar att helt urholkas” (s. 250). Ett tak är ”ofrånkomligt inhumant”, ”laddat”. Det avgörande argumentet är till slut: vid en för stor invandring kommer ”förr eller senare en tvär inskränkning av migrationen när motståndet mot migrationen ökar” (s. 252). Här krävs närmast en psykoanalytisk läsning: det är en plågad text det handlar om. Greider och Linderborg är beredda att offra humanismen för sitt populistiska projekt. Men är det verkligen ”vänsterpopulism” då det handlar om eller kanske snarare en ”mittenpopulism”?

Manifestet efterlämnar en dubbel känsla. En stor ambition lyser igenom i en bitvis stark text men som ändå haltar på grund av ett grupptänkande som författarna verkar ha hamnat i. Något slags outtalad identifikation med svensk socialdemokrati är textens blinda fläck. Jag tror på behovet av en ny progressiv kraft, men socialdemokratin behöver utmanas i sin nuvarande form.

Learning from our mistakes

Bilden på Michael Moon och hans dotter som går i Barsebäcksmarschen (troligen från 1978)

Michael Moon 181003

(English summary of the text “Miljöpartiets väg i backspegeln”, previously published on this blog)

Even political parties can learn from their mistakes, provided they own up to them and do not try to blame on others. After almost four decades acquaintance with the Swedish Greens I can point to four problem areas.

1. Strength in numbers

In the hope that the newly formed party could accommodate just about any critic of the status quo, any cause, lost or otherwise, under the Green banner, new members were asked very few questions about how compatible their views might be with those of the party or with each others’. “Might these together amount to just a string of disparate viewpoints or could they constitute a coherent ideology” was a question that, as far as I know, was never raised, since that could have deterred prospective members from joining the cause. The overall policy was a carefree “The more, the merrier”. In this policy the greens were simply continuing the almost anti-theoretical attitudes of the non-parliamentary movement to which many of them (had) belonged. The debate on the party’s intranet forum was lively in those early days, but suffered from being a bit straggly and from time to time, downright “naivistic”. And so it went on for many years. Finally though, the party leadership lost its patience and failing to see any value of these deliberations, closed down both the intranet and the think tank. Since then all “internal” debate has been forced to continue in blogs and facebook groups run by private individuals.

2. Over-emphasising the National Level

In the longer term his tendency was conducive of for the centralisation of power in the hands of the party leadership, a tendency that became more pronounced and accelerated with the creation of the all-powerful Central Committee. The reasoning behind this and other organisational innovationswas to bring the Green Party into line with the conventional structures of political parties here; and this in spite of decentralisation having been a major plank in the party’s original platform. From about the turn of the century onwards there has been a number of blatant examples of the national leadership having ridden roughshod over local and regional party groups.

3. Is “Democratic Hygiene” Still a Priority?

When the party was young, much thought and energy were spent on putting in place checks and balances to safeguard the democratic workings of the party. This resulted in three precautionary measures: 1. equal representation of women and men; 2. the rotation principle (a maximum of holding the same office for three consecutive terms; 3. maximising the number of representative seats a single person could hold at any one time. Over time these restrictions (particularly the second and third ones) came in for considerable criticism on the grounds that they were impracticable and hindered the perceived need for greater professionalism in the party. Despite these criticisms I have seen no serious attempt to evaluate those regulations or to consider the need for further measures to reinforce the ones already in place. One obvious gap in the original safety net is that it has been possible for politicians to alternate from being external representatives to holding salaried positions within the party organisation and vice versa. With this loophole an elite cadre of professionals has established itself in the upper echelons of the party. However, if the party is to be a credible force for grass-root democracy it must address this question.

4. Green instrumentalism. Means and Goals Changing Places

When Greens here got together to start a political party, a major reason for doing so was to make their society more compatible with their surroundings. This was, and still is, the purpose of the project. However, as the party got under way it acquired a structure of its own, with physical dimensions (offices, web site, membership lists etc) and gradually developed an inherent drive to further its own well-being and survival. In Systems Theory this is referred to as a system’s inertia, its tendency to conserve its own identity. This often results in the system, in this case the party, transforming itself from simply being simply a means to an end, to become at least in part a goal in its own right. This transformation, which can be seen not only in political parties but in all manner of system-entities, constitutes “instrumentality”. The upshot of this is that an element of compromise inevitably creeps into the policies of the party. And indeed a political party, however critical it sees itself to be, has to learn the practicalities of negotiation and compromise. At the same time Greens know that there is no way by which we humans can strike deals with Mother Nature. We have here two paradoxical strands that must be woven into a single ideological cloth.

A major and pressing task for the greens is therefore to recognise the existence side by side of these seemingly contradictory positions and to realise that the problems arising from this is fuelling enmity between the differing factions in the party. It is a situation that is calling out for a resolution. But the party leadership is showing little or no interest in matters of political ideology, but is apparently intent on continuing as a (very junior) partner in a new coalition government, a government whose days seem numbered even before it’s been installed!